"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken.
Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade
upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.
Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med
fötterna.
Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
utsocknes folk kunde tala det.
Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
skulle vara olikt och som oppnervändt.
Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
hörde skallet från en byhund.
De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten
längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor,
som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i
sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag,
vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig
storstyft. En är inte manfolk för inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen för att få dem att skratta.
Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit
vägen.
Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i
morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just
inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån
skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna,
hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så
tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.
Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.
Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem
stort.
"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
betänksamt.
"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde
inte kunna skada folk eller gård --."
Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kälkstabbarna och Anna-Lisa.
"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig
hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"
Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder
och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla
som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."
"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.
Maglena kullrade sig ut från kälken.
Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig
ned emot den med utbredda armar.
"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
ensammen!"
Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan.
Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen
hunnit in i stugan.
_________________________________________________________________
TREDJE KAPITLET.
GLASÖGONKARLEN.
Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.
Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten
ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog
emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad
som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning
hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när
de andra knogade iväg in.
"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.
Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så
skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver
hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.
Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken
alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja,
det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora
glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han
syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem,
som kommo in.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små
lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga
nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes
och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna
händerna.
"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna
klapprande af rädsla.
"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt
Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten
och gled ut med hastigare fart än han kommit in.
Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en
tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.
Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes
från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om
hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna
vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig,
och hon kände sig eländig på alla vis.
"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"
Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten
ändå än den mindre systern.
Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de
andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla,
blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den
bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på
nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra
hundturkar att spisa sig mätta på.
Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande
gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora
flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor
varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med
kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som
helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så
särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp
med gälla, pipande snyftningar.
Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande
jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en
karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon
i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om
han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar,
och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran
för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men
ändå!
Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt,
och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en
karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr
på, måste hålla inne med.
"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör
ut oss, om ni håll på så här."
Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande,
halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig
och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.
Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars säge."
Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.
"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i
hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"
Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små,
om benen.
"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran
är tom på bå far å -- mor --"
Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te
forsla en så'n här hop tillbaks dit."
"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna
för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."
Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.
"På de vise!"
Glasögonkarlen spottade och hvisslade.
"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"
Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den
grofva, dånande rösten.
"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor
ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad
mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun
(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."
"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop
ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs
här --"
Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.
"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan
ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till
grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom
därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting
emot sirap?"
Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade
små blekansikten.
"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan
grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när
man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, då lefver man på annan dryckjom."
Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt
mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades
lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och
potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen,
vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen
var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade
väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under
mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på
dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.
"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod
redan några steg närmare gröttallriken.
"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att
vänta på svar var han ute.
"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra
hemma", ifrade Maglena.
"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt
såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte
fram handen efter något att sopa med.
Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.
En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved
utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.
Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för
Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när
hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju
rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med
i sällskapet.
Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid
drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga
"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll
honom tillbaka.
"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort
heller?"
"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon
hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat
har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."
"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
Maglena stolt.
"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en
behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han
hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de
skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke
tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf
och skrämsam.
"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en
till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där
ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt
geten! Kluck, kluck --"
Det lät som om mannen skrattade.
"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, --
eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg
ifrån med ens, om ni har fler."
"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande ögonen.
"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"
"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i
stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt åf na!"
"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest
ängslades för, du", föll Maglena in.
"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."
"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å
är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".
"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.
"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att
bju på."
Månke gick storbelåten till dörren.
"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."
In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som
en ändå dragi na hela dan."
Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."
De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne
så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.
"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.
"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen,
som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.
"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De
är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten
mer och mer syntes bli verklighet.
Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.
Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla
grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som
var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så
mycket de ville äta.
Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste
bordsbönen inför en sådan anrättning.
Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt
mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla
ha gått."
"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte
på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
Var så go, Gullspira!"
Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.
Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i
några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i
skåpet.
Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju ändå så rara maten.
Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå
för bå folk och fä."
Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med
eldgnistorna.
Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig
några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och lägga sig till ro för natten.
Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för
maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.
"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de
små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina
små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante
höll honom tillbaka.
"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på
kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "
"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."
Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr
bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I
ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.
"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."
Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur
buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men
någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en
god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog
så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i
vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".
"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"
"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa.
Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på
brännvinet.
Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit
anklagad för ett brott.
"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"
"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att
han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme
från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup
när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten.
Jag just som trår efter sällskap åt min sup."
Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
tänderna och steg tillbaka.
"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert
att int bli nån supare."
"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar
en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!
Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam
fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt
sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.
Tårarna kommo honom i ögonen.
"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här
skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att
svara för å."
Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen,
som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så
ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.
Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade
innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och
svettpärlor rullade ner från hans panna.
"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade
han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd
för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det
sa' Ladd-Pelle och jag med!"
Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen.
Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i
halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner,
bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om
dem.
Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
knusande öfverlägsen hållning.
_________________________________________________________________
FJÄRDE KAPITLET.
UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.
Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen
förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var
nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.
Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf
som i förnöjelse.
Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han
sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till
saltströmmingen.
Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i
tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen,
han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården
och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar,
så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af
honom.
"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny
dotta."
"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på
alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till
Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett
vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp
emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"
Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få
den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.
"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.
"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
-- (Ingenting alls).
"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."
Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta,
så somna hon."
"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
Millmaste tana."
Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
människoförstånd.
Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var
två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".
"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller
dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes
icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.
"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."
Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att
Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp
förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så
fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det
så vara månde.
Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt
småstintorna.
Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den
beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på
matanordningarna i spisen.
Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande
ort.
Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm,
som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar
stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se
hvad man hade framför sig, knappt se handen.
Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron
spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana
styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig
fram till folkboningar.