Holger vände sig om, men i detsamma fattades han i kragen och lyftes
från sin plats. Som han aldrig begagnade andra vapen än ord och penna,
gick han, och doktorn följde.
-- Vad är detta? frågade han, utkommen på gatan.
-- Det är svenske lakejen! Att hälsa sin monark, ja väl, men hälsa på
stolar och bord! Nu förstår du vad nya Operan betyder!
-- Jag tog rätt då, när jag högg in! -- Vi får väl en tioårsperiod nu,
som blir skön!
-- Jag skall tala om något för dig, som jag hört i dag, men under ditt
tysthetslöfte. En läkare i landsorten, en vän som aldrig ljuger,
berättade att han blivit tillspord av befälhavaren i militärdistriktet,
om han, i händelse av krig mot Norge, ville gå med som kirurg!
-- Det har jag hört från andra håll, men det förnekas uppifrån
officiellt.
-- De ljuger förstås.
-- Det tror jag inte de gör, men det kunde ju vara att känna sig för.
-- Ljuger de inte, däroppe? Då känner du inte diplomater. Det är ju för
resten den gamla statskonsten, att synas uppriktig men vara falsk. Den
ärlige mäklaren hade dock redigerat Emserdepeschen. Ja, Norge! som
kostat Sverige tjugo års tankemödor, som rivit sönder oss och avlett vår
uppmärksamhet från våra egna intressen. Förtjänar det lilla landet så
mycken uppmärksamhet? Ett folk av fiskare, skeppare och herdar, levande
för dagen, skuldsatt som vi. Ett turistland med hotellvärdar; mera
berömt för sina vyer än sin åkermark; exporterar torr fisk och fruset
vatten. Vad har vi med dem att göra? Högfärdiga kräk, som begära
kvinnoregimente! Fyffan!
-- Du, kvinnohatare!
-- Dumbom! Jag står just i begrepp att gifta om mig för tredje gången.
-- Det finns ingen kvinnofråga för mig! Jag ser bara människor.
-- Kan du inte heller se skillnad på man och kvinna, då du är pervers,
som alla de andra. Men efter som du skall in i fängelset i morgon, så
talar vi om något annat! -- Har du hört att de gula blivit degraderade?
-- Ja, det sägs, men de lär ha spelat bort kyrkan.
-- Monumentet över nederlaget vid Lützen. De är kostliga här i landet,
som fira våra nederlag; och de ämna snart fira Pultava med.
-- A propos de gula, det lär vara falska anor där också, ty gula
brigaden vid Lützen utgjordes av tyskar, och stod i centern; för övrigt
bestod en brigad av flera regimenten; och det här gula lär räknas från
frihetstiden.
-- Ja visst; men kommer de här kassaförvaltarne i fängelse?
-- Nej, de bli befordrade; men den som vågar tala om det, han kommer
säkert i fängelse! Jag hade ämnat kasta in den där historien i min
artikel, men åtrade mig; nu ångrar jag mig.
De gingo förbi Mindre teatern, som var eklärerad till galaspektakel.
-- Södra teaterns repertoar, och Nationalteaterns pretentioner.
-- Kunglig teater, grundlagd av en majestätsförbrytare Anders Lindeberg;
börjar och slutar med ett majestätsbrott! Vilken paradox! Du!
-- En nationalteater, som styres av en spelhusvärdinna på Strandvägen
och rekryteras av ... ja; men de stora utestängas; Antigone och Julia ha
flytt, Hamlet och Horatio gå lediga i Torget och vänta på slutet. Smaken
är icke hög på höjderna. »Glad och smutsig» det är deras! Allvaret är de
rädda för.
-- Det är kostligt med de gamla idealisterna; Allehanda proklamerar Paul
de Kock som oskuldsfull, och Posttidningen beskyddar den »liderlige och
gudlöse» Anatole France! Vad är det?
-- Det är Barrabas! Vem som hälst, giv fri, själva Barrabas, bara inte
den store Zola! De ha en sådan fasa för allt stort och starkt, därför
att de äro små och svaga. -- Vet du, nyss ini operasalen, när jag kände
den där handen bakifrån läggas tung på mig, så frågade jag, vad den
okände ville för slag. -- En självlös stackare, som icke rår på mig,
amplifierar sin obetydliga person genom att göra sig till en del av
kungligheten. Han vill att jag skall dyrka _hans_ gud, därför att det är
_hans_, så känner han sig ovanpå mig ett ögonblick. Det är ett slags
kolonidjur, koraller som leva och växa i klump. De tänka inga tankar,
utan erinra endast vad de läst i tidningen, i boken, vad de hört pratas;
när de läsa, assimilera de, allt orensat, korn och småsten, en palt och
en lort; och när de tala, öppna de sfinktern och släppa ut genom munnen
som är deras anus. Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda
förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i
landet, kärnan av befolkningen. Och alla äro de härsklystna, men kunna
endast härska genom härskaren, som blir deras redskap, emedan han
härskar genom dem. -- Vet du, jag blir anarkist, mot min vilja!
-- Vem blir inte det! -- Då liv och utveckling ökat farten så att man nu
passerar en världshistorisk period på tio år, blir det allt pinsammare
för de växande att tryckas ner av en föråldrad styrelseform, som
ingenting förstår av sin samtid. Sederna förändras, men gamla sedelagar
kvarstå; rättsbegreppen förnyas, men lagboken står kvar vid 1734 och
1866. När vi räknar i meter och kronor, så mäta de gamla med alnsticka
och i riksdalermynt. Det är dessa missproportioner i samhällsbyggnaden,
som gör det till ett helvete eller dårhus att leva. Vet du vad: ett land
som icke haft sin revolution, det kan icke växa. Se i adelskalendern
skall du finna, om vi behöva ett Stockholms blodbad, ett Linköpings dito
och en Carl XI:s reduktion. Har du gått i Lund och sett Lundagård? Där
kan icke växa ett ungt träd, ty de gamla stå i vägen och skugga; ihåliga
och ruttna är de, och ugglor bo i dem. Fälla dem får man icke! Varför
fan får man inte? ... Den dan de ramlar själva, ja då blir hela parken
en sandöken, och man får vänta mansåldrar innan igenväxten sker. Nej,
det skall gallras och förnyas!
-- Skulle du vilja stå vid schavotten?
-- Jag? Så gärna! Jag är van vid oskyldigas lidanden under operationer;
och jag skulle stå vid huvet och ge dem ett gott ord i sista stunden,
efter att ha kloroformerat dem. Jag är vilde jag, fastän mantalsskriven
svensk; och jag tror att vildarne ha framtiden för sig. Du vet ju att
alla bildade nationer dö, av bildning, av pjåsk, av djurskydd och
etnografiska muséer. Den som vänder sig tillbaka, för att se på sina
träckar, den skall döden dö. Det är vad nationen nu gör, när den ser sig
tillbaka, på Lützen och Narva, på Gustav den tredje och Svenska
akademin, på luskåkar och klockstaplar, lokträn och snibbaskålar; de
vänder sig bara om, pekar på lortarne och säger: Se detta hava vi gjort!
-- Ja, och har de inte gjort ifrån sig snart, så få vi aldrig tillfälle
göra _vårt_ tarv!
-- Är du tillbaka på din äldre ståndpunkt om det stora Bosch?
-- Ja, när jag är trött, så tycker jag det är Bosch alltsammans; men när
jag sovit ut, så är jag färdig att dansa fram igen mot det stora okända!
* * * * *
De vandrade gata upp, gata ner.
-- Ser du, återupptog doktorn; tillståndet nu är desto olidligare för
mig och mina jämnåriga, som vi äro uppfostrade på 60-talet i den
föreställningen att monarkien var något olagligt, usurperat; att fursten
var folkets naturliga fiende, och att den som ville vara Brutus
förtjänade stora triumfen. Vi hörde ju frihetssångare som Talis Qvalis
och Snoilsky sjunga om republiken som det högsta goda. Detta gjorde att
vi republikaner gingo och väntade på det nya Jerusalem, och 1866 trodde
vi det vara kommet. Men det kom inte. Och när detta träffade dig, då
ramlade vi ner i 40-talet. Jag tycker det luktar Karl Johan i dag,
Crusenstolpe och Anders Lindeberg, men mest Karl Johan. Det sista är för
mig inbegreppet av allt jolm: indragningsmakten och stadshuset, Vaxholms
fästning och storläger; med ett ord: det som var före mig, var dött och
var mull som vi växte i redan; detta grävs upp och luktar. Nå, men är du
rädd för fängelset?
-- Nej! Tvärtom! Det skall bli mig en rekreation, då jag vill göra om
min uppfostran.
-- Ja, det är inte att leka med; jag har suttit sex dygn som
militärläkare, och det höll på att bli överproduktion i hjärnan.
-- Vad hade du gjort då?
-- Jag hade opponerat mig mot den olagliga behandlingen av
värnepliktige. Läkarne begagnade manskapet till idiotiska experiment
såsom att mäta upp magsäckens rymd, som varje lärobok uppger hålla tre
liter. Därför skulle de svälja slangen, och när de inte kunde eller
ville, så straffades de för insubordination. Vad säger du om det? Nåväl,
jag tog de förorättades försvar, och fick sex dagars fängelse. Det är
Sverige, det land, som i min ungdom skulle med lag byggas! -- Denna nya
armé betyder lilla belägringstillståndet! En konstitutionell monarki,
med ett pretorianskt garde mitt inuti, som bestämmer högsta viljan.
Godtycke, mannamån, laglöshet, där har du't. -- -- --
De gingo ännu en halv timme, tysta, väntande klockslaget då
avskedsfesten skulle börja.
Då ryckte plötsligt en koloss fram bakifrån, och med mild, deltagande
stämma, hördes pastor Alroth:
-- Vi gån I och ären så bedrövade?
Pastorn hade nämligen rest in för att hälsa sin systerson Holger och
visa honom sitt deltagande. Han var visserligen en lojal undersåte, men
i likhet med prästerskapet i gemen, kunde han icke lida att den
lutherska kyrkans överhuvud var en amiral. Detta att landsfadren skulle
vara kyrkans summus episcopus hade reformationen medfört; och en
världslig påve ovanför ärkebiskopen liknade något gardesregimentens
hierarki, där översten dock alltid var bara sekundchef. Holgers
påpekande av denna gamla oformlighet hade tilltalat pastorn, och han var
därför idel vänlighet, när de tågade upp i de Götiska rummen.
Gamla gardet var där; konsul Levi, arkitekten Kurt, som eljes gick sina
egna vägar och icke lät tala om sig; Sellén, osynlig och ofta på resor.
Stämningen var tryckt. Allvaret hade slutligen kommit, och slyngelåldern
var förbi. Nu skulle man besegla sina läror med lidandet och utan jämmer
taga följderna.
-- Var är Lundell, professorn? frågade doktorn, som ville ha en
syndabock.
-- Han kommer icke, svarade Sellén. Han är riddare av ordensstjärnan och
kan icke lida majestätsbrott.
-- Där ser ni ordensstjärnan! Kontramärket, som visat att man avlämnat
sitt ytterplagg, sålt sin hud! Den är inte så oskyldig, som man säger!
utfor doktorn.
Pastorn tog Holger avsides i en fönstersmyg.
-- Jag skall hälsa från din far!
-- Vad gör han, hur lever han?
-- Han sitter åter hemma hos barnen, men är sig icke lik. Det oförtjänta
vanrykte han iråkat, och de förfärliga misstankar, som uppstodo rörande
din mors död, tyckas hava trängt in på honom, så att han inbillar sig
vara skyldig.
-- Ett icke oväntat fall, svarade Holger. Den tid jag läste ovettet om
mig i tidningarne, började jag slutligen tro så smått att jag var den
usling, som man skildrade. -- Nå, hur har bror Anders det på Långvik?
-- Vet du inte det? -- Han skall resa till Amerika, sedan arrendet gått
ut.
-- Till Amerika? Till nya Sverige? -- Ja; där råkas vi väl alla en gång.
Bålen var framsatt, och doktorn kallade:
-- Ja, go' vänner, tog han upp. I detta rum firade vi franska
revolutionen på 80-talets sista år. Bror Alroth var visserligen inte med
den gången, ty han är icke revolutionär, och att han befinner sig här i
dag har sina intima orsaker, som vi skola respektera. Dörrarne till
musiksalongerna äro också för hans skull stängda, men han tillåter nog
att vi gläntar på dem ett ögonblick, då jag till dagens ära låter spela
upp Marseljäsen.
Pastorn nickade bifall, men icke utan en viss fruktan.
-- Det vi skulle säga Holger i kväll, fortfor doktorn, det vet han
förut; vi varken prisa hans gärning eller beklaga hans öde, ty
krigsmannen gör sin plikt utan att begära lön eller ros.
-- Ingen politik bara! viskade Holger med en blick på prästen, för
vilkens känslor han ömmade, trots allt.
-- Nej, ingen politik, bara lite musik att strama opp oss med!
Han gav en vink åt vaktmästarn, som öppnade fonddörrarne utåt
salongerna, och utträdde på balkongen där han med servetten gav en vink
åt musikestraden. Det blev en paus. Och därpå spelade orkestern upp: »Ur
svenska hjärtans djup».
Buller av stolar och bord nerifrån hördes, då publiken reste sig och på
en gång instämde, sjungande.
-- Svar på tal, gossar! fann sig doktorn.
Pastorn förstod icke situationen, utan trodde det hela varit ett skämt,
så att han blev oberörd av det mothugg, som förstämde de andra. Och han
började tala om all världens ting, likgiltiga småsaker, dem de andra
åhörde under det de tänkte sina tysta tankar.
Supén gick hastigt förbi, och man bröt snart upp, ty det månghövdade
väsendet därnere i salongen kändes hotande, kvävande.
Doktorn och brorsonen gingo ensamma till ett hotell, ty Holger ville
icke se sitt hem mer, förrän han kom ut ur fängelset.
-- Minoritet i dag, majoritet i morgon! talade doktorn. För övrigt har
erfarenheten lärt, att den, som vandrar i skogen och tror sig gått
vilse, plötsligen är framme vid målet. Franska revolutionen kunde endast
uppstå efter en Ludvig XV:s regering. Ju sämre, dess bättre! För resten
är det här bara en grötvila; man släpper ut i remmen och aptiten är där
igen. Det skall slå back i seglen när man vänder, och du skall se att vi
snart är över stag. Man förefaller mig gå omkring och ta avsked av allt
gammalt, man snart skall skiljas ifrån; det blir så kärt, då, allt vad
man mindre aktat. Det nya seklet kommer med ett nytt släkte, och nya
tankar, och då har det här vissnat ner av sig själv. Kryp in du nu,
Holger och förpuppa dig. Kom ut igen med vingar, så flyger vi! -- Och
nu! Stora famnen, och god natt!
De skildes, utan smärta, utan stora ord, men med ett allvar, som de icke
känt förr.
FEMTONDE KAPITLET.
På Operakällarn.
Ett par år hade gått igen. Doktor Borg och redaktören Holger sutto en
eftermiddag på den nya Operakällarn. Holger Borg var icke sig lik; de
tre månaderna i fängelset hade haft ett märkvärdigt inflytande på honom.
Någonting hade hänt, som han icke ville tala om; och hans ansikte hade
stelnat, så att han icke kunde le; det var något fruset invändigt, och
någon nerv föreföll brusten. Men han vidhöll i sin strävan god gång
framåt; dock märktes en skillnad i hans behandling av de religiösa. Han
hånade icke mer, hädade icke heller; hans glada tro på världsmekaniken
utan mekanikus hade dunstat bort, och han kunde icke längre förklara
människors öden med zoologin.
Det var detsamma året som det började spöka i världen. Tecken och under
skedde, hemlighetsfulla dödsfall, fjärrskådningar, profetior. Och
frontförändringar inträffade; de trogna blevo otrogna, och
upplysningsmännen blevo troende. Själva vetenskapen led fiaskon; Kochs
million-lymfa klickade; inga upptäckter, inga framsteg, bara knåp; men
då hördes från Amerika att man gjorde guld av silver och koppar, att ett
bolag bildats under betäckning av de stora namnen Edison och Tezla.
Därmed var ju kemien bankrutt och alkemin kom opp.
Häxprocesser omtalades som förestående i Paris; omvändelser till
katolicismen spordes; de sköna konsterna hade lämnat naturalismen och
gingo åt mysticism liksom litteraturen. Det var ett kokande och en
rörelse i världen, som bådade nytt.
Vännerna suto just och dividerade om framtidens utsikter, då Holger kom
att rikta sin blick på de celebra takmålningarne:
-- Inte kan jag se något osedligt; såna där tavlor har de fullt på
museum och på Stockholms slott.
-- Ja, men det kostbara i saken var att se huru den store Faustmannen,
som var sedlighetsvän och antinaturalist 84, nu uppträdde till
nakothetens försvar, och med en energi, som man väntat av honom förgäves
på rätta stället.
-- Han är död nu, och skall begravas i morgon. Det skall bli
intressangt.