I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.

Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat

vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och

bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne

i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och

tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med

horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället

för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin

gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit

husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig,

fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut

ens en hund.

Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se

henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som

om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp

under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla

på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle

ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.

Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad

det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig

till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.

Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han

skrattat för sig själf.

Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom

hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång

lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det

varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef

ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad,

ögonen med armen, som han höll upp framför sig.

"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"

Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur

hågad han var på getkött, vargen.

Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante

riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför

han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.

Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon

ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt

uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.

Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen

hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra

små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var

det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd

kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar

i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och

sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till

hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.

Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte

Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla

fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en

hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också

på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där

inne i stugan.

Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen.

Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta

sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och

sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina,

granna Gullspira.

"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"

Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom

hoppande och dykande i drifvan.

"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig

skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå

för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."

_________________________________________________________________

FEMTE KAPITLET.

ALLE MAN TILL VERKET.

Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till

riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick

mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både

till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så

man tyckte att det blef rent kalasmat.

Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle

hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke

den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle

väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var

gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.

Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.

Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag

hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut

under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och

stripigt att ligga fint.

Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle

ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld

med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.

Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt

vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i

kunten.

Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så

våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist

skura af det.

Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det

med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna

och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.

Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de

allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen

allena.

Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd

och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade

grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.

Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd

trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt

honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på

huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem,

färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än

arbetade.

Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där

bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå

där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista

supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag

rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.

Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått

fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt

hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen,

kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n

fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så

hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te

småänglarna här."

Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt

rummet, småmysande.

"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för

sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af

fönsterglaset."

Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna

i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande,

'Millmaste tana'.

Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i

grytan, skrattade och skrålade:

"Näcken han spelar på böljan blå."

Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då

den liksom angick honom själf.

"Ante han var en hurtiger dräng,

flitiger som en myra,

rask var han som den raskaste karl,

stark var han väl som fyra."

Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han

blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde

också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.

"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra

barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen

och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag

då int ville följa dom."

"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute

hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de

är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl

till gröt, och strömming, och så kaffe."

"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade

gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter

skurningen få det hvitt och torrt.

"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade

Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom

hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."

"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.

"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."

Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt

grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med

en halsdukstrasa.

"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins

kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."

Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.

Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis

gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".

Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan

blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.

Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med

hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det

skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en

kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom

fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.

Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte

han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog

hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon

höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att

ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.

"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon

skänkt bort en hel blomsterträdgård.

"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd",

funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar

inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det

är nog tokigt, men är så ändå."

"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i

rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."

"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int

nå'n kan få bröd af de."

"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å,

när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",

återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg

i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå

pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till

degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så

göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.

"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss

när vi ha bakat."

"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att

vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."

"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i

lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke

också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt

som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft

mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni

få lära er göra laddar."

Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst

ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda

tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.

Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena

fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade

degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under

gräddningen.

Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i

det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af

hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna.

Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i

sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på

väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle

brännas af den flammande elden.

Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt

eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med

vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma

med på byk innan kvällen.

Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.

Middagen skulle ju också lagas.

Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen.

Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin

middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande

"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det,

men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka

det själfva.

Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den.

Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat

hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått

ersätta både mat och dryck.

_________________________________________________________________

SJÄTTE KAPITLET.

GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.

Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt

sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem.

Han som var bara god och rolig.

Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på

landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig

dit ned.

Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla

till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort

de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk,

som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl

legat hemma, full under ovädersdagarna".

Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!

Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig

dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar,

fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar

till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.

När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans

fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.

Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.

Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett

ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem

de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så

att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa

kängtrasorna från fötterna.

Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg

kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.

Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så

ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus

skulle gå ifrån honom med barnskaran.

Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone

kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet,

tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst,

när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte

kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han,

så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den

till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat

arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de

ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro

go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.

Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något

pris kunde de släppa Gullspira.

"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan

hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade

Ladd-Pelle saktmodigt.

"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle."

Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till

Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli

utan dem alla.

"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten

hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt

er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.

Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga

huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.

Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade

munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".

"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."

"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd

att komma när en så'n Guds ängel --."

Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så

snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all

glädje i lifvet flytt honom.

Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och

ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu

jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så

tungsamt sinnelag.

_________________________________________________________________

SJUNDE KAPITLET.

SKINGRADE.

Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora

fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så

alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge

sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.

Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt

älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i

saknadens tal om Glasögonkarlen.

Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att

komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på

morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga

vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna.

De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som

hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga

toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig

snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.

Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och

små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt

bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver

knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de

hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,

samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till

timmerdrifning på skogen.

Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den

stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril

kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.

Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem

Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat,

men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från

fjällen.

Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid

spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i

fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af

skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.

Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett

fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de

hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och

silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.

"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade

Månke. "Si de va en rejel karl de."

"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt

som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl

int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si

igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta

dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är

hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om

jag vet --!"

Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.

"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå

bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är

jag just som sint på dom."

"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint",

sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för

folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg

storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så

nödåre gör dom ingenting, --

"Ändå har en de bättre hos Pelle."

Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata

och fundera om.

"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.

"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom

knutarna", afgjorde Anna-Lisa.

"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena

med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."

"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante

och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från

nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."

"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner

emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt

lite hankigt framför Brita-Cajsa.

"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt

fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.

"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj

i millmaste tana."

Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur

schalöppningen.

"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor

är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka

för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.

"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."

Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas

mun.

"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva

lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den

halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes

begärligt öppna gap.

"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te

mjölke nu Gullspira."

Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm,

skummande mjölk.

"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.

"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.

Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de

harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan

tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått

fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka

af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade

rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg

midt på vägen.

Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna,

som prickade ut vägen.

"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.

"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade

Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."

Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade

vara.

"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante.

"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för

snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte

dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade

om, Pelle."

De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver

isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta.

Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt

i luften.

En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro

de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa

och drog den tunna duken bättre om hufvudet.

"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på

fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt

lunsiga, men nya, rara laddarna.

"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå."

Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt

vägen.

Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på

lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om

dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den

kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i

vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade

barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade

älfslätten.

Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade

öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.

Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen,

hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.

Så lätt det i en hast blef på kälken!

"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade

Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör

sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.

"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade

Månke, som just var midt inne i en drifva.

"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli

lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för

jämnan."

"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande,

och smög sin hand fast i Antes ena hand.

"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte

tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.

"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare,

så ska vi gå på fortare se'n."

Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så

underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till

ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen

aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.

"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.

"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante

skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.

"Hvar är Märta-Greta?"

"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."

"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter

Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll

värmen i er, och håll er mellan granprickarna."

"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett

djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af

skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande

skydd.

"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag

mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf

kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått

stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra

så många.

"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena.

"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk

vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med

allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter

Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på

sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.

_________________________________________________________________

ÅTTONDE KAPITLET.

HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med

en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad

på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt

på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det

inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan

all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom

drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter

lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt,

varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam

hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas,

klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.

"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt),

sade Anna-Lisa med gråt i stämman.

"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste

tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna,

bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i

rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han

vari ända framme vi gårdarna."

"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen

rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp

själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi

int såg de i snörase här."

"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik

betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär

ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten

förstås. Björntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från

Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te

äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi

ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns,

så han kan få stinga ihjäl 'na."

Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de

är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då

te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så

hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å

mej med sej å."

"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa

systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr

än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."

"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.

Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen

voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara

"sint" på hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om

någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så

hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras

tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att

sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände

åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så

måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.

Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som

länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när

Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.

Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef

det som lefvande lif i barnen igen.

Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!

Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett

spår af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt

sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade,

att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp

till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån

klädtrasa, påstod hon ifrigt.

"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af

förskräckelse in till brodern.

"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena,

jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så

tungsamt -- just som jag, som rå for de."

"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har

tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du få int gråte, Ante."

Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.

Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte

samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i

snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af

att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och

nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot

aftonen klarnade.

_________________________________________________________________

NIONDE KAPITLET.

"MILLMASTE TANA."

Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen

dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras

lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom

barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.

Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte,

utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i

kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.

Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen

nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla

kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga

renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön

gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på

sidan.

Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans

häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och

till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde,

där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade

Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg

midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände

hufvudet och såg på husbonden.

Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en

liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i

fattigmans trasor.

Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det

dödt!

Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" --

"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af

köld.

Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han.

Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle

ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.

Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade

med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad

var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat

ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få

värme och vård.

Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt

an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.

Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och

prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för

skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande

och i högsta grad osnuten barnunge.

Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den

lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden

gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna,

som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön,

så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med

ett utfruset stackars litet människobarn.

Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt

opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till

mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom

aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan

liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste

mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej

själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta

brödkant åt en så'n här liten en.

"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och

satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild

snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland!

Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga

sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha

det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och

fjäll.

Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte

iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon

hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida

dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af

hvitstammiga björkar.

De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med

balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren,

och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med

rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.

"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan.

Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut

därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom

fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med

något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud,

eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta

på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.

"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är

kallt."

Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet

lillbarnskrik.

Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några

steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla

pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.

Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla

kroppen."

Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van

vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara.

Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att

få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle

"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken

på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af

barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett

litet barn till huset!

Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och

såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg

till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten

klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.

Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig

neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern

och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.

"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger

nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi

kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon

varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."

"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen

rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig

själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna

strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon

pratar så lustigt."

"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon

kan vara, skall kunna prata."

"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små

hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."

"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka

till henne."

"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"

"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och

som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så

ropade hon gång på gång "Uj Yla".

"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och

gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få

fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp

hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och

sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."

"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han

inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns

beskrifningar.

"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.

Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:

"Millmaste tana."

"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej

när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag

tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att

jag blef skogsman."

"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och

nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,

du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig

tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det

är rakt som mening i det."

"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade

jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning

uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för

mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."

"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"

Jägmästaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort så med."

Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej

sjungit sen han var liten pojke.

_________________________________________________________________

TIONDE KAPITLET.

EN SÅ FIN LITEN STINTA.

En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta

vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där

jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och

gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa

varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i

ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som

vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att

folk skulle tröttna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om

det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det

liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som

ögon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen

uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan

vidare betänkande måste följa henne.

Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården.

Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den

såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot

kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta

Per-Erik stanna hos Gullspira.

Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin

fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp

belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den

lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och

hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä

synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte

henne upp till sig och kysste henne.

"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och

sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt

omslöto henne.

Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang

ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg

och öfvergifvenbet.

Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira

var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang

fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med

undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå

samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma

med sin päls. "Uj Yla"!

Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.

Hon sträckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder,

hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej

Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."

Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat

släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville

vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och

sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka

henne, och klappa henne, de med.

"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad

efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De

släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen

in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.

_________________________________________________________________

ELFTE KAPITLET.

SMÅSTINTORNA BÄGGE.

När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast

fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern.

Och så voro småstintorna åter tillsammans.

Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som

han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den

nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå

att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten,

och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif

unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i

fråga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han

förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd

under renhuden där.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot

henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.

Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera,

blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett

barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."

Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra

trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon

ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint

porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne

till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.

Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren.

Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen

prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett

vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --. Så sjöngo småstintorna

ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda

sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem,

se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla

hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen

med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför

hon ville ge mannen denna anblick.

De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens

sång.

"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla

nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.

"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds

ängelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte

vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar

lika lätt för två."

"Säger du det. Gud vet ändå --!"

Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande

sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle

och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen

med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen

på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade

hans hustru berättat.

"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.

Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med

ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och

pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande.

Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och

blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med

lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få

stanna.

_________________________________________________________________

TOLFTE KAPITLET.

ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.

När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så

tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om

den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och

om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina

goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.

"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor

skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i

går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att

dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli

snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."

"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade

velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak",

sade Anna-Lisa, lite försmädligt.

"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där,

som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver

en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."

"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta

hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "

"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.

"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det

"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade

stöttingen."

"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om

så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante

förskräckt och bedröfvad.

"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de,

att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk

pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss

kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon,

-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."

"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat

småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och

fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å",

misstänkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade

en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de

bra å på sitt vis."

"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante.

Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande

skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och

tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor

han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han

gjorde de?"

"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min

gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då

jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa

han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer

att reda sej och gå fram med heder."

"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.

"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si

här ska ni få si. --"

Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen.

De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på

folk. Hon satte sig på kälken.

"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till

stjälkar."

"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa,

lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta

häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en

virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan

grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.

"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till

slut! 'Ja' sa jag."

"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.

"Här ska du få si' sa hon."

"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det

granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och

int mins de'."

"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.

"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina

vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom --

för då kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade

Anna-Lisa.

"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill

nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en

halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.

Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten

benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var

sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.

"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät

den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de!

Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke

öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.

"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god

för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop

öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."

"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De

är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".

"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."

"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt.

"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur

du ska få tid med sånt göra."

"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och

skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga

tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."

"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.

"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här

ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."

Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt

hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga

färdighet i att påta.

"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."

Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.

"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så

här -- grant."

Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos

syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty

platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till

syskola.

"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj

dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si

ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket.

Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för

frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges

namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut

landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n

jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska

sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute

i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika

granne som törnblommor."

"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det

han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de

långa, hängande tröjärmarna.

"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så

jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och

fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk

och --"

Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt

kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge

mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i

ett nu flygande sint.

Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom

som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.

"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än

vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått

bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara

för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till

ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid

jag int höra."

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna

öfver Antes oväntade vredesutbrott.

Månke tjurande och småtjutande.

"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp

säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du

Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen

genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som

hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig

väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.

"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt

forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård

där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.

"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med

en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.

"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri

(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag

har kunnat göra efter dom."

"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante.

"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra

färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."

"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke,

när han kom i närheten af Ante ut på vägen.

"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan

du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."

"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa

körkan, för då kan int prästen läsa där."

"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så

vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."

_________________________________________________________________

TRETTONDE KAPITLET.

I DEN DÖDAS STÄLLE.

När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta

fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg

gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade

nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som

var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en

ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det

kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga,

försagda anleten trädde in.

Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt

ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i

sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.

Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem

barnen hunnit in.

I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var

det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för

att begära mat och husrum.

Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.

"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon

räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så

både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad

så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.

"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka

halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.

"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon

upp i bondhustruns sorgsna.

"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa,

hon som Herren tagit."

Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på

spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.

"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het

Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."

Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de

ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med

ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.

Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.

"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.

"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."

Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen.

Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och

en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör

och bröd fanns äfven på bordet.

"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.

"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om

vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de

inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös."

Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat

honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och

skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo

lika betryckta ut.

"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med

bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en

bäst i att skicka iväg andras barn också."

"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi

snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan

föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."

Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade

så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång

rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den

höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga

trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför

de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för,

syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var

ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin

på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.

"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt

flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.

Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och

rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder

voro usla och slitna.

Husbonden såg upp förundrad.

"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"

"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.

Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun

gjort nyss.

"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan

sjukdomen börja på te ta na."

"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa

våran gick undan för den här skulle komma iställe."

Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid

handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals

i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.

När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från

bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som

icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt

skattade rågbrödet.

Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var

för att se till den sjuke gossen.

De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa

kanske skulle bli stannande, ängslade dem.

Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke

låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.

"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren

och vill köra ut oss."

"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona

på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill

tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."

Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.

Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade

hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen

kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den

tröstlösa ställningen med hufvudet.

Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.

"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra

hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här,

att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så

farligt.

Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.

"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så

farligt, -- och så er allihop."

"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du

har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."

"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och

hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt

bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken

kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."

Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de

ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta

vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller,

att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som

snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in

i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte

pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i

den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis

åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en

öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde

och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm

när ombyte skulle ske.

Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med

såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men

omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade

smådrängarna när de satte sig till motvärn.

Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli

stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i

fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som

skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast

uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten,

såpa och torktrasa.

"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till

frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här

mat förjämnan."

"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka

på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall

stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."

"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom

ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom

kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."

"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor

Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en

enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."

"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk

tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt

som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos

blommerna ute på backen. "

"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande

röst.

Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens

ljusning öfver syskonen.

"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante

eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara

så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som

mor skulle lika, -- och nu så" --.

Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste

lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.

"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista

smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade,

urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.

"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de

så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt

på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn

på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar.

Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss,

allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin

som till bröllop."

"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,

sorgsen.

"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår

och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha

vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och

blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."

"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på

sommarn å", sade Månke afgörande.

"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik.

Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af

tvättning och kamning stod alltjämt för honom.

"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt

inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."

Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.

"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst

därinne.

"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i

utdragssoffan.

"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna."

Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre,

svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.

Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga

ensam och på främmande ställe.

"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.

Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar,

följer mig en vän, jag hör hans röst."

Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en

linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod

på stolen bredvid hans bädd.

Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu

fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda

barn.

Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig

i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte

händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.

Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.

Mannen tog tag i hennes arm.

"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit

i alla mina da'r."

Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon

åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att

förlora.

"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här

för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för

alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han

såg flickans ängsliga uppsyn.

"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när

jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom,

och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den

minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring

vägarna, medan jag har det bra."

_________________________________________________________________

FJORTONDE KAPITLET.

PER-ERIK OCH ANNA-LISA.

Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen.

Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,

"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller,

tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."

"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."

Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet

ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.

Husbonden måste dra på munnen.

"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"

Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot

spiselden.

"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till

att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna

vardt kvarhållen hos jägmästarns."

Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad

i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.

"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en

liten särskild, menande blick emot Ante.

Ante mötte blicken allvarsam.

"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."

"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag

tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."

"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så

länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.

"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade

Brita-Dea.

Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve

det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande,

ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.

Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle

träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot

och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog

fram från gård till gård.

"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så

de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon

sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför

honom.

"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare

eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma

hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."

"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna

bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te

göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om

te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen

lillen, därest du får ha hälsan."

Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande

handslag.

"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren

och snygg, fast han kom från landsvägen."

Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara

måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd

af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.

Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af

belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.

Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad

bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att

stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden

tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande

barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en

liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En

pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt

mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.

"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade

dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i

slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat,

och hällde med skopa i den varma mjölken.

Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en

skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.

Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet.

Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet

blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.

"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider.

"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll.

Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur

lugnt lill'Kalle sof, först?"

Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg

obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog

Anna-Lisa i handen.

"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli

govänner, det känne ja' på mej."

_________________________________________________________________

FEMTONDE KAPITLET.

DET SPÖKAR PÅ ISEN.

"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade

Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea

bättre om sig.

"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i

gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.

"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te

binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva

för."

"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna --

och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon

satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara

så bedröfvad."

"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och

var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.

"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för

småstinterna nu", tillade han.

"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till

jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och

Carl Nil'ses att ta barna."

"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe

behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en

kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.

Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte

sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad

blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och

försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och

vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik,

som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det

inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig,

försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde

en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu

till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."

Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var,

Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den

ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.

Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och

blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på

sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och

blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli

domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor

skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor

uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent

skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt

omkring sig.

Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett,

intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och

halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att

sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.

Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som

gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma

norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt

borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.

Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma

gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram

i halkan.

"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn

ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."

"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."

"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå",

försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och

satte en duktig rofva på isen.

Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut

på isen, och rädd vardt han.

Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först

tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att

resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i

hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen,

något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det

illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten,

liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.

Månke han kom på fötter igen, och det med fart.

"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt

själf, som kom och tar oss."

Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt

gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren

omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande

vidundret.

"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot

det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det

var, syntes ämna flyga på dem.

Maglena knep hårdt om Antes hand.

Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han

gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.

"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena.

"De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som

verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru

den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.

"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du

Ante förstå hvad de är åt dom?"

Ante tittade noga på kisses fötter.

"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af

tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför

han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."

Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss

pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.

"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si

hur hårdt dom bundi me hvassa snören."

Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört

nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig

fyra svinklöfvar, som galoscher.

"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är

otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och

hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som

gjort detta.

"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var

rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt

afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll

mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han

föraktfullt.

"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den

som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och

frusen."

"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i

berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att

få straffet skärpt.

"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med

östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.

Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i

famnen satt sig ner på kälken.

"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.

"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."

"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för

alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.

"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som

ett knifblad."

Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det

ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått

slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den

hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.

"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."

Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den

öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det

olyckliga pinade djuret.

Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig

varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina

ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af

framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den

kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med

ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och

räddaren.

Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och

nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa

ifrån dom".

Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och

sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna

manfolksvärdighet.

_________________________________________________________________

SEXTONDE KAPITLET.

I RÖFVARKULA.

Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda

senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur

led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och

klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart

inemot stranden.

Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom

norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.

Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det

vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt

sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.

Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan

sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra

vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit,

och stod hankigt på sned.

De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg.

Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål

af tallris och videknopp.

Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till

fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och

höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med

den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.

Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett

annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur

alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så

det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.

De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora

tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt

heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu

brädlappar spikade i stället för glas.

Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena

grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett

gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden

undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga

och blänkte i månskenet.

Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en

hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena

än talade till den.

Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod

det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös

och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.

En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en

gråhund.

"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.

Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket

blänkande tänder.

Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.

Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt

sätt förmådde lugna och tämja djur.

Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att

bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af

schalfransen.

"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och

ensammen".

Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig

ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och

snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.

"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma

gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är

små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon,

då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.

"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog

intryck af den. Han stod som skamsen.

Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den

midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull

och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut

genom grindöppningen.

Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade

lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med

getkräket, de hade med sig.

Jo, där var hon säker, geten!

Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt

bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som

vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som

annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det

som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.

De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till

förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det

lyste ut ur fönstren.

Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som

storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig

dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt,

oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för

sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade

efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och

en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.

Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva.

Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.

En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på

spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.

"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som

darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.

"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska

ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men

skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas

ålder.

Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en

brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i

vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och

längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller

välling.

Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme

vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo

syn på dem.

"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit

sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett

tattarfölje, som står här", gastade han.

Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och

hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde

sig små, så mycket de det förmådde.

"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi

ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven

hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.

"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen.

"Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har

sett dom i drömmen i natt."

"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden

ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen

och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.

"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De

står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet,

som är där kan du ge dom."

"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till

bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan

där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.

Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i

nedersängen ropade på henne:

"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de

låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta

bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du."

Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram

de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel

än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit

framkastade.

"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.

Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena.

Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:

"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."

"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något

mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon

säger."

Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en

missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i

hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte,

snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.

De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och

brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa

pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som

bestodos dem från gårdens trenne barn.

Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud

för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att

få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa

sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af

barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt

golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben

släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.

Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den.

Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp

till honom.

"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med

misstro och förundran i stämman.

"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut

med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben

för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde

stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.

"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade

matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna

uppförde sig.

"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone",

hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."

Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut,

där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm

och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga

stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som

födorådstagare.

Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare"

eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till

sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de

skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den

gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.

Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och

ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra

nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre

tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben

skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se

till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i

kväll annat att tänka på.

Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under

fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att

kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.

Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som

stod ute på hällen.

Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke

liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.

"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade

han.

"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron

hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla

ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där

man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang

han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och

att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.

_________________________________________________________________

SJUTTONDE KAPITLET.

"KASKEN."

Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak

-- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.

"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit

med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."

"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels,

in. Men denne ställde sig i vägen.

"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."

"Int få väl dom gå på koxen här, int."

"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här

bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes

karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till

brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och

skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å,

ska dit och vara med på hvad som blir."

"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga

sej."

"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa.

Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt",

tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.

"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.

Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga

glimten i hans ögon.

Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro

borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan

själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen

själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet

fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och --

och!

"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen.

"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".

"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon

spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på

Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.

"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej

skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom

undergå.

"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena

lugnande.

"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin

än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."

"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så

ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."

"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att

jag skulle få spy af det."

"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när

ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno

mörka.

"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan,

han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej

kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just

satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.

"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"

Ante grep Månke häftigt om skuldran.

"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att

tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:

"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står

bara mörker om dej själf."

"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som

snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du."

Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen,

där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett

styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne

oppe och lindra anfallet.

Hon föll tillbaka flämtande.

"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --.

Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi

ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha'

funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all

mörkrets makter."

Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.

"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa'

alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."

Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.

"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen

och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom

nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de

förstår jag."

"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde

de själf."

"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna

här --. Dom ha' ondt i sinne till er."

"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller

och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,

vi ska gå nu. Brita är rustad."

Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels

ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till

Gullspira.

_________________________________________________________________

ADERTONDE KAPITLET.

BRÖLLOPSGÅRDEN.

De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af

värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren;

de koxade in, för att få se bruden.

Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig.

Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.

Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var

högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade

när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.

De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och

ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i

girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen,

därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner

till kjolkanten.

God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och

till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem

kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.

"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får

tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag."

Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.

Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver

dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här,

liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon

flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare.

"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen.

"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i

dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och

kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar."

Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan.

Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att

gå, förmanade hon.

Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med.

Men bruden tog ingen vidare notis om dem.

Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken.

Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg,

gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp

och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon.

Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig

timmerflottare kom och tog henne vid handen.

Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den,

och höll sig till en gosse där.

Hon sjöng med klar, grann stämma:

"Ja, stampa du som går i ringen,

du vill gifta dej, men du får ingen.

Dansa med mej, det får du, om du vill.

men mitt unga hjärta hör mig ensam till."

Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan

gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.

De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:

"Kom vännen, kom,

kom sväng dej om med mej i dansen,

hopp falla la, la.

Glädjens i dag, det är vår lag.

Måtte sorgen aldrig komma."

Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada

danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo

hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.

En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.

Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.

På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.

"Här är vännen den bästa,

som jag tänker mig att fästa,

uti lifvet och uti döden den bästa.

Du är min ros och min lilja,

ingen skall oss kunna skilja,

förrän döden han hafver vunnit sin vilja."

Dans på dans följde alltjämt.

Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och

slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande

kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom

ordentligt.

Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp.

Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.

Brudparet dansade --.

De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med

Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om

han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,

när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.

Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.

Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne,

lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga

kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var

stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att

de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru

säkert de små laddklädda fötterna förde sig.

Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i

sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en

bulle och god kaka.

De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk

voro ju så snälla emot dem.

Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och

ville göra sig bekanta.

Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.

"Gosse, jag hör Gullspira!"

"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är."

Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga

tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.

Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte

instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte

på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade

rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.

"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade

stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut

emot Ante.

"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,

lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.

Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så

stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör

geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."

Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med

syskonen.

"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.

"Tack, nog vill vi göra de."

Därmed voro barnen borta.

_________________________________________________________________

NITTONDE KAPITLET

PÅ FLYKT.

Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som

så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.

Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis

färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot

bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för

ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i

skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i

händerna. Druckna vore de hvarenda en.

Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i

spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga

Maglena och Månke att dricka kask.

Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att

löpa efter dem.

"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är

nykter. Spring på rappe!"

Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än

när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.

Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte

vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i

backen.

"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta

morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men

fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig

bröllopsgården.

Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep

att där skulle bli vildt slagsmål.

Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af

bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra

rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp

sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där

de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de

vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.

Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen,

när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.

Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten

bräkte kväfdt. Något hade händt henne.

Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på

det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under

bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.

Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna

flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde

tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full

in genom gluggen till lidret.

Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid

Gullspira.

"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda

fast med min ylleami."

"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar

krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har

bussat en elak hunn te göra de."

"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för

hundar -- och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå

efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De

är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de

luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar

på", fnyste Maglena.

"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.

"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron",

jämrade Maglena.

"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster,

begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n

karl."

"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke --

"en känner sej just som så otrygg."

"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.

"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å

höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när

vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i

bröllopsgårn hela natten."

"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek

'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att

illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.

"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.

"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam

blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit

kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."

"Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan

komma ut till kälken", fortfor Ante.

Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor,

reste sig mödosamt.

Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så

slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon

klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande

kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli

utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.

Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.

"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.

"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi

där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."

"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de

är isgata oppigenom stigen till berget."

Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick

bredvid och såg till att intet fattades geten.

"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett

tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de

hunnit förbi uthusen.

"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!

"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill

ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.

"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande

röst.