-- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men

han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel,

blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag

arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:

-- Det beror för övrigt på Ester.

Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade

ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.

-- Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och ...

Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där

ville dölja de känslor hon själv blygdes för.

Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade

Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans

faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han

fattade.

-- Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag

er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.

Och så gick han.

Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna

stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss

mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya

stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande

träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som

unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.

* * * * *

Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning

på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in

samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna

tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man

hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på

känslor och kanske rört ihop materiella värden.

Fru Brita var mera lugn än Gustav.

-- Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.

Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit

fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men

inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.

Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.

Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till

den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann

nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster,

som viskande uttalade orden »tyst».

Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste

huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av

frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en

beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner

som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:

-- Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?

-- Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just

skrev en uppsats om äktenskapets nya former.

-- Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?

-- Med mitt öppna medgivande.

-- Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring

fyra axlar.

-- Vet skäms! svarade frun.

-- Du har gjort vårt hem till en bordell!

-- Det har det väl alltid varit.

Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin

synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:

-- Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda

två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa ...

-- På vilken grund?

-- På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.

-- Och de minderåriga barnen?

-- Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.

-- Du tänker köra ut mig?

-- Ja!

-- Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i

godo?

-- Nej!

-- Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets

angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.

Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den

smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det

samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte

att greven lämnade huset.

Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att

slippa komma till bordet.

* * * * *

På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt

telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och

korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa

nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet

verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de

andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han

uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter

som hans gissningars lösa sand rasade undan.

Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke

lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga

godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år,

men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke

ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de

grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans

svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande

fram.

Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och

förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi;

nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter

tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista

barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon

ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst.

Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst

förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt,

kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma

till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans

trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär.

Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är

ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på

hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd

sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den

tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och

undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn

och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så

uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och

hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima

karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring

i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera

aktningsfullt än förut.

Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om

icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att

skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv

kastats ut på backen.

I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen,

besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.

* * * * *

Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg

och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han

råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt.

Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter

greve Max, var modren genast tillreds med ett:

-- Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.

Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera,

låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade,

så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav

sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin

naturliga livvakt.

Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det

skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de

två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där

ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid

åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att

gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att

fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar

hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig.

Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än

att han kom ner svettig och med sargade händer.

Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket

tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd,

gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se

på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och

han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och

klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak,

men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och

självövervinnelse framkallat.

Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt,

sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg

allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp

harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade

fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och

domherrar i gran ...

I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla,

som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd,

anande.

Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var

mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.

Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon

eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga,

eljest gick det sköra bandet av.

Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade

han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod

barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.

-- Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset,

som jag icke förstår ...

-- Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.

-- Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke

visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit ...

-- Vad säger ni?

-- Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och

behandlar mig som en fiende ...

-- Vad har man för sig? Vad tror ni?

Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick

fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han

icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.

Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i

korridoren.

I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet

nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.

Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:

-- Var god och öppna. Det är länsman!

De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens

telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till

apparaten, och ropade hallå!

Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan

vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.

Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och

alla tjänarne.

Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne

mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang

ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till

Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som

alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga

uppoffringar.

TIONDE KAPITLET.

Inför rådet.

När Gustav Borg kom fram till Långvik och fann sonen vara frånvarande,

blev han först modfälld, ty han älskade icke sonhustrun, och han såg på

hennes förlägenhet, att han var ovälkommen både såsom ägande fordringar

och såsom varande svärfar. Därför blev deras samtal mycket kort, och han

stängde in sig på gästrummet.

Varför han kommit hit? Ja, icke kunde han beklaga sig för sin son, ty

denne stod naturligtvis på modrens sida, och för övrigt hade han ju

bundit både händer och tunga på sig genom sin oförsiktighet i hemmet.

Han måste uppehålla sig någonstädes i kommunen där skilsmässan skulle

utageras, och här var ändå ett slags hem, där han ägde någon rätt att

vara.

När nu Anders kom, och hans första förtvivlan lagt sig, gick han in till

fadren; och som han var enkel i sinnet och försagd, kunde han varken

visa någon glädje över återseendet eller hälsa välkommen, i synnerhet

som han visste om den förestående skilsmässan.

-- God dag min gosse, sade fadren som genast läste sonens lättydda

ansiktsdrag. Du ska inte vara rädd för mig, ty jag ämnar varken stanna

länge eller kräva dig på arrendet.

Anders tuggade på mustaschen och vibrerade med ögonen, ty blotta erinran

om skulden var honom en pina. Denna tystnad gjorde fadren nervös, och

han måste tala själv.

-- Du vet kanske vilka förändringar, som förestå i mitt hem -- hm! --

men det skall snart vara undangjort.

Anders tankar voro så fjärran. Han hade väntat sig en angenäm afton med

sin hustru, då han fick berätta sina reseäventyr under det trygga

skyddet av de förvärvade pängarna, och nu satt han här darrande för

obehagliga frågor rörande det tomma magasinet och annat. Fadren märkte

nog på hans ut- och invända ögon att han var borta, men han förstod icke

situationen riktigt.

Att han kommit olägligt, det förstod han, men han måste ut ur

förlägenheten, och när han ingen replik fick, blev han själv förnaglad,

började vimla med ögonen som den, vilken söker ett nytt samtalsämne. Och

lika olyckligt föll hans val av ämne, vilket han genom en hemlig

tankeläsning hämtade ur sonens medvetande, lösgjort av dennes fruktan

för vidrörandet av just den ömma punkten. Han måtte i gossens tomma ögon

ha sett det tomma magasinet, och drevs dit mot sin vilja.

-- Nå, du har gjort bokslut, och du är nöjd med ditt år? Fulla lador och

magasin?

Anders överfölls av raseriet att se sig blottad, blev än mera stum av

ilskan, ville resa sig för att klippa den osynliga tråden, sökte en

anledning, önskade höra utifrån, att hustrun dånade eller att pojkarne

slogs; han svettades kallt, men satt fast på stolen.

-- Är du döv eller är du full? utbröt fadren, som icke fått ett ord från

den tilltalade.

Därmed väcktes Anders ur sin vakna sömn; ämnade bryta ut i en ström av

ord, men förfrös igen vid fadersmaktens oövervinnerliga kraft. Han blev

bara förkrossad, syntes skamsen, så att fadren ångrade sitt utfall, och

beslöt ändra sceneriet för att få en annan stämning! Han reste sig och

slungade en enkel vardagsfråga:

-- Hur dags äter ni kväll? Jag har suttit över middan och har lust till

något varmt.

-- Vi äter aldrig kväll! svarade Anders. Vi ha lagt bort det sedan ett

år tillbaka.

-- Sätt fram smör och bröd till mig, då, replikerade fadren, jag kan

också nöja mig med litet.

-- Ja, jag vet inte om vi ha något hemma.

-- Skicka efter då till handelsboden, hjälpte fadren på, då han började

ana oråd.

-- Vi ha ingen häst på stallet.

-- Var är den då?

-- Den är borta, till stan.

Fadren såg på de fladdrande blickarne att gossen ljög, och han förstod

hela sammanhanget, men att nu från eget elände dyka ner i andras, det

ville han inte.

-- Låt oss dricka en toddy då, och prata bort aftonen, föreslog han.

-- Om jag hade något hemma, ljöd ett tonlöst svar, som inbjöd till

samtalets avslutande.

Fadren lämnade rummet mera förvånad av de upptäckter han gjort än

ledsen; han var ingen känslofull natur, hade tidigt nedsatt sina

fordringar på människorna och tyckte inte om uppgörelser och

förklaringar. Men inkommen i gästrummet, som man glömt elda, överfölls

han av en sådan frysning att han gick till sängs med kläderna på; ty han

ville inte göra bråk i huset. Vatten saknades i karaffen, en ljusstump

lovade endast en timmes ljus, och det tomma fönstret utan rullgardin åt

upp det mesta av skenet; de gråa kökskammartapeterna hägrade som den

eviga ledsnaden och ledan, de sparsamma möblerna talade om armod och

ruin.

Men han var så överväldigad av dagens upprivande händelser, att han

genast föll i en dödlik sömn.

När han vaknade, trodde han det var morgon, men salsklockan slog i

detsamma, och han räknade elva slag. Elva! Han hade lagt sig klockan

nio, och nu såg han den långa sömnlösa natten för sig, ty han var spritt

vaken.

Och nu, på en gång stod hela hans läge klart för honom. En man i hans

ställning, vid hans ålder, utdriven ur sitt hem, avsatt från sin plats;

utan att ha ätit middag, lik en slarver, hungrig och frysande, ett

ovälkommet påhäng, som man önskade så långt i väg ... Hela förnedringen

av uppträdet hemma, då han blottades inför sina barn, fasan för det som

väntade ... processer och skandaler.

Han låg och såg på ljusstumpen, kände, att när den tog slut, skulle

mörkret vidtaga. Som han tillhörde det folket, som ej kan besvära

människor, föll det honom icke ett ögonblick in att väcka en tjänare för

att få ljus, eld och vatten. Paralyserad av ödets slag, vågade han icke

röra sig ens, utan låg som fastnaglad, frysande, såsom om kroppens alla

vätskor verkligen stelnat.

Alltjämt betraktade han ljusets avtagande; och förnam det nu såsom om

hans liv berodde av detsamma, skulle slockna när det slocknade. Han blev

törstig av hungern, och frös av hungern, men sorgen och saknaden,

skammen och harmen blandade sig in och fyllde ut ett ackord av kval. All

livets bitterhet på en gång, och utan möjlighet att finna tröst i ett

beklagande, ty han var för upplyst för att gnälla över otacksamma barn

eller en trolös maka. Han hade tagit på livet med hårdhandskarne och var

icke van vid pjåsk, men detta övergick hans krafter, och när ljusveken

med ett fräsande sjönk ner i pipan, sprang han upp för att skydda sig

mot mörkret. Han gick tyst ut i salen, medförande tändstickorna, och när

han tände, såg han att klockan endast var fem minuter över elva. Han

lyfte ner taklampan och tände på den; gick till skänken och fann något

avståndet vatten i en gulnad karaffin; på skänken låg sonens körvantar

av grå kastor; den ena vanten låg med knutna fingrar som en hård,

hotande näve, den andra låg på rygg med innanhanden utsträckt som en

tiggares begärande en allmosa; bägge grova med ansvällningar i lederna,

något avhugget, kvarlämnat, invändigt ännu indränkt med människofett.

Han öppnade skänkdörren; när han böjde sig ner, syntes hans stora skugga

krypa in på samma gång. En hård brödbit var det enda han fann; ur

bordsyrtuten tog han gul senap och strök på brödet, samt något salt, men

när han förde det till munnen luktade det fotogen, emedan han fingrat på

lampan, och han lade tillbaka brödet på en hylla, vars gaufferade papper

såg ut som en remsa små barn bära om halsen. Då tänkte han: om brödet

blir funnet där med senapen på, kan någon av barnen få stryk i morgon,

såsom oskyldigt misstänkt för okynnet. Han tog brödet med ena handen och

lampan med den andra, men blev villrådig stående mitt i rummet icke

vetande var han skulle dölja det besvärliga vittnet till hans sällsamma

nattliga expedition. »Om jag lägger det i kakelugnen, kan det hittas av

jungfrun i morgon; hon bär det genast till frun, och beskyller

naturligtvis barnen, eller det barnet hon minst tycker om, och så blir

det stryk, först för brottet och sedan för nekandet. Det där har jag

varit med om själv.» Det måste dock avlägsnas, och han utfann slutligen

att enda sättet vore inveckla det i papper, stoppa det i fickan och

avvakta morgondagen. Han skred nu fram mot tidningshyllan för att ta det

nödiga papperet, och hans jätteskugga reste sig från golvet, kröp uppåt

väggen och tog den runda väggklockan på axlarne, där den satt som ett

huvud med uppdragets båda nyckelhål bildande ögon och urmakarns namn

såsom mun. När han uppnått tidningshyllan, hejdade han sig, ty, tänkte

han, saknas ett tidningsnummer, så kan jungfrurna oskyldigt få bannor.

Det var ett svårt fall. »Jag tar annonsbilagan» sade han, men hejdade

sig åter, ty, »på landet läser man annonserna, och har jag otur ... och

det har jag sedan en tid utan att veta varför ...» Han hade dock gripit

ett blad, och när han vecklade upp det, skramlade det och gjorde sådant

buller att han blev rädd. Och på bladets första sida stod en

jätteannons: _Inkomna Ostron_. Ostron, just nu, på Metropol, klockan

halv tolv, innan det stängdes, det vore något! Han närmade sig fönstret

och tänkte kasta ut brödbiten genom dragluckan, men intet djur skulle

äta senapen, och samma historia ville uppkomma.

Nu stod han vid fönstret likafullt; och när han såg ut i natten, märkte

han ljus i den högra utskjutande flygelbyggnaden; han steg upp på en

stol sedan han dolt lampan under pianot, och nu fick han se ... Inne i

förmaket sutto makarne vid en brasa; mannen vid en toddy och en cigarr,

glammande. Ett litet bord stod bakom dem, dukat och med resterna av en

nätt supé; de lysande röda skalen av en hummer stucko i ögonen, så att

det gjorde ont ...

Gustav Borg hade aldrig haft medlidande med Kung Lear; tyckte att han

fått ligga som han bäddat, då han som svärfar slog sig ner hos nygifta,

medförande en garnison av hundra man. Han hade även funnit Fader Goriot

väl betalad av den ömhet han fått lov att skänka sina barn, ty alla barn

mottaga icke ömhet. Trots allt detta, erfor han ett styng i sitt hjärta

och steg ner från stolen; gick med sin lampa in i angränsande rum, som

var kontoret. Där stod en raktoalett, och som om han visste vad han

sökte, drog han upp lådan, tog fram rakkniven och strigeln samt började

draga.

-- Bäst att göra slut! Bäst att göra slut.

Men så ändrade det sig; brödet måste först, först bort; ovillkorligen.

Han kastade det upp på kakelugnen, och med detsamma kände han sig

befriad, fri från något.

Och så tog han fällen, som låg under skrivbordet, lade den över sig när

han föll ned på skinnsoffan.

Hans sista två tankar innan han somnade, voro dessa:

-- Här är varmt och skönt i alla fall. Och: de kan ju ha skickat efter

kvällsmat och konjak sedan jag lagt mig. Kanske de också varit inne för

att bjuda mig med, men funnit mig sovande. Man dömer ju så ofta

människor med orätt!

* * * * *

När Gustav Borg vaknade nästa morgon, hade hans kropp genom vilan

återfått kraften att lida, ty en försvagad äger endast förmågan att

hängiva sig åt en likgiltighetens slöhet. Han sprang upp från soffan

klarvaken och insåg hela ställningen. Här kunde han icke stanna, det var

det första; i stan ville han icke bo, hemifrån var han utdriven, men i

denna kommun måste han uppehålla sig för processens skull. Han kom att

tänka på en bonde, som plägade hyra ut ett rum åt sommargäster. Dit

ville han nu åka, och som han hälst reste utan avsked, gick han ner i

stallet för att få häst och släda.

Stalldrängen, som ej utfått sin lön och på aftonen förut erhållit ovett

av husbonden, var i dag särdeles meddelsam. Och när redaktören såg

spiltan tom, talte drängen genast om att hästen var såld och slädan med;

han var icke heller sen berätta hur magasinet var tömt, gården på

förfall och jorden utsugen.

Det var ett nytt slag åt honom, som stod i borgen för arrendet; och han

stod just i begrepp att vända om upp till gården, då en liten luftig

figur trädde fram och frågade om det var redaktör Borg. Efter

erkännandet överlämnades tvenne stämplade papper, vilka mottagaren

genomögnade och stoppade i fickan.

I stället för att krympa ihop, syntes han växa ut, ty han hade fått

något att reagera emot, och något att ta på. Vändande sig till

fjärdingsmannen, frågade han:

-- Tror ni man kan få skjuts hos nästa granne? Jag skall nämligen vara

vid prästgården klockan elva?

-- Grannen brukar alltid ha skjuts, svarade fjärdingsmannen, och därmed

gick han.

Gustav Borg såg på sin klocka och fann att han med häst och släda skulle

kunna hinna fram till kyrkorådets sammanträde, dit han var kallad för

mottagande av varningen. Han knäppte igen rocken och började marschera,

kännande sig lik en soldat, som gör första uppbrottet till ett fälttåg.

Men snön var djup, vägen obanad och det blev snart tunga steg.

Han hade god tid att tänka på sitt läge.

Av de två barbariska sätten att lösa ett mångårigt samliv, hade man

således valt det förödmjukande och oblyga i att utställa makarne för den

domstol, som kallas kyrkorådet. Där skulle de sitta och blotta varandra,

anklaga varandra och som omyndiga mottaga förmaningar. Ett helt långt

samliv skulle redas opp, fastän mitt och ditt så flätat sina rötter att

det ena icke kunde rivas löst utan att det andra slets sönder; där skuld

och icke skuld var omöjligt att avväga, där grund förväxlades med följd

och tvärtom; där allt gammalt, som var förlåtet och glömt, skulle grävas

opp och sättas i ny belysning; det som var tillgivet i kärlek, skulle nu

åklagas i hat.

Detta hade man valt för att slippa den vanärande obligatoriska

rymningen, där den kvarsittande bar skammen såsom övergiven, och den

förlöpande bar skammen som otrogen; och likvisst var rymningen mera

överensstämmande med mänskliga begrepp om blygsel, då man övergav

skådeplatsen och dolde sitt elände för nyfikna blickar.

Kyrkorådets varning var dock endast en formalitet, som föregick tingets

förhandlingar, och han var stämd till första vårtinget anklagad enligt

lagens ... kapitel och ... paragraf, som yrkade hans dömande för

äktenskapsbrott med förlust av hela giftorätten.

När han gått tunga steg och såg grannens stuga, beslöt han nästan att

icke infinna sig för rådet, dels för att slippa den rysliga scenen, då

han skulle möta sin maka, dels emedan han ansåg allt försvar lönlöst.

Framkommen till bonden, fick han veta att alla hästarne voro ute. Detta

var honom som en befrielse, och han satte sig på en bänk att vila. Men

bonden råkade vara nämndeman och intresserade sig för socknens

angelägenheter.

-- Ska han till körkrådet? frågade han.

-- Ja, eftersom ni vet det! svarade redaktören.

-- De bör en inte försumma, återtog bonden; för tinget dömer efter deras

protokoll, och har en något att andraga till sitt försvar, bör det ske

nu med detsamma.

Detta enkla meddelande satte eld i den obeslutsamme; han sprang upp från

bänken och seende på sin klocka, frågade han:

-- Kan jag hinna gå till fots?

-- Ja, men då skall han gå raskt, och ändå gina över kyrkviken.

-- Ligger kyrkviken då?

-- Ja, nog låg han i går, sas de.

-- Ajö då, nämndeman. Men det var sant; kan jag få hyra sommarrummet här

för vintern?

-- Ja, de går väl an!

-- Jag kommer tillbaks, så få vi tala om'et.

Och så började marschen igen. Nu visste han att han måste fram, måste

fram för att försvara sig, om angivandet av motiven kunde tagas som

förmildrande omständigheter åtminstone, då lagen icke godkände enskilda

överenskommelser i strid med gällande författningar.

När han gått en halv timme, stack solen fram, och som den stod lågt,

brände den. Han öppnade rocken och bar hatten i handen. Snön halvsmälte,

blev kram och satte sig i klumpar under stövlarne. Stegen blevo allt

tyngre, andnöden ökade och de svettiga underkläderna brände som nässlor.

Men han måste fram. När han efter en ny halvtimme vände sig om, såg han

sina spår bilda en krokig linje av gropar.

Efter en ny halvtimme nådde han landsväg, och med återvunna krafter

marscherade han, såsom befriad från fotbojor, och när han kom upp på en

höjd, såg han kyrkan i fjärran. Men viken skilde, och den syntes icke

från hans observationsplats. Därpå bar det utför, och han halvsprang ner

till fiskarns. Där stannade han och såg -- viken ligga öppen, blå,

leende satiriskt, emellan honom och valplatsen, där slaget skulle stå;

när han tittade på klockan, fann han att det fattades tio minuter till

elva. Han rusade in till fiskarn, och frågade efter en båt.

-- Båten är sumpad för att tätas.

-- Kom med och ös den då.

-- Nä, va ska de vara för?

-- Hjälp mig människor; jag måste vara vid kyrkan klockan elva.

Nej, man hade inte lust med det, inte.

Då sprang han ner till båten och såg den ligga i marvatten. Det var en

gammal ökstock, utan åror och öskar. Han sprang omkring för att leta

årorna, men fann inga; han sökte ett ämbar att ösa med, och fann intet;

men vid en vägg stod en skovel något kupig. Den tog han och återvände

till båten; kastade av sig i skjortärmarne, och stående bredbent på

kanterna öste han båten halvt läns med skoveln. Därpå stack han ut, och

paddlande som en kanotförare, bergade han sig över viken, under det

båten tog in vatten. När han nått andra land, sjönk båten. Han lät den

ligga, kastade skoveln i, och sprang upp till prästgården.

Han hade icke haft tid föreställa sig den scen, som väntade; han hade

endast en bestämd känsla att pastorn var fientlig mot honom efter sista

uppträdet, och att kyrkrådet, som bestod av läsare, skulle klämma efter

honom. När han inträdde i salen, fann han sin svåger sitta ordförande,

lugn, värdig, nästan vänlig i uttrycket.

Fru Borg satt i en soffa, kall, avvaktande.

När redaktören hälsat och anmodats sitta ner, öppnade kyrkoherden

förhandlingarne med ett klubbslag och frågade rådet om de ville jäva

honom såsom svåger till maken och broder till makan.

Ingen ville jäva, och därmed började ordföranden.

-- Min plikt likmätigt och med stöd av instruktionen för kyrkoråd,

frågar jag härmed min syster om hon ämnar fortsätta äktenskapet med

Gustav Borg?

-- Nej! svarade fru Brita, kort, överlagt.

-- Då vill jag fråga Gustav, om han har för avsikt att fortsätta

äktenskapet?

-- Nej! svarade den tillsporde, lika bestämt.

-- Om jag nu skulle fråga syster vilken orsak hon förebär för

äktenskapets upplösande?

Fru Brita svarade:

-- Mannens äktenskapsbrott.

Saken var ju bekant, men ändock verkade det uttalade ordet som ett

skott; gubbarne vid bordet ruskade på sig, och ordföranden, som ville ha

det anständigt och hyggligt, blev stött. Han vände sig därför med ett

visst deltagande till sin gamle ovän, och kännande alla omständigheterna

förut, sökte han lägga in de förmildrande omständigheterna i frågan:

-- Kan Gustav Borg odelat påtaga sig det föreburna felsteget?

-- Brott har jag icke begått, ty jag har icke brutit mitt

äktenskapslöfte, då jag blivit löst från detsamma, och av den enda

person, som ägt rätt att lösa mig, nämligen min hustru.

Ny susning vid rådsbordet; och ordförandens röst straxt därpå:

-- Är detta sant, måste jag fråga min syster?

-- Det är lögn! svarade fru Brita.

-- Si så där ja! inföll Gustav Borg. Med en person som icke _kan_ tala

sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den

formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av

målet.

-- Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps

olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en

blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag

anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har

skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda

varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?

Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.

-- Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot

redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber

jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter

för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av

världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig

domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans

trohetsed eller frikänna från brott.

Redaktör Borg begärde få svara:

-- Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i

förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då

äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan

mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta

får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen,

och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet,

vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit

nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse,

åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott,

så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den

främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn,

ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata

avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt

yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på

fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en

väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en

skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan

aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns

prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen

bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och

den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett

barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid.

Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans

namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men

domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans

äktenskap.

Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon

trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon

»tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg»

något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke

förstod bevis eller mottog skäl.

Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att

naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan

som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som

samtidens dekadensmän också ruminerat.

Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget

var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för

kvinnokäbbel.

Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.

Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under

sekelslutet: sammankomsten upplöstes.

Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast

demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika

(fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna

_måste_ vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna

gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor,

dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade

världsåskådning.

Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en

man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men

endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek

att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta

i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar

och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om

bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste

kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd

kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu

dekadensmän ledas av sina kvinnor.

Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick

över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön

började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda

kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände

något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de

perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde,

och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap -- naturligtvis för

att befria kvinnan.

Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på

denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att

föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens

abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju

nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan

arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon

emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför

då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?

Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje

brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och

på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.

Det var rena galenskapen!

Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna

rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen

hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde

han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket

väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att

svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista

historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande,

vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.

När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne

ensamma kvar.

Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att

stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke

låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar

revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista

skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något

annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati

för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett

mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få

rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar

gärning.

Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.

-- Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar

vännen.

Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är

behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste

vittnen hjälpa icke.

Nåväl, svågrarne voro ensamma.

-- Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga

utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt

emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte

häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare

svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under

tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det

masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen

var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja

förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet,

karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala

sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och

domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap

och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall

man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att

det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig

intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min

historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han

svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han

haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter

äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så

har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt,

det vet jag och vi alla! -- Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd

mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och

gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker

är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade

nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur

högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan

du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!

Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och

deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade

rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag.

Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i

försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.

När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla

av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning.

Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att

veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans

närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till

ångbåtsbryggan.

När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till

båtens ankomst.

Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt

bakom.

Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där

är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och

det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och

väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer

och omkasta ens öde.

Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i

livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade

han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets

rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde

han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de

läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat

fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som

han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg

en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av

de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan

motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han

sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och

arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de

lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort,

ehuru väl de kunde vara prövningar.

Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock

endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa,

att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks

genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en

immanent evig rättvisa fordra att _även_ oskyldigt tillfogade lidanden

måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den

som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode

bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna

alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god

tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi

kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara

det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och

varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte;

varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det

att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty

hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden

djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen

förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»

Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig

i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar

Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv,

ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för

osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.

Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa

rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa:

maka och barn.

ELFTE KAPITLET.

Den nye redaktören.

Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han

livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten

flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt

tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast

tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och

kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till

tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike

i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick

icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna

gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera

den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke

var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och

trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig

under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det

skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville

leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant

över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville

lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade

icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet.

Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett

högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å

andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när

hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.

I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde

dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma.

Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats

av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det

älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev

tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva.

Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som

hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets

skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga

nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men

märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin

undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män,

han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om

aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som

drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till

kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och

barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig

vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha

förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast.

Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där

han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost,

flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet

av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från

Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan

henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var

med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes

giftorätt.

En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av

barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen.

På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen

benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat

röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant

av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle

föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad,

slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man

föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på

varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar.

De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet.

Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av

ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan ...

Plötsligen fick han en idé.

-- Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute!

-- Nå, men Ragnar då? Barnet?

-- Ja, det är sant!

Frun funderade:

-- Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna!

Tvärtom borde det ju vara!

-- Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle

börja njuta av livet, vi äro slavar.

-- Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.

-- Han brukar ju sova, när han somnat?

-- Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn,

som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan ... Vet du

va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han

skriker ...

-- Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.

Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid

Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta

honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat,

80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade

Rydberg.

När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga

bord, tog en tidning, och väntade.

Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte

sällskap.

-- Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?

-- Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande

lynne.

-- Får jag sitta ner?

-- Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.

De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på

bordet jämte cigarretter.

Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det,

och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De

pratade om all världens ting, och tiden gick.

Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde

vännen två glas, sade skål, och de drucko.

Tiden gick igen, och de tände cigarretter.

-- Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha

börjat.

-- Nu är det för sent, svarade vännen.

Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem.

Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras

blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.

I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde

förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick

han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.

Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:

-- Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva

några rader.

Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i

försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och

han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån,

verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens

förlägenhet föll över sällskapet.

Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska

opp mannen, men då blev han stum.

Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa

till rätta framkastade den klumpiga frågan:

-- Vad är det med dig?

Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på

sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet

med blickarne, ond på hela situationen.

Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke

svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för

dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin

fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som

ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga

en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.

Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två

artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de

konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.

Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma

andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de

hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och

fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att

de befunno sig på rätta vägen framåt.

Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en

svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru

Marta.

Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.

-- Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan

händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett

ensamt, instängt barn -- Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som

skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln

och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en

barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det

inlåsta barnet genom det stängda fönstret -- -- -- Var lugn nu, frun

lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. -- --

-- Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre

timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se

så ...

Herr och fru Borg störtade ut ...

Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser,

gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken

tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande

någon droska.

På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot

en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:

-- Hallå! Så har jag er äntligen!

Det var doktor Henrik Borg.

-- Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och

inträder i morgon! Är det sagt?

Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern;

sprungo, skrattade och gräto.

-- Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.

-- Och våning på Strandvägen!

På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som

sista paret ut på var sin sida om salustånden.

Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.

TOLFTE KAPITLET.

Doktor Borg.

Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk

fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom.

Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en

fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar

och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig

själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på

rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna

sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en

människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa

och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var

förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i

säcken och knöt igen.

Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en

anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då

tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne;

och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras

omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av

blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.

-- Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig

champagne skall kosta elva kronor.

Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var

avundsjuk på doktorn för att han fått henne.

-- Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som

avundas dig.

Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt

mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens

ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade

hon.

Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var.

Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon

inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville

ingenting veta.

Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men

han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.

-- Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag

ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår

störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker

glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet

skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara

moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker,

finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så

långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet,

liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många

klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken

missräkning ... emellertid, är din hustru i grossess?

-- Ja, efter två månars äktenskap!

-- Då kan du ju vara lugn!

Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev

ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn

med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och

det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig,

gick hon ännu omkring och agerade jungfru.

Då blev hennes mor rasande:

-- Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.

-- Ja, inte vet jag ...

-- Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din

man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig

varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld.

Men när hon såg mannens fadersglädje och stolthet, blev hon full av hat.

En fullständigt djurisk elakhet växte fram, och hon ville icke unna

honom att vara far till hennes, _hennes_ barn.

Om av enfald eller bara elakhet, men, en morgon, när hon snattrade som

vanligt, föllo hennes ord så här:

-- Jag vet inte, men jag tycker inte du har någon del i det här barnet

...

Då brast doktorns afrikanska lynne ut, som han så länge undertryckt:

-- Vad f-n i h-e är det du säger? Är det inte mitt barn; så är du en

..., och det kan du inte mena.

Frun reste sig, klädde sig; och när hon skulle gå, yttrade hon:

-- Nu går jag, för alltid!

-- Ja, gå åt h-e, svarade doktorn. Du kan ju mörda en människa med din

bestialiska dumhet och din sataniska elakhet. Gå fort, annars sparkar

jag ut dig!

Därmed var det äktenskapet slut. Doktorn hade fått en skugga på sig, ty

han kunde ju inte försvara sig, även om han framlade fysiologiska bevis,

dem ingen begärde. Så gick han i raseri ett par månar, och i raseriet

gifte han om sig med en norska, och hade henne i grossess med detsamma.

Hon var i sjunde månaden, när de vigdes; och frun ville ha ett stilla

bröllop, men mannen ställde till ett dundrande kyrkbröllop mitt på

middan.

-- Det var så vackert, sa han, att se en välsignad kvinna.

Prästen tyckte inte detsamma, men fick nöja sig. Och när doktorn, såsom

egen giftoman förde sin högvälvda brud på stora gången genom kyrkan, då

föll skuggan bort, och han stod i ljus, klar och sund som han var ...

På middagen höll han ett tal inför hundra inbjudna personer, och drack

för sin maka och sitt ofödda barn.

-- Det var stil! sade somliga. Men andra tyckte det var cyniskt.

Detta äktenskap numro två gick en tid, så där, så där! Så kom Dockhemmet

förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor,

federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta

man att leva!

Hela den urgamla idolatrin blev gynolatri, eller kvinnodyrkan. Man hörde

en ateistpoet förklara att kvinnan var hans religion. All litteratur,

som icke förhärligade kvinnan, var ansedd värdelös, så att man verkligen

kunde tro med Spencer att poesin och konsten ledde sitt ursprung från

hanens kryperi för honan. Det hade gått an med denna kvinnoskålspoesi,

om icke den varit åtföljd av mannens självförnedring. Män njöto av att

förnedra sig, att leda i bevis det mannen var ett lägre djur, och när de

gamla narrarne Ibsen och Björnson rent ut förklarade att samhället

endast kunde räddas genom kvinnans uppsättande och mannens avsättande,

då var dårskapen på kulmen.

Kom härtill den norska frågan, så hade doktorn ett trevligt hem. Två

barn hade visserligen vuxit opp, till åldern av tretton och femton år,

men nu blevo de också till trätofrön. Allt blev trätofrö, och med en

oregerlig kvinna var ju ingenting att göra.

Varför de icke skildes? Barnen höll ihop eländet, minnena, och detta

outrannsakliga, som binder makar, även när de hata varandra.

Ockultisterna säga att de alstra halvandliga substrat ini varandra,

vilka äga ett slags väsenlik tillvaro; andra mena, att mannens och

kvinnans själar växa i varandra med sugrötter, och att de egentligen

leva i en beständig omfamning; de känna med och medelst varandra såsom

tvillingar påstås göra; därför lider även den parten, som gör den andra

ont; han lider av dess lidanden, som han själv vållat; därför är man

värnlös mot den man älskar, och älska är att lida. Därför är också

skiljas det smärtsammaste av allt; det är att riva sönder och upplösa

tillvaron, och minnena äro själarnes barn; dem kan man icke överge när

man vill. Det finns makar som hållit på att skiljas i trettio år utan

att lyckas; de skildes som förlovade, som nygifta, som gifta; de skildes

åtta dar före silverbröllopet; och när de kommit så långt, trodde de att

det skulle räcka livet ut. Men tre veckor efter gick mannen från huset,

blev borta en natt, den första på de trettio åren. Dagen därpå var han

hemma igen och för att illustrera försoningen satte han upp ett nytt bo;

och så fortsatte det.

Doktorn hade lidit genom sin första skilsmässa så grundligt, att han

beslutat hålla ut i andra äktenskapet, lida allt, utom förnedring. Men

det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro

är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är

det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare.

Detta dagliga och stundliga undertryckande av sina tycken kan slutligen

beröva den starkaste all självkänsla, och när doktorn märkte att han var

i fara, beslöt han fly, det enda möjliga stridssätt med onda kvinnor, ty

den som inlåter sig med ondskan råkar själv in i den. Och hennes ondska

verkade som ett nervgift, vilket höll på att ansticka honom.

Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i

huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att

avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om

gränsen är överskriden.

Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan

kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna

olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för

detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens

instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte

av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri:

-- Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon.

-- Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara

om'et, och jag är den ena.

Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga.

Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet,

och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades

av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för

nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små

glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och

borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och

auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes

drickandet av damerna.

När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn.

-- Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en

gång.

Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när

brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista.

Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade,

dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och

varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget

öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen.

Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som

den vore beställd.

En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till

doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom,

emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar,

utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att

behöva fråga dem.

Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han

straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det

var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty

hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var

åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet.

Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare:

-- Är ni gift?

-- Ja!

-- Har ni barn, och hur många?

-- Ett barn.

-- När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde

historien utantill.)

-- För tre år sen!

-- Nå än sedan?

Här blev en paus, ty i ordet »sedan» låg hela bekännelsen, som han

indirekt lade i hennes mun; men hon var icke kommen för att bekänna

något, tvärtom. Han återtog därför tråden och fortsatte själv.

-- Vill inte er man ha flera barn?

-- Nej!

-- Vill ni ha flera barn?

-- Nej!

-- Ja, det är därför ni är nervös och blodfattig; är er man också

nervös?

-- Om han? Det är han, som gör mig nervös, och det var det jag ville

tala om.

-- Hör nu frun! Ni gör nog varandra nervösa med det här fusket ...

-- Kan inte doktorn säga vad jag skall göra; jag kan inte leva ogift som

gift ...

-- Gör inte er man det också, efter som ni inte vill ha barn?

(Hon ville inte tala om sin man, inte tänka på honom.)

-- Kan inte doktorn ordinera något åt mig, något som ...

-- Menar ni att jag skall ordinera en älskare åt er? Då blir det han,

som gör barnet, och ni är lika nära den fruktade grossessen.

Det var hela hemligheten, och nu fick han se ett changemang för öppen

ridå; det lilla ansiktet utbyttes mot ett annat, så förfärligt att han

trodde en helt annan människa satt i stolen. Men han gick på

oförskräckt:

-- Att er man tröttnar på att utöva era laster förvånar mig inte ...

Längre hann han inte, ty damen var utom dörren i ett ögonblick.

Det var ju ett reguljärt fall och inträffade lika ofta som olyckliga

äktenskap.

Men när han kom ut till vaktmästaren i väntrummet, fann han damens namn.

Det var frun till redaktören av den liberala föreningens tidning. Nu

hade han förspänt så det dugde.

* * * * *

Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som

hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med

påflugenhet endast följde dörrstängning:

-- Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig?

-- Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de

kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv ...

-- Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende

mot kvinnlig patient.

-- Anser du hon hade rätt i sin anhållan?

-- Ja!

-- Då är du också ett ...

Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut.

Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så

många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty

man fick icke skriva om det.

Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande

orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger,

endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes

receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid,

där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av

naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder,

nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne

med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut,

fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne

sökte funno de icke, ty _det_ finnes endast i moderskapet och

faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.

Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn.

Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina

barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var

barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev

barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av

en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa,

könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville

ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen

fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka.

Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var

utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta

den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke

kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo

ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små

papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens

tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig

legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och

frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande

ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick

»suga opp nappen» med osteriliserade läppar.

Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade

sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen

blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.

I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att

aldrig resa sig.

Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar

senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i

kvinnofrågan och såsom norskhatare.

Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.

TRETTONDE KAPITLET.

Fru Brita på Storö.

Fru Brita Borg var icke alls så märkvärdig som hon troddes, och hennes

godmodighet låg mera i hullet. När kvinnosaken uppkom, var hon genast

med om att rädda mänskligheten, vars grundmurar nu skulle byggas på

samhällets pelare, kvinnan. Följaktligen skulle mannen störtas; och hon

kastade sig in i jakten. Bland dessa vettvillingar drevs en särskild

klappjakt på stora män. Carl XII själv grävdes opp och förklarades ha

varit kvinna; Napoleon var ingenting i sig själv, utan hans mor var

allt; Goethe hade allting lärt av sin mor (som ingenting visste). Å

andra sidan: alla kvinnornas hemliga sjukdomar komma från männen (vilka

männen dock fått från kvinnorna); alla män voro födda av kvinnor (men

att alla kvinnor voro avlade av män, taltes inte om!).

Allt detta lögnväsen och all denna orättvisa försvarade man med att

kvinnan nu skulle hämnas de inbillade orättvisorna. Vilka orättvisor?

frågade man. Jo naturens ojämna, men vackra fördelning av könen, vilken

synes gjord efter gyllene snittet, där den mindre delen förhåller sig

till den större som den större till det hela. Där kvinnan fick skönheten

och behaget; mannen styrkan och förståndet. Där kvinnan fick till

plikter att föda barnet och vårda det; mannen att avla det och försörja

det och modren.

Och i alla tider, när en man älskat en ärbar kvinna, hade hon haft alla

garantier för att bli behandlad väl, så länge hon var trogen. Därför

hade kvinnan alltid orätt, när hon klagade på sin man; ty av hennes

uppförande berodde hans. När en amerikanare kastat en brinnande lampa i

ansiktet på sin hustru, utlät sig fredsdomaren så: Vilken förfärlig

kvinna! -- Ja, en man vilken älskat en kvinna, måste ha sett det ur-onda

innan han kunnat glömma sig därhän.

Kvinnan har alltid orätt gentemot sin man, därför att han är mannen och

hon bihanget till mannen.

Mannen är människan, som ensam skapat hela kulturen: åkerbruk, industri,

vetenskap, konster, litteratur, vars frukter han bjudit sin kvinna på

(att några få kvinnor varit med på ett hörn och knåpat efter, betyder

ingenting).

Fru Brita och vederlikar svarade: Men kvinnan har fött alla människor.

Därpå svarades: Men mannen har avlat alla människor och låtit kvinnan

föda sina barn! (Amen!)

Gustav Borg hade av medärvt galanteri från århundradets början, då

medeltidsidéer slogo upp igen under romantiken, genast ställt sig på

damernas sida; och i galanteriet eller ridderligheten mot damerna ligger

ju en partiskhet och orättvisa. Det är icke erkännande sin absoluta

underlägsenhet som en man stiger upp och lämnar sin plats åt ett

fruntimmer; det är den starkares godvilliga offer åt den svagare. Men så

ville damerna numera icke se på saken, utan det var en underkastelse för

den överlägsna de fordrade.

När nu fru Brita ville visa sin styrka, så blev hon rå och känslolös;

och något så vidrigt som ett rått fruntimmer gives icke. Att skilja

barnen från fadren, det var en bagatell; och att barnen tvinade av

saknad efter fadren, det generade inte alls. Ömhet, medlidande,

barmhärtighet mot de oskyldiga små, kom aldrig i frågan, bara hon kunde

få visa sin råhet mot den hatade mannen.

I sin stämning till tinget anförde hon tjugo anklagelsepunkter, av vilka

de flesta voro falska eller lätta att besvara. Han hade varit brutal

(när hon ljög honom mitt i ansiktet); han hade försummat henne i

äktenskapet (därför att hon vägrat honom eller velat sälja sin gunst);

han hade varit snål emot henne (därför att hon förtjänade själv på

översättningar och satte pängarne på banken eller festade opp dem); och

så vidare.

Att stå på tinget och avslöja sin hustru, även som kopplerska åt

dottern, det förbjöd honom hans »ridderlighet». Därför skickade han en

advokat med fullmakt, som på alla frågor om han hade något att invända,

endast skulle svara: »ingenting».

Att rivas om barnen ville han icke, ty de behövde bättre sin mor än

honom.

Hade han kunnat förmå sig till ett försvar med motanklagelser, är det

möjligt att han vunnit både barnen och egendomen. Nu skulle han mista

allt; det visste han, ty domaren var en kvinnosaksman.

Emellertid, nu satt fru Brita på Storö och regerade. Barnfröken var

naturligtvis avskedad och de minderåriga voro bortkomna. Överlämnade åt

sig själva och den främmande fröken gingo de omkring sorgsna och frågade

efter fadren. De barmhärtiga svarade att han var bortrest, de

obarmhärtiga att han var bortkörd. I själva verket befann sig fadren på

beständig flyttning. Från staden hade han tagit tillbaka till Storö och

hyrt sig in hos nämndemannen. Därifrån gjorde han strövtåg på ön; besteg

berg och klev opp i höga trän bara för att få se takåsarne, under vilka

hans barn levde.

Nu hade Ester och Max installerat sig efter behag och gjorde ingen

hemlighet av sitt förhållande. Ja, de uppförde till och med små husliga

scener, som påminde om äktenskapets allra fulaste. Modren observerade

dem, men teg en lång tid. Slutligen en eftermiddag, gick hon in till de

unga, och utan omsvep ställde hon sin fråga på greven:

-- Nå, Max, när tänker du gifta dig?

Efter en överraskningens paus, svarade Ester:

-- Gifta oss? Aldrig.

-- Har inte Max givit äktenskapslöfte?

-- Nej, tvärtom, svarade Ester; vi ha lovat varandra att aldrig gifta

oss. Ha vi inte sett nog elände hos er och de andra, för att avskräckas

från att avlägga ed inför Gud att älska varann hela livet? Vem rår över

sina känslor och tycken? Vem dristar lova om våren, att det inte skall

bli höst?

-- Jaså, greve Max är en sån där fästman, som man får dras med i

kökskammarn? Vi kallade dem för matfriare i min ungdom.

Greven reste sig, och insåg i ett ögonblick det falska i sin ställning,

så att han blev stum. Men flickan tog åter ordet.

-- När kom du på de åsikterna, mor? Du som ...

-- Nu, svarade modren. Nu, när jag på er studerat det fria förhållandet;

och när jag hört era stormar och ert gräl, har jag funnit att det fria

är lika galet som det bundna. Det är således bosch att skylla på lagen

och jag visste det nästan förut, då jag sett hålldamer och deras hållare

vara lika olyckliga som äkta folk, och, märk väl, haft lika svårt att

skiljas, fastän de varit fria. Det är icke äktenskapets fel, utan det

ligger i sakens natur; kärleken är strid på liv och död, och ur stridiga

krafter skall födas ett nytt kraftigt liv, med rättigheter på livet, och

dessa rättigheter bevakas av staten och kyrkan tillsvidare, vilka äro

alla sina barns förmyndare. Nu går ni och tar ut lysning; mat och husrum

får ni av mig, men inga pängar.

-- Men eden, den falska eden?

-- Den tar staten på sig; för resten finns det skilsmässa, som löser en

från sin ed.

Samtalet var avslutat, och man skildes för att först råkas vid

aftonbordet.

De unga sutto på Esters rum och voro allvarliga.

-- Vi måste viga oss, sade greven, ty eljes är mitt anseende förlorat,

och jag kan icke akta mig själv.

-- Låt gå för vigseln, svarade Ester, men vi flytta aldrig tillsammans,

ty då bli vi fiender, det känner jag på mig. Lagbunden frihet! det är

jag med om, men icke lagbundet tvång.

-- Väl! Men trohet, så länge bandet varar, vidfogade greven.

-- Trohet? Det är ju att binda sig ...

-- Vi binda ju oss och varann genom avtal, och avtal måste hållas, eljes

ramlar världen.

Det förstod inte Ester:

-- Det strider mot min natur, svarade hon.

-- Ty din natur är trolöshet! undföll det greven.

Och i samma stund brast något; och en eld tändes. Det var första gången

könsstriden dök upp i deras liv. Den frågan hade icke existerat för dem,

menade de, och de levde utan en tanke på den naturliga skillnaden mellan

könen. Nu sutto de som man och kvinna, nakna efter syndafallet, sedan de

ätit av medvetandets kunskapsträd.

Efter en förfärlig paus, öppnade Max, åter samtalet:

-- Märker du att vi hata varann nu?

-- Som man och kvinna, ja.

-- Då måtte könen vara fiender?

-- Visst det, liksom nord- och sydpol på magneten.

-- Då är kärleken hat, och släktet består genom hat, och icke genom

kärlek.

Märkligt var att när hälst de talat hatfullt, så ökades attraktionen,

liksom om strömstyrkan vunnit på omkastningen; och de drogos så mäktigt

till varandra i något, som liknade kärlek, men uppenbarade sig som ett

rasande hat. Nu sökte han henne med eldade blickar och nalkades henne

som om han ville göra henne ont, bränna opp henne, förinta henne. Icke

för att få något utan för att ge, ge något fruktansvärt, av ureldens

väsen, se henne lida en anteciperad födslovånda.

Men hon, väckt av samtalet nyss, ville icke ta emot; hon erinrade nu sin

ställning som kvinnan, sin förödmjukande ställning, som ingenting hade

att ge, och som kascherade detta under talesättet, »att hon givit honom

allt, att hon givit sig»; och hon sprang upp som en vildkatt, tog

papperskniven från bordet, och skrek:

-- Jag hatar dig!

Detta kunde betyda: Jag fruktar dig i detta ögonblick, ty om du, nu fick

min vilja, skulle jag gå omkring i nio månar som ett fågelbo åt din

unge; din! Det vill jag inte! Jag vill inte ligga ut ditt ägg. Jag vill

inte vara din åker, där du sår ...

Han följde hennes tysta tankar och svarade inom sig. Du skördar där jag

sått; du går bort med mitt barn, när jag låtit dig föda det; du tjuv,

som, när du fött min unge, (ty det är min, emedan jag ger livet och

rörelsen) vill stryka ut mig och mitt verk. Jag läser i dina ögon att du

vore i stånd förneka mitt faderskap och göra dig själv till sköka, bara

för att få tillgripa min egendom, och i modersstolthet promenera mitt

barn på gatorna och skryta med ditt verk. Att få förnedra en man, se där

det yttersta målet för en kvinnas äregirighet!

Därpå skämdes de; satte sig i var sitt soffhörn och hatade.

Så började det på igen. Greven öppnade:

-- Ja, nu vägrar du min bön, och jag får icke bli ond; men om jag vägrar

på din befallning, så anser du dig ha rätt bli ond, ja ... Tänk att

förnuftiga människor ska hålla på att rivas som kattor! Brunst och hat!

se där är kärleken, det högsta, som det skulle vara, och tillhör ändock

de lägsta regionerna. Du som är läkare, vad är kärleken i dess mest

verkliga uttryck?

-- En sekretion!

-- Bravo! Och sådant skall upptaga vår mesta tid och våra bästa tankar!

Vet du, Ester, idealist var jag aldrig, men nog är verkligheten en

karrikatyr på våra idéer om tingen. Allting är neddraget och förvänt;

det finns ögonblick, då jag hör en sanning i den gamla sagans: förbannad

vare jorden för din skull! Det finns stunder, då jag tror den förryckte

Stagnelius hade rätt, när han klagar över att våra mänskosjälar fått

krypa in i djurkroppar. Vi uppföra ju oss som djur, vi kyssas med samma

mun, som lägger in maten, och vi älska med avföringsorganen! Är det

stolt då att vara människa? Nej, förödmjukande är det, och vi borde

alltid gå och skämmas. Darwinisterna ha nog rätt i att människokroppen

är en utveckling av djurkroppen, men de glömma att själen har en

självständig tillvaro med anor uppifrån, med minnen från stjärnorna, och

att det här köttet bara är ett fodral, som stramar. Egypternas

själavandring är nog riktig den, men jag tror vi redan hålla på med den

vandringen i denna apliknande hydda. Vet du jag såg i simskolan en gång

på de vitgulröda människokropparne, och slogs av likheten med -- icke

apor, utan med unga svin, som också äro rosenröda och hårlösa. Vet du

att jag har ögonblick, då jag bokstavligen icke får rum i min hud, då

jag ville krypa ur skinnet, och flyga min väg. Jag börjar tro på alla

gamla sagor; jag tror på syndafallet, ty sedan vi föllo, du och jag, ha

vi bara föraktat varann. Den första tiden, jag älskade dig, såg jag icke

din kropp; jag såg bara din själ, och den var skön och god. Sedan kom

djävulen och djuret. Häromdagen såg jag djuret hos dig, i ditt öga. Det

blev i ett tag som dött målat porslin, eller liknade ett emaljöga i

optikerns skylt. Då blev jag rädd. -- Och likafullt, vi måste ta ut

lysningen! måste ner i kökets och barnkammarens dy; du och jag som alla

andra. -- Det heliga äkta ståndet, där kärleken ingen del har, där

undfångelsens sköna ögonblick alltid lär följas av ovett, där alla

laster blomstra, och dygden, om den skulle uppenbara sig som god smak,

dygden, är ett fel, som kan bli skilsmässgrund. Jag har en gift vän, som

anklagades för köld mot hustrun. Inför domaren uttryckte han sig vårdat

som så här. Min hustru anklagar mig för köld. Vi ha endast ett barn

tillsammans efter ett års äktenskap; men om vi hade varit gifta i

Konstantinopel, hade jag nu kunnat haft två hundra barn; och ändå klagar

_hon_! Tvåhundra! Men du vet, mänskorna älska icke, att man försvarar

sig ...

Nu ringde det till aftonvard, och de måste gå ner. Det var kallt vid

bordet, stelt. De små voro där också. Av ett misstag hade gossen fått

fadrens servettring. Han satt och lekte med den och läste namnchiffret;

hans läppar rörde sig, men man hörde icke ett ljud. Dock fru Brita

hörde, hon, och förstod; och med ett ryck tog hon ringen från honom.

Gossen rodnade, slog ner ögonen, och efter en stund yttrade han:

-- Kan den ena människan förbjuda den andra att tänka?

Intet svar följde; ty i detta »den ena människan och den andra» låg en

sådan personlig självkänsla, antydande att barnet fann sig i nivå med

modren; och denna blev också gripen, men mest därför att hon hörde

fadrens röst genom barnet. Denna man, som hon trodde sig ha utrotat från

jorden, steg upp igen och satt vid bordet, talande, förebrående. Skulle

han hämnas genom barnen, skulle hans själ ännu dväljas i detta hus,

varifrån han var utstängd? Hon fattade i denna stund ett gränslöst hat

till barnet, och när gossen av tanklöshet eller av omedveten vilja, tog

tillbaka servettringen, reste sig modren i raseri och röck barnet i

örat. Lugn, kall, behärskad och med en vuxen persons övertygelse,

uttalade gossen dessa ord, som han icke tänkt ut:

-- Rör mig icke, mamma, för då dör du!

Vad menade han? Menade han något? Vem vet? Alla barn äro underbarn i så

måtto, att deras intuitiva förstånd synes ligga färdigt i den lilla

ofullbordade kroppen. Men även barnkroppen tyckes vara färdig; den synes

blott i förminskad skala, och man får ofta det intryck, att man ser en

miniatyrmänniska, när man ser ett barn. Dessa naiva utbrott man hör hos

ett barn äro icke naiva, de äro lika djuptänkta som hos en äldre. Vi

läste ju nyss i en stor statsmans bekännelser huru han erinrade sig vara

precis lika klok i sina pojkår som på ålderdomen. Om så är, vartill

tjänar uppfostran då? Till att undertrycka!

Emellertid när gossen talat, skulle han såsom svar bli utvisad i ett

mörkt rum, därför att han talat vid bordet. Modren hade fattat honom i

armen, förstämningen var allmän, och greve Max beredde sig gå emellan,

då alla på en gång lystrade till.

Utifrån trädgården hördes ett rytande ljud, kanske ett råmande husdjurs

...

-- Inte går boskapen ute om vintern! avbröt greven den hemska tystnaden.

Intet svar följde, men modren stod blek, stannande i gesten, under det

gossens ansikte fick ett inre ljus och en frid såsom en döendes. Modren

och han hade ensamma förstått detta ljud. Det var fadren! En man, som

icke kan gråta tårar, ryter av smärta. Han hade således i den mörka

vinterkvällen gått utanför huset för att få se en skymt av barnen!

Fru Brita gjorde med handen en rörelse åt bröstet, lämnande rummet utan

att säga ett ord.

När de unga sedan frågade efter henne, svarade jungfrun att frun gått

till sängs och var sjuk.

* * * * *

Följande morgon låg frun sjuk ännu; men hon tog icke emot läkare och

ville icke se någon. Hon skrev sina order på papperslappar. De unga

mottogo följande order. »Ni reser till stan genast och tar ut lysning.»

Och de reste.

När de efter en klappjakt hos rotemän fått betygen klara, som de trodde,

infunno de sig i en pastorsexpedition för att »ta ut» lysning.

De passerade en antichamber, som liknade en mindre förstuga och inträdde

i expeditionen, som liknade en större förstuga. Snö och smuts på golvet,

fönstren utan gardiner, trädbänkar utmed väggarne, pulpeter; vantrevnad,

tung luft, strävt, oskönt. Här stodo och suto syndare, som skulle börja

livet, man och kvinna, samliv för hela vandringstiden; här stodo och

suto föräldrar, som ville viga den nyfödde till kampen, och få honom ett

namn; här stodo och suto människor, som ville få en frände i jorden,

vilket icke heller är så lätt. Ingenting är lätt, varken ingången eller

utgången. Och det fingo de märka, när de bådos sitta ner och vänta.

De sågo mörka män vid stora böcker skriva opp, skriva opp och stryka ut;

framställa öppet de mest närgångna frågor. Fadrens namn? Obekant. Gift

förut? Skild kanske? Få se skiljobrevet! Finns inte! Är barnet döpt? Ja,

men inte här. Var? Långt borta i Amerika! Får skriva dit!

Skriva, skriva, skriva!

-- Den här delen av själavården är något konstig; började greven

viskande. Kontorsgöromål, rescontra, kladd! Det är ju rotemän! Farbror

Henrik kallar det för prästkontoret; men det är ju en offentlig

biktstol. -- Har ni varit till nattvarden? -- Vad rör det er! -- Och de

äro inte snälla! Det låter så hårt, när Herrans tjänare talar.

Salen tömdes ut ett ögonblick, och en, som syntes vara kontorschefen,

pustade och torkade glasögonen. Det var en världslig präst, tycktes det,

ty han berättade högt en anekdot om en kvinna, som förra söndan blivit

från predikstolen förlovad med galen man. När han sett sig omkring i

salen och igenkände den ryktbara fru Britas dotter, som även låtit tala

om sig från Uppsala, så blev han röd i hårfästet; och när kyrkvaktaren i

det samma passerade för att röra i kaminen, kunde han inte hålla munnen.

-- Elda på, han, Söderström, så kamin blir röd; rött ska det vara, rött

åt de röda!

-- Sitter han och skäller på oss? viskade greven.

Men kontorspersonalen hade belönat chefen med ett kvävt fniss, och

denne, som succés'n stigit åt huvudet, ävlades efter nya lagrar.

-- Var det inte en murvel här nyss, som ville ha reda på sista

skilsmässans detaljer? frågade han klockarn.

Denne mumlade något, vilket endast skulle tjäna som framkallare åt

kvickheten, vilken nu brann av.

-- Jaså, han skulle gifta sig; var det med viksel eller med viksell?

-- Det här är ju som på Södra Teatern, viskade greven. Och jag, som tog

det så allvarligt! Ska vi gå vår väg? Ester?

-- Nej! Tänk på mor!

-- Men det är ju skoj! Jag går!

Kyrkvaktarn kom åter in, bärande en enrisruska, vilken han tände i

kaminen och svängde omkring i salen. Det gick nämligen en epidemi, och

alla offentliga lokaler skulle rökas. Det var att blåsa på prästens eld:

-- Bra, Söderström, rök ut nihilisterna!

-- Det är otroligt, viskade greven. Det är ju busar! Busar! -- Tänk,

sådana där försupna studenter; när de inte kan gå igenom Ultuna, så bli

de själasörjare, och sen ha de rätt meddela uppsträckningar åt sina

medmänniskor. Man tar dimmen, och så kan man lösa och binda själarne.

Nej, vet du, det här är ruttet, och jag sörjer bättre för min själ

själv.

Nu kom kyrkoherden. Det var en bildad, värdig man; dock en högre

ämbetsman, men ingen herde, och ingen överstepräst. Han läste i betygen,

och med en vänlig min, icke alls nedlåtande, sade han:

-- Det står herr Adelstorm, det skall ju vara greve.

-- Ja, det skulle; men min far, som är kassör i en bank, har lagt bort

en titel, vilken endast medförde falska pretentioner ...

Kyrkoherden såg gillande ut och nästan beundrande.

-- Och jag, fortfor greven, har följt min fars exempel, i synnerhet som

hela titelväsendet är föråldrat.

Kyrkoherden mörknade, ty han vädrade dessa modärna angrepp på samhället,

vilket ju ordnade sina medlemmar efter egentliga vikten. Men han var en

human man och gick vidare.

-- Är ... greven, förlåt, jag kan nämligen icke dela grevens mening om

titlarnes värdelöshet, då staten själv medelst dem ger en värdesättning

på medborgerlig förtjänst ... Är greven inte döpt? Jag ser ingen

dopattest?

-- Döpt? Nej, det tror jag inte.

-- Tror? -- Då kan jag inte lysa.

-- Då stå vi där! Ester! Men eget är i alla fall, herr kyrkoherde, att

när man inte vill gifta sig, viga sig, då är man biltog; och när man

vill gifta sig, viga sig, då resas hinder, som alla gifta ha beklagat

sig över. Varför vill ni hindra en så enkel sak? Ni fordrar ju bland

annat bevis på att man är till äktenskap ledig! Hur skall det kunna

bevisas?

-- Min instruktion är det enda jag tar hänsyn till ...

-- Men det kan inte jag, och därför ... därför går vi nu vår väg, _vår_

väg.

-- Vänta lite, återupptog kyrkoherden. Vi ska se på frökens betyg! --

Här står -- okonfirmerad! Ja, då går det inte. Jag beklagar, men jag kan

ingenting göra åt detta.

Nu blev det Esters tur att tala, ty hon hade lovat sin mor, och hon hade

även fått upp ett minne av fadren, när han ute på stranden hade slutit

henne i sin famn vid förlovningen, som ju var invigningen till en ny

familjs grundande. Och därmed var förbundet liksom blivet något annat än

en bekantskap.

-- Kan inte kyrkoherden hjälpa oss? framsade hon med en halv förtvivlan,

som gjorde henne tilldragande.

-- Nej, mina vänner, det kan jag inte. Ty jag förutsätter att greven

icke vill döpa sig, och fröken icke konfirmera sig.

-- Nej, svarade Ester, och blev till en liten flicka, ty vi tro inte på

läran. Men ska vi därför gå utstötta och föraktade av föräldrar och

syskon? Det är väl strängt?

Kyrkoherden blev mot sin vilja rörd, då han hörde huru de ändock vid det

viktiga steget liksom sökte ett högre skydd i den värsta, mest fatala av

alla livets strider. Han fann även i deras offervillighet till

föräldrarnes önskan något vackert, fastän de strängt taget offrade sina

samveten.

-- Jag erkänner, började han ...