efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan
dig, som när du är med."
"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på
vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag
ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon
skulle nog sörje mej ordentligt."
"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården
här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal
och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."
"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större
och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då
ungmor ska till att koka god mat åt oss."
"En lill'yxa!"
Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.
"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du
ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."
Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig
pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så
stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu
bjödos honom.
"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom
var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda
trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att
tala.
"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit
i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har
mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i
slidan som fullgod karl."
Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan
sparkade till henne.
"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och
stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf)
dej undan, hör du."
Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han,
och tårarna runno fortfarande.
Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad
som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så
de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.
Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så
tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga
med hvad en så'n liten en gormade om.
"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade
Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu
skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."
Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter
här neråt", började han, långsamt och ovisst.
"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och
främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria
sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till
garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till
fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom
de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt
riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så
man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som
en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder
åt till en get."
"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.
"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där
ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de
att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu
igen."
Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira,
som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade
på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt
bräkande.
Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod
han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade,
att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått
som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
att veta hvarför.
Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke
han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde
sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:
"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu
då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej
förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna
då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."
_________________________________________________________________
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
MÅNKE OCH GULLSPIRA.
Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på
gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga
paret som deras eget barn.
Se'n blef det fråga om geten.
Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade
lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att
han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en
inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon
opåräknad skada.
Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen)
och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga
ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!
Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp
Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan
att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån
med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris
af tolf kronor, som bjudes för "geten".
"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som
hvad getaskrälle som helst.
Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan
länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe
att stanna på.
"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom
bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han
syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med
naglarna.
"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och
gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren
tills Ante kräfde ut dem."
"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.
"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så
pass dämpadt som hon förmådde.
"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."
"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter
Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med
skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.
"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat'
na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."
Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan
och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft
till nya invändningar, grep äfven han sig an.
"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med
trålj om nosen."
"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri
inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."
"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram
genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå
i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen
förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara
i går?"
"Joo", stönade Maglena stukad.
"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.
"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.
"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med
smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af
tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och
så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka
att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt
allvarligt, när Maglena teg.
"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm
på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan
hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt
som här vaxer."
"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag,
och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade
Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira
var af ett bättre slag än hennes egen.
"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god
emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla
systern.
"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar
sig an' Månke."
"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."
"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli
sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade
Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt
folk."
"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."
"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint
på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"
"Inte!" sade Ante öfverlägset.
Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg
och nu måste gå ifrån Gullspira.
Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända
sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa
misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet
skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets
grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante
han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med
supande och slagsmål, kände Kristina väl till.
Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de,
grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring.
Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och
häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela
socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han
en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några
nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af
gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan
för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken
och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda
barnen voro med också, och andra drängen.
Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta,
hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de
stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med
de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan
for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån,
och där låg han med afbrutna ben!
Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i
nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och
skulle ske.
De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans
någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.
Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de
varit farligheter så nära som där.
De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade
sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de
"förföljda nödårsvandrarna."
_________________________________________________________________
TJUGUNIONDE KAPITLET.
NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.
Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att
Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till
skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå
till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och
fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa
eller ta sig an en.
Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat,
eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när
man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande
arbetsplats.
Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde
knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon
sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit
glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den
svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så
högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira
ändå.
Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp
dem.
Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
händerna.
Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju
för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk
eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i
själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra
kreatur.
Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med
Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor
sagt att de skulle minnas.
Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på
"ske din vilje" i Fader Vår.
Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick
den flytande, åtminstone för denna gången.
"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te
kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit
hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i
hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han
som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit
opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant
hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när
hon dödde."
"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en
enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa
jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill
hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och
Gullspira där.
Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke
för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra
lilla gården.
Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se
tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur
hans ögon.
Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån
syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma
heller.
Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.
Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både
Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.
Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!
En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste
Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och
hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till
botten i den.
"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att
hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
hålla sig fin med invärtes.
"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."
Månke saktade stegen utan att vända sig om.
Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom,
tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan,
som den nästan skrapade.
Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.
Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade
tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen
eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde
den i backen.
"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag
ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och
så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf
du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt
som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."
Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att
komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af
Maglena.
Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som
förstelnad.
Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och
mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände
sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår
med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.
Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon
sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna
efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört
hans varma försäkran till geten:
"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å
Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka
läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag
vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag
vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn
på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen.
Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på
Ante. Nu finns dom int till mer."
"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och
si efter de som int finns till."
Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter
bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig
sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten
korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
_________________________________________________________________
TRETTIONDE KAPITLET.
UTE I BÄRSKOG.
Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af
blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.
Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på
skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla
af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i
skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.
Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför
stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för
dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och
arbetsglädje.
Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid
fäbodarna.
Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg
både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan
fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. --
Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
en eller annan natt.
De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo
sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland,
lyste nästan hela natten.
Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver
och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade
af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde
få fram några toner i följd.
Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte
Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle
sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.
En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena
midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit
till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af
hängbjörk och andra löfträd.
En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten.
Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och
ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade
Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en
passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan
på lördagsafton.
Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:
"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en
annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.
Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och
händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon,
äfven med knäppta händer.
Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal
sångbok, som mor haft:
"Det ringer till hvila och veckan går ut,
sabbaten sig nalkar och mödan tar slut.
Tack evige Fader för hälsa och frid,
och nådenes gåfva i nödenes tid.
Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett.
Min börda du lättat, mitt bord du beredt.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand."
Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned
mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och
mörkskiftande håret.
_________________________________________________________________
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
I STRID MOT BJÖRNTASSE.
Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och
tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som
bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af
ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.
I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
kom trädens stammar att skälfva.
Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
sig ut ur skogen, emot gläntan.
En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små
ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.
I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt
hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt
förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.
Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för
alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i
hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro
förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat
än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.
Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.
Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot
honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.
Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade
med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var
Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.
Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne
emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så
att besten inte hörde att hon fanns.
"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam
var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken
man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig
förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder,
hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att
skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister
den.
"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst
skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några
flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade
de följts af piskrapp.
Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i
stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af
förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora
taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde
hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka,
böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.
Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med
huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig
här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla
återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
strupen.
Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och
ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för
blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver
stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick
baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
nästan skrämd glans i ögonen.
Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han
så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i
öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent
missmodig och tungsinnad ut.
"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för
vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns
oförfärade röst.
"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på
björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda.
"Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int
vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te
värje oss me mot dej."
Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda.
Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda,
viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle
fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken
som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om
han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.
Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med
alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens
åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.
Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han
vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som
frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.
"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig.
"Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och
han vet sig int till. Kan du int tiga!"
"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett
enda tag och göra slut med oss på en gång."
Ante grep åter till luren.
"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.
Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen
gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och
medlidande, och ångest.
"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå
härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på
sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter
maten."
Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med
höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda
känslor eller hämta krafter till nytt anfall.
Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom
lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han
bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord,
som gjorde besten spak.
Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga
vilddjuret.
"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas
blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha
ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån
innan natten."
Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens
onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att
taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än
uttalade dem, ej förslogo.
"Du är min ros och min lilja",
sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon
när han hörde henne.
"Ingen skall oss kunna skilja",
sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga
ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig
ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
"Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",
slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från
hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken,
nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han
hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den
bortflydda kvigans spår.
"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är
folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick
efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så
det brakade i skogen där han for fram.
Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än
te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt
hungrig."
"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag
är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och
hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck
sjönk ned på stenens mossbädd.
"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du
värd å mer till."
Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och
tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning
inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.
Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.
"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då
vi int orka kåka igen."
"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit
opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.
"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka
ändå, så grant som det låt."
Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
pruth-tu-hut."
"Dom kåka och ropa efter kvigan."
"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."
"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."
"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner
sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när
gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på
rappe hör du."
Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga
trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om
hufvudet med bägge händer.
Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.
_________________________________________________________________
TRETTIOANDRA KAPITLET.
OPPE I FÄBODARNA.
Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och
försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna
ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt
blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon
ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en
god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"
"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan
stämma. Det var en barnröst.
Maglena reste sig på stenen.
"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig
hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som
väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om
kullen.
Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå
rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
så riktigt herrskap.
Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.
Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från
ett skeppsvrak kommit på torra landet.
Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog
fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att
Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till
skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem
kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit
henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en
kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af
att smaka blod.
"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar
medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade
Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon.
Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så
hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."
En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.
"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om
kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och
drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.
Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen
hade möda att följa henne.
En ko hördes råma vildt och skälfvande.
När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande
våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.
Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom
för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan,
stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne
att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya
vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på
jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade
Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de
voro gifta nu.
Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med
smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid),
men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var
bara för Saras skull.
Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de
kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver
rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och
balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när
de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den
gungande myrens många lömska undervattendrag.
Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe,
ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar
sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast
slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller
längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför
fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin
töckenslöja.
Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan
oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.
Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af
Sara.
Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo
där uppe vid störes.
Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo
på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de
voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde
med armarna i långsam takt och sjöngo:
"Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."
Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att
skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade
hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara
allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.
De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och
nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.
"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och
som var vacker och lättsjungen.
Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort
till ledet.
Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida
Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.
"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu
ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi
bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som
lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.
"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade
en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med
lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.
"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora
ögon.
"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och
färgade hennes fötter och ben gråa.
"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen
svan", fortsatte hon.
"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg
ut som den grannaste docka.
"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora
sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."
"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen
och goda ögonen.
"Kullen tova",
sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
"Tolf män i skoga.
Tolf män äro de.
Tolf svärd bära de.
Mig vilja de bortlocka.
Kullen to o-va."
"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också
vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.
De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade
fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de
sammanslutna armarna och händerna:
"Ptro, vall. Ptro, vall.
På skallebofall.
Där är getter, där är fä.
Där är små flickor och gossar, att leka me."
Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och
gossar", som man kunde "leka" med.
De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera
lust att gråta än att ge sig i dans.
Elsa kom springande och räddade dem.
"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"
Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.
Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp
mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En
stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var
varma, ljusa sommarnatten.
Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.
Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i
natten.
Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom
Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara
barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant
ifråga.
Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna
läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de
mjölkat.
_________________________________________________________________
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
GRAL OCH ALLT VÄL.
Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det
riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i
"öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna
störes tomt på folk.
Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att
mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att
mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens
väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.
Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten,
långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
Gullstjärna han med.
Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom
hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade
mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när
han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå
i särskild inhägnad om da- garna.
Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten
fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att
blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade
hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var,
genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om
man så var femton man stark.
Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en
rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa
där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han
en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult
som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när
hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått
för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för
henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.
Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda
ställe.
Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe
i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande
solskensafton.
"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore
så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon
flätade.
"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha'
den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på
underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.
"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och
färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett
fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.
Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp
sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."
Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe
till skorpor, som man haft med hemifrån.
"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med
formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt
mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då
hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så
retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon
spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man
känner om ett strykjärn fräser hett.
"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent
satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i
huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.
Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och
hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."
Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas
storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor,
kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och
sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.
Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och
pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och
omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren
klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken
hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt
med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en
fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen
att hon velat kasta den all världens väg.
"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat
därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått
halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största
bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi
fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är
förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man
vill ha själf --."
"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde
Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen
och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon
höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.
"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag,
som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af
bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara
hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där
hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte
få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."
"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på
fingret åt Sylvia.
Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där
hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".
De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy
fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans
rörelser och uttryck.
Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng,
släpande med halfslutna ögon:
"På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om sommarens fägring en gång,
och rosornas kalkar och blommornas blad
sig bugade djupt vid hans sång."
"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne
i mjölkboden."
"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
vindade så mycket hon förmådde emot systern.
"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi.
Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det
är kväll."
"Han såg endast henne",
fortsatte Viva.
"Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",
gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen
och ytterst illa till mods.
Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida
så att det lyste som sol om dem.
Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och
skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex
stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.
De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga
framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni
stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.
"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."
"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan
gråt i rösten.
"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in
genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen.
Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då
dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de".
Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret
medan han afgaf sin förklaring.
"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl",
fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."
"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa
nästan förebrående.
"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse,
vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.
"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.
"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).
"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd
bestämdt.
"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.
"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så
glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde
sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."
"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.
"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela,
som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.
"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd
och tveksam.
"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil
härifrån!"
"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den
öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd
smörgås ut i dörren, till Maglena.
"De var ingenting. Jag bara sa' så."
"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin
smörgås slog sig ned bredvid Maglena.
"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.
"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i
för kyrka", hviskade Sylvia.
I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade
sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta
Lena, säg för mig, bara för mig!"
Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva
och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i
förening.
"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.
"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.
"Hur såg kyrkan ut?"
"Grön inni, me blått tak."
"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia,
plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte
vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan
också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"
"Nää, de va bara Ante."
Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.
"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och
allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har
predikat förut i dag för Maglena."
Ante rodnade upp öfver öronen.
"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade
Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och
grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan
ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi
varit vakna."
"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall
du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med
strålande goda ögon.
"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting.
Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.
Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de
kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd
att ge sig af.
"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu
före så komma vi."
Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare
reste sig opp och tog vägen ut.
_________________________________________________________________
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
ÅTER PÅ PREDIKSTOL.
Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska
måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med
grönhvitskimrande mossa.
"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg
att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt
småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt
hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen
långt innan fäbodarna byggdes.
"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i
skogen ha redan börjat, de."
"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark,
ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså,
alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina
herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop,
en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de
sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.
"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra Gud är god, Gud är god."
Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut
på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för
honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken,
deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så
underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga,
så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra
i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på
allvar varit tagen af Antes ord.
Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.
Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och
tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst
innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i
bänken.
"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du
kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."
Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga
ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt
kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante
kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i
lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.
"Ante då! Hva' du är fjaskig!"
Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i
det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i
ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt
uttryck. Han började predika.
"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått
ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för
mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte
utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha'
han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han
oss fast."
En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom
skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.
Ante förnam detta klagande ljud.
"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari
sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj
på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är
Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf
om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te
Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att
afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi
skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon
mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla,
och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är
god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot
Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp
undan björn.
Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade
direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så
dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an
dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup
eller svär eller slåss.
Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva'
mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt
hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te
sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt
är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så
blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den
Helige Andes namn. Amen."
Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna
tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats.
Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan
kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från
predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln
tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng
i julottan i Frostmofjället.
"Hela världen fröjdes Herren
Tidigt och af hjärtats grund.
Kommer ifrån orter fjärran,
I som stån' i hans förbund.
Träden fram med lust och fröjd,
sjungen Gud i himlens höjd."
_________________________________________________________________
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
ANNAT ATT TÄNKA PÅ.
Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den
sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg
bragte honom på fötter.
Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället,
som stod där och hörde på honom.
Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.
Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa
utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty
två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante
predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut
som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade
de på fötterna.
Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena
kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod
stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han
ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon
kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes
knä och ville vara lillbarn.
Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så
Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått
och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe
i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort
från henne.
Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det
lif och rumor bland alla barnen.
Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef
ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och
de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru
festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa
knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro
henne.
Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle
skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän
söndagen på kvällen.
För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud
och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som
morgon.
Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och
Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade,
sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på
kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets
folk kommo in.
Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle
det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och
getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna
stängas till för flera veckor.
När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få
göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.
Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och
instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.
Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
varit ute och getat kreaturen.
Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan
öfver glödelden.
Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.
Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde
det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade
hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt
bar undan löfaffall och riskvistar.
Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden.
Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på
bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla
hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett
sådant tarfligt sätt att duka.
Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af
den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven
fram.
Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande
långlurlåtar.
Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts
åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att
det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat
vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också
behöfts hela dagen därtill.
_________________________________________________________________
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.
Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp
den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.
När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han
sig höra ljud som af snyftande gråt.
Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de
sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade
förundrad och villrådig.
Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som
predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu
framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.
"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi
int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna
där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi
aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi
bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag
bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på
jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och
sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när
jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten.
Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag
vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag
får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag
aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de. Käre, käre dej Gud,
ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int
gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."
Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna
skuggan af en människa.
Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.
Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på
fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till
honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.
Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt
rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.
"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens
lugna, milda stämma.
Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa,
mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.
Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig
vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med
den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit
honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.
De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den
äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat,
och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så
öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.
Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som
tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt
känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor
skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och
om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.
Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första
gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju
rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!
Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt
han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små
deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.
Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett
fattadt, heligt beslut.
"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg
gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den
väg som din moders böner banat ut åt dig."
Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden.
Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss.
Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja
dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne
dig min gosse!"
Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.
Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle
komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit
förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika
ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver
barnen.
_________________________________________________________________
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
INDIANER.
Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de
bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.
Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från
skogen, hade liksom flutit förbi dem.
Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar,
lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och
lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
undgått dessa två.
Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från
åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast
lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.
Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att
efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara
som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade
af förskräckliga, blodtörstiga indianer!
"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som
en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka,
svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan,
lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken,
innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.