-- Jag erkänner visserligen ...
-- Herr kyrkoherde, avbröt bokföraren ... Och det blev intet erkännande
den gången.
När de unga gingo ut ur syndarenas hus, kunde greven icke styra sig:
-- Usch! sa han. Det här är galet, alltihop.
I detsamma stod kyrkoherden vid deras sida; och med en vänlig, mänsklig
min, fattade han Esters boa, som om han ville hålla fast henne i svansen
eller skalkaktigt lugga henne:
-- Fröken! sade han, låt konfirmera er; det är ju bara en formalitet;
och ni herr greve, låt döpa er, det är ju inte farligt; bara lite
vatten!
-- Är det bara formaliteter, svarade greve Max; och bara lite vatten?
Nå, då så ... tack för upplysningen, kyrkoherde ... Men tänk på oss,
stackare, som trodde det var något annat! Kom du, Ester!
De gingo.
-- Tror du han menade, att det bara var formaliteter? frågade Max.
-- Nej, svarade Ester gråtfärdig; han var en snäll man, som ville trösta
oss och hjälpa oss. Därför sa han sånt där.
-- Nu kysser jag dig, Ester, i tankarne, här mitt på gatan, därför att
du tror gott om människor!
-- Det kan ju vara synd om en präst med!
-- Till och med en präst! -- Ja, nu ser vi emellertid att det är kyrkan,
som vållar äktenskapens avtagande och de fria förbindelsernas
tilltagande. Ske dem som de vilja.
-- Vad ska vi nu göra?
-- Vi går opp till Holger i tidningen och pratar bort det här.
-- Ja, det gör vi.
* * * * *
Tidningen hade tagit en väldig fart framåt sedan den fått ny motor i sin
unge redaktör. Djärv, fördomsfri hade han i sin ackumulator samlat alla
strömmar. Liberalism, lite socialism, hela kvinnosaken, något teosofi,
djurskydd, sport, ett grand försvarsvänlighet bredvid successiv
avväpning, världsborgarskap på patriotisk grund, principiell frihandel
med tullskydd, när faran bjöd. Denna eklekticism kunde synas påbjuden av
ömhet om abonnentkretsens ökande, men den hade nog andra grunder. När
svenska jordbruket vid 80-talets utgång befann sig i verklig fara,
restes tullfrågan i kamrarne och försatte landet i fullständigt uppror.
Som vanligt uppställdes propositionen falskt: antingen tull eller
frihandel; och hela nationen stod i två läger: magen och lemmarne,
ehuruväl ingen rätt visste vem som var magen. Tullarne segrade och
bönderna ansågo sig räddade. Men -- året därpå blev missväxt i Ryssland,
och våra bönder, som _även_ måste köpa säd, fruktade hungersnöd. Då
upphävdes tullarne igen på spannmål, och hela det rysliga tullkriget
visade sig ha varit ett tids- och kraftslöseri, och de segrande, voro de
som förlorat. Vi, som i nya seklet åsett hur Englands gamla
frihandelsteorier slopas, ha väl fått våra begrepp korrigerade och inse
att det ekonomiska livet ej rör sig så matematiskt som man trott.
Frihandel betyder väl att flera stater fritt utbyta sina produkter. Man
förlorar då kanske på en post, men vinner på en annan, och en utjämning
skall småningom äga rum till allas fördel. Men att _en_ stat säger: nu
är jag frihandlare, medan de andra äro skyddade, det är ju att plundra
sig själv, och är för övrigt en orimlighet, då det hela förutsatte ett
fördrag mellan flera. Det är ju som att avväpna i krigstid.
De som emellertid upplevat tullkriget och sett att rätt och orätt icke
låg på någondera sidan, de blevo litet försiktigare; och det är det
utmärkande i sekelslutets fysionomi: försiktighet, betänksamhet. Detta
hade förut kallats kompromiss i elak bemärkelse eller köpslageri,
skepticism i betydelsen slapphet i karaktär och åsikter. Nu inträdde
denna utjämning, där den ena verkligen mottog av den andra; man lärde av
varann; och den ene gav en fördel mot en annan; samhällsklasserna
blandades, man behövde bara se i adelskalendern huru många ofrälse namn
förbundits med högadliga, och vilka ringa poster besattes av ättlingar
till de största namnen; staten gav handräckning åt socialismen, och
socialisterna bekämpade anarkismen. Söndringens tid började övergå i
samlingens, och människorna gjorde sig besvär att förstå varandra.
Mycket av det nya hade visat sig vara misslyckade experiment, men även
experiment med negativa resultat äro nyttiga, och medföra biprodukter;
alkemisterna funno kanske icke guldet, men i dess ställe hittade de
svavelsyran, som är mycket nyttigare.
Kommen till makten hade ingenjör Borg straxt upptäckt att det icke var
värt söka behärska en opinion och förfölja de andra, ty då visade sig
straxt vid kvartalet en minskning. Det var kassören, som var barometern;
han såg i sina böcker hur vindarne kastade. Och även om redaktören haft
mod att trotsa den ekonomiska förlusten, såg han tidningens inflytande
minskas med de avgående prenumeranterna. Han förlorade därför hastigt
sin glada tro på pressens allmakt, och fann sig småningom i att vara
tjänaren i stället för herren; och därför blomstrade affären.
De unga hade fått sin stora våning med tre tjänare, och redaktionen hade
utvidgat sin lokal. I dess kabinett gingo ut och in: ministrar, bönder,
arbetare, generaler, aktörer och artister. Inflytande hade man, men
makten stod i rättvänd proportion till det beroende man ville underkasta
sig. Lyda och härska!
I dag hade det varit storm på redaktionen. Det fanns nämligen
medarbetare, som levde i förfluten tid, och begagnade tidningen för sina
enskilda intressen. Varje notis, även den oskyldigaste, hade en hemlig
innebörd: ett intresse, en fördel att vinna, ett agg att
tillfredsställa. Särskilt hade teaterrecensenten tillvällat sig en
maktställning, som han missbrukade för att få härska och känna sig vara
någon, fastän han ingenting var. I samråd med kvinnliga favoriter satt
han och härjade med människors öden, störtade och lanserade alltefter
som. Särskilt hade han tagit den teatern om hand, som på grunder man
kunde gissa, bar namnet hovleverantören. Den bjöd på sämre varor än
sekundteatern, men åtnjöt beskydd och statsanslag, varjämte personalen
räknade sig till högre hovbetjäningen.
Ingenjören Borg kände icke förhållandena vid teatrarne, men det hade
irriterat honom, att det sämre åtnjöt skydd, som hindrade det bättre att
komma fram. Att det fanns en del ruskiga saker där, visste han också,
men det lade han sig icke i; däremot kände han icke sin recensents
intima roll i den kungliga lustgården. Därför drog han till med en
artikel mot »olaga skydd» och råkade därvid trampa i sin recensents
kål-land. Därpå följde avslöjanden, varvid kom i dagen att just hans
tidning understött uselheten. Detta var retsamt, och ingenjör Holger
hade gått längre än han velat, rört vid ett ruttet ägg, och satt nu fast
i ett litet majestätsbrott.
Åtalet var icke väckt ännu, men man talade därom i de högre kretsarne,
och på redaktionen rustade man sig till strid.
Under dessa upprörda förhållanden var det som greve Max och hans Ester
inträdde på byrån för att råka Holger.
Denne befanns vid ett sprakande humör och gladde sig åt händelsen, som
skulle ge anledning att utreda en hel hop gammalt trassel. Han hälsade
systern och Max, vilken han redan kallade svåger och betraktade såsom
sådan, ty det hade ingått i de yngres föreställningar att en förlovning
var ett eklaterande av en tillåten förening.
-- Jaså ni kommer från prästkontoret, och har fått ovett! Vad skulle ni
där att göra? Kyrkans egna barn äro styvbarnen; israeliter, friskalare
och mormoner få lysning, men vi av det rätta fårahuset, vi få den icke.
Hör nu, om ni har lust, så skall jag hålla bröllop själv, och jag skall
lysa för er i tidningen, första, andra och tredje gången.
-- Vi skulle ha hoppat över alla formaliteter, svarade Ester, om icke
mor tvungit oss.
-- Mor, ja? Hur är det med henne?
-- Hon uppgav sig vara dålig, och gick till sängs efter ett uppträde ...
-- Ja, det där med gubben var ju ruskigt, men i dessa tider får man
kämpa för sin personliga tillvaro, och den som faller ligger ogild.
Nu ringde det i telefon från rummet utanför.
-- Ursäkta! -- Och Holger lämnade de unga. Genom den halvöppna dörren
hördes några spridda utrop.
-- Va säger ni? -- Kors i Herrans namn! -- Det är otroligt. -- Jo, de
sitter här i mitt rum, och jag skall genast skicka ut dem! -- Det är
_för_ gement! -- Att far, far skulle ...? -- Nej, tack! -- Och prästen
tror på det? -- Kors i jissu namn! -- Vet ni ... Vet ni ... Hallå! ...
Har läkarn varit ute? ... Va sa han då? ... Ingen yttre åverkan! ... Ja,
ajö så länge; de kommer med nästa båt!
Holger kom ut, vit om näsan, vilken var smal som en kniv.
-- Kors i Herrans namn en sån historia! ... Mor är död! Död i sin säng!
-- Är mor död?
-- Ja, och det värsta: folket säger ... att far är misstänkt ... därför
att hans process endast kunde nedläggas ... på detta sätt!
-- Det var rysligt! utbrast Ester, som i detta ögonblick ej rätt visste
vart hennes sympatier skulle gå. -- Och vad säger läkarn?
-- Han kan icke se annan dödsorsak än hjärtslag.
-- Då måste vi resa ut, genast!
Icke en tår fälldes, icke annan sinnesrörelse visades än allvarlig
förvåning. Man kände livet och dess brutala manér; man var beredd på
allt från början, och i kampen, den eviga kampen om allt, måste ju någon
duka under.
* * * * *
När Ester och Max kommo ut till Storö villa, sågo de vita lakan för
fönsterna. I salen möttes de av de små barnen, som voro svartklädda. De
hade intet begrepp om döden, och tycktes finna sig väl i den frid och
tystnad, som rådde efter stormarne.
-- Mamma är död! sade gossen, liksom om han berättat vad som hälst, och
med ett litet drag av stolthet över att först kunna komma med en nyhet.
När Ester inträtt i modrens rum med hushållerskan, erinrade hon sig
genast vara medicinare, och undersökte den döda kroppen, som verkligen
befanns död. Uttrycket i ansiktet var precis detsamma som det hon
observerat vid deras sista möte, när fadrens rytande hade hörts från
trädgården, vilket gav henne anledning tänka på en psykisk orsak till
dödsfallet. Det fanns alltså något för sig, som hette själ, det
existerade känslor och sådant, som icke kunde härledas ur celler och
vävnader.
När hon konstaterat det hon ville, frågade hon hushållerskan:
-- Har patron, har min far visat sig här i huset sedan han lämnade det?
-- Nej, det har han inte; men ... men han är visst sjuk i sinnet; ty man
har hört honom ... hela natten, och dagen här ute på skogen.
-- Hört honom?
-- Ja, han har skrikit, så att frun inte kunde få sova. Men så fort frun
var död, tystnade han.
-- Så eget! -- Var finns han nu då?
-- De säger att han bor i prästgårn.
Ester gick ner till Max, som satt vid pianot och låtsades spela, utan
att trycka ner tangenterna.
-- Tror du, frågade hon, att mors samvete vaknade?
-- Nej, det tror jag inte.
-- Vad tror du då?
-- Ja, om jag vore teosof, skulle jag gissa att _hon_ dog av hans sorg.
Hans själ ympad på hennes slets ju bort, och det fattades tid för en
sakta utlösning; därför röcks hennes hjärta sönder. Det är inte så lätt
att skiljas som folk tror, och det är inte ofarligt. När en hustru är
sin man otrogen, och även om han icke vet av det, så känner han det
telepatiskt, och fattas av självmordstvång. Underligt är att den
bedragne mannens mordlust oftast söker utbrott i hängning. Att han vill
dö lär bero därpå att hans själ genom kvinnan sättes i olovlig
förbindelse med en mans lägre sfärer; och själens uppehållelsedrift är
så stark att han hellre dör än orenas. Om männen visste hur farligt det
är att röra vid andras hustrur, livsfarligt; och om de visste hur ringa
lust de erfara vid att äga en annans kvinna! De söka _henne_, och finna
_honom_, ty han är innanför och motar. Det var nyligen en ung millionär,
som reste med en annans hustru. De reste riktigt långt bort, till
Orienten. När de nu fått varann, kunde de icke få varann. Därför sköt
han först henne och sedan sig själv.
-- Kunde inte?
-- Nej! Så stod det i hans sista brev till -- mannen, som varit hans
vän, och nu i dödsstunden åter blev det! -- Ett annat fall! En man
övergav sin hustru, därför att hon var oregerlig. Efter ett år gifte han
om sig med en ung flicka. När han inträdde i brudkammaren, fann han sin
första hustru i brudsängen. Det var naturligtvis inte hon, men likheten
var så förvillande, att han blev slagen av fasa och gick sin väg, från
spökeriet. Där har du lösningen på den gåtfulla historien du känner.
Efter ett par år gifte han om sig, fick barn, och lever än.
-- Det var hemska historier!
-- Utur vardagslivet. Observera nu din far, när han kommer hem igen, ty
det gör han, men icke förr än mor är i jorden. Han är då sund. Han
saknar icke henne, tvärtom; han sörjer icke, tvärtom; men han har likets
färg, och lider av köld i synnerhet; han fryser så förfärligt, och
gråter gör han också, utan att vara ledsen. Han magrar samtidigt, och
hans kroppsliga förluster ökas abnormt. Det är utlösningen från henne.
Den brukar pågå ett år.
-- Var har du läst det där?
-- Jag har inte läst, jag har observerat, på vardagsmänniskor. -- Och
när en man fattas av kärlek, stor kärlek till en kvinna, så har du väl
sett hans transformation. Det första är att han magrar; men på ett skönt
sätt. Alla vävnader bli subtilare under förlovningen; han ändrar, utan
att tänka därpå, sin diet. Söker frukter, mjölk och vin; tål intet rått
eller illa luktande. Det är kroppen, som bereder sig till ny födelse,
för att mottaga hennes själs emanationer; han bevakar sina handlingar
och tankar, ty han vet att allt numera beror av honom. Han vill icke
orena henne på avstånd, och han vet att hon lider, när han tänker ont.
Har du sett hur hans yttre förandligas, hur det lyser av honom, hur han
fosforescerar; hur den enfaldige blir skarptänkt, den dumme blir
spirituell, den fule blir skön? Det är själarnes bröllop!
-- Det där förstår jag inte! avbröt Ester.
-- Nej, jag vet det, svarade Max, och därför är vårt förhållande slut!
-- Slut?
-- Ja! Slut! Ty jag är redan utlöst från dig!
Nu flög Ester upp i vrede:
-- Jag har aldrig ägt dig!
-- Nej, du kunde icke få mig! Du tillhörde icke mina regioner.
-- Och det säger du, så, så kallt!
-- Det är icke kallt, men du känner det så! -- Fryser du inte nu?
-- Jo, alldeles förskräckligt!
-- Ser du! Det finns andra värmekällor än mekaniskt arbete och kemisk
frändskap. -- Tycker du inte det drar här i rummet?
-- Å, det blåser.
-- Det är jag, som återtar min _aura_; vet du vad aura är? Nej, det står
inte i dina veterinärböcker. -- Har du verkligen aldrig ägt mig?
Ester blev röd och viskade som om hon blygdes:
-- Jo, en gång ... i drömmen!
-- Det visste jag, svarade greven; och jag vet när! Ser du, min vän, jag
tror att våra kroppar hata varann, och det är så ofta fallet i äktenskap
... Emellertid, nu har du bevis på själens utsträckningsförmåga, eller
dess skenbara kraft att gå ut ur sig själv. -- Vet du vad natt-maran är?
Det är din fiendes själ, som besöker dig. Därför, ser du, skall man inte
inlåta sig med människor alltför intimt, ty då få de kontakt och därmed
inflytande, eller förmågan att inträda i rapport med dig. -- Jag vet två
nygifta, som väcktes mitt i natten av hjärtklappning och ångest. De
kunde inte förklara det. Men så upptäcktes det, att fenomenet stod i
sammanhang med en dröm, som de hade gemensam, ehuru mycket dunkel, så
dunkel att den endast lämnade ett intryck av en bestämd person. Han,
mannen var icke angelägen att nämna namnet, ty det var en kurtisör till
frun före förlovningen. Men när frun uttalade hans namn, kände sig
mannen oförhindrad, och se deras tankar och drömmar stördes av den
försmåddes nattliga besök. Tänk dig nu hur noga man måste bevaka sina
tankar för att icke begå brott ... Ynglingar och jungfrur, som störas i
sömnen, oroas oftast icke av _sina_ fantasier som man tror, utan av
_andras_ fantasier, antingen sovandes eller vakandes. Jag kan icke
erinra mig ha blivit störd av några vällustiga drömmar som yngling, men
väl av förnimmelser, som tycktes komma utifrån, och föreföllo mig vara
handgripliga. -- För att nu återvända till din far, så är det min
övertygelse att han dödat din mor utan att veta det. Han har frusit
ihjäl henne, och om du ser efter, så har hon dött av köld.
Ester började vandra på golvet, och tog en schal från klädhängarn:
-- Jag är rädd för dig! sade hon. Du fryser ihjäl mig du också!
-- Lägg bort din mors schal! sade greven lugnt. Det sitter så mycket i
den av hennes _aura_; och det kan oroa dig! Du kan komma in i sjukliga
stämningar ...
Ester kastade schalen ifrån sig, och sade:
-- Det känns som nässlor på kroppen!
-- Nessus-dräkten! där har du den. -- Ser du hur känsligt själslivet är.
Du ser det icke i mikroskopet, men med ditt vakna inre öga ser du det!
-- Varför har du aldrig sagt mig sådant förut?
-- Därför, att om jag sagt det, hade vårt förhållande varit slut; ty det
berodde ju på att jag lät dig tro mig dyperad. -- Men min vän, du har
aldrig haft några hemligheter för mig. -- När du sista gången gick på
balen utan mig, var du ond på mig, och du hade beslutat att hämnas. Jag
satt hemma och följde dig i mina tankar. När du förrådde mig, när du
lämnade ut mitt huvud och min ära till en kavaljer jag gissar, då grät
min själ såsom över ett brott mot himlens lagar. Och när du lät honom
kyssa dig bakom en dörr ...
Ester stod stum av fasa, och hennes ansikte frågade: »Hur kan du veta
det?» Men Max, som bara väntat på denna bekräftelse, fortsatte:
-- Då kände jag en smutskänsla över hela min hud, så intensiv, att jag
måste kasta av mig alla kläderna, och i min badbalja skölja mig. Där ser
du, att vi icke kunna leva tillsammans, då du icke kan äga något hemligt
för mig! Därföre, sedan jag uppfyllt hederns lagar och bjudit dig
vigsel, säger jag farväl. -- Farväl! Nu tar jag igen mitt!
Han gick, och Ester stod kvar mitt på golvet stel som en stod.
FJORTONDE KAPITLET.
Majestätsbrott.
Åtalet hade skett och väckt mycken uppmärksamhet. Man frågade sig om det
var ett uttryck av övermod eller av fruktan. Konungamakten var ju så
försvagad, att innehavaren icke vågade begagna de stora rättigheter
grundlagen beviljade, såsom att välja fritt sina rådgivare. Och i Norge
regerades faktiskt med namnstämpeln. Monarken var endast ett slags
representant för riket hemma, liksom envoyéerna representerade riket i
utlandet. Regera gjorde riksdagen, och monarken var icke längre regent.
Vid mottagandet av en deputation, som begärde hans understöd i en viktig
lagstiftningsfråga, hade majestätet beklagat att han ingenting kunde
göra åt saken, emedan hans makt icke var så stor som de trodde. Men ju
svagare stödet däruppe blev, dess räddare blevo alla dessa hjälplösa,
som söka skyddet däruppe; de skockades som arga får och gingo småvägar
för att hinna före, vägar som aldrig voro raka, och därför ofta rätt
svåra att följa för de nerifrån sig försvarande.
Bland monarkiens oskyldigare försvarsmedel var besittandet av hegemonin
i teatervärlden. På teatern råkade folket sin monark, endast där; och
där hade han sin mottagning, hälsades av sina trogna, och med händernas
sammanslående gav han en vink om vad som borde hyllas och vad som skulle
nedtystas. Det var ett majfält och ett allshärjarting, och därför var
positionen icke oviktig. När nu riksdagen i ett anfall av sparsamhet,
eller av insikt om teaterns betydelse som en extrajudiciell
riksförsamling, där det hände att beställda pjäser på ett lättsinnigt
sätt karrikerat lagstiftare i riksdan, drog in anslaget till teatrarne,
blev det oro i det övre lägret.
Sekundteatern, som följt med sin tid och hållit uppe den stora konsten,
hade haft en svår konkurrens med statens teatrar, och medlen att hindra
den fria teatern hade icke alltid varit valda. Sålunda hade de kungliga,
som själva sutto i absolut eldfarliga hus, förmått myndigheterna ålägga
sekundteatern så dyrbara åtgärder mot dess mindre eldfara, att den ådrog
sig en stor betungande skuld.
Nu, när den kungliga skulle stängas, uppstod en fruktan att
sekundteatern kunde bli den tongivande numro ett, och det måste hindras.
Då sammanrotade sig adel och borgare, och gjorde ett teaterkonsortium,
som under sken av fosterländsk uppoffring startade en lotteri-teater,
vilken sedan skulle purras på nationen såsom kunglig nationalteater,
allt under förutsättning att riksdagen skulle mottaga den trojanska
gåvan. Det vill säga, man ämnade få en hovteater, som riksdagen
underhölle, trots dennas bestämda vägran att driva teater- och
krogrörelse.
Detta svekfulla och något enfaldiga tillvägagående hade retat
demokraterna, och bildat utgångstemat för Holger Borgs artiklar, vilka
slutligen utmynnade i majestätsbrottet.
Artikeln hade i sammandrag, följande lydelse:
_Om Fursten_
av
_Anti-Macchiavelli_.
Så länge folken ännu önska en herre, skall denne alltid erinra sig att
han sitter på sin plats med folkets önskan; men även om han tror sig
sitta där med Guds nåde, bör han minnas att det är en Guds nåd han
finnes där, och han skall icke överlämna sig åt den villfarelsen att han
får regera på Guds försyn.
Fursten skall uppfostras till statsman och icke till officer, ty staten
är ingen armé, utan staten är en stat.
Fursten är _även_ kyrkans summus episcopus, men därför behöver han icke
uppträda i statsrådet med mitra och kräckla, vilket vore lika oformligt
som när han mottager främmande sändebud i amiralsuniform.
Fursten skall hålla sig fri från alla medborgerliga och småborgerliga
intressen, ty hans person tillhör staten; och han skall i sin person
värdigt uppehålla dens anseende, han representerar.
Fursten skall icke driva affärer, icke konkurrera i konst, vetenskap
eller litteratur, ty hela hans tid tillhör staten. Och den som skall
överse åtta statsdepartements och två representantkammares arbeten, den
_får_ icke ha tid till annat. _Har_ han tid till annat, så sköter han
icke sin plats.
Fursten skall vara rättvis som allmakten han tror på; fast, men icke
grym; överseende, men icke slapp; oförvitlig, men icke skenhelig; han
skall ha mod att försaka den rörliga hopens gunst, och i medvetandet om
högre plikters uppfyllande våga stå ensam, om det gäller.
På sin upphöjda plats, befriad från beröringen med livets skräp, och
fritagen från omtankan om bärgningen, skall han leva i skönhet och umgås
med visa män och goda män, icke med gäckar och dobblare; då skall han
kunna se ut över riket med större blick på tingen än andra dödlige; då
skall hans rådslag väga och hans ord gälla.
Fursten får icke känna sig klassmedveten. Han skall icke vara adelns
överhuvud, icke hovets, icke furstehusets, utan han skall känna sig som
statens försyn, nationens försvar och landets fader.
Fursten skall icke se på småsaker, sådant skall han stå över; hans nåd
skall träffa den värdige och icke den ovärdige; ty nåd blir lätt orätt.
Fursten skall skydda den svage, icke därför att denne är svag, utan när
honom förtryck sker; eljes icke.
-- -- --
Allmänna ordalag, som kunde tillämpas på enskilda fall, se där artikelns
innehåll. Domen hade emellertid fallit, och lydde på tre månars
fängelse. Man frågade sig hur det var möjligt.
Det hade hänt mycket de sista åren: genom tullarne hade riket isolerat
sig; genom regeringens närmande till tyska riket, hade en viss junker-
och militärgeist bemäktigat sig sinnena hos de övre; och nu efter
urtiman, då armén fått tag i nationens uppfostran, blev det tjockt i
luften. Norrmännens krigshot och rustningar, skrämde de stilla i landet;
socialdemokratiens framryckande hotade samhällets grundvalar; därför
samlades all hjälplöshet, allt som var trötthet och lättja under det
högsta beskyddet, och i denna högborgerliga majoritet hälsade man åtalet
och domen med enhällig belåtenhet.
Holger Borgs hem hade med tidningens växande inflytande ändrat karaktär
och blivit ett tillhåll för mångahanda folk. Men frun i huset, som
utfärdade bjudningslistorna, märkte snart att återbudens antal ökades,
så att man måste låta inryckningarne ske klassvis eller i matlag. Och
därför höllos särskilda bjudningar för högre officerare, för detta
statsråd och utskottsledamöter; det var första klassens inryckning.
Många kommo därför att de icke vågade utebli, och de, som voro tvingade,
visade oförställt att de icke kommit godvilligt. De iakttogo icke vanlig
hövlighet; de konverserade icke värdinnan; de tego och åto, men kunde
låta ett par rätter gå förbi orörda, emedan de voro mätta förut. Allt
detta förödmjukade den strama ingenjören, men hans hustru ville det, och
som han företrädde kvinnans rättigheter, så fick hon råda.
Det var just en sådan där middag, då man började sätta i fråga åtalet.
De högre officerarne hade uteblivit, och det var bara en kapten
närvarande. Han var där, emedan han dels hade växlar, dels brukade få in
små notiser av generalstabens märke, skenbart oskyldiga, men av ganska
gediget innehåll. I dag var han hög, emedan hans förmän voro frånvarande
och emedan han vädrade onåden. Han petade tänderna med dessertkniven,
skötte buteljerna själv, och tände cigarretter. Frun i huset var nervös,
och som hon fått den fula ovanan att korrigera sin man, anmärkte hon på
allt vad han tog sig för, mera av tanklöshet och bristande behärskning
än av elakhet. Mannen, som stacks från ena sidan av hustrun, från den
andra av kaptenens oborstade uppförande, blev alldeles förstummad, och
hans tystnad inverkade på sällskapet. Man lutade huvena över tallrikarne
och vågade icke se på varann.
Denna behagliga förtrollning, som brukar råda vid en festlig måltid, där
man synes ha druckit glömska ur de glimrande glasen, där man lever
tillsammans några halvtimmar under fullständig illusion av att man är
vänner, och har intet obytt, den var bruten. Alla voro väckta och
medvetna, och de sutto som avklädda inför varandra; de hörde varandras
tysta tankar, de uttalade med minerna allas hemligheter; alla intressen
och passioner, som sammanfört dem här, tycktes blottade, och de skämdes
för varandra och sig själva. Värdinnan, som avlagt bohême-tagen för
tillfället, och varit stel och högtidlig, slog nu om, och tog upp en
annan ton, då hon såg att gärdet var uppgivet; och i rena förtvivlan
tömde hon ett fullt glas för att ge sig mod, men dedicerade detta till
kaptenen, som genast fattade situationen och beslöt att gaska opp
sällskapet. Ett minne om att tidningen gav huld och skydd åt den
»oanständiga litteraturen», som han aldrig läst, och vissa hörsagor om
husets tredje-klass-bjudningar för artistbohêmen, där det skulle gå så
lustigt till, döko upp från det sista glasets botten, och glömmande de
vise männens gråa huven, började han glamma.
-- Nåå, ni lär ha så roligt på era artistbjudningar, sade han; jag har
hört berättas mustiga saker, och jag kunde gärna få vara med nästa gång.
-- Vad har ni hört för slag? frågade frun, oförsiktigt nog, men nu ville
hon ha roligt till vad pris som hälst.
-- Jo, då ...
Här sökte värden avstyra, men det var för sent.
-- Jo, jag hörde om skalden Grönlund, som kom en halv timme för sent
till middan, och när han kom, var han så full att han lade för sig
kalopsen på bordduken!
-- Det var visst inte kalops ... skrek frun.
-- Nå, så var det lungmos, då ... Och när de kom till plättarne, så tog
han frun på knäna, med den påföljd att han lyftades opp och kastades ut
i farstun. Är det sant, det, Holger?
-- Att han blev utkastad, det är sant, svarade värden, och att sådant
kan hända vem som hälst, vilken uppför sig illa, det står fast.
Sista skymten av förställning hade dunstat bort; man satt där som man
var, fiender födda, fiender uppfostrade, och så brast det löst. Officern
drog blankt:
-- Menar du att jag, som hedrar ditt hus med min närvaro, skulle vänta
på en utkastning, jag skulle vid första vink skudda detta stoft av mina
fötter, och vända ryggen åt ett sällskap, där jag aldrig bort sätta min
stuts ...
Frun sprang ut, gråtande; herrn följde efter. Gästerna reste sig och
gingo ut i tamburen. Den siste kämpen, kaptenen, fyllde ett glas
madeira, och drack lugnt ur, antydande att han icke flydde, utan var
beredd på slag. Men, när ingen kom, tände han en cigarr, och gick ut i
den tomma tamburen, där en tjänsteflicka hjälpte honom med rocken. Sedan
han tagit henne under hakan och frågat vad hon hette, singlade han ut i
farstun.
Emellertid hade frun kastat sig på sin säng i raseri.
-- Ja, varför ska du bjuda såna här busar i uniform? tröstade mannen.
-- Å, det är inga busar, men du skriver som en buse i tidningen, och
därför vill inga hederliga människor komma till oss mer.
Det var hustruns hela opinion om hans verksamhet. Han kände den litet
förut, men hustrun hade så ofta hört sig firas som hans goda genius, att
hon för rollens skull gärna ville ha inspirerat hans artiklar, när de
hälsades med bifall. Detta öppna erkännande att hon föraktade hans
åsikter, träffade honom som ett slag i huvet just nu, då han behövde
gillande, men han kunde icke bli ond på henne, som dock lett honom in i
dessa kretsar, där han icke ville vara.
Han gick ut i salen, som han fann tom med det skövlade bordet; tjänarne
stodo väntande, och han skämdes inför dem. Gästerna hade gått utan
avsked. Hemmet var smutsat och han själv skymfad, förödmjukad. Men i
denna stund beslöt han rensa upp huset, och icke mer falla för sin
kvinnas fåfänga. Det skulle kosta honom hans skröpliga lycka, som bara
var inbillad, men det måste ske.
Han tog på sig för att gå till tidningen. Där fick han underrättelsen om
åtalet, och detta klargjorde med ens hans ställning. Det var krigets
förklarande, och i aftontidningarne gjordes redan uppmarschen. Ingen
kompromiss mer; inga illusioner om försoning mellan klasserna; de övre
hade övertaget och sedan de fått armén av urtiman, öppnade de striden.
* * * * *
Dagen innan han skulle träda i fängelse fick han ett uppträde med
hustrun, som söndrade dem. Hon fordrade att han skulle begära nåd, för
hennes skull. När han vägrade, förklarade hon honom icke vara man; ty en
man uppoffrade sig för sin hustru.
Han var så insnärjd i sina teorier att han blev svarslös; men i denna
känsla av värnlöshet föddes nu för första gången motståndet, som skulle
bli frigörelsen.
Varför kunde han icke svara? Därför att hennes påstående var så dumt, så
att icke ett svar fanns som passade.
Han gick ut på aftonen besluten att icke återvända. Klockan halv elva
hade hans vänner en avskedsfest för honom i Götiska rummen. Innan mötet
gick han på Operan med sin morbror doktor Borg. De sutto på parkett, och
väntade uvertyren. Publiken var högtidsklädd, men kungliga logen var
tom, så att han icke blev klar med situationen.
Orkestern samlades och började stämma. Kapellmästarn steg upp; knackade
... men i detsamma vände han sig åt den kungliga logen med en bugning;
och nu spelades upp »Ur svenska hjärtan».
Publiken reste sig; alla reste sig, utom Holger och doktorn.
-- Är det Gesslers hatt man bugar för? frågade han morbrodern.
-- Det måtte vara namnsdag eller födelsedag ...
-- Ja, men för tomma logen? Det är ju böss!