I detsamma kom aftontidningen. Holger måste titta i den.

Doktorn hörde ett fnysande och ett knycklande, och märkte att Holger

blev smal om näsan.

-- Har du förlorat något? frågade han.

Tidningen skramlade i handen på den läsande, och han lät den falla på

bordet.

-- Vad har hänt?

-- Läs!

Doktorn läste; läste och svällde ut, läste och ljusnade.

Han läste att svenska kvinnoemancipationens översteprästinna slungat

hela röran i golvet, då hon upptäckt att det var galenskap. Och hon

uppmanade könet och mödrarna att arbeta för kvinnans utveckling till

kvinna, till moder och maka.

-- Äntligen! utropade doktorn. Pannkaka blev det och var det, därför att

det utgick från en falsk förutsättning. Men tänk, så mycket arbete, så

mycket hat, så mycket s-t, som rörts opp. De ville ju mörda Falk därför

att han inte kunde fatta galenskapens finesser. Om jag vore troende, så

skulle jag offra en hekatomb åt gudarne!

Holger kunde icke deltaga, ty han kände sig ha förlorat sin religion,

tron på kvinnan! Och till att erkänna ett misstag hade han icke kraft.

Han blev ond som vanligt är, och efter att ha hämtat sig, reste han

borst.

-- Därför att hon tröttnat, så ...

-- Så? Talar vi, om annat! Hur ha Ester och Max det?

-- De äro visst goda vänner, men giftermålet uppsköts, då prästerna inte

ville lysa.

-- Och varför skall det lysas ut, att två människor ämna älska! Det

hemligaste, som en naturlig känsla bjuder en dölja, det skall utställas!

Jag tycker det är cyniskt! Men man är rädd för tvegifte! Det är man, men

dessa kända bigamier och polygamier _inom_ kända äktenskap, de äro

strafflösa, och ha blivit sed. Kvinnan tar nu en man bara för att få ett

förkläde och ett laga skydd -- det ska fan vara bulvan åt liderliga

kvinnor. Och när ni frigjorde kvinnan från kvinnligheten och

blygsamheten, blev hon en kokott. Det är ni, som förstört könet och

äktenskapet, och det är dessa manliga kvinnor, som fördärvat männens

instinkter så att de blivit perversa. Så slutade Grekland! Med aspasior,

väninnor och sodomiter. Jag tror vi nalkas slutet! Jag har, som du vet,

flera gånger sökt en maka, husmor och mor, men bara funnit en kokott.

Brunst och hat, det var vad jag fann. För min kärlek -- förlåt uttrycket

-- sökte jag genkärlek, men fann bara hat; hat mot mannen, vilket tycks

utgöra kvinnans så kallade kärlek. Att få förnedra en man, det är hennes

ideal. Du känner till det! -- Du ger henne din mannakraft, och med den

kraften, din kraft, behärskar hon dig. Och hon verkar som

induktionsapparaten; hon mångdubblar din strömstyrka och kastar om

strömmen mot dig. Men det har du aldrig förstått! Se på din juvel hur

hon faller ihop, var gång du avbryter strömmen! Det är dig själv du

böjer dig för, när du är böjd under henne! -- De här »stora kvinnorna»

du beundrat, se bara hur de uppstår. Först söka de upp starka män,

berömda, suggestiva; när de hämtat kraft i sina ackumulatorer, så börja

de själva leka batteri och sända ut strömmar, som dock bara äro

sekundära. -- När allting är färdigt, då kommer de och tar; när

slagfälten äro besådda med döda och sårade, då komma benplockerskorna;

och alltid finns en hjord av svaga män, som hylla sopsamlerskorna såsom

dronningar; du känner dessa slags män, som alltid rikta sparken mot ett

manligt skrev ...

-- Ja, men du är kvinnohatare!

-- Om jag tänker rätt efter, så kanske jag bör svara ja. Jag hatar ju

allt fientligt, och efter jag hatar henne, så är hon ju fienden. Och är

hon fienden, så hatar hon mannen. Könen hata varandra, det är väl

sanningen, och detta hat är nog repulsionen mellan motsatta, som i

kärleken ompolariseras till attraktion. Du kan då lika gärna kalla alla

kvinnor manhatare, som du kan kalla mig kvinnohatare. Intermittenta

strömmar! Det är kärleken! -- Men kvinnan har alltid utövat en sund

attraktion på mig, därför kan jag icke med gott samvete vidgå något

speciellt kvinnohat, som jag vore ensam om! Tvärtom, jag har alltid känt

livets ödslighet utan närheten av modersskötets värme, men sen ni

förstört kvinnorna, är det omöjligt att hålla ut. Ni säger att jag inte

kunnat behålla dem; jag svarar, att jag icke velat behålla ruttet kött i

huset. -- Se där ha vi Kurt! Känner du hans äktenskap då? Det var

läckert! må du tro!

Arkitekten kom in med en man i glasögon, som såg oavgjord ut. Brodern

nickade och gick med sitt sällskap bort i ett hörn av salen.

-- Ja, hur är det med hans äktenskap? frågade Holger. Det var så

hemligt, allting; är det slut?

-- Slut? Jag hoppas det! Så här fick han sitt! Han drogs in i en barnlös

familj, och i det ögonblick då makarne tråkat ut varann. Han blev vän

med båda; de hängde efter och släpade med honom för att fördriva

ledsnaden. Följaktligen blev han och hon förälskade; mannen kopplade,

utan att tro det; och en vacker dag, så, för att vara lojala,

underrättade de mannen om sitt tycke, varpå hon reste till Paris för att

få skilsmässa. Kurt väntade, och efter en rum tid skulle hon komma hem.

Som han var otålig, reste han emot henne till Södertelje. Tåget

stannade; Kurt dök igenom vagnarne för att söka den intet anande bruden.

Slutligen fick han upp en rökkupé. Där ligger hans älskade, med huvudet

i knä på en främmande herre, rökande cigarrett. Kurt blev icke

bortkommen; han lyfte hatten, bad om ursäkt, och låtsades icke känna

igen henne. Men när han kom i kupén invid, hade han damen efter sig, och

om sin hals; gråtande, svärande, att det var ingenting: en vän som

erbjudit sitt beskydd på resan. Som Kurt själv var hederlig och trogen,

så trodde han att hon var det också. Det är därför kvinnan anser mannen

vara dum! nu vet du det! Nåväl, vännen blev föreställd, och var nog

diskret försvinna första kvälln. Men följande afton superades

tillsammans med släktingar, och vännen var med. Där växlades förtroliga

ord och blickar mellan vännen och fästmön, så intima, att Kurt slutligen

miste sansen, gjorde en scen och kastade tallriken i golvet. Helt

plötsligt fann han sig i den löjlige äkta mannens roll, men gifte sig

hastigt, i alla fall. Nu sutto de och hade tråkigt, alldeles som hon och

hennes make förut. Så kostligt! -- Hon kunde nämligen endast leva i

drag. Han fick dra med henne ute. Då levde hon, när hon på restaurangen

fick herrars blickar på sig, och då njöt hon av att se mannen pinas.

Hela hennes tillvaro hängde på att mannen pinades. Och han måste posera

som den lyckligt gifte, liksom alla vilka äro gifta med frånskiljda. Han

skulle ju vara ett levande bevis på att den förre mannen »icke kunde

göra henne lycklig». Och för att ekrasera den förre, så skulle de här ha

barn. Kurt anser sig nämligen vara en ryslig kaxe i det fallet! Men se,

det blev inga barn. -- Alltså: inte han heller! -- Nu börjar helvetet

för honom i hennes ständiga förebråelser. -- »Det finns inga män,

numera,» sade hon. -- Att det var hennes fel kom inte i frågan.

Vad gjorde Kurt? Ja, vad skulle han göra? Han skaffade sig en

förbindelse, och ett barn. Han måste ju rädda sin manliga ära. -- Frun

stack av. Men Kurt fick hela vanäran ändå. »Han hade förfört en annans

hustru, och så slängde han henne.» -- Men han hade icke förfört henne!

Det gjorde ingenting! »Han hade förfört en annans fru!» Att det var

frun, som slängde i väg, det brydde man sig inte om. Nåväl, nu är han

fri, men kan du tro, att hans tankar än i dag syssla med den där vännen

i kupén. Han har visst frågat alla bekanta, om de trodde att där varit

något. -- Ja, det är trassligt nu för tiden!

Nu inträdde i salen en stor fet herre, en dam och tre barn.

Damen såg mycket välfödd ut, och hade ett för litet huvud på axlarne.

Doktorn såg ett ögonblick på sällskapet, röck till, vände sig åt

fönstret och höll handen för ögonen, med ett uttryck mellan skratt och

gråt. Efter att ha låtit sällskapet tåga bort, talade han med en komisk

salvelse:

-- Där gick min första hustru med sin andra man (eller tredje, vem

vet?). Den där fjollan som nygift sa att hon levde som en nunna, och när

barnet kom, fånade om att hon inte förstod var det kom ifrån. Denna

kallvattensfisk tvang mig genom sitt idiotiska prat att skiljas och

gifta om mig. Se på hennes mun, du Holger, och akta dig för barnamunnar.

-- Och det var min första kärlek! -- Jag tror ibland att det inte var

dumhet, utan elakhet. Hon var avundsjuk på mig för att jag fått henne.

Äran var för stor, och därför skulle jag berövas den! -- Det var det

största fä jag känt, därför gjorde alla mina ovänner henne till det

högsta väsendet; de sa att jag fått allt av henne, till och med

medicinskt vetande. Allt vad den lilla munnen talade var så elakt, att

jag en gång tänkte slå en spik genom tungan på henne. Jag hoppas hon

fått smörj av sin tjockus därborta. -- Ja, Holger, sådant är livet, och

jag har inte gjort det.

SEXTONDE KAPITLET.

Hos de döde.

Ester Borg gick utanför kyrkan och såg att den var öppen. Det var

vackert därinne och altaret var klätt med grönt. Utanför var granrisat,

och alltså en begravning att vänta. Det kom folk, och bland dem såg hon

greve Max, med vilken hon icke umgåtts sedan sex månader tillbaka. Hon

såg honom, men det var icke han, utan en som liknade honom. Detta

kallade hon att »se», och då visste hon att han snart skulle komma.

Hon gick in för att vänta.

Hon och greven hade gått isär den gången, beslutna att skiljas; men de

hade lidit så av brytningen att de återknöto. Därpå hade de lidit av

varandras närhet och brutit återigen; och därmed hade de hållit på i år.

Ester gick upp på högra läktarn, varför visste hon inte, men hon kände

att där var platsen, där han skulle trivas. Den såg så ut; där var nära

till valven, högt över hopen, och något tryggande.

Efter en stund kom greven verkligen, och han gick lugnt fram till Ester

som om han stämt henne till möte.

-- Har du väntat länge? frågade han med sin dämpade stämma.

-- Sex månader, som du vet, svarade Ester; men har du sett mig i dag?

-- Ja, nyss i en spårvagn; och jag såg dig in i ögonen så att jag tyckte

mig tala vid dig.

-- Det har »hänt» mycket sen sist?

-- Ja, och jag trodde det var slut mellan oss.

-- Hur så?

-- Alla småsaker jag fått av dig ha gått sönder och på ett ockult sätt.

Men det är en gammal iakttagelse.

-- Tänk, vad du säger! Nu minns jag en hel mängd fall, men jag trodde

det var slumpar. Jag fick en gång en pincenez av min farmor under det vi

voro goda vänner. Den var av slipad bergkristall och utmärkt vid

obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag

med gumman, och hon blev ond på mig. Då hände på nästa obduktion att

glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde att den var sönder helt enkelt;

skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blev

lagd i en låda, och kom bort.

-- Vad du säger! Så eget att det som rör ögonen är mest ömtåligt. Jag

fick en dubbel kikare av en vän; den passade mina ögon alldeles, och jag

njöt av att begagna. Vännen och jag blevo ovänner. Du vet att sådant

kommer, utan synlig orsak; det förefaller som om man inte fick vara

sams. Nåväl, när jag nästa gång skulle begagna kikarn, så kunde jag icke

se klart. Skänkeln var för kort, och jag såg två bilder. Inte behöver

jag säga dig, att varken skänkeln förkortats eller ögonens avstånd

ökats! Det var ett underverk, som sker alla dagar och som dåliga

observatörer icke märka. Förklaringen då? Hatets psykiska kraft är väl

större än vi tror. Emellertid din ring jag fått har släppt stenen -- och

låter icke laga sig, låter icke. På samma sätt med sigillet! Vill du

skiljas från mig nu?

-- Ja, du vet, vi vilja båda, men kunna icke. Jag lever med dig hela

dagen så intimt att jag knappt saknar din närvaro, och jag tycker bättre

så, ty när vi råkas bli vi osams. Det synes som om våra kroppar icke

tålde varann.

-- Ja, så synes det. Men din _aura_ följer mig, och jag förnimmer på

avstånd din sinnesstämning mot mig som tre olika dofter, av vilka två

äro mig särdeles angenäma. Den första är som rökelse, och den kan bli så

tät att den verkar häxeri och vansinne, den sista är som frisk frukt.

Den andra i ordningen är kvalmig som tvålparfym och verkar sinnligt

ovänlig. Men i din närhet känner jag aldrig dessa dofter eller några

andra; alltså är det inga luktförnimmelser i materiell mening, utan

tyckes vara en översättning. Och jag känner mig aldrig osams med dig i

din frånvaro; skiljas vi efter en storm, då mitt hat är så gränslöst att

jag saknar ord, så, bara du gått, lägger sig hatet och ett stilla

ljuvligt lugn inträder, under vilket jag lever med dig så intimt jag

vill. Allt vad jag talar, tänker eller skriver, dedicerar jag till dig;

och när du gillar mig, kan jag ha din smak i munnen, då din rökelse blir

balsam. För att bli fri från dig, söker jag sällskap ibland, men jag

blir rädd för människorna, de såra mig med sin närvaro, de trassla till

våra vävnader, och jag tycker mig vara dig otrogen. -- Ja, min vän,

universum _har_ gåtor; men människorna gå, icke som blinda, ty de se,

men förstå icke. -- Vem du är, vem jag är, det veta vi icke! Men när vi

förenades, tyckte jag mig omfamna ett lik, som icke var ditt, utan en

annans ... jag vill icke säga vilkens.

-- Och du, du föreföll mig vara min far, så att jag fick skam och avsky!

Vad är detta fruktansvärda, hemlighetsfulla, som vi kommit in i?

-- Nu först kanske mänskligheten får veta de olösliga gåtorna. Ana dem

åtminstone! Du har väl ofta märkt, när jag kom till dig, att jag

mörknade och blev stum. Du kallade det dåligt humör. Nej, min vän, jag

kom strålande och färdig att underhålla dig i timmar. Men du såg på mig

med en främmande blick, ditt rum var giftigt så att jag ville kvävas;

jag måste ut, det var allt jag visste. -- Och när du sen var ond på mig,

kunde jag inte svara och inte försvara mig. Jag tror för övrigt inte det

finns två människor, som förstå varann. Den ena ger orden en annan

valör, än den andra, och dessutom, när man icke förstår sig själv, hur

skall en annan kunna förstå en? Jag förstår dig bäst i tystnaden och på

avstånd; då är du mig närmast, utan missförstånd.

-- Jag behöver icke säga dig mitt liv sedan sist; ty du känner det ...

-- Ja, jag känner det; du längtar ifrån denna ofrihet, ty så är det, för

dig som för mig; varje kärleksförhållande är ofrihet och därför pinande

...

Nu lades två tunga händer vänligt på deras axlar, och doktor Borg slog

sig ner bakom dem.

-- God dag, barn, har ni också kommit hit för att skåda upptåget?

Antikrist skall fästas i jord av Kristi efterföljare. Sverige skall få

en stor diktare, som aldrig var diktare, emedan han aldrig levat, han

beklagade själv att han ingenting upplevat och därför ingenting hade att

berätta. -- Han hade översatt första delen, den andra orkade han inte

med! Det var en svensk. Allt vad han spottat på, slutade han med att

plocka opp och hänga på bröstet, alla sin ungdoms ideal utbytte han mot

titlar och värdigheter, och denna karaktärslösa, benlösa figur, är redan

prisad som den karaktärsfaste mannen med ben i näsan! Vi lever ju i

humbugens tidevarv!

-- Tala inte illa om de döda, viskade greve Max; de kan hämnas!

Nu kom processionen in; och Max vände sig till Ester med sänkt röst för

att icke höras av doktorn.

-- Ser du, där gå de döda! De nu levande andas sin samtid, näras av det

nuvarande; dessa därnere, de leva 1850 liksom den döde; de ha ätit aska

och ben, därför se de ut som aska; allt som redan konsumerats och

assimilerats, resterna, caput mortuum är i deras nutrition; skuggornas

rike tillhöra de, och utan tron på den levande, växande allmakten göra

de sig en avgud av lera och lägga i stoftkista på silverfötter; men den

döde var icke deras; gör intet, ty de göra av intet; han var av deras

räddhågade, blodlösa efterklangstid, och de känna de sina; de ha slagits

mot honom på sin tid, de ha besegrat honom, och nu bära de liket i

triumf; striden om Patroklus lik, Patroklus som låg dådlös i sekler,

slutligen vaknade, slogs av Apollo själv med blindhet och dödades av

Hektor.

Här avbröt doktor Borg: -- Hör nu på! Nu talar deras jättesnille, han

som aldrig gjort något, men blev för detta statsråd vid trettiosju års

ålder, aldrig fullbordat något, utom några ofullbordade broschyrer.

Broschyren, docentkrian, det var tidens form. -- Han fruktar

eftervärldens kritik på den dödes gärning, och därför assurerar han

honom mot det olycksfallet. Hör! -- Han, den döde, var så mäktig i

tankar, att först i kommande sekler släkten skola födas mäktiga att

fatta dem! Det var en hund. -- Nu kommer Kristi efterföljare, som icke

blygs att sätta sig på antikristens tronstol. Försonlighet är vacker,

men när den köpes för världslig ära och jordisk utmärkelse, då är den

Bosch! -- Hör så han jämkar på trosläran, ruckar på statuterna -- -- --

och nu! Nu kom det svarta att bli vitt! -- Karaktär! Karaktärsfast!

Karaktärsstyrka! -- Och nu: frisinnad, frisint, -- varför inte

fritänkare? -- Nej tack!

Greve Max vände sig till Ester:

-- Han var med och dömde Holger för majestätsbrottet. Det är ett

sällsamt uppträde det här! -- Dessa askmänniskor likna lemurerna och

larverna, som vilja stjäla Fausts lik! Minns du? -- Och det är som om

Mefistofeles stod bakom altaret och förvände synen på dem! De se alla de

egenskaper den döde saknat. Alldeles som i Auerbachskällarn:

Falsch Gebild und Wort

verändern Sinn und Ort.

-- Talar du om Operakällarns sinnbilder? avbröt doktorn, som hört vilse.

-- De se vinberg och druvor! viskade Max till Ester:

Betrug war alles, Lug und Schein!

Men jag tycker översteprästen är värst; han är hemsk i sin förblindelse;

han synes ha fått »kraftig villfarelse» så att han tror lögnen vara

sanning. Minns du att han beskyllde Axel för lögn på dödsbädden, när

denne talte sanning?

-- Ja, nu har Sverige ett helgon till! slutade doktor Borg. Svensk i

själ och hjärta, efter deras beläte; dilettant, som intet fullbordat;

torrtänkare, som filosoferat tomning; sångare utan röst; uppskriken

tenor från första basen; början i oppositionen, slutet i Svenska

Akademien; spansk fluga först, vita plåstret sist. Det är ju Barrabas,

som ligger i lådan och ler; men prästen tror det är den korsfäste! -- --

-- Hör hur han lirkar på trons artiklar; men hör hur det knarrar i

sextonde stoln; hala ord som sockervattnet i stearinljusets sken. De

gråter! Alldeles som Voltaires kortspelare, vilka gråta över att Homerus

är död! Vet ni att en sån här överleva nyligen utnämnde den döde till

våran Homerus, fastän han varken skrivit en Iliad eller Odyssé; hans liv

var nog en Odyssé i så måtto att han var borta så länge, och när han kom

hem, hade friarne intagit hans hus. -- Ska vi säga frid över hans stoft

och lyckönska oss att ett tidevarv med honom fått tre skyfflar mull; ett

tidevarv som var den stora revolutionens fiende; som hade den negativa

och mindre hedrande uppgiften att hindra.

Doktorn gick när orgeln spelade upp, ty han kunde inte fördra det

instrumentet.

Ester och Max sutto kvar.

-- Ja, sade Max; vår gode doktor har 80-talets synpunkt på sakerna, men

han glömmer att vi äro på 90-talet. Han förstår icke den nya tid, som

bryter in; han förstår icke oss unga; ty hade han hört vårt samtal nyss,

så hade han kallat det för -- ja, vad heter den vackra omskrivningen?

-- Neurasteni!

-- Ja, så var det! På 80-talet hade man magkatarren, som ingen var; nu

har man neurasteni. Varje tid har sina sjukdomar, vilka synas bero av

förändringar i själen, alldeles som barnens oförklarliga sjukdomar i

växande åldern. »Han växer», säger man. Ja, vi ha vuxit, och därför äro

vi sjuka. Vad är blindtarmsinflammation för slag? Det är väl en sjukdom

i ett djuriskt organ, som blivit överflödigt och därför skäres bort. Jag

önskar att allt djuriskt kunde skäras bort; och därför, ser du, vill jag

inte neka att mina sympatier stundtals voro hos den döde, som med liten

kraft ägde god vilja och hög strävan. Vår doktor däremot -- jaa, han var

barn av sin tid, men den är förbi, mig är han främmande och redan bland

de döde. Hans ungdoms ideal hava delvis upphört vara ideal, emedan de

äro förverkligade; och idealen skola ligga framför oss. Men det farliga

med doktorn är att han redan blivit en hindrare. Han fruktar

ungdomen, och han vill inte höra talas om nytt. Han har satt sin

demarkationslinje; hit, men icke däröver. I stället för att försöka

förklara det oförklarliga alldagliga, så slungar han det. Han, som tror

på lagbundenhet och ordning, tror dock på slumpar; det är ju en svaghet

i tänkandet att i samma andedrag förneka sin tes. Han, som tror på

utveckling och växande, vill förmena vårt själsliv en utveckling till

högre färdigheter. Han tror på trådlös telegrafi, men förnekar själens

förmåga att meddela sig på avstånd. Han är lite enkel vår gode doktor!

Men Holger däremot han _kan_ växa; han tycks ha gjort några upptäckter i

fängelset, men skäms att tala om det, och är feg för att bli beledd som

en mystiker; och han vet för övrigt att hans tidning vore död samma dag

han rörde vid den strängen. -- -- --

-- Du vet själv; jag kan icke få tryckt vad jag skriver, ty det kallas

galenskap; och jag får vänta, kanske gå under på vägen ...

Nu gick processionen ut ur kyrkan.

-- Det är eget att se, sade Ester, hur så olika partier enats om

hyllningen av den döde.

-- Ja, min vän, det kan betyda att i allas sinnen det finns ett minne om

det där Jenseits, och att det upphöjda drager till sig. Jag kan lösa

motsägelserna i hans liv och taga syntesen ur de bjärta motsägelserna,

men därtill fordras uppfostran och självövervinnelse.

Gerettet ist das edle Glied

der Geisterwelt vom Bösen;

wer immer strebend sich bemüht

den können wir erlösen.

Und hat an ihm die Liebe gar

von oben Theil genommen,

begegnet ihm die selige Schaar

mit herzlichem Willkommen.

Men jag förstår även Mefistofeles roll, berättigade roll. »Der Herr»

tolkar den så:

Ich habe deines Gleichen nie gehasst.

Von allen Geistern die verneinen,

ist mir der Schalk am wenigsten zur Last.

Hör nu på noga!

Des Menschen Thätigkeit kann allzuleicht erschlaffen,

er liebt sich bald die unbedingte Ruh;

drum geb ich gern ihm den Gesellen zu,

der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen!

Det är förnekarens uppgift, det ondas berättigande i livets ekonomi. Där

har du vår doktors ekvation; vedersakaren, felfinnaren, vilken sköter

sitt kall som en karl, och som är mycket behövlig i dessa tider, då de

försonade överbjuda varandra i smicker och inbördes beröm. -- Nu måste

vi gå; kyrkan skall stängas!

De gingo, och liksom i tyst överenskommelse styrde de stegen till

holmarne. Det var deras bästa stunder, när de vandrade tillsammans. Att

röra sig framåt i samma takt, tvang ju dem att hålla jämna steg och

anpassa sig efter varandra; därav uppstod en harmoni grundad på

ömsesidiga eftergifter; mänskornas blickar höllo dem i vaksamhet mot

närgånget närmande; och därigenom att alltid nya föremål defilerade,

växlade stämningarne, och samtalet därefter.

Men när de gått sig trötta, ville Ester sitta på nya Operaterrassen.

Efter en tvekan följde Max. Och nu sutto de på var sida om ett bord; det

blev intimare, och de sågo varann i ögonen.

-- Hur ska vi komma ifrån detta, Ester? frågade Max.

-- Jag vet inte! Jag önskar det, och önskar det inte.

Ett hastigt begär att tala om annat överföll båda; de längtade sannolikt

efter ett uppskjutande av den smärtsamma operationen. Ester såg sig

omkring bland de många människorna för att få fatt i någon, som kunde ge

ett stoff, väcka en föreställning om något avlägset. Där satt en kapten

i artilleriets uniform, och straxt hade hon en stödjepunkt för att lyfta

dem båda ur förstämningen:

-- Minns du, tog hon upp, i fjor, den franska artillerikaptenen, som

deporterades såsom förvunnen spion.

-- Ja, svarade Max förströdd.

-- Det börjar nu gå ett ryckte att han var oskyldig; vad tror du om den

saken?

Max tyckte inte om såna där volter i samtalet; det kändes som ett försök

att bedra honom, narra hans tankar i banor, dit han icke ville.

Emellertid svarade han för att icke vara ohövlig.

-- Jag var i Paris vid tillfället, och fick den föreställningen att han

var skyldig, vilket jag fann mycket naturligt, då han var född

tysktalande elsassare och var annekterad 1871.

-- Varför tror du han var skyldig då?

Greven letade i minnet efter en för honom likgiltig sak, och svarade:

-- Kaptenen blev fransman, men hans släktingar i Mülhausen fortforo vara

tyskar; och när Dreyfus, så hette han visst, varje sommar besökte dem,

så var det ju klart att han skvallrade. Jag såg även att han i

Fontaineblau eller någon annstans skulle ha mottagit besök av en tysk

bror, och visat honom en del nya uppfinningar, om det nu var någonting

att visa.

-- Nå, men vad blev han dömd på då?

-- På indicier; samstämmande vittnesbörd och bindande omständigheter;

den modärna bevisningen fäster mer avseende vid detta slag än vid

materiella; och vittnen äro ju alltid falska på grund av det mänskliga

minnets ofullkomlighet och i följd av det vulgära omdömets beroende av

intressen och passioner.

-- Ja, men jag vill minnas att han dömdes på ett dokument, som var

tvivelaktigt!

-- Du menar den så kallade Bordereaun. Den såg jag autograferad bredvid

ett brev av Dreyfus, och därtill den skrivelse, som översten -- vad han

hette -- lät Dreyfus skriva efter diktamen. Av dessa skriftprov kan

ingenting bevisas, ty Dreyfus hade två stilar; en tysk från barndomen

och en fransk, som han lärt i Frankrike. Bordereaun är skriven med

fransk stil, det syns särskilt på siffrorna, på 4:an som är tecknad 4,

så som endast en fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är

skriven franskt eller 5.

Han ritade på marmorskivan med sin blyertspenna.

-- Men i provskriften efter överstens diktamen, har Dreyfus begagnat

tyska siffror och tysk datumsbeteckning. Så här börjar skriften: »Paris

15 Octobre 1894.»

Ester gjorde stora ögon:

-- Du tycks ha studerat den där processen grundligt.

-- Ja, mera noga än jag har rätt att erkänna för dig; och ...

Emellertid: här äro siffrorna tyska; dock har han ändrat på datum, så

att 15 är ändrat från 13. Varför skrev han först 13, då han väl vid

diktamen lätt kunde höra skillnaden på quinze och treize? Ja, därför att

det hänt något den trettonde, som du icke vet! Bordereauns handstil är

således oduglig som bevis, då mannen ägde två stilar, av vilka

barndomsstilen kom fram vid vissa tillfällen.

-- Tror du inte han skrivit Bordereaun då?

-- Jag vet inte! Men efter han icke är dömd på den, utan på en mängd

indicier, så är det likgiltigt. Underligt är att man funnit en avskrift

av Bordereaun i Dreyfus' väst, när han skulle föras från Ile de Rez. Var

fick han den ifrån, då han i fängelset icke hade tillgång till

originalet; och vad skulle han med den att göra, då den fällde honom?

Vet man om den kopian var original eller icke?

-- Hur vet du detta?

-- Det står ju i referaten, och han har aldrig förnekat kopians existens

i västen, då den togs på bar gärning. -- Varför intresserar du dig så

mycket för den här processen?

-- Det kan jag inte säga!

-- Emellertid, nu sitter han på ön, som av somliga kallas du Diable, av

andra du Salut. Det är ju konstigt. Och det talas om kryssande jakter,

som vill befria honom.

-- Var han jude?

-- Ja visst; men det låg icke emot honom i det upplysta Frankrike, där

armén redan hade trettiosex judiska officerare, och där Dreyfus, trots

sin tyska börd, blivit upptagen i generalstaben, _därför_ att han var

jude. Man ville nämligen visa sig upplyst och fördomsfri. -- Att något

kommer ut ur detta ägget, det tror jag mig veta. Det är nog ett

basiliskägg!

-- Tror du då att han är skyldig?

Max betraktade Ester, och han kände i hennes fråga en udd av hat, en

utmaning, en snara. Han svarade därför kallt:

-- Jag tror att han skvallrat, och det finner jag förlåtligt; om han

skrivit Bordereaun, det vet jag inte, finner det osannolikt att man går

med en förteckning på sina brott. Sannolikt är han skyldig, men icke

till det man anklagat honom för. Och det är hans styrka! Därför kunde

han på Marsfältet frimodigt utropa vid degraderingen: »jag är oskyldig!»

(underförstått: »till er dumma anklagelse!»).

Det blev förstämning och Ester började frysa. Greve Max blev nervös och

tyckte att sällskapet bredvid blivit skrikigt; en okynnig hund gick

omkring och sopade borden med sin svans; kyparn knuffade Ester i ryggen,

var gång han gick förbi.

-- Jag tror att séancen är slut, sade Max. Här är olust, och det blir

alltid så, när vissa samtal om låga ting börja verka. Det är ont i

luften; de döda häromkring beröra mig obehagligt, och jag längtar bort,

ut; jag önskar jag kunde krypa ut ur kroppen och flyga med måsarne till

havs, bada mig i en stor grön våg, ligga på rygg och se bara himlen;

vara en jätteval och skölja mig ute i oceanen, simma i kapp med

fregatter och dyka i tångskogar --.

Nu började det ringa i kyrktornet.

-- Och så de där klockorna! Den där kyrkan har alltid förefallit mig som

ett annexkapell till Operakällarn, portalen är från Österlånggatan och

tornet från salongen på Champs de Mars. När de ringer däroppe, så

skramlar alla toddyskedarne på terrassen och punschglasen klirra mot

brickorna, lagerträden rysa och lukta som kvicksilver smakar; den här

terrassen liknar för resten en fransk körgård, med sina planterade

gravar, och klippta trän. -- Hu, vad jag fryser; ska vi gå?

Ester visste att det betydde de skulle gå ifrån varann; ty nu började

repulsionen, hatet, utan bestämd orsak, och om hon treskades stanna hos

honom, skulle den mördande tystnaden inträda, eller det oresonliga

grälet bryta ut.

De gingo ifrån varann utan avsked, efter tyst ömsesidig överenskommelse,

säkra dock att råkas igen, förr eller senare.

SJUTTONDE KAPITLET.

Försoningsfesten.

Ester och Max gingo på Strandvägen för att besöka utställningen, vilken

de icke sett ännu. Båda födda i Stockholm hade de sin gamla

Djurgårdskontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i mörkret. --

Nu, då de försjunkna i sina samtal gått med inåtvända blickar, stannade

de plötsligt och sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande stad,

klädd som till fest.

Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en extas:

-- Ljuset har kommit igen!

Och de gingo framåt, under det han talade:

-- Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen tålde icke vita hus,

därför förbjöd hygienen kalkputset, och vår ungdoms fasader voro

bestrukna med sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller järnockra

i vitlimningen. Och det gröna, förhoppningsgröna, som estetiken

bannlyst, därför, och därför att ... det gröna har firat sin återkomst;

det vita grönskar, och grönskan förgylles. Själva nationalflaggan har

ljusnat från den dova indigon till den milda kobolt, från det digra

äggula till det bleka guld. -- Vi ha vandrat i dunklet, men det var bara

en solförmörkelse, som måste vara sin tid ut. Jag minns som barn, när

småsystrarne buro vita strumpor liksom deras mödrar; och jag minns, när

de blevo svarta om benen; jag tyckte de liknade dämoner, som komma ner

ur skorstenar; det vita blev svart, och det fanns vissa kvinnor, som

koketterade med sorgdräkt, fastän de ingen sorg hade. Nu ljusnar det

igen; strumpan har fått färg, och kängan har mistat sin svärta; kvinnan

har fått igen sitt långa hår, befriat sin hals och barm -- nu får vi

mödrar igen -- med barn till halsband!

De hade uppnått brohuvudet och vandrade in i den vita staden. De sågo

icke mänskorna; de omgåvos av sin egen skyddande _aura_, vilken gjorde

dem liksom osynliga. Byggnaderna och föremålen granskade de icke, utan

behandlade dem som dekorationer till sina tankebilder. De lekte fram

förbi maskiner, mineral, vapen, möbler och handelskram. De kastade sig

in i gamla Stockholm; trivdes i forntidens glömska en stund, men erforo

en beklämning och ryckte upp sig till nu'et! Leva nu, icke då! Icke en

dag tillbaka, snarare framåt, framför sig själv och sin tid.

Slutligen satte de sig i den blå grottan. Max talade alltjämt.

-- Nu tänker jag blått, nu ser jag blått; jag vet var jag är, men jag

har glömt det, och jag är icke här. Jag vet vad du heter, men jag vill

icke nämna ditt namn, ty du är icke den du är. -- Vet du vad Gudsivalag

var? Det var en andlig släktskap, som troddes existera mellan faddrar åt

samma barn. Jag tror på sådant, på själarnes självständiga tillvaro

utanför kropparne, och på andlig blodskam. Vi måtte vara syskon på något

okänt sätt, och därför få vi icke barn; därför bära vi på en skuld, och

skamkänsla, den vi icke kunna förklara. Du är icke den du är, ty när du

är frånvarande och jag försöker erinra dig, blir du till en annan ...

-- Vem blir jag då?

-- Ibland min mor, ibland min syster, ibland ... Vet du jag tror att

själarne leva så oberoende av kropparne, att de kunna sätta skott i

andras bark, och leva saprofytiskt på främmande. Laven, som växer på

träd och sten, är ett samliv av en alg och en svamp, ett bolag som

kallas symbios. Det är äktenskapet, det andliga menar jag, och

äktenskapstycket är den ännu oförklarade själens bildkraft att knåda om

materien. Jag hade sett din far, men aldrig din mor, då jag en gång på

teatern, många bänkar framför mig, såg ett fruntimmers nacke, som väckte

min uppmärksamhet. Jag vände mig till mitt sällskap och sade

ofrivilligt: Detta fruntimmers nacke erinrar mig om Gustav Borg! -- Ja,

det är hans hustru! svarades mig. -- Om det hade varit ansiktet, kunde

man förstå verkan av anpassningen i umgänget, men en nacke. Det låter ju

som fabler.

-- Man föds visserligen tvillingar, gentog Ester, men man kan bli det

också. Min mor hade en tvillingsyster, och när denna en gång skar sig i

handen, så kände min mor smärtan långt därifrån. Du och jag ha blivit

tvillingar, men vi måste upphöra vara det.

-- Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes. Smärtan att skiljas är

den största av alla lidanden, men vi måste därhän!

-- Kan du tänka dig ett slut?

-- Nej! Och det som icke kan tänkas ... det finns inte.

De gingo återigen att byta plats; och de kommo upp på Skansen.

Skällande hundar hälsade dem, och Max krympte ihop av smärta:

-- Dessa djur här? Finns då inte människor i Sverige?

-- Du är icke djurvän?

-- Nej, jag hatar allt djuriskt, som du vet, i synnerhet hos mig själv.

Och de här djurvännerna -- ja, du vet själva förstyret höll på att döda

sina barn med russin och mandel (hon var vegetarian), men kunde icke

höra, att man slaktade ett får. De som stå så lågt på djurskalan att de

känna med djur men icke med människobarn, de kunde saklöst skickas till

veterinärn att lukta på cyankalium. De avgrunder, en sådan

människoliknande själ döljer, borde den rättast söka dölja. Jag har hört

att kavallerister och herdar ... Nej, nu lämna vi denna plats! Här är

ont, och det är alltid ont, där man håller djur instängda! -- Låt oss gå

till Swedenborgs lusthus.

-- Har du läst Swedenborg?

-- Man _läser_ icke Swedenborg, man undfår honom, eller undfår honom

icke. Man kan endast förstå honom, om man upplevat detsamma som han.

Därför är det inte farligt att läsa honom; ty för den oinvigde är han

sluten bok.

De vandrade och vandrade.

* * * * *

Utanför centralrestaurangen satt konsul Levi med doktor Borg.

-- Nå, felfinnare, vad säger du om allt detta?

-- Jag ville hälst tiga och behålla mitt vackra intryck av fest.

-- Nej, du skall beundra, beundra svenska industrin och uppfinningarne.

-- Vilka uppfinningar?

-- Si så där, ja!

-- Små applikationer av äldre idéer, andras tema, egna variationer!

-- Nå, men separatorn då? Sveriges ära och rikedom.

-- Ja, den! Att separera malmer, socker och melass har alltid varit

centrifugens uppgift; nu separerar han grädde, se där allt!

-- Du, pratar! Det är just dess användning på mjölken, som är ny.

-- Nej, mjölkseparatorn uppfanns 1864 av Prandtl i Bajern, men

utvecklades i Sverige.

-- Det var huggarn! Men ångturbinen då? Duger den?

-- Ja, men den är gammal! Att släppa in ånga i stället för vatten, se

där allt! Axeln är ny! Nej, den som släpper in i ångmaskinen annan

vätska än vatten, vätska med lägre kokpunkt, såsom eter med 45°

kokpunkt, den där har sparat kraft; den är en uppfinnare. Då man kan

elda ett lokomotiv med en spritlampa, då ska jag vara med och

prisbelöna. Eller när man gör en sportballong, som stiger, fylld med

kvävgas värmd av en fotogenkamin.

-- Kvävgas?

-- Ja, kvävet, som har samma egentliga vikt som lysgas eller 0,9, skall

naturligtvis lyfta en ballong. Då kvävet varken antändes eller

exploderar, kan det uppvärmas, antingen med bensinlampa, fotogenkamin

eller acetylen. Då sitter jag i värmen och sköter en skruv; stiger eller

faller efter behov, och kan stiga ur utan att tömma min ballong, och då

kan jag gå upp och ner att söka nya passande vindar.

-- Men eldfaran?

-- Kvävet är icke eldfarligt, och impregnerad duk tar icke eld! Det där

kan du beställa hos en ingenjör, liksom regulatorn till min eter- eller

bensinång-maskin!

-- Har du flera uppfinningar?

-- Ja, vi ska bränna vatten. Du vet att koks brinner bättre med vatten

än utan! Gör dig då ett poröst koks av eldfast lera eller gjutjärn och

fukta det oupphörligt med överhettad ånga, sedan du fått en initialeld

av vanligt kokes, som ger ångan.

-- Det där låter bra; har du mer att utställa på din utställning?

-- Jo, vi har ett teleskop. De här gamla stora åbäkena äro alldeles

onödiga. Jag såg nyligen i tuben till en magnetisk teodolit, där tuben

inte var mer än en halv fot lång och glasen inte större än tvåöringar.

Det var en kikare, som dugde. Nu är det det kostliga att man inte får ha

för starka förstoringar för planeterna. Mars tål bara 50 gångers

förstoring. Stjärnorna är ingenting att se på, ty de bli mindre ju

större förstoringen, alltså kuriösa ljuskällor. Återstår solen och

månen, och dem ser man lika bra med en teaterkikare. Nu skulle vi ha ...

Se där kommer Kurt!

Kurt Borg trädde fram. Han såg högtidlig ut, men även distraherad:

-- Var kommer du ifrån? hälsade doktorn.

-- Jag kommer ifrån något stort och vackert; jag har varit på

riddarhuset, på religionskongressen; och jag har hört en biskop

komplimentera rabbinen.

Isak Levi syntes mindre hänförd än arkitekten väntat, ty Isak räknade

religiösa ting till sådant som man inte talar om.

Doktorn däremot tog fatt i ämnet:

-- Ja, även det efterklang! Religionsparlamentet i Chicago 1893 var

mycket större. Där fanns alla jordens folk och religioner, och

församlingen mottog varje morgon Välsignelsen av dagens president,

antingen denne var muhammedan, buddhist, katolik eller protestant, och

själva påven skickade sin lyckönskan ... I vår kongress fattas något

väsentligt, och det är en katolik.

-- Si så, har du också blitt katolik? replikerade Kurt.

Doktorn svarade icke på den dumma frågan:

-- Det ligger något så exklusivt lutherskt-allenasaliggörande i det här

mötet, och därför är det bornerat som allt lutherskt. För övrigt minns

ni kanske inte att det var Pius IX, som 1868 sammankallade även greker,

protestanter och andra icke-katoliker till vatikanska conciliet för att

få till stånd en kompromiss mellan de kristna, till en början. De

inbjudna heretici kommo icke, och så blev det som det blev!

-- Ja, det kan vara, återtog Kurt, men här är stort i görningen, och vi

få se nytt i det nya seklet.

-- Franska upplysningen vid revolutionen var mycket längre framme än vi

nu; de raserade alltsammans; och det, som kongressen nu knåpar ner, är

bara vad deras eget motstånd byggt upp. -- -- --

Det hade mulnat, och himlen var randad av sepiafärgade kardor, som stodo

på stup. Det mörknade uppöver, men den vita staden framstod ändå vitare,

leende mot den svarta himmeln.

-- Det här artar sig till en cyklon, sade doktorn.

-- Apropos cyklon, minns ni cyklonen i Paris? inföll Kurt. Det var den

10 september i fjor, jag var där och såg den. Det var hiskligt att

skåda, så att många förlorade förståndet av skräck. Den härjade på

platsen Saint-Sulpice vid Jesuitseminariet ... fortsatte ner åt Seinen

och slog sönder ett kolskepp, som hette la Revanche ...

-- Det var en symbolistisk cyklon, inföll Isak.

-- Därpå gick den till Ludvig den Heliges Sainte-Chapelle och rev ner

ställningarne, sedan rusade den in i justitiepalatset. Där satt en

domare och föredrog ett mål, då med ens fönsterna slogos upp och ett

stort träd med rötter och allt slungades in i domsalen; en post utanför

flyttades in med vaktkur och slungades genom en lång korridor.

Justitiepalatset syntes mest hemsökt. Men därifrån gick virvlen upp till

Hospitalet Saint-Louis och rev ner 50 meter järnstaket, som höll på att

slå ihjäl en medarbetare i Le Courrier de Paris.

-- Sitter du och hittar på det där? Vännen Max skulle göra en

järteckenshistoria av det, men lyckligtvis är det lugnt i Paris sedan

ett år; och järtecken bruka icke klicka inom år och dag?

-- Hitta på? Du skall få läsa ett urklipp ur Vossische Zeitung, som jag

har på mig!

-- Nej tack! Jag minns nog ändå: Jesuiterseminariet, Saint Louis två

gånger, la Revanche och justitiepalatset ...

-- Lägg det på minnet, då, sade Kurt med en skarp, nästan fanatisk ton;

och om det händer något i Paris, i år eller nästa år, så ...

-- Har du också blivit ockult? parerade doktorn.

-- Ockult eller icke, men här stundar saker! ... Jag hade en dröm i

Paris ...

-- Den får du tyda med drömboken!

-- Skämta du, men tag den här tidningslappen, och göm den, på försök i

alla fall. Du tycker ju om experiment. Det är Vossische Zeitung av 15

september 1896. Vi ha 97 i år!

-- Gott, sade doktorn! Håller vi vad att ingenting kommer ut ur den där

legenden?

-- Vi håller vad! Hundra kronor! sade Kurt. Isak vittnar.

Isak hade med stor uppmärksamhet åhört historien; och när han bevittnat

vadet, tog han upp sin plånbok, letade fram ett tidningspapper, och lade

på bordet.

-- Här är verkligen en fransk skildring av cyklonen, och den stämmer med

Kurts. Om den betyder något? Tja! Vi få väl se!

-- Vad fan skulle det betyda? Inte kan man göra cykloner, inte ens om

man är jesuit eller ockultist, och några övernaturliga cykloner tror

ingen människa på.

-- Vi få väl se! Vi få väl se!

* * * * *

Ester och Max vandrade utanför konsthallen. Max talade:

-- Det förefaller som om mänskorna här icke älskade varandra utan mera

skrämdes ihop, av fruktan för något okänt kommande; det är som den

sjukes behov att försona sig med ovännen; men tillfrisknar han, så är

fienden framme igen.

De stannade och betraktade först cyklonmolnen på himmelen, sedan kastade

de sina blickar inåt konsthallens loggia som om de ville söka skydd

därinne.

-- Ser du? återupptog greven. Ser du bysten därinne.

-- Det är Arvid Falk! Lever han?

-- Ja, han lever.

-- Kom ska vi se på honom!

De gingo in i verandan; och greve Max började igen:

-- Det är oväntat att se honom få vara med här, men han betraktas som

död och ofarlig.

-- Vem har gjort bysten?

-- Ett fruntimmer; det är ju eget.

-- Nej, varför det; han har ju alltid haft samliv med kvinnor och barn,

svarade Ester. -- Men vad är det på sockeln?

-- Det ser ut som eldslågor. Skall det vara svavlet han uppger sig ha

analyserat, eller är det infernot, som han nu går igenom?

-- Han ser inte rädd ut, snarare lyser han av det gudomliga övermodet,

som gudarne hata.

-- Har någon förstått den mannen, tror du? Han påstår att ingen gjort

det, emedan han icke förstått sig själv; men han synes ana ibland sin

livsgåta och han fattar sig som en uppgift. Han är för mig så lik

Balzacs Louis Lambert, en som inte är hemma här. Hans missnöje med allt

härnere vill han tillskriva sina latenta minnen om ett bättre; han

tycker allting är dåliga kopior av original, dem han dunkelt erinrar

sig. Och hans svajande mellan askes-fromhet och sinnlighet -- gudlöshet

anger att han betraktar jordelivet som ett straff och att han emellanåt

måste ta ett gyttjebad som penitens.

-- Har du känt honom?

-- Nej, jag tror ingen människa har känt honom. Han har en förmåga att

kaschera sig i umgänget genom att anpassa sig efter den talande, så att

hans åhörare endast får intrycket av att ha speglat sig eller talat vid

sig själv. Därför har man så många konstiga karaktäristiker om honom,

där det förefaller som om porträttörerna återgivit sina egna bilder,

icke hans! Nyligen har en kvinna försökt i en essay utreda honom, men

hon erkänner att hon strandat, och att hon varit nära förlora

förståndet.

-- Varför är han så hatad då?

-- Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen eder!

I detsamma kände greve Max som en varm fläck på sin rygg; och när han

vände sig om, såg han en man av obestämd ålder stå och betrakta bysten

med ett ironiskt, nästan försmädligt leende.

Greven höll på att ge till ett utrop, men vände sig i stället till Ester

och sade henne något med ögonen.

Den okände gick in i hallen.

-- Var det han?

-- Jag tror det!

-- Såg du hans min? Han såg ner på sig själv, och sade med ansiktet: Den

är vi färdig med!

-- Vad skulle det betyda?

-- Han stod ju alltid över sig själv, och med den starkaste självkänsla

förenade han det mest uppriktiga självförakt. Kanske han är inne på nya

banor och nu ser ned på sin gamla reinkarnation!

-- Tror du det var han? Han är ju i Paris!

-- Dubbelgångare i pöbelns mening tror jag inte på; men det kunde ha

varit en projektion av oss utifrån bysten. Vi, du och jag, »se» ju

varandra ibland, och det är ju bara projektioner, plus något som jag

icke känner ännu. Teosoferna ha observerat faktum, men kunna icke

förklara det; nämna det dock »tillfälliga materialiseringar av tankens

halvmateria».

-- Men han gick så tunga steg?

-- Ja, han lär trampa så tungt, som om han hölle sig fast vid marken för

att icke lyftas opp. -- Vet du vad levitation är?

-- Ja! -- Men vill du inte så på konstverken?

-- Jag är blind på ögonen, jag kan inte se utvärtes ting; jag vill bara

gå vid din sida, ty då är det ljust ini mig -- kan du förklara det?

Fastän jag tycker ofta du är från mörkret, när jag tänker över dig. Då

hatar jag dig som det onda; men straxt blir det mörkt. Vad är det? --

Nå, nu när försoningens tid är inne, tror du att man och kvinna skola

försonas också, och att könstriden skall biläggas?

-- Nej, svarade Ester, det tror jag inte, ty höllos de icke isär genom

differenser, bleve hela världen pervers. Du vet ju att alla damernas

vänner äro konstiga. De äga dam-själar, och därför ära de sig själva i

kvinnan. Ynglingar som ju äro sexuellt odeciderade ännu, de dyrka ju

kvinnan. Men har du märkt att våra herrar ha upphört tala om sina

förhållanden ...

-- Jag hörde inte vad du sade.

-- Nej, du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser.

-- När de draga neråt! -- Nu mörknar du igen!

De vandrade, men höllo stort avstånd, och Max såg ut som om han ville

springa in i nästa port och gömma sig.

-- Låt oss skiljas på en stund, sade Ester, så råkas vi om en timme vid

utgången.

-- Tack för att du är intelligent! svarade Max; men vi skiljas som

vänner, eljes äro vi straxt efter varandra.

-- Som vänner!

* * * * *

Utställningens vita stad låg där under den hotande cyklonhimmeln, som

aldrig ville brista.

Det var en improviserad arkitektur, som icke erinrade om Sverige, men

mera om Orienten. Var fingo byggmästarne denna inspiration? Från solens

uppgångsländer, dit nu världens blickar vände sig med väntan och bävan,

sedan Japan givit en stöt, som fortplantade rörelsen västerut, och som

kanske skulle börja en ny period i världshistorien, så ny att

historieskrivarne fingo kalla den för nyare tiden och allt förut, vår

samtid inberäknad, forntiden. Man hade tagit hål på de stora getingboen

därborta i östern, och nu svärmade de gula och svarta. Men den fjärran

västern vid solens nedgång hade också rört på sig. Alla jordens folk

hade kokats ihop därborta och givit en ny avföda, som kände sitt

världsborgarskap slutligen, som icke erkände Atlantens rågång, utan

ville vara med om jordens delning, räknas bland Europas stormakter.

Gamla Spanien, hidalgon, Amerikas första erövrare, hade blivit utvräkt,

och Columbus hade från sin första grav på Hayti hämnats sina lidna

oförrätter. I denna gastkramning mellan östern och västern kände Europa

sin tillvaro hotad, och skrämda som småfåglar skockade de sig samman i

en tvungen vänskap, som tog sitt första uttryck i tsarens reskript, som

sedan blev anledningen till fredskongressen i Haag, vilken väl närmast

betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot

gemensam fiende, alltså ingen världsfred. Den bepansrade näven hade

slagit in portarne på den kinesiska muren, och revanschmännen från Sedan

hade slopat revanschen för att fäkta tillsammans med preussarne.

Europeerna hade upphört vara bygdpatrioter, och deras nationer voro

blivna minnesmärken liknande studenternas nationer vid universiteten,

som buro egna fanor vid festliga tillfällen, men i vardagslag voro

medlemmar av kåren. I förkänslan av sin undergång såsom korporation hade

Sverige också ryckt sig tillsamman, vänt sig tillbaka att se på sina

minnen, städat byrålådorna och plockat ut det, som skulle gömmas och

det, som skulle brännas. Kyrkor, slott och kojor hade genomletats och

souvenirerna voro samlade på det heliga berget, på Skansen.

Över det vita kosmopolis på Lejonslätten reste sig Skansberget med sin

svarta tallskog och sina lantliga gammalmodiga klockstaplar, som ringde

i griften en forntid, vilken många trodde nu skulle bli en

uppståndelsens. Och skalderna manade upp skuggor, frambesvor Carl XII

och vederlikar. Vägar och gångstigar på det heliga berget buro alla

stora namn för att väcka nationens självkänsla, och stärka sambandet hos

de söndrade partierna, som nu skulle förenas i _det förflutna_.

I pressens paviljong sutto doktor Borg och redaktör Holger i ett enskilt

rum och drabbade väldiga. Doktorn var i raseri:

-- Det här är ju maskerad, och du får icke smickra dina landsmäns

fåfänga, så att de förlora sansen, och tror sig vara Carl-den-tolftar.

Vi kunna endast samlas uppriktigt i nutid för framtid. Dynastien är ju

sedan 1809 bara och kan icke räkna anor från Lützen och Narva; halva

adeln är exotisk, och hela Skåne börjar ju först efter slaget vid Lund;

inte kan du be skåningarne hurra för Breitenfeld, där de icke voro med;

utställningens kommissarie, vår vän Isak, är ju en främling från

orienten och kan väl varken fira Luther eller Carl XI. Ni äro taktlösa,

och såra utan att veta det! Själva skansmannen är en exot, det svär jag

på, och jag som negerpojke kan lika lite som Syrach och Isak känna något

av Grönlunds entusiasm för dalkullor och Jösse-häradspolskor. Det är

inte uppriktigt, det här, och du borde framför alla kommendera: Se

framåt! -- Du lade inte märke till rabbinens berättigade angrepp på vår

dyrkan av det usla förgångna, då han på kongressen i går rök ut mot vår

bildning fotad på Hellas och Rom. Han strök ett tjockt kritstreck över

Platos idealstat, som han kallade -- mitt i riddarhuset! -- för en

pederaststat! Hade jag varit där, skulle jag ha hissat honom. -- Vad

satan ha vi med Grekland och Rom och Carl den tolfte att göra? Ni lever

nere i gravar med lik under det samtiden rusar er förbi och framtiden

med. Men det är denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och vid

universiteten, och det är studentexamen, som nu är lika med en

magistergrad från 30-talet.

-- Vad vill du man skall göra då?

-- Fackskolor och utbildning till kallet. Låt juristerna börja att

skriva rent och vara springpojkar hos advokater från de äro fjorton år;

skicka medicinarna på sjukhusen som skötare vid samma ålder; låt

ingenjörerna börja som filare på verkstan, låt prästerna, om de ska

vara, börja hos klockarn och sätta opp nummerna, och lära sig

expeditionen hos en roteman. Stäng de fyra fakulteterna, och konfirmera

barnen i folkskolan med läsa, skriva och quatuor species: sedan ut med

dem att utbilda sig i facket. Man måste kunna sitt yrke nu för tiden,

eljes går man under i konkurrensen; och vi kan ingenting, bara

konversera i salonger, på krogar och möten. Vi ska vara verserade och

kunna språka med damerna om allting, men vi är bara dilettanter på alla

områden. Var ska vi få statsmän ifrån, när ingen statskunskap läres? Vår

regering är ju ett spektakel också. Om somrarne får man se en

sjöminister sköta kyrka och skola, en gardesofficer bestyr om jordbruket

och en f. d. assessor dirigerar armé och flotta. Är det statskonst. Och

statsrådet hinner inte väl lära sig elementen av expeditionschefen,

förrän han är fockad. Hela landet är därför överlupet av för detta

statsråd, och om man frågar en skolpojke vad han vill bli, så svarar

han: jag vill bli för detta statsråd! För att bli vice häradshövding

måste man kunna grundlagarne, men för att bli departementschef och

minister behöver man ingenting kunna. Jag vill inte tala om de voterande

riksdagsmännen, de ha så mycke hut att de brukar köpa grundlagen, men

utskottsledamöterna, som faktiskt lagstifta, borde känna landets alla

lagar och vara utbildade statsmän. Voro utskotten statsmän, så skulle de

sitta i permanens och samarbeta med regeringsdepartementen, icke som nu

uppträda några månader störande, ingripande på måfå, och alltid som

regeringens fiender. Varför skall regering och riksdag alltid uppträda

som fiender, alltid söka stuka varandra? Att få igenom en motion är ju

att slå ett rekord, och om en minister får majoritet, så har han tagit

ett pris -- priset att slippa bli fockad, att få sitta kvar. -- Och vad

talas om i riksdan? Om s-t; och varietéer och operakällarn, om pensioner

och brolagningar; till och med polisärenden, gardistuppträden, hästarnes

utfodring, svagdrickshantering och besiktningsäventyr, om damernas

toaletter, skolpojkars cigarrökning? Är det statskonst? -- Riksdan har

ju visat sin inkompetens, då den skjuter alla viktiga ärender till

kommittéer av sakkunniga, men riksdan själv skulle ju bestå av

sakkunniga! -- Är det styrelse, är det lagstiftare?

-- Vad kan man göra då?

-- Ingenting! Jo rasera bara, rasera! Det kan intet växa under snön;

intet kan byggas, utan att man raserat det gamla huset. Gå bara negativt

till väga; kom aldrig med ett positivt förslag, det blir bara löjligt;

upphäv gamla lagar, giv frihet, och låt krafterna verka! Du skall vara

en väckare, och inte en sövare! Ajö med dig, nu slog klockan sju!

* * * * *

Nedan Skansberget och som om det hörde dit, reste sig ett svart hus, som

mest utgjordes av ett tryckande tak; gammalt murket trä, som enkom var

preparerat för att se murket ut; en rad små fönster nere vid marken

antydde olust för ljuset. Det såg ut som en lada, men kunde vara en

kyrka.

Doktor Borg och Isak Levi stodo och betraktade den, och doktorn talade

själv som vanligt:

-- Där har du Norge! Svart och murket, som kastar sin skugga över vår

ljusa stad. Det höga taket ser bara ut som skryt, det är ingenting under

det; inga vindar eller loft, tjänar till ingenting, bara bondskryt!

-- Är du norskhatare nu?

-- Ja, alldeles förb.! -- Varför skulle jag inte hata min fiende! Varför

skulle jag inte få hata norrmän, när de skryter med sitt svenskhat? Jag

får väl välja mina antipatier och sympatier som andra dödliga. Har du

något att anmärka mot det?

-- Men du arbetar för ett fritt Norge!

-- Javisst, jag erkänner dess berättigade krav, men jag vill också bli

fri från det här svarta pjåsket, som vi fått över oss! som en

sinnessjukdom. Ska vi dyrka den där dovregubben och hans fåniga Nora?

Vet du vad Zola kallar honom? -- »Den sista frukten ur vår goda George

Sands förtorkade länder.» Sardou kallar honom »en stolle» och Tolstoj

säger att han är rubbad. Den dyrkas i Sverige! -- Nå, han är ändå

prästen! Men klockarn den är värre! Nu se de ut som gamla gorillor båda

två! och du Isak, synes du ikke att prästen ligner en av unsere Leute?

-- Jaa, det kan du ha rätt i; svarade Isak. Han är nog icke bara Tisk.

Froschmäuler kallades han i Fliegende.

-- Och hela norska frigörelsepolitiken har under Karolines grova hand

urartat till en kamp om norska ministerhotellet, varifrån Norge menar

sig behärska svenska societeten. Jag går aldrig mer i hotellet; jag

ledsnade på att dricka skålar för dovregubbarne och Kristianiabohèmen,

och jag ville icke höra på deras häckel över Andrées ballongfärd. Vet du

vad det är för skillnad på Sverige och Norge? Jo, samma skillnad som

mellan Nordenskiöld och Nansen. Nordenskiöld tog sin utfästade

Nordostpassage, men blev icke nationalhjälte; Nansen tog icke sin

utlovade nordpol, men blev nationalhjälte. Sverige är ett styvmorsland,

och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp

nollor och upphöjer dem till digniteter ...

-- Ja, men du var med och kanoniserade dovregubben?

-- Du vet ju hur det går till: man får ingen ro förrän man kastar ett

ben åt hopen. På det viset blev jag Wagnerian också, fastän jag tycker

han bara skrivit omusikalisk och ful musik; »skrivit» är ordet, ty det

är varken hört eller komponerat; det är skrivet. Men vi lever i en

pervers tid, och en demokratisk. Jag undrar också ibland om den här

demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar

kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de

förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör'et. I en stat dock

som vår, där den ena hälften av nationen skriver opp vad den andra gör,

där statskalendern är stor som kyrkobibeln, där ämbetsmännens löner

utgöra en nationalförmögenhet, ämbetena blivit feodala, och ämbetsmännen

vasaller, där behövs kanske en stadigvarande demagogi som motvikt. Men

det kuriösa nu är det, att demos är rojalistisk, akademistisk,

aristokratisk, sportsnobbig, Carl-den-tolftisk, skanspatriotisk, under

det hovet är demokratiskt, demagogiskt, kväsaraktigt. Demos har åtagit

sig betala en halv milliard till pretorianska gardet på tolv år, men när

de se sig ur stånd att betala, så rymma de -- till Amerika. Men rikets

skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis, den

syns i bankernas växlar. All handel går på kredit och på växlar; det är

förskott; och förskott är ogjort arbete. Hela nationen lever i sex

månars förskott; man gör en växel till hyran, en växel till skatten, en

växel till hushållet. Men man löser icke in växeln efter sex månar, utan

omsätter den och betalar räntan med en ny växel. Man lever alltså -- på

ogjort arbete. Och hela beräkningen av nationalförmögenheten är falsk.

Utsugen jord är ingenting värd; förfallna slott bara kosta i underhåll:

rostiga järnvägsskenor och begagnade lokomotiv kan bara säljas som

järnskrot, men stå ändå i rikshuvudboken som tillgång; vattenfall äro

inga värden förrän fabriken står bredvid, fabriken har intet värde

förrän arbetare finnas där, och arbetaren är intet värd om han ej är

skicklig; men fabrikatet är icke heller något värt förrän det har

avsättning. Järnet i Norrland skulle rädda oss, men hindrare hindrade

det. Vart gå vi? -- -- -- Utvecklingen går sin gång med språng, och med

överraskningar. Det är ju möjligt att guldryktena från Norrland bekräfta

sig en vacker dag! Tänk dig då ett Sverige som sammelplats för alla

världens nationer. Folkmängden ökas, Norrland får tätt med städer;

jorden övergives och urinnevånarne supa ihjäl sig som rödskinn. På en

mansålder sitter en ny kosmopolitisk ras som ägare av gamla Sverige, och

riksdan är befolkad av kulörta ...

-- Tror du på det?

-- Nej, det gör jag visst inte, men allt är möjligt. Det kan ju också gå

på ett annat sätt ... _men på det här sättet går det inte länge_! Och

det är din plikt att säga, skriva, skrika det, dag ut, dag in! Även för

döva öron.

Han lämnade paviljongen och gick ut i vimlet, där främlingars främmande

ansikten gladde honom såsom långväga gäster glädja enslingen i

ödemarken, och där ljudet av utländska levande språk erinrade honom om

att hans eget tillhörde de döda språken, efter som ingen förstod det

utanför hans landamären.

ADERTONDE KAPITLET.

Nyårsnatten.

År hade gått; seklet var verkligen slut; endast några timmar återstodo.

Släktingarne Borg skulle samlas i Götiska rummen, och mot midnatt tåga

till Skansen. Livet löper fort, och denna lokal var icke längre på

modet, utan det litterära Rydberg hade ledningen; och när någon ville

tala om Röda rummet, klingade det som forntid, förväxlades med Gröna

rutan eller dylikt.

Samlingen var skedd, och den gamle redaktören Borg, nu förbi sextio, var

med. En improviserad försoning hade kommit till stånd dagen till ära.

Ester, som höll på att sluta sin examen, var det enda fruntimret; alla

de andra hade kommit i skymundan och återförvisats till hemmen, sedan

kamratlivet på krogarne visat sig ohållbart. -- »De gick och drog med

varandras hustrur så man visste inte vem de var gifta med.» Förhållandet

var att de skildes och giftes tätt, tätt, så att man slutligen fann upp

att damerna behöllo sina flicknamn. Biograferna upphörde nämna vem den

store var gift med, och adelskalendern uppfann en eufemism för skilda

omgifta: »Gift andra gången.» Slutligen längre fram föreslogs i ett

grannland att även flickor skulle kallas fruar, då de mestadels icke

voro flickor längre utan gingo i promenaderna med sina barn.

Emellertid, på bordet i Götiska rummen låg en lista framme till

underteckning. Alla hade skrivit sina namn utom doktor Borg, vilken dock

författat adressen till Zola, uttryckande beundran för hans mod i

Dreyfusprocessen och förhoppning att det nya seklet skulle få se hans

skyddsling fullständigt rehabiliterad. »Rättvisa, men icke nåd!»

-- Nå, doktor, sade Isak Levi, skall du inte skriva under? Kanske du

tror att han är skyldig?

Ämnet var ännu så brännbart, att man icke gärna nämnde Dreyfus' namn,

detta namn som de sista åren söndrat mänskligheten i två hälfter.

Doktorn tog pennan och skrev under sin egen adress med några raska

streck.

-- Måtte jag nu inte ha skrivit bort heder och samvete, sade han.

-- Si så där ja! ropades i korus.

-- Jaa, gossar, upptog doktorn, jag har måst ändra mening fyra gånger

under processen, och jag vet ännu inte om jag blivit Dreyfusard som jag

blev Wagnerian.

Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera,

och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste

besvara.

-- Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är

nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med

lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt

att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så

bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya

passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit ...

-- Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.

-- Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig ...

-- Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.

-- Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska

förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.

Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk

ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa

honom; om det nu var motivet:

-- Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig

finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första

är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om

revisionen? Varför blev han inte glad? -- Det andra: Han trodde då

straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till

Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre,

vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje:

När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så

blev jag övertygad om Dreyfus' skuld; vad ger ni mig för det? Och till

den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke

varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men

mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut

dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen

läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter

mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på

mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.

Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand

åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som

en kugg, och ädelmodets hjul började gå.

-- Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange's försvar, som

torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i

Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu ...

Auktioneringen hade börjat, och fåfängan att få visa nya synpunkter på

en gammal sak grep omkring.

-- Ja, avbröt Kurt, jag har också funnit några mörka ställen. Särskilt

finner jag logiken man använt högst bedrövlig. Tyska rikets kansler har

i riksdagen förklarat att han icke visste något om Dreyfus' spionerier?

Nej, tacka för det, hur fan skulle han kunna sitta där borta i Berlin

och veta om det, som skedde i Paris. Men att Bülows enfaldiga yttrande,

som är intetsägande, tas som ett bevis, det är sublimt! Vidare när

sergeant Depert i fängelset hört Dreyfus förklara: »Jag är skyldig, men

icke ensam», så jävas detta vittnesmål därmed att fängelsets direktör

icke hört det. Skall endast vad en fängelsedirektör hört vara sant? Den

som tar emot ett sådant jäv, den skall vara rutten ini huvet. -- Tänken

er: därför att direktörn icke hört det, så är det falskt. -- Vidare

säger man med anspråk på bindande kraft: Dreyfus blev icke glad åt

revisionen!

-- Nej! Det var stolthet! -- Kan ni fatta den stoltheten? -- Om han

vägrat begära nåd, då hade han varit stolt! Men att vägra mottaga

rättvisa?

Uppeldningen stegrades och hettan ökades. Sellén ville också kasta på en

pinne:

-- Ja, logik, ja! Därför att Henry som yrkesspion förfalskat ett

dokument, så sluter man att även de bevisliga äkta voro falska. Är det

logik? För övrigt ska jag bekänna, att ...

-- Nej, hör ni, om vi sitter så här, avbröt doktorn, så får vi Dreyfus

skyldig, och det var ju inte meningen, eller vad säger Max?

-- Jag kan inte neka, svarade greven betänksamt, att saken är dunkel.

Det tillsattes ju en Dreyfusministär med Waldeck-Rousseau i avsikt att

fria Dreyfus; denna ministär tillsätter en regeringskommissarie

Carrière, som icke var general, och vilken skulle fria Dreyfus, emedan

han var övertygad om dennes oskuld. Nåväl: efter hörandet av generaler

och vittnen i Rennes, och trots Esterhazys Bordereau och Henrys

förfalskning, blir han omvänd under processens gång. Detta är underligt!

Vidare har man pekat på Bordereaun, alldeles som trollkarlen pekar åt

taket, medan han tar upp något under bordsduken. Bordereaun är värdelös

som bevis, likasom Esterhazys vittnesmål; men fastän sakkunnige nu

svurit att Bordereaun icke har ett spår av Dreyfus' stil, så har Dreyfus

själv erkänt likheten då han utbrister: »De har stulit min stil!» Vi

sitter inne i så mycket motsägelser, att vi knappt ha rätt att bilda oss

en mening. Att Dreyfus, som gjorts till en ängel, icke var någon, efter

som han är en människa, det har intet att säga, men Zola och Björnson

skulle icke ha svurit på hans heder. Dreyfus har uttalat tio osanningar,

varmed han beslagits. Han förnekade först att han kände

ostbanans organisation. Han kände den! Han förnekade sig känna

koncentrationsplanen! Han kände den! Han nekade att han närvarit vid

general Ransons konferens! Han var närvarande. Han påstod sig aldrig ha

känt till Picquart! Han kände till honom. Han sade förut att han aldrig

varit i Mülhausen! Nu erkänner han att han varit där varje sommar. Han

påstod att han aldrig sett skjuthandboken. Han hade sett den! Han

bedyrade att han aldrig känt artilleripjäsen 120. Han hade känt den. Han

bestred att han råkat utländska militärattachéer hos Bodsons. Han hade

råkat dem. Björnson, denna, denna ... svor på Dreyfus' sedlighet!

Dreyfus vidgår att han haft älskarinnor som gift, men att det icke

angick någon, emedan han hade råd. Det må vara, och det angår ingen! Men

Björnsons vittnesmål! La verité! Zola anklagade generalerna för

skurkaktighet! Men Dreyfus skickar sin tack till generalerna, troende

dem om bättre! La verité, Zola! Men det förekommer även andra hemska

detaljer i processen. Dreyfus kallar till sin hjälp major Curé. Denne

kommer -- och vittnar _emot_ honom. Dreyfus litar på överste Cordiers

mellankomst! Denne har ingenting att säga. Men detta då: överste Munier,

som skulle överföra viktiga telegram, dog på tåget. Chaulain-Sauvinière

dog på tåget, major d'Attel, dog på tåget. Och dessa hemlighetsfulla

dödsfall: Lemercier-Picard, Guenée, Ressman och flera! Och nu efteråt

har Schneider i Wien dött, Scheurer-Kestner har dött, chefen för

generalstaben har dött! -- Detta går icke rätt till, och detta

lögnarkrig kommer en nästan att längta till krut och kulor! Men i allt

detta synes mig den gudomliga rättvisan ha talat och fällt dom. Dreyfus

dömdes till tio år i Rennes, därför att han skvallrat, och därmed

förrått sitt nya fädernesland; men han benådades, med rätt, på

förmildrande omständigheter: hans berättigade känslor för sitt gamla

fädernesland, sin barndoms första. Henry fick bära hand på sig som

rättvisans förfalskare; Esterhazy blev ärelös och biltog som en lögnare;

Felix Faure fick en varning att icke lirka; generalerna en maning, att

icke av otålighet och klentrogenhet lita på furstar och vederlikar. Och

nationen fick veta, att den redan bar på så många främmande element, att

den icke skulle tänka på revansch som kunde bli ett brödrakrig; och när

armén förlorat sin prestige, har den fått en ny med en nyare uppgift.

Den tjänar i detta ögonblick borta i östern sida om sida med tyskarne,

vilket de aldrig skulle ha gjort, om icke »processen» varit! Frankrike

är öppnat! liksom Kina! Men med »processen» följde även indragandet av

den religiösa frågan, som jag icke förstår vad den hade där att göra;

men den kom med, därför att Dreyfus var jude. Och nu hålla protestanter

och judar på att öppna klostren och släppa ut ett par hundra tusen

livstidsfångar. Det är ju alldeles som vid kröningar eller en ny konungs

tillträde till regeringen; men det är även svar på Bartholomeinatten,

fastän mycket beskedligare; det är ju bara välgärningar som lön för

ogärningar; det är ren kristlig kärlek, fastän viljan väl icke är den

goda; men vi se ju så ofta hur det onda får tjäna det goda; och Dreyfus

var icke en snäll man, men han har tjänat, som vi alla!

-- Ja, tog doktor Borg igen ordet. Efter alla våra medgivanden, som väl

började av oppositionslust, eller av nyfikenhet att se sakens baksida,

finner jag det lättsinnigt att avsända denna skrivelse till Zola, som

trott sig ensam ha funnit la verité. Några korn hade han funnit, men

mera agnar, och lite bossig på ryggen har han nog blivit. Om vi i

stället skulle gratulera honom såsom den på nytt födde troende, på

framtiden troende författaren till Paris och Arbetet; till socialisten

Emile Zola? Ska vi göra så?

Alla, utom gamle Borg, svarade ja; och därvid blev det.

Ester, som hade tjänstgöring på dårhuset, avlägsnade sig, beledsagad av

Max.

Dessa gingo länge tysta gatorna framåt, slutligen sade Max:

-- Har du märkt att han är lik den antika statyn Sliparen?

-- Ja, det har du rätt i; mest hakan, som börjar vid öronen.

-- Minns du nu cyklonen i Paris 96, som började vid S:t Sulpice, dränkte

la Revanche, härjade Justitiepalatset och slutade vid Hopital Saint

Louis, sedan han först skakat om Saint Louis' Sainte Chapelle? Tror du

nu på symbolist-cykloner?

-- Vad i herrans namn skall man tro? Jag blir rädd!

-- Men en annan ockult omständighet, det vill säga ännu oförklarlig, är

denna: Vid stora revolutionen, dagen innan Bastiljens stormande,

rensades Tuileriträdgården av Royal Allemand. Bland officerarne

förekommo en Reinach och en Esterhazy. Tror du på slumpar?

-- Nej! Men sammanhanget dock?

-- Vet inte! Sammanhanget vore ju att ge förklaringen, och den få vi

icke. Och därför blir varje förklaring löjlig. Men det här då? Bædecker,

som icke är en ockult bok berättar helt oskyldigt: att när

konungagravarne i Speyer skövlades 1689, anfördes manövern av en som

hette Hinz. När konungagravarne i Saint Denis plundrades 1789 hette den,

som skötte saken också Hinz.

-- Vad skulle det innebära?

-- Vet inte!

-- Hör du, har du känt Dreyfus?

Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om

hon skämtade:

-- Nej, jag har icke känt honom ... men, om vi råkas på tu man hand, om

många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en

historia ... Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var

han inte.

-- Är du kristen?

-- Ja, jag är en kristen fritänkare ... Och underligt är att när vi nu

rivit kristendomen, så följde så mycken visdom med och så mycken

humanitet. Vi ha blivit råare och dummare ... Om man nu vill råka en fin

människa, så skall man söka bland läsarne, bara de inte talar om Jesus

och frågar efter din själ. Vill du se en behärskad, vårdad i språk och

tankar, human i omdömet, resignerad i sorgen, alltid med blicken uppåt,

förandligande allt vad han vidrör, undvikande stöta och såra,

disciplinerande sin kropp, så se en läsare! Han strävar till Übermensch,

men misslyckas ofta, erkännes. Men det är strävandet, ser du ... bara

han lät bli att tala om det. Religion till eget bruk, invärtes, men icke

...

-- Men glädjen vid livet?

-- Vad är det för glädje?

-- Ser du, det är där våra vägar skiljas.

-- Va för det? Jag har min stilla glädje på mitt sätt, men ... Du

erinrar mig om Chopins 2:a nocturne och vårt första möte hos flickorna,

som levde i glädje ... det var deras surrogat för ...

-- Vad är din största glädje?

-- Att föda en ny tanke! Då är jag far och mor på samma gång, och

behöver inte dela äran med en kvinna, som går sin väg med mitt barn, och

säger att det är hennes ...

-- Max, njuter du av att jag lider?

-- Nej, jag lider av de lidanden jag tillfogar, men jag hör på din fråga

att förhållandet med dig är det omvända ...

-- När jag ser dig lida, så älskar jag dig; det klär dig. Men när du är

glad, så hatar jag dig; du blir banal, övermodig, hög. För övrigt blir

jag alltid rädd för en glad människa; den som skrattar visar tänderna,

och är icke långt från att bitas ...

De tystnade båda, Ester därför att hon märkte det hon huggit sig själv i

benet, och Max därför att han icke ville såra genom att avslöja hennes

bom.

* * * * *

I Götiska rummen hade man kommit in i en livligare stämning. Gustav Borg

hade ett brev från sonen Anders i Amerika, ur vilket han gav utdrag:

-- »Det mest utmärkande i det nya livet här i Amerika är alltings

rörlighet, ostadighet. Man får ingen ro; allt förändras så hastigt;

välstånd och fattigdom växla, så att inga klasser och ätter hinna

bildas; den rike har varit fattig och kan bli det än, det vet han; den

fattige har varit rik och kan bli det än. Därför förstå de varann; äro

försiktiga och förtänksamma. -- -- -- Dagen är för kort, och man skyndar

till nattens vila som till den enda stora njutningen vilken intet

kostar; och man vaknar till det heliga arbetets allvar, på vars

samvetsgranna utförande ens tillvaro beror. Här är en nåd att få arbeta,

och man erinras stundligen att man ingen rättighet har till livet, utan

att allt är nåd. -- -- -- Denna hårda skola uppammar ett släkte, som

blir fruktansvärt, när det en gång skall sända ut svärmar. Jag ser redan

på Europa som på ett utblommat Hellas: mycket vackert, men försvagat och

sannolikt utdömt; filosoferar över livet, men lever det icke ...»

-- Ja, pojken har rätt, avbröt doktorn, som sin vana trogen ville föra

ordet. Vet ni att sista redogörelsen ger upp 250,000 utvandrare från

Sverige sedan 1890; och de flesta mellan 15 och 35 år. Landet blir till

slut befolkat av barn och ålderstigna ...

-- Är det underligt då att kvinnorna måste fram och arbeta? inföll

Gustav Borg, som gärna passade på.

-- Du sade något! Ja, i ett samhälle av barn och pensionerade, _måste_

hon ju fram och arbeta, efter som inga män finns att leva på ... Det var

en ny synpunkt! Men skall hon härska också, må då Asien bryta in över

oss, och må vi hellre behärskas av barbariska män än av societetsdamer,

aspasior och emancipissor. -- -- --

-- Nu bryta vi upp till Skansen! kommenderade Gustav Borg.

-- Ja, låt oss gå till Kapitolium och tacka gudarne för det gångna

seklet, som slutade med Dreyfus och började med Napoleon, vars bröder

åtminstone synas tillhöra Israels barn.

* * * * *

Ester och Max hade kommit utanför tullen, där i halvmörkret det ensliga

slottet reste sig vitt, med ljus tända innanför de höga fönstren.

Max talade som för sig själv:

-- Det finns ett ord, som fallit ur bruket bland bildade, och man skäms

att uttala det; det är ordet synd. Man har filosoferat bort begreppet

skuld, men skuldkänslan finns kvar. Jag är född med ont samvete, och var

som barn rädd att bli upptäckt. Detta kan inte förklaras med annat än

ett föregående okänt.

-- Det är sjukliga förnimmelser, och vi ha många sådana fall här inne,

upplyste Ester. Vi ha till exempel en som tror att han skrivit

Bordereaun.

-- Ja, vad vet du om det?

-- Nej, hör! Nu kan jag inte följa dig längre.

-- Det vet jag, och jag begär det icke heller. Du är alltid i ton med

mig, men minst en oktav under. -- Av intet blir intet, och allt har en

tillräcklig grund; alltså, om han tror att han är den skyldige, finns

det en logisk grund för det. Inbillningarne äga en högre verklighet,

vars sammanhang med det verkliga jag icke förstår, men icke vågar

förneka. Verkligheten kan ju icke intränga i mitt inre och få uttryck

igen, utan att ha passerat som föreställning eller inbillning.

Verkligheten känna vi således endast genom våra föreställningar om

densamma; därför variera våra framställningar av en uppfattad verklighet

så oändligt. För övrigt kan en själ icke existera utan sammanverkan med

andra själar. Nu har jag anledning tro, att alla själar stå i

rapport med varandra; och det finns människor med så känsliga

mottagningsapparater att de känna med hela mänskligheten och

följaktligen lida med den. Men det finns också de som på avstånd öva

inflytande på andra, till och med okända; det vet du.

-- Ja, det förnekar jag ej!

-- Nåväl, hur vet du att icke ...

Greve Max hade fått en vana att icke fullborda meningar, emedan han

visste att Ester utfyllde dem eller hörde hans tankar, och han avbröt

sig alltid, då den tysta tanken bättre tolkade ett ofullgånget, än det

banaliserande ordet skulle göra det.

-- Jag vågade nämna ordet synd; jag tror att alla sjukdomar äro följder

av synden. De kroppsliga sjukdomarne botas ju också i analogi med de

andliga. Först nödgas man till de förödmjukande bekännelserna inför

läkaren (bikten). Därpå dömes man av honom till botgöring; bittra örter,

fasta, strängt iakttagande, försakelser; och ofta ålägges man bortlägga

vanor, laster, undvika sinnesrörelser, tänka på ljusa saker. När man så

är botad, skall man gå till prästen (läkarn) att tacka och offra. Och så

får man det rådet: Akta er nu för recidiv; det är översatt: »Gå, men

synda icke härefter!» -- Är det inte likt? -- Men hur behandlar ni de

sinnessjuke därinne, de själssjuka som skulle ha själavård? Jo, ni ger

deras kroppar kallt vatten och morfin! -- Minns du hur Hanne Joel i sin

märkliga bok Hinsides skildrar sitt tillfrisknande? -- Sedan hon länge

skymfat läkarne och sin omgivning, föll hon slutligen en julafton i

kris. Hon brast i gråt och utropade: Jag har varit dum och högfärdig!

Och därmed var hon botad. Fru Schram var hårdare, men hon böjde sig

slutligen och blev frisk genom en sköterskas vänlighet. Så lite kan

ibland hjälpa -- ett gott ord! som man så sällan hör! -- Det är intet

sjukhus det här slottet, det är nog ett Inferno eller en straffanstalt,

och till det värsta i straffet hör nog detta att läkaren »icke förstår»

den sjuke; att gå oförstådd eller missförstådd, det är ju helvetet.

-- Vi ha ju präst, eller själasörjare, också.

-- Kan man inte säga att de flesta här hysa motvilja mot prästen och

religionen? De lära ju häda och smäda?

-- Det är olika, ty en del komma hit just genom religionsgrubbel.

-- Ja, de vilja genomtränga förlåten och så få de se skådespel med

bakvända kulisser ... det är straffet. Ni har ju skalden X. här?

-- Ja, han är här!

-- Nåväl, han utmanade Herren och stämde honom på valplatsen i Hinnoms

dal! Vem segrade?

-- Tror du att det var detta?

-- Ja, vad skulle det annars vara? Tobaks- och alkoholförgiftning är ju

lätt botad. Deliranter gå själva till sjukhuset, och komma ut om åtta

dar. Tänk att du inte kan se ett kausalsammanhang, som är så slående!

-- Tvångsföreställningar ...

-- Ett nytt ord i ordboken; men saken och orsaken? Var är tvingaren? Vem

tvingar mördaren att tänka på sitt brott? Samvetet! Och bakom samvetet?

-- Emellertid, skalden slutade i en religiös kris ...

-- Där ser du vad religion är!

-- Akta dig! Akta dig! -- Nu tror jag icke man har rätt att klaga på

läkarevården här. Den sjuke skall väl isoleras fullständigt genom de

omgivandes oförståelse; han skall ensam med sitt samvete göra opp sina

angelägenheter; icke kunna få tillfälle beklaga sig och bli falsk

martyr. -- -- -- Är du aldrig rädd att vara här?

-- Nej, inte jag, ty jag iakttager mig. Men det finns kandidater, som

försätta sig i svaghetstillstånd genom oordentligt liv, och de bli

mörkrädda, fastän de icke tro på något annat än fysiologin. Man har ju

sett professorer här, som angripits; och tjänare ha vi flera ...

De inträdde i slottet. Abstrakt, strävt, gråtfärdigt som

självmordsrummet i ett hotell, det där rummet, som man alltid ger den

gäst, vilken ser mest olycklig ut, rummet av tre dörrar och ett fönster;

där sängen står vid en igenlåst dörr med nyckelhålet invid huvudkudden,

och soffan, enkom gjord att man varken kan sitta eller ligga på den,

framför andra dörren; detta rum med utsikt åt köksgården och ostädade

rum mitt över, och som synes vara reserverat åt självmördaren.

Greve Max blev beklämd; men Ester, som kom för sent, måste genast gå sin

rond, och vännen följde. En lång korridor och en trappa ner; brandposter

med slangar som långa svarta ormar slingrande sig utmed de vita

väggarne, gaslågor som fjärilar av eld; slutligen en ruta med galler,

där de stannade.

Inne i något som liknade ett stall stod mitt på golvet en gammal naken

man, alldeles naken på stengolvet och han höll armarne sträckta uppåt

som en antik adorant eller ett pelarhelgon.

-- Varför är han naken? frågade Max.

-- Därför att han tar av sig kläderna och har 40 graders feber; det har

han haft i tre år, och där har han stått i tre år. Han tror sig vara i

en ormagrop.

-- Då gissar jag vem det är! Det är den, som berövade änkor och

faderlösa deras egendom med svek, avklädde dem, men med lagliga medel!

Ser du att det finns andra lagar än rådhusrättens! Men, Ester, varför

tror han sig i ormgropen? Inte har han läst Dantes Inferno, 24:de

sången, där tjuvar plågas av ormar.

-- Står det så? Inte har han läst Dante!

-- Nå, var tror du Dante fått sitt ifrån? Har han hittat på det, eller

har han haft någon grund för det? Finns det något objektivt, fast, att

taga på i dessa straff-former, som ni kallar sjukdomar? Ja, svarar jag,

och på grunder ... Jag tror även att i religionerna finnas antydningar

om ... Har du läst Swedenborg, så skall du finna att hans beskrivningar

på helvetena, som äro _sinnestillstånd_ och _inga orter_, att de

sammanfalla med de inbillningar, som du här har att göra med. Det finns

således en konstant: Sök den och du får lösning på många gåtor ... om du

vill, eller kan!

De gingo vidare. Ester fladdrade framför med sin stora pelerinkappa och

sitt yrande hår, som av gaslågorna lystes upp som guld i det

genomfallande ljuset. Greven, smärt, mörk, blek, följde.

Så stannade de vid ett galler. Därinnanför satt en ung flicka på en stol

och gjorde ingenting.

-- Tala till henne! sade greven.

-- Vad gör ni här, fröken? frågade Ester bara för att göra Max till

viljes.

-- Jag lider, svarade flickan som var av en skönhet, där själen låg ända

ut i huden.

-- Varför lider ni då?

-- Jag lider för min fars missgärningar; han har inte tid att lida sitt

straff, ty han måste arbeta för familjen. Och jag har bett Gud att jag

skulle få lida för hans skull. Som jag är oskyldig, äro mina kval större

än hans skulle vara, och därför är tiden förkortad. Men ve honom, om han

är otacksam eller icke bättrar sig, då får han det själv över sig! Det

vet han, och därför tar han sig i akt. Han vet också att jag följer

honom överallt och håller reda på honom. -- Å, det är tungt, men det har

ett slut. -- Om tre år skall jag komma hem till julen!

De gingo vidare.

-- Tror du icke, frågade Max, att denna ängel vet vad hon gör? Tror du

icke hon är klok? Gör dig besvär med att i hemlighet utforska hennes

far, och utrön om hon talat sant!

-- Det har vi inte tid med!

-- Du har rätt! -- Men såg du vem hon var lik?

-- Ja, nu vet jag, vem du menar ...

-- Nåå? Är det hans syster, då känner du fadren! ... Men vart leder den

här trappan?

-- Ner till det allra värsta! Där bo ...

-- Jag vet; där är Swedenborgs träckhelveten för de vällustiga ...

-- Säger Swedenborg det ...?

-- Ja, stämmer det?

-- Det stämmer! Nu börjar jag bli mörkrädd!

-- Hör du! I Dantes Inferno förekommer om tjuvar, att de i brist på

annat stjäla varandras utseende. Minns du den aldrig utredda processen

om norrlandstjuven, det kombinerade mordet och kvinnans dröm om något i

en järnvägskupé ... tänk på det. Tänk även på dessa två hemlighetsfulla

målen från Norrland och Östergötland, där intet brott synes vara

begånget, intet materiellt åtminstone ... och ändock så mycket fick

lidas ... extrajudiciellt, »skyldig och icke skyldig» synes vara den

enda domen ... Ja, om vi skulle uttala alla våra tankar ... Rousseau var

nog oklok att göra det ... Så vi se ut inuti! Och det är detta invärtes

liv, som ibland träder ut, förvirrar begreppen, gör klara vittnesmål

otroliga, och åklagaren blir den skyldige. Därför skulle vi först göra

drickeskaret rent invärtes ... Vilken ryslig maskerad är inte livet! Jag

kan aldrig gå i sällskap, ty jag hör tankar, läser ansikten och är så

sträng mot mig själv, att jag straffar mina tysta tankar, som ibland äro

alldeles förfärliga, så att jag icke vill kännas vid dem ... Och i

dåligt sällskap kan jag ibland vara immun, liksom skyddad, men ibland

får jag deras ondskor över mig, och de tala genom min mun ... Dessa få

den illusionen att jag är en rå person ...

De vandrade vidare och kommo slutligen till stora samlingssalen, där en

liten fest var anordnad.

Max ville icke gå in, utan stannade i dörren!

-- Det här påminner om det fasligaste jag sett. Det var en så kallad

Wienerbal för perversa män och kvinnor i Berlin. Jag var med

poliskommissarien och en läkare. Tänk dig bara detta: en ung man, som är

förälskad i och gör sin cour för ett föremål på fyrtio år, med rött,

grovt, fult ansikte, ryttarmustascher och pincenez. Den skulle

föreställa älskarinnan! Vem hade förvänt synen på dessa? Vad ligger

bakom? Det måste finnas en grund! -- -- -- Nej, jag vill inte gå in! Jag

är rädd för dårar; de verka som dämoner, ty de säga straxt alla mina

hemligheter, alla mina ofödda tankar till och med. Och där ser du dårens

ekvation: han lever i det tysta underförstådda, tar en i förskott, är så

skarpsynt att han förefaller elak. Han hör på otroliga håll det som

ännu icke har blivit ljud; han ser tankar och känslor; hans

själsförmögenheter stå på ett sätt över våra vanliga, därför duger han

icke ute i livets maskerad ... Se, där är ju skalden!

-- Ja, han föreläser nu om sedlighet emot sig själv!

-- Och han vet inte att Sköna Helena turnerar med hans banala visor?

-- Nej, det vet han inte!

-- Om han får veta det, hur skall det då gå? Hans person tyckes

visserligen vara kluven redan, men i disharmoni med sitt forna jag,

skall han lösa den dissonansen genom kompromiss eller kamp mot sig

själv? ... Vet du ... den här sedligheten, rätt fattad, har mera för sig

än mot sig. Att leka med den väldiga skaparkraften, det är styggelse,

och den drivs mest och värst inom äktenskapet, där den blivit

tidsfördriv. Därför vill jag äktenskapets upplösning av sedliga grunder.

Det är i tvåmanssängen man förlorar sin person, sin självaktning, sitt

människovärde. Det är där man säljer sin själ, lär sig förtiga, försonas

kallas det. Där är graven, där guds avbild lägges ner och djuret stiger

opp! Där födes det gränslösa föraktet för en själv, för kärleken, makan

och hemmet! Jag hörde en man nyligen efter tre års gifte, med

kökskammarn full av alternerande fästmän, slutligen vakna upp och

utbrista: Jag står inte ut med att vara bordellvärd. -- -- -- Nej! nu gå

vi till Skansen. Det är midnatt om en timma!

* * * * *

Gästerna från Götiska rummen gingo i halvtroppar och nattpratade; gamla

och unga, far och söner, farbror och brorsöner som jämnåriga kamrater;

det var tidens lösen: »döden är ingen ursäkt och åldern har ingen rang.»

»Faderskapet kan icke bevisas, och därför äro vi alla bröder.»

Gamle Gustav gick i têten med Isak:

-- Anders, kan du tänka dig, skrev också en strof om amerikanska

familjeförhållanden, men det ville jag inte ge pojkarne. Han säger att

hemmen upplösas och att familjerna bo på boardinghouse. Jag erkänner,

att det är ett slöseri med våra familjeetablissemang och att hemmets

altare egentligen utgöres av köksspisen. Matlagningen och diskningen

pågår ju från solens uppgång till dess nedgång. -- Och så säger han att

skilsmässorna äro lika vanliga som bröllopen, och att det synes som om

livet blev rikare genom denna förnyelse av personligheten.

Isak, som icke tyckte om att behandla sådana där frågor, kastade åt

sidan och fick upp ett annat ämne:

-- Ja, den här Nobel dog och lämnade lite efter sig; 30 millioner eller

så.

-- Då får ju Akademin något pängar att röra sig med; bara inte det blir

reptilfond att köpa politiska motståndare med.

-- Ämbetsverk blir det bestämt ...

Kurt och doktorn i andra ledet rasade på i någon kvinnohistoria; Kurt

förde principalstämman.

-- Så gick den fan sin väg med barnet för att ge mig dödshugget; men, si

jag gick inte efter, utan lät henne sitta där, och det var inte

beräknat. Då sa hon att jag inte var gentleman; och så rände hon till

advokat och begärde skilsmässa därför att jag icke »gjorde henne

lycklig». Vet du vad det vill säga att göra en kvinna lycklig?

-- Ja visst vet jag det: Om hon får ruinera dig, vanhedra dig, förnedra

dig, då har du gjort henne lycklig; och får hon det utan att du klagar,

då är du en gentleman!

Holger och Sellén i tredje ledet talade om tidningen: Sellén tyckte inte

om recensionerna och personligheterna.

-- Men livet har blivit offentligt, liksom i gamla Atén; eforer och

censorer granska den enskildes uppförande, och det får man finna sig i,

nyttja till sin uppfostran, och för övrigt, när alla predika

personlighetsprincipen, så bli personligheterna utsatta för en kritik,

som måste bli personlig. Men som korrektiv ha vi fått intervjun. Förr

gick det inte an att svara på en osann tillvitelse; tidningens dom var

drakonisk. Nu får den ringaste svara och förklara sig. Det är ett stort

framsteg.

-- Ja, men när de äro orättvisa ...

-- Det finns intet så dumt som att vara orättvis. Föremålet blir martyr,

och vinner ofta oförtjänta sympatier ... Här i landet är det svårt att

komma fram för en talang, ty man tar häldre och kreerar en oförmåga, som

är ben av ens ben; men det händer ofta att man går fram på andras avund

mot en konkurrent, och det är vanliga vägen ... För att störta en

avundad, måste de upphöja en annan ... Men reklam är det sämsta man kan

bygga på, och jag begriper inte varför folk annonserar! När jag får se

en stor annons, så blir jag rädd och tror att det är skoj! Nej, den

muntliga propagandan från en köpare, som fått en god vara, det är den

enda vägen! -- Vår vän Lundell, målaren, han reklamerade hela sitt liv,

men blev aldrig något, dog namnlös, och är nu glömd, efter ett år!

Isak var i ädelmodigt lynne och gav ifrån sig, trumf och hackor om

vartannat.

-- Säga vad man vill, men utan Frälsningsarmén och Templarne hade

Sverige varit försupet. Roliga är de ju inte, men ...

-- Som förskola till Amerika ha de nog spelat sin roll, och för den

publiken ... I alla fall, de största reformerna i vårt sociala liv ha

utförts på enskild väg, utanför riksdan, regeringen har ju aldrig gjort

annat än hindrat. Att störta riddarhuset var ingen konst, och

adelskalendern finns där än, men Aftonbladets frökenreform, den tog

döden på adeln. Det var en giljotin. På samma sätt ha templarne skapat

nykterheten och läsarne ha raserat statskyrkan, litteraturen har omdanat

sederna, och de enskilda bankerna reformerat det ekonomiska livet.

-- A propos ekonomin! Vet du att den bästa affär i Sverige är

livförsäkringen. Inte därför att folk tänker på döden, utan därför att

försäkringsbreven begagnas till hypotek för lån; och efter som alla låna

... Men största vinsten kommer ut av de förfallna försäkringarna ... vad

det är svenskt! För att komma åt 200 kronor betala de sex hundra i

premier och så låta de försäkringen falla!

Doktorn rasade på sitt tema, i andra ledet:

-- Hon kom en natt från teatern och ville ha en smörgås med kalvstek och

gurkor. Steken fanns, sedan hon väckt mig med ovett, men när gurkorna

saknades, blev hon ond och ställde opp hela elektriska belysningen, som

gick för fullt verk till morgonen. När jag då läste lusen av henne, sa

hon att jag ingen gentleman var, och då jag åtminstone bevisade henne

att jag var en man, gick hon till advokat och sa att jag inte gjorde

henne lycklig, alldeles som din. Är det för en sund man att föra samliv

med ett vanvettigt barn? Att ge sitt namn och sin ära åt sin värsta

fiende? -- Den hon älskar, den hatar hon! -- Brunst och hat, där är

kvinnans kärlek! -- Mannen älskar, och hon hatar! -- Allt det sköna vi

se hos henne, det är bara våra projektioner på hennes vita duk, som

intet finns på. -- Världen skall förgås av hat! Barnen födas i hat,

uppfostras i hat! Det är vidrigt att leva i en pervers tid, där allting

är bakvänt. Ser de en man med en manlig vilja, så säger de att han är en

kvinna; ser de en Alfonse, som talar i kvinnans namn och ger sin vilja

åt en kvinna, så heter det: Se där en man! Så skall en man vara! Skalden

Grönlund, som prostituerar sig för betalning och är en entretenu, det är

kvinnornas skald! Han skriver mot sitt eget kön och förtalar det ...

Gynolatrin! -- O latrin! -- Latrin! -- Det var en trimurti, som jag

gjorde nu!

-- Du har gjort en om Sverige också!

-- Ja, den här: Split! -- Slit! -- Sprit!

-- Och en på Grönlund, säger man!

De hade passerat Holmen och voro komna ner till flottbron. Nu syntes på

en gång Skansberget i belysning av vårdkasarne, och Bredablicks eldkrans

hängde på mörkret ...

De stannade ett ögonblick, tysta, därpå fortsattes marschen och den

sexstämmiga fugan gick åter sin gång.

-- Det är Sellén och Röda rummet, som uppfunnit Skansen 1870; det är ju

ganska kostligt ... och innan skådetornet fanns; då begagnades backen

till motiv åt målare, även som ett slags utliggarplats ... annex till

Singelbacken.

-- Jag glömmer aldrig den där fransmannen från eskadern, som i två dagar

förföljde mig, till och med på Operakällarn med sitt: »skål Akropolis».

* * * * *

-- Utvandringens orsaker? Se på statskalendern och arméns rulla.

* * * * *

-- Nu flyter allting så hastigt, och man kan inte begagna en uppgift,

som är tio år gammal, emedan den blivit falsk. -- Var är panslavismen?

Pangermanismen? Borussianismen? Ingenstans! -- Vart har det amerikanska

vetet tagit vägen, som satte skräck i Europa? Och fylloxeran? Den är

död, och Frankrike vet inte var det skall sätta av sitt överflöd av det

nya vinet.

-- Allting synes ordna sig slutligen, men man kan icke förneka en vis

försyns ingripande. Innan Dreyfus kunde bli fri, måste Bismarck dö. När

han dött, kom tsarens reskript, och därmed var revanschtanken slopad,

därmed kunde Kina öppnas och Dreyfus benådas, varmed franska arméns

stridslust var stäckt ...

* * * * *

-- Säga vad man vill, men tyska kejsarn (han i Berlin) är en man; han är

den enda monark, som vågar begagna sina lagliga rättigheter och sitt

personliga inflytande. Hans telegram till Transvaalarn fordrade courage!

-- Konstitutionella monarker, det är ju intet. Kunde icke riksmarskalken

öppna riksdan och inviga järnvägarne? Ordnarne kunde man stryka ut, så

behövde de icke utdelas.

* * * * *

-- Om man ville ge Mark Twains ekvation, så vore den: Nutidsmannens

omtaxering av alla gamla förfallna värden! det förflutna sett nu i

elektrisk belysning; gamla kulturen på auktion, där ingen respekt, inga

affektionsvärden mer tagas upp, utan tvångsvärdet just nu; det måste

realiseras till vad pris som hälst ... första, andra och tredje gången!

-- Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att

släpa på. Kineser och Araber ha praktiserat det -- och Japan slungade en

hel kultur på en gång ... Japan, ja!

* * * * *

-- De säger, att Holger upplevat saker i fängelset, som han inte vill

tala om ... men att han förlorat sin gamla tro på apan och mekaniken

utan mekanikus, det är säkert. Så långt som Max har han inte kommit ...

-- Ja, Max och Ester! Det där får man inte lägga sig i; det skall vara

hemligt och respekteras. Två själsliv kan ingen och får ingen gripa i

med råa händer ...

* * * * *

-- Varför växer icke Stockholm utåt havet, utan inåt gölarne? Hur kan

man få jobba med tomter på Livgedinget, som bara förutsätter

dispositionsrätt på livstid, som är obestämd? Nej, en Strandväg, en

Lange linje från allmänna gränden till Blockhustulln; industrin på

Sickla-ön, flottan i Vaxholm och Liding-ön till Stockholms stad ... ut

till havet!

* * * * *

-- Pastor Alroth ligger på hemmet för att skäras opp. -- Det är ett

rysligt tempel därborta, där mänskor slaktas åt en okänd gudinna, som

vill se blindtarmen. Dit förs de att dödas som hundarne till veterinärn!

-- A propos hundar! Det är ju skändligt att sex tusen hundar i Stockholm

skall taga brödet och grädden från barnen ... Och hyresvärdarne, som hyr

ut sina fina våningar åt djur och vederlikar ... är det lagligt det? Det

står ju i kontraktet att man skall föra ett tyst och stilla leverne ...

Djuren ha således fått större rättigheter än människorna; då är allt

människan mogen! -- Om tjänarne strejkade och vägrade stå på gatan och

frysa, medan hundarne soulagera sig och varandra, så blev det snart ett

civiliserat samhälle av. -- Tänk att låta en tjänare stå och skämmas

utanför en port! Fy fan såna människor ... Barmhärtighet mot djuren! Men

först mot människan!

* * * * *

Fugan fugerade sig opp på Skansberget.

-- Akropolis, Heliga Berget, Kapitolium!

-- Världsborgare betyder inte att norrmännen skola styra Sverige från

Blasieholmen; nej, nationell och kommunal-självstyrelse hos alla de

federerade!

-- Själva Talmud uttalar förbannelsen över den man, som ger sin hustru

sin vilja.

-- Si så! Nu börjar hans hundar att skälla när de får höra sången från

stapeln; ingenting kan ske utan hundar. Tacka vet jag turkarne ... och

japanerna! Hos dem är det orena djuret orent ... men hos oss ... varje

hundägare är en cynède ... slå opp ordet hos Lombroso ...

-- Si där i stugan står Grönlund och anför djävulsdyrkarne ... ja de,

som dyrka Carl XII äro djävulsdyrkare, och de, som tillbe Gustav Adolf,

borde också läsa Swedenborgs Diarium Spirituale ...

* * * * *

-- Midnatt rycker fram från öster, talade Max; i detta ögonblick står

han över Östersjön, och han bär det nya seklet på sin arm.

De voro utanför Swedenborgs lusthus, och Ester ansåg sig böra säga något

rörande den store svensken, som nu stigit upp ur hundraårig glömska och

oförtjänt ringaktning!

-- Inte tror du väl att Swedenborg stod i förbindelse med andra världar;

inte kan man komma i förbindelse med andra världar, som inte finnas.

-- Finnas de icke? Se upp till himlen och stjärnorna! Ser du icke andra

världar nu?

-- Joo, men ...

-- Ser du icke Capella där, den stora vita stjärnan?

-- Joo?

-- Efter som du ser den, så har ditt öga träffats av dess utsända ljus,

och du står i ett slags förbindelse med den, då du mottagit något av

den.

-- Ja, en ljusstråle ...

-- Ja, en ljusstråle, som du mottager. Nu vet du ju att man på en

ljusstråle kan sända en ljudvåg?

-- Nej, det vet jag inte.

-- Känner du inte Bells fotofon; där man talar på avstånd medelst en

ljusstråle? Nå, den finns, fastän du icke känner den. Du kan emellertid

sända en ljudvåg på Capellas ljusstråle. Nu vet du att en ljudvåg kan

fortplanta en tanke; du skickar mig varje dag en tanke på telefonen. Är

det riktigt mitt resonemang?

-- Ja ...

-- Alltså, slutsatsen: andra världar existera, emedan du ser dem, och du

skulle kunna sända en tanke på en ljudvåg genom en ljusvåg, och omvänt

mottaga en tanke på samma väg från samma håll.

-- Resonemanget är riktigt ...

-- Då äro vi ense; och Swedenborg kan ha stått i förbindelse med andra

världar.

-- Det fattar jag inte ...

-- Skall jag ta om bevisningen en gång till? Nej, det vill du inte! --

Emellertid, Holger hade i fängelset en mängd upplevelser, som han icke

kunde förklara, men vilka oroade honom. Så länge vi icke kunna förklara

något, så är det kallat mystik. Nu hade han aldrig läst Swedenborg; men

när han kom ut, hände honom detta, som du kan få kontrollerat, om du

vill. -- Efter sin befrielse levde han i grubbel och trodde sig vara på

vägen till vansinne naturligtvis. Så kommer en dag på byrån en fattig

ungdomsvän och vill sälja Swedenborgs Arcana Coelestia på svenska, men

han ägde bara delarne 6, 7 och 8. För att hjälpa honom köpte Holger dem

utan någon avsikt att läsa i dem. Men när han bläddrade, bliven ensam,

så fann han att i den boken stod tryckt -- hans upplevelser i fängelset,

och förklaringen på dem stämde. Då blev han betänksam, försökte besvärja

andarne med formlerna hypnotism, suggestion och tvångsföreställningar

med mera. -- Emellertid, han hade fått nytt ljus på sitt närvarande och

förflutna. Fjorton dagar senare var han i Uppsala, och gick in till

antikvariern för att köpa 1734 års lagbok. Han får söka själv på hyllan,

och finner nu delarne 1, 2 och 3 av Arcana; men naturligtvis icke av

samma exemplar som hans. När han så kommer till Stockholm går han direkt

att köpa hela verket, men det fanns icke någonstans. Han skulle just

till att gå från den sista antikvariern, då det faller honom in att

fråga: Men ni kanske har spridda delar? -- Ja, de hade; och just delarne

4 och 5, som fattades; och de voro icke heller av någotdera exemplaret

han ägde. Om du vill förklara det som slump, så kan du också spela på

lotteri och säga förut, om du skall vinna eller ej. Emellertid, han är

icke spiritist och har inga syner -- -- -- men han förnimmer, får

intryck och varningar, alldeles som den nyktre Sokrates av sin daimon.

Hans person tyckes mig vara sublimerad i en retort vid lidandets högsta

temperatur, men han har kluvit sig i en vardagsmänniska, som lever nere

i materien, och en helgdagsmänniska, som han låter flyga ut, efter väl

förrättade plikter.

-- Har du läst Swedenborg? avbröt Ester, som icke trivdes i dessa

samtal.

-- Ja, jag har läst! Och jag tror ingen människa har fått veta så mycket

hemligheter som han ... Det är ingen slump att detta tjäll kommit hit på

berget ... och just nu, då han behövs ... Hör du på namnet, Sweden borg,

vad han betyder för vårt Sverige. -- Jag tycker mig vilja se honom sitta

där i dörröppningen, som Abraham, när han fick besök av Herren i Mamre

lund ... Han kommer igen, men för att förlossa och döma; för att befria,

men anden; för att binda, men djuret! Jag har icke rätt förstått, varför

alla dessa djur hållas instängda med sin orenlighet här på berget, men

det är kanske för att vi skola se skillnaden på dem och oss, och att vi

genom komparation skola upptäcka människan! -- -- -- Nu är midnatten

här, och jag hör seklet komma, österifrån; nu står det över Värtan, det

ringer i Vaxholm ... Bär det frid under sina vingar, frid genom strid?

Mänskorna vilja icke frid! I dag undertecknades fredskongressens

förhandlingar i Haag av 26 stater! Men ingen tror på freden; alla rusta!

-- -- -- Om du talar väl om människorna, så skratta de ut dig; de känna

sig, vi känna oss; men talar du illa om dem, om oss, så bli de onda.

Lite sämre än sitt rykte, och lite bättre, äro människors barn!

* * * * *

Nu ringde det i båda staplarne, och från staden reste sig som en

molnstod av rungande ljud, så att berget darrade. Det gick en rysning

genom folkskarorna, som förstummades och blottade sina huvud utan att

tänka på vem de hyllade. Djuren i burar och gryt kröpo in och gömde sig,

skrämda som hedningar vid vigda klockors klang; det gick en susning

genom tallarne, som kunde vara nattvindens, men även det av bronsen

skakade lufthavets.

Det stora Te Deum från staden steg och steg, och man såg de spetsiga

kyrktornen resa sig som åskledare för att avleda vredens blixtar. Men

stjärnhimmeln log, blid, vänlig, överseende.

Och så tystnade staplarnes klockor, stadens också, den ena efter den

andra.

-- Tror du att det hördes dit upp? frågade Ester.

-- Ja, så visst som min själ lever, det hördes! svarade Max.

Efter en tystnad tog han upp ordet:

-- Nå, vad syns dig om det nya seklet, som ingått?

-- Det är sig likt!

-- Tämligen likt! men dock ett annat!

-- Vandra vi? Tillsammans?

-- Ett stycke!

-- Uppåt?

-- Framåt!

-- Men icke nedåt mer!

ANMÄRKNINGAR TILL FYRTIONDE DELEN.

GÖTISKA RUMMEN.

Götiska rummen har tidigare utkommit på Hugo Gebers förlag 1904.

Originalmanuskriptet till Götiska rummen äges av bibliotekarien Edv.

Svensson och har av ägaren ställts till utgivarens disposition för denna

upplagas redaktion. En jämförelse med handskriften har lett till

uppdagande en mångfald tryckfel, begångna vid första upplagans sättning.

Manuskriptet till Götiska rummen är en handskrift i kvart på

Lessebopapper. Den är skriven utan marginal på bladens ena sida och

upptar 439 paginerade textsidor, varav en sida dubbelpaginerats, medan

på annat ställe en sida överhoppats, så att slutsiffran blir riktig.

Manuskriptet ligger i en pärm omgiven av ett pergamentsomslag, på vars

framsida Strindberg textat titeln: Götiska Rummen af August Strindberg;

majuskeln G är fylld med grön krita, R och författarnamnet fyllda med

röd.

Ur brev från Strindberg till bokförläggaren Hugo Geber rörande Götiska

rummen.

Strindbergs brev till Hugo Geber rörande Götiska rummen ha älskvärt

ställts till utgivarens disposition av bokförläggaren Nils Geber.

Första gången Strindberg här nämner Götiska rummen är i ett brev av 6

jan. 1904, där han om romanen skriver:

»-- -- --

Alltså handlar det sig om närmast romanen Götiska rummen; hoc est

fortsättning på Röda rummet, vars förläggare Du är!

Fordras läsning dock; 200 sidor äro färdiga, men jag lämnar den icke

ifrån mig förrän den är färdig i 350 sidor, alltså omkring 15 februari.»