In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen
stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet
hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat
sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också
för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld.
Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen
här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på,
såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
värnlösa djur.
Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."
"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"
"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka
kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."
"S-s-så är det." -- Gubben nickade bekräftande.
"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge
d-dej k-k-klockan här."
Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.
"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler.
T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
låt Gud föl-ja d-d-ej."
Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om
han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma
så'n gåfva.
"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i
g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej,
gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort
i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --"
"Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot
oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller."
"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för
tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt
är."
"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å
gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom
sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."
"Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!"
Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen
väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna
länge.
Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af
honom redan öppnade dörren.
Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.
"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"
Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt
knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante
förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" -- af
Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i
hennes sista stund.
_________________________________________________________________
TJUGONDE KAPITLET.
ELD.
"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante
springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in
bredvid Gullspira.
"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes
ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.
Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården,
som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.
De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där
skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.
"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
efter oss."
"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena.
"Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som
hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar
till sitt håll."
"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.
Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt
hvad han orkade.
Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.
Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De
fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu
bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där
snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och
småmyrar.
Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt
söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför
sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse
sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.
Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen
gingo barnen.
Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att
undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande
skog förbi byn här, och in i annan socken.
Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom
spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen
tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter
fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna
barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt
fjäll.
Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande
matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld
öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på
hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.
Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger.
De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och
steg.
Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog
Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta
från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i
sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med
Månke, i polskatakt.
"Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja."
Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller,
solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.
"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå
int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade
allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver
berget.
De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt
timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det
ännu "bar".
Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en
och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade
hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet
af förkläde och ami om mage och hals.
Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle
passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.
Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut
sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder
eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.
"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon
legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä.
Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk,
mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa
af. M-ä-ä var så goda!"
"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej
Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej
stiga fram och sitta."
Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef
stående, skälmaktigt tittande på geten.
Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in
till folk.
"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."
Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro
sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.
Ante kom "in", dragande kälken efter sig.
Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte
han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små
vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från
bröllopsgården.
"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto
säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.
Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan
granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte
hon upp dem.
Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid
granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.
Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra
dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.
"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när
Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på
fållen.
"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska
förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt
gammelfarmor."
"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar
frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i
rummet".
"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang
hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och
lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra
som hon."
"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett
förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen,
eller ens geten.
"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag
är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden."
Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.
"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får
lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.
"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom
just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag
hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just
bruten i rygg och armar."
"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite
skälmaktigt.
"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni."
Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig
mödosamt upp och slet en gren åt sidan.
Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen,
där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här
i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon
tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit
gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.
Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så
förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
omlagdt på magen.
Och det fick hon.
Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen
öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan
täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att
de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.
Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg
där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot
solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns
vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar.
Hon hörde dem Gullspira!
Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande
grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten
idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan,
som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter
timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd
aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.
De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på
himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af
skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst
och dödt i skogen.
Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och
ett kort bräkande af ovilja lämnade.
"Kurr -- -- r -- r --."
Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning
häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt
dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".
Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig
väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att
vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.
Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.
Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att
få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut
spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.
"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent
ihjäl."
"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här
som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante
och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.
Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga
opp ändå", huttrade Maglena.
Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter
Per-Erik.
Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en
grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen
ner i en af tröjans tomma gapande fickor.
"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han
vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde
handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.
Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att
undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt
med handen ner i fickan där hon funnit "kon".
Jo, där fanns verkligen något mer!
Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga
mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam
i mörkret under granen och mjölkade.
Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen
och hjälpa dem tillrätta.
Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två --
tändstickor!
Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som
värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på
att det fanns något i fickorna.
Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider
tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte
lill'pipa.
Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --!
Den rejela fosforlukten ägde de.
Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes
blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.
Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna "tog" --. Då
skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli
sorgeligt och tungsamt.
Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort
till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.
Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.
Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af
tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".
Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små
fosforsticksuslingarna!
Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot
en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på
fötterna.
Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett
ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den --
knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade.
Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja
gallskrika, som ett lill'barn.
Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att
hon lyckats!
Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och
härd där elden fanns.
Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare!
Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.
Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan
böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.
Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut
förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --.
Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, --
två tag, -- tre tag --!
Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett
tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --.
"Ratsch --"!
En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --!
Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande
lilla lågan till en fet tjärvedspinne.
Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart,
rart tjärdoftande upp i luften.
"Ante", -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst
släcka elden.
Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl
XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.
Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.
"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?"
Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.
_________________________________________________________________
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
I EGEN GRÖN STUGA.
Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på
stuggolfvet.
Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam
och snövåta grenar.
Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter
liggdags.
"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena.
"Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron."
Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.
"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!"
"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en
sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de
månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället,
såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske,
iställe."
"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad
är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok."
Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk
göra.
"Hur långt bort i tok är hon?"
"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och
månen är oppe."
"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.
"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."
"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla
märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så
solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt
på himmeln."
"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade
varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.
"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.
"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så
länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller",
tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande
grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy
roser. Jag har två vantar te sy på."
"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen
från kälken.
"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl
int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du
är husbond och jag är matmor.
Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet.
Katten kom och strök sig spinnande emot henne.
Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen"
snarkade Månke högljudt.
"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle
lite tänke att komma ut till bygden nå' mer".
"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag."
"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig
emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig
flicka'."
Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma
sånglåtar och dans.
"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men
han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa
knifven blänkande i eldskenet.
"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med
roserna så länge."
Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af
strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag
rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.
"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren".
"Stygg låt", muttrade Ante.
"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att
råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han
ingentig sa utan bara kom och tog dom."
Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu
trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt
opp i tallen och sjung hela vårnatten."
"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han
prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
hvi rier du inte'."
"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva
skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt",
fnyste Maglena.
"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot
eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör
utomsej de som tala inom en."
"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga
'knif-tjyf'."
"Jag menar de."
"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?"
"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande
blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från
ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och
var så farlig."
"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."
"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata
med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta
ifrån oss lande vårt."
"För farfar var krigsman", retades Maglena.
"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."
Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.
"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de
häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i
farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå,
hvarenda en."
"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm,
medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig
krigsman'."
"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin
ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville
jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan
tänka mej till."
Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.
"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon
som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan
den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från
sina grofva skor och krängde af sig strumporna.
"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill
du bli krigsman?"
"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int
låta fiendefolk ta lande från oss heller."
"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom
från nämndemansgårn ute i Nolens socken. "
"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit."
"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter."
"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna
och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar.
Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar
och räffser och sånt grej.
"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?"
"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på
den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke."
"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?"
"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å
sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på.
Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk
sjung i kyrkan med fyra slag tå röster."
"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt
spel."
Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå
getraggssocka.
"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och
fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg
dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej,
och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si
sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde
och storsnickare jag å, förstås."
"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int
tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon
såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman
under hennes flinka fingrar.
"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat.
"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de,
när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och
oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te
strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke."
"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"
"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på
rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var
dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke
dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag
int sett."
"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda,
behändiga vittrer."
"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de
andra gått på måran."
"Sa -- han! Hvad sa han?"
Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.
"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära
stallgolfve under jorden."
"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej
mot gårdsfolke."
"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.
"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."
Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
och tröj mej (gör mig trygg)."
Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och
smekte den.
"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt
hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i
flera dar."
"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar.
De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."
"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt
hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.
"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka
spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så
tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon
blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."
"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre
dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante
lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.
"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.
"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor
talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade
en böld i halsen."
Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.
"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig
på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."
"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i
hvad Maglena förtäljde.
"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått,
smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."
"Klädd som vi?"
"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om
lifve, och grå byxer och skägg."
"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde
Ante.
"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som
tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små
barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa.
Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng
dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela
låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
"Ja, somliga bli rent svagmodig."
"Då vill jag int höra såna låtar."
"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till
låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta
till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na."
Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en
vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg
opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."
"De var nog riktigt gjordt de."
"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än.
Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta
gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
sett."
"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt.
"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna
(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i
skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke,
och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så
uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i
skogen. Herre gulla Ante -- de är någe som rör sig här ute!"
Maglena kröp intill brodern.
"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu
igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som
två ögon midt i svartgrenarna."
"Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"
"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten
efter garn??"
Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt
skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.
Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad
öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och
syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.
När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var
in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.
Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och
klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och
godt.
Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig
inte att sticka näsan utom granens grenar.
_________________________________________________________________
TJUGUANDRA KAPITLET
HUSBOND OCH MATMOR.
Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.
Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna,
den ena efter den andra.
Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga
i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo
snart bullrande ut ur skogen.
Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade
nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.
De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit
skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade
åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade
de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills
solen gick högt på himmeln om dagarna.
"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade,
ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen.
För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en
gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat
bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan
hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i
skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka
med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
skrattade i korus.
Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart,
hviskade hon till maken: "är du vaken."