Vad hjälpte leva länge och lära, då slutligen erfarenheterna icke dugde?

När han var ung, fick han alltid höra, att visdomen först kom med åren,

_efter_ de många åren i livets skola. Han hade gjort sin skola; han hade

sett allt detta uppkomma som nu var; därför förstod han det bättre än de

andra, menade han, och likafullt slängdes han som en utnött viska,

behandlades som en gammal idiot.

När han gått sig svettig, lugnade han av, steg upp på ett berg, varifrån

han såg ut över havet i fjärran. Detta svalkade honom, och det oändliga

rörliga därute gav honom kraft. Han satte sig på hällen och tänkte över

sitt öde. Ännu kunde han leva i trettio år, en hel mansålder; han kände

krafter att upptaga strid, att kunna hålla ut, att i nödfall vänta på

fienderna, som uttömde sina krafter i en lönlös jakt efter det blåa

intet och vilka tidigt måste vara utslitna, i synnerhet som de icke

förstodo spara och förnya. Om tio år, sade han sig, har en ny ungdom

vuxit upp med nya ideal, nyktra verklighetssträvare, som skulle bättre

förstå honom och i sin tur avsätta dessa utopister, som nu grasserade

med sina påhitt om ett socialistsamhälle, teorier dem han var med om att

pröva och kassera i sin ungdom. Dessa unga trodde sig vara framför

honom, och de voro dock så långt tillbaka i tiden som 1830- och

40-talen. Han hade ju nyss firat franska revolutionen och i sitt tal

förklarat sig som en konventets son, trogen traditionerna, oförsonlig

mot monarkien, republikan i livet, intill döden. Och nu utnämnde de

honom till konservativ! En konservativ revolutionär och konungamördare!

Detta var nonsens om något! Men det var en röra man levde i, en

färgsnurra där alla regnbågens färger blandades till en vit ton; alla

strömmar och motströmmar hade lupit ut i havet, och där hade de blandat

vatten, huller om buller. Socialismen, som egentligen var kristendom,

hyllades ju av ateisterna, och de kristna voro kapitalegoister; bönderna

voro rojalister, men försvagade konungamakten; rojalisterna lekte

liberala, och monarken var frihandlare, frikyrklig, och ansågs

frisinnad. Det var babyloniska förbistringen, upplösningen av alla äldre

begrepp. Anarkisterna voro aristokrater; de frisinnade arbetade för

kvinnotyrannit, på orättvisans grunder, och för frihandelns rätt att

förkväva de egna näringarne; tullskyddarne ville hjälpa näringarne, men

tvinga de egna landsmännen köpa dyrt och dåligt.

Det var ett långkok, ur vilket det mesta skulle avdunsta och slutligen

lämna en liten bottensats av fastare substans, tjänlig till

näringsämnen. Möjligen bevittnade man här ett konstant moment i

utvecklingen, som påminde om gasers diffusion där allt genomträngde

vartannat; eller försiggick nu syntesen av det bästa ur allas analyser;

de olikartade krafterna satte an på många punkter och stenen rörde sig

slutligen.

Kanske det var rätt, det som skedde; kanske denna fällning sedan skulle

upplösas igen, och ett nytt stort krafternas samarbete skulle ske genom

nya strider, så att även den ringaste kunde sägas ha deltagit i

framåtskridandet, och att den segrande meningen vore ett sammanskott av

allas, emedan det var en legering av ädla och oädla metaller. Detta vore

rättvist som Gud själv, och endast äregiriga partichefer kunde harmas

däråt.

Under dessa betraktelser hade hans blickar vilat på några gråbruna skär

längst ut i havet. Han hade trots sin närsynthet funnit dem något

ovanliga i formen och icke känt igen dem, han som kunde alla kobbarne

därute. Nu -- just nu -- började de att röra sig framåt, och i denna

hemska färgton som nattfjärilars, med en tydlig avsikt att göra sig

osynliga. Samtidigt stego tre rökpelare upp mot himlen, och han förstod:

det var franska eskadern, som kom från Kronstadt och styrde in mot

Stockholm. Trikolorer hissades, och den gamle revolutionsmannens hjärta

klappade, ty den tyska politik, som Sveriges regering anslagit efter

Sedan var icke trevlig och hade haft en bismak av underkastelse och ett

övergivande av en nödställd. Frankrike hade nu blivit löst ur

isoleringens band och åter inträtt bland Europas stormakter för att vid

sekelslutet få uppträda bland de europeiska makter, som skulle dela

jorden. Frankrikes återuppståndelse, det betydde rörelse framåt igen, ty

från Frankrikes motor överfördes alltid kraft på de andra nationerna, så

snart ledningar förefunnos. Trekejsarförbundet var upplöst, och de

starkaste motsättningar, tsarriket och Europas republik skulle utjämna i

fjärran Östern vad Englands supremati i Egypten och Medelhavet hotat

rubba.

Glad och upprättad, reste han sig och vände hemåt, men tog nu vägen åt

höger över prästgårdens ägor. Han hade ett behov råka någon och få prata

bort morgonens obehagliga intryck.

Prästgården syntes snart mellan lindarne; ett oerhört rött trähus i två

våningar; utgånget ur svenska bondstugan var det flankerat av logar och

lagård. När nu redaktören först inträdde i boställets förstuga och i

dörröppningen mottagits av Fylax, som till hälsning torkade av sina

fötter på den besökandes kläder, underrättades han av en tjänare, att

pastorn var i lagårn och provmjölkade.

Han begav sig alltså till ort och ställe, där han fann sin svåger i full

verksamhet. Iklädd en kaschett och en solbränd överrock satt han och

förde mjölkjournalen samt hade en länsad frukostbricka bakom sig i

fönstret.

Gustav Borg brukade gärna skämta med svågerns själavård i lagård och

mejeri, men i dag var han inte hågad, ty han ville vinna honom för sig,

och pastorn avväpnade honom dessutom med en blick, som bad om nåden bli

skonad inför tjänarne.

-- Vi ha arbetat sedan fyra i morgse, och därför måste jag ha lite mat!

Härmed ville han parera stöten mot frukostbrickan, som var försedd med

öl- och brännvinsflaska.

-- Jag ville bara _hälsa_ på dig! svarade svågern och tittade icke åt

brickan.

-- Vi ha just slutat! Vänta ett ögonblick, så kommer jag med dig.

Gustav väntade och tog en överblick över de hundra feta nöten som

tuggade och svängde på svansarne.

Pastorn summerade litrarne och var nöjd med resultatet, ehuruväl han

förvånades över att alltid provmjölkningen under uppsikt visade bättre

resultat än den dagliga mjölkningen.

-- Si det är husbonds öga! sa han! Om man inte ser efter sitt, så vet

man hur det går. Och jorden ger endast åt brukaren. Skulle jag arrendera

ut det här, så fick jag aldrig se arrendet. Arrendatorn beklagar sig

alltid, och när det lider till betalningen, skickar han hustru och barn

för att gråta honom ifrån arrendesumman. Nej, själv är bästa dräng, nu

ska vi bara _titta_ i mejerit. Har du sett min nya separator? Det är en

baddare den här turbinen att arbeta.

Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.

-- Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra

alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. -- Se bara på det

smöret! Se på't! Nej, du ska smaka också! Va? -- Det är förstklassigt!

-- -- -- Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!

Och så gingo de.

När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken

torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den

inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville

vinna något.

Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet,

piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen

och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt

och andlig.

Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt,

utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens

begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat

kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och

det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller

lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt

halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.

Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under

ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med

glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.

Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som

en oljad blixt.

-- Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.

-- Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i

disponibilitet, svarade redaktören.

-- Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!

Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men

höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom,

som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:

-- Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras

fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit

gränserna, så måste jag vända mot dem.

Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig

artigt på sin antagonists ståndpunkt.

-- Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.

Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se

rubriken _Fosterlandet_, så var det slut med freden, och masken föll.

-- Får jag beröm i den? I den? -- Då är jag slut!

-- Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och

skämtsamt.

-- Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning

beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver

på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar.

Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens

program!

Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att

dammet rykte:

-- Tycker du inte det är bättre, att folket ledes av statskyrkans humana

bildade präster än av okunniga fanatiska lekmannapredikanter?

Nu tyckte Gustav Borg så, i vardagslag, men här gällde icke vara

svarslös, och därför fick han i vredesmodet en annan mening helt

hastigt:

-- Lekmannapredikanter? Vad är du annat? Du, som har lantbruket till

yrke, låter din tjänst skötas av komminister och adjunkt. Och vad gör

din komminister? Han äter när han icke sover, och dessemellan dricker

han och spelar kort. Vilar i sex dagar och arbetar på den sjunde. Och

din adjunkt, som är medarbetare i Fosterlandet och försvarar

giftermålsbalken; vet du vad han har för sig därute på sin ö? Du vet,

att han lever som en turk och har varit synlig spritt naken med en naken

flicka i en båt, och du blundar, därför att du behöver honom till din

vira! Men församlingen överger kyrkan och bygger bönhus, som ni

förföljer! Ja, gamla Sverige håller på att bli en prästrepublik som

Paraguay, och statskyrkan är lika rutten nu som år 1527. Den andliga

makten har ni förlorat, men den världsliga han I kvar. Era biskopar äta

visitationsmiddagar, sitta i riksdag och landsting, i kommittéer och

akademier -- vi hade nyss en biskop med 80,000 kronor om året och

analkräfta -- (han hade ätit sig till den!); han översatte poem och

skrev humoristiska visor, men själavården gav han fan. Jag hade en

kusin, du kände, som var komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig;

ty vid varje förrättning, bröllop, barndop, begravning, måste han äta

och dricka; och den sista söndan han levde, utförde han aderton

förrättningar, det vill säga, han åt och drack aderton gånger på den

dagen; därför fick han slag och dog! -- Du talar om er humanitet. Det är

bara fördomsfrihet grundad på otro! Ni tror inte på era läror, det begär

ingen heller, men då ska ni avgå, annars sitter ni som hycklare! Men ni

vill inte lämna brödet och makten! Präster och officerare, de tu äro

ett, och ni stöder tronen, som bara är en gammal stol med ett hål i ...

Nu hade båda rest sig och de travade om varandra på mattorna som lejon

och björn. Men Gustav Borg lämnade icke ordet ifrån sig.

-- Kor och svin kan du vårda, men kommer en människa i själanöd till

dig, då har du ingen barmhärtighet, ingen hjälp, ingen tröst; ty du är

hård, snål, obarmhärtig! Och 28,000 sådana där pjäser som du och

underlydande skall riket föda. Sju millioner kronor äter ni upp, och

medlen tagas ut med godo eller ondo, av bekännare och icke-bekännare,

och på ett sätt som påminner om penningutpressning. Vad ni tror på, det

vete fan, men ni liknar närmast djävulsdyrkare, då ert organ dyrkar Carl

XII, Sveriges förstörare, vilken icke var en människa utan en djävul.

Och när vid sista jubelfesten för detta odjur, som saknade all storhet,

till och med den sedliga, en grupp studenter opponerade, så kallades de

till rektor och voro nära att bli vanärade med relegation. Är det

dårhuset eller tukthuset ni förtjänar? -- Och du, med din pastoralvård.

Det sägs, att du slåss med rotting, när du borde tala till förstånd och

hjärta. Och din kyrka, vad gör du i den? Det samma som metropoliten

gjorde i sakristian! Du skröt nyss i en anständig kalasfylla med att du

aldrig går i kyrkan, att du inte varit i kyrkan på ett år! Och du, som

håller på nattvardstvånget, när var du till nattvarden sist? För tjugo

år sen, när du prästvigdes! Fy fan, säger jag, och nu skuddar jag

stoftet av mina fötter på din trasmatta! Det är synd om dig, för du har

aldrig tänkt på vad du gör, eller på vem du är! Men om du vaknar, så

gå inte i din gamla kåk, vars altarskåp du nyss sålt åt

antikvitetshandlaren, i parentes, utan gå i bönhuset, om du törs; där

råkar du kristna människor åtminstone; som _bjuda till_, om de också

icke lyckas, att hyfsa sin invärtesavdelning!

Pastorn var ingen ond man, ingen hycklare heller, men han hade som alla

levat sitt liv sådant det erbjöd sig, oreflekterat; tagit en dag om

sänder, och aldrig skådat tillbaka eller gjort upp detta trassliga konto

av ut och in, debet och kredit, som kallas livet.

När han nu fick höra det och såg sin räkning, kunde han inte förneka ett

enda faktum. Han såg sig själv, sin Fylgja, för första gången, och han

trodde sig skola dö. Han blev mållös sittande i soffan och var svart i

ansiktet lik en slaktad svart tjur.

Svågern, som genom detta utbrott och denna seger återfått sin på

morgonen förlorade självkänsla, började svälla ut ur sin förkrympning,

och som han ville avgå med äran innan fienden hunnit samla sig, lossade

han sista bredsidan.

-- Du är en pater, men icke en andlig; du börjar morgonbönen i lagårn

med öl och brännvin, därpå sover du frukost och spelar bräde till

middag; sen du ätit middag med tre rätter mat och berusat dig för andra

gången, går du att sova middag mellan lakan, eller som det kallas i

Uppsala trissa middag; därpå spelar du bräde till aftonvarden, då

toddarne och viraspelet ta vid till kvällsvarden, som var afton består

av en kallsexa med varm rätt. Har du lagt dig nykter någon kväll; har du

varit nykter på tjugufem år med dina tre rus om dagen? Läser du nånsin

din aftonbön? Nej, du är icke en människa utan du är ett svin! Det är

vad du är!

Han hade visserligen inte vunnit det han åsyftade, men han hade fått

något annat; och han önskade bara, att _de_ hade hört honom, så skulle

de inte kallat honom konservativ.

SJÄTTE KAPITLET.

En oklar situation.

Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda

koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från

sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska

politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal

för Frankrike.

Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av

värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt

talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.

Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess

urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade

vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig

intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade

förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i

borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis

comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var

ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar.

Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad

politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och

dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast

genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut

och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull.

Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska

ministern.

_Envoyén_ (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode

Blehr infört i sin salong?

_Franska ministern._ Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren

X.

_Envoyén._ Hå kors, men han ser faslig ut!

_Franska ministern._ Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och

vi (vi två) är bara riddare!

_Envoyén_ (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på

den där, som ser ut lik en sångerska.

_Franska ministern._ Det är visserligen inte min fru, men _hon_ har

också varit sångerska.

Pang!

I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på

Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all

rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar

som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig

varje misstanke om att vara konservativ.

Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att

alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna

konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom

hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått

nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre

borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla

spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige

väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet

konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det

rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav

starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent

misstag talat för allmän rösträtt.

Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man

icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't

inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i

tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i

salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och

det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor,

neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en

ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de _andras_

var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar,

som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde

ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot

alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.

Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef

höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska

armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte.

Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat

revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen,

Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och

åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där

med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var

hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han

tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog

båda!

Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu

däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort,

genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något

oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.

De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen

ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.

Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper.

Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner

i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.

Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans

hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg,

dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.

-- Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden.

De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i

rabatten.

-- Vem är det han talar vid? frågade Brita.

-- Det är en finska, kan du tänka dig.

-- Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?

-- Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne

betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige.

Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara

fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det

var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att

han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt

statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en

svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket

skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den

där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor.

Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska

näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de

unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders

staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och

Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi

ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong

umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren

varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har

nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på

det? -- Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så

urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid _Svenska_

Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska

uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars

finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela't! -- För övrigt,

det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det

är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar!

-- Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha

sett! -- -- --

-- De små nationerna _ska_ försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och

muntert som om hon meddelat en upptäckt.

-- Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar

mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera.

Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot

Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där

svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i

själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på

uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att

dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte

mer! -- Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom

Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning

mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med,

icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en

relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria

utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag

som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara

svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som

ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas

man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland

behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat _deras_ Eddor, vilka

Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan

vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara

puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända

min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt

Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju

Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag

stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.

-- Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och

hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen

ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en

klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi

gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade

sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han

fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste

ljuga och säga ja.

-- Bra menageri, sade han, mycket bra.

Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.

-- Stugor, bondstugor, mycket bra.

Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.

-- Variété! sa han, mycket bra!

När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han

inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!

Men nu började han fråga:

-- Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.

Jag blev stum.

-- Svea? Vad är det? Och var är palladium?

Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade

han:

-- Är det anorna? Förfädren?

Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona

mig och tillade:

-- Jag vara darwinist. Är ni icke?

Där fick jag för anorna!

Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper.

De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en

allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.

-- Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite

blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men

aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar,

nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker

på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om'et!

Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye

redaktören.

-- Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör

visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där

svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd,

som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om

att Sverige inte är med och delar jorden!

-- Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen

underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i

folkskolorna.

-- Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom

bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna

ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.

-- Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta

fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall

heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte

flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.

-- Du pratar, avbröt fru Brita!

-- De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda

dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa;

lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av

Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur

och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan.

Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som

spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är

förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man

har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar

för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik;

förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora.

Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön

som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. -- --

-- Men se på den där då!

-- Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!

Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de

passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och

hålla tal för franska båtsmän.

Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde

sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.

-- Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och

överklassen kommer att fiska.

SJUNDE KAPITLET.

Moder-näringen.

Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin

arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som

lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av

Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.

Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt,

så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.

I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I

början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en

herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne

kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och

dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att

det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.

Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin

korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till

lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom

till.

Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom

till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor.

Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon

åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram

smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades

till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets

skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.

Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han,

att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.

Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut

och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar

vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och

vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet

kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens

förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen

tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa,

så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så

obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då?

Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var

kemien åt skogen.

Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och

två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att

kvävefri stärkelse kunde förvandlas till -- kvävehaltig äggvita, och att

vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen.

Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han

framför en gåta, som han slängde ifrån sig.

Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för

tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman

uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående

faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning.

Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden

kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden

har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men

det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.

Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr

för att dölja sin oro.

Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.

-- Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att

baka.

-- Mjöl? Det är slut.

-- Slut?

-- Ja!

-- Å herre Gud! -- Har du sålt det?

-- Jag måste!

-- Men statarne då?

-- Jag får köpa efter hand åt dem.

-- Kan vi inte mala i en hast?

-- Det finns ingenting att mala.

-- Har du sålt spannmålen med?

-- Jag måste!

-- Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?

-- Ingenting! Bara råttorna!

-- Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!

-- Han vet det.

-- Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders,

det går inte.

-- Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. -- Vad gör rättarn

då?

-- Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i

ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.

-- Har det gått så långt?

-- Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du

inte bort honom?

-- Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer

och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite

olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och

statfolkets löner.

-- Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han

bjuder sig in ... vet du att han suddar i stan och super opp hela huset

så att vi får föda deras barn? -- -- --

-- Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så

kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.

Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.

-- Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi

sålde åt slaktarn?

-- Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är

vi skyldig Kristin?

-- Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant ...

ja, vad skall man göra?

-- Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?

-- Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.

-- Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte

stanna.

-- Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en

gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke

bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan

betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för

egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn

säljer ved, och kusken havra. -- Vet du, min vän, jag ville hälst gå

ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle

gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår

inte för det här trasslet.

Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som

goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en

tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.

-- Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang

upp.

-- Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. --

Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!

-- Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.

Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall

och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom

isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och

rättarn.

Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en

ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden

skojare trängde genom innanfönstren.

Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande,

som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.

Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att

skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men

hon stannade.

Rättarn kom in.

-- Vad är det? frågade patronen.

-- Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att

den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.

-- Vad gjorde ni av djuret då?

-- Han kasta't på backen, och sen fick hundarne fatt i't; jag kunde inte

skilja dem åt.

-- Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan

gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. -- Säg åt

skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.

Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev

hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet

jämte sin hustru.

Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå

och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.

Hustrun började:

-- Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?

-- Ja, det är sant! Jag _blir_ skojare, om jag håller på med det här!

Och de gräto båda.

Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid

att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket

ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre;

den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den

sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?

Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför

var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte

mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned

till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista

havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få

en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat

och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli

naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var

bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås

igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.

Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion

på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på

auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade

avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre

nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana

köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och

kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var

det inte, och det hade man icke _råd_ till.

När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården:

skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än

torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid

uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta

isen.

När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom

honom att le, trots eländet, som utställde sig.

Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på

isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade

den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx

ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och

den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade

ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort

svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt

var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd

jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere

på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu

hade de fått kalas.

Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut

åt fjärdarne, som lågo blanka.

Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla

män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den

ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio

år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva

och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid

tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var

ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han

hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i

ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra

innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty

så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med

Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han

hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders

Borg kom åkande för att låna pängar.

Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de

hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått

tidningar eller post på åtta dagar.

Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om

vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade

en vira, bara en slängtur.

Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån

sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens

villkor, husrum, mat, kläder och värme.

Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle,

under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då

gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens

frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd

utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att

behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å

sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände

att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och

till och med stöld.

När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men

tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan

satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på

hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen

var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på

grunda ställen.

På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon

instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken,

och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg

ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han

österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne,

som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio

kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.

Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då

hästen plötsligen stannade.

Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en

lans, och se, vatten steg upp ur hålet.

-- Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till

på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!

-- Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!

Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt

trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.

Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och

framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som

offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.

Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar

syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och

skreko.

Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och

skrek:

-- Håll patron, det är vråk!

Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare

gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat

simma över, ty han måste fram.

Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut

rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i

drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade

vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta,

jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak,

som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land;

men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang

likt krossade fönsterrutor.

-- Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.

-- Ja, väl är han så, blev svaret.

Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.

Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan,

röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin

gungstol och sov, klockan tolv på middagen.

-- Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön,

sade han under det han mornade sig.

-- Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.

-- Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån,

men det klickade ...

-- Du får låna ur kassan!

Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats

intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande

bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och

kastade åt sidan:

-- Kan du inte låna av en bonde?

-- Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser

du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem;

men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till

mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag

blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte

fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag.

Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag

förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från

åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om

du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! -- Själavård ville de

inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar

ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag

inte! -- Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör!

-- Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet

fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag

såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för

ärekränkning, emedan jag icke kan _bevisa_ att jag sett honom stjäla.

Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog.

Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också,

när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn

för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full

bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke

få anställning som för detta prästman.

Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders

Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke

visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra

sin röst och beklaga sig.

-- Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och

låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan -- jag

skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga,

redliga män läsa i jorden och döpa?

-- Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de

sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok

är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära

sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all

religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att

sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det

är att göra slut på hela brödkyrkan!

Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att

kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift,

så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu

skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det

enda uppmuntrans ord han kunde finna:

-- Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska

vi ruska opp dig.

Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina

förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa

för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade

alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och

farorna på sjön, men allt för döva öron.

När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han

norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu

såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.

Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst,

då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.

-- Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han.

Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?

Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut

över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen

dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han

arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.

En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var

åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det

sen kunde gå med tian.

På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han

kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han

blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne

på en halv mil.

Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga

hästen på nosen och sade:

-- Det var en bra slädtravare du har, Anders.

-- Vill du köpa'n? frågade Borg bara för att säga något.

-- Om du vill sälja'n! -- ty jag har just haft en på prov, men den hade

spatt.

-- Allvarsamt, vill du köpa häst?

-- Ja, visst!

-- Då kan du ta min, så får du slädan med.

-- Vad kostar han då?

-- Du ska få'n för hundrafemti med slädan.

-- Kör till!

-- Kontant?

-- Kontant! Stig in, ska jag lägga opp.

-- Men du får ge mig en kälke och ett par skridskor emellan, så att jag

kan komma hem! Viktor skall få skjuta mig på isen.

-- Det skall du få! Alltså avgjort!

Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen,

befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en

sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.

När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och

han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av

främmande och ingenting hade att bjuda på.

För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi

isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar

från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren

fick se på.

Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig.

Där satt hans hustru och grät.

-- Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade

frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:

-- Din far är här, och ämnar stanna hos oss ...

-- Jag kan inte föda honom!

-- Han säger, att du är skyldig honom en större summa ...

-- Vad skall han här att göra?

-- Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja,

med inställelse för kyrkorådet.

-- Å, Herre Gud ...

-- Det är rysligt! Det är rysligt!

Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in

till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han

lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på

toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och

nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.

ÅTTONDE KAPITLET.

Nittio-talet.

(Fin de Siècle.)

Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla

andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen

frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast

i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i

viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från

perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv

hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet;

detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte

tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla

föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på

långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden.

Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se

celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli

föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det

var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn,

författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen

författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än

förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala

motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras

reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad

Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit,

och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela

verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen,

som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.

Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en

återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka

räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena

förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva

individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö.

Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de

snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för

etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska

psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna

sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur!

Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets

fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med

verkligheten, se där religionens ursprung!

Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för

en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna

uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag

befanns vara ett misstag? Det var _för_ galet, och ett skott för pannan

vore det enda och sista!

Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.

Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda

var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det

var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet

fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder

ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche

densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.

I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i

positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här

sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en

allmännelig, tidsenlig kyrka.

Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös,

reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den

icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det

var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan

illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en

tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke.

Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens

framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning,

samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och

skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga

finns.

Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på

framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många

hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta

programmet, som nu blivit satt för positiv.

Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och

ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den

romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.

Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna

honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och

profet, och det var Joséphin Péladan.

Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för

att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen

Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla

föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är

okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå

denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering,

hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?

Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames,

börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence

Latine -- kallad Le vice Suprême.

Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton

romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta

volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det

denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin

samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror

att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som

en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet

som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett

är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i

gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig

mot skyn.

Hans mest lysande roman är L'Initiation sentimentale, en bok om kärleken

i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla

slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok,

rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.

Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till

Äschylos' Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de

icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll,

åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens

oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och

fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.

Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare

och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och

knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.

För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och

allt vad symbolism heter har han startat.

Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? -- Ja,

han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som

en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med

tredje republikens chequard'er och panamister.

Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt,

utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur

hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar

liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes

röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess

slutna portar för Europa.

* * * * *

Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när

den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med

det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen

Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på

80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes

av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns

falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla

teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt

bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien

genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen;

telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande

darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens

kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system

står som en gravvård på systematikens döds-åker.

Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid

korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde

ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom

fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra

sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då

lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig

gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började

läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita

återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn.

Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom

forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i

Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen

var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som

arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som

han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan

alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas

förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu

hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för

alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare.

Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening,

att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade

inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett

sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i

samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle

följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man

meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en

ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda

skapelseakter.

Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro

metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande

ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken

består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet

synes tillåta tanken på en sammansatt metall ... Det som gör de andra

metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i

organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»

Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i

varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande

oemotståndlig: Man kan göra guld!

Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när

man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att

nästan all svavelkis håller guld.

Emellertid, de mänskliga hjärnornas tröghet är så stor, i synnerhet de

tränades, att när de dragit det första corollariet, de icke orka dra det

andra.

Därför upplöste sig förvåningen i ett dumt flin, som sedermera blev

ondsint och slutade med att man visade tänderna. När slutligen i vårt

nya sekel Ramsay (och Kelvin) påvisade, att radium kan bli helium, fingo

de gamla rutinisterna konvulsioner, då de funno sig ha tagit galen väg

och det var för sent att vända om.

Detta var historien om guldmakeriet på nittiotalet, som var så enkelt,

enklare än Columbi ägg.

Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur

graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och

Laplace's föregångare; zoologerna upptäckte honom, och funno att Buffon

plundrat hans kosmogoni i sin inledning till Djurriket; kemisterna och

bergsmännen i synnerhet hyllade honom; och slutligen kommo fysiologer

och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrrha åt den på nytt

nyfödde! Men kronan fick Swedenborg av en litteraturhistoriker, Max

Morris, som i en längre avhandling föreställde samtidens liberala idol,

själva Goethe, såsom Swedenborgs lärjunge. »Swedenborg im Faust» heter

uppsatsen (i Euphorion 1899, häftet 6), däri ur Arcana Coelestia visas,

att Fausts beröringar med andevärlden äro förmedlade av Swedenborg,

genom Kant och Fräulein von Klettenberg (redan 1771).

Vad sade Goethes-vännerna om det? Ingenting, ty när man blir svarslös,

säger man vanligen ingenting!

* * * * *

Detta var sekelslutets förnämsta andliga rörelser, som mot de sista åren

dock skulle slå ut i några stora gnistor, tändande, lysande för det nya

århundradet, som kanske skall bli det allra största, om ock 1800-talet

var det största -- sedan 1400-talet.

NIONDE KAPITLET.

Ester.

Ester Borg, redaktörens och fru Britas dotter, var en flicka utan

skönhet, det visste hon själv, och därför vaknade hon tidigt till det

beslutet att bli någonting i stället för att vänta på en man. Hon blev

student vid sjutton år och for till Uppsala för att _bli_ läkare, icke

av någon särskild kallelse, utan för att ha något att göra.

Hon kom på sitt namn in i kretsar, där samtidens frågor slutbehandlats

och där man hade en ny syn på livet, en antecipation av det kommande.

Det var icke längre några tvivel eller farhågor, det var axiomer.

Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig,

för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i

början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart

det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då

denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna

behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett

ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det

spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över

sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej

beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters

förtjusning inför en av hennes kön.

Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med

männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon

försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all

kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett

slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med

knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.

Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne

aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var

då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen

kunde se annat än det var en karl.

En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de

skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt

naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos

för medikofilaren Ester Borg.

Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat

att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata.

Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem

Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på

ett sådant ställe.

Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren

blevo ensamma.

Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket

hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i

fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med

herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt,

barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem

syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och

lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal

från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins

2:a nocturne i g-dur.

Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka

tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som

moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som

har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må

vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga

flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande.

Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där

det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan

värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den

osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att

glömma var de voro.

När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:

-- Vet ni vad jag spelade?

-- Nej, jag känner det icke.

-- Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna

nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att

söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände

inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.

-- Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan,

som icke var riktigt med ännu.

Greven log sorgset:

-- Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter

ju här.

Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.

-- Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed

accepterade artigheten.

Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i

detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra

sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.

-- Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan

ofrivilligt förebrående.

-- Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter

en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att

undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en

attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om

ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras

beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig

någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det

icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas,

själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset

ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av

fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och

genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på

gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i

dessa olyckligas läge -- tänk! en julafton därinne! -- Men vad hände?

Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens

lyckliga dag ...

Ester avbröt och fullföljde:

-- Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa

kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av

Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den

korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för

Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på

Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så

rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?

-- Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem

alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt

märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan

aldrig hör från deras mun ett plumpt ord ...

-- Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät

det gå) och kvinna får ju inte hörat ...

-- Inte jag heller, svarade greven ...

Nu log Ester:

-- De beror kanske på vem de talar vid.

Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för

att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver ...

-- Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att

skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi

trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas

ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för

naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?

-- Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa

äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än -- vi, ty

det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra

talas om'et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är

allvarliga män.

-- Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så

tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag

kan inte skratta ...

-- Inte? Men det är så hälsosamt!

-- När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt;

men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det

förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och

följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan

orsak.

Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han

och fortsatte:

-- Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.

-- Nåå?

-- Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att

tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte

bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett

förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter

en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster

hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.

-- Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.

-- Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda

alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man

dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset,

eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en

faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i

sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän,

som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.

-- Jag känner honom; det är skalden ni menar?

-- Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.

-- Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.

Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna

gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält

uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men

under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester

och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.

-- Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han

har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.

-- Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.

-- Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att

strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till

deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.

-- Få vi gå in till honom under tiden, då?

-- Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.

Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande

vid en lyktas sken.

Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende,

franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han

forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade

börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand

och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö,

men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle

säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med

sin oräddhet.

-- Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat

sitt ljud och rösten sin klang.

Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.

-- Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader

om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om

jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt

annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva.

-- Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till

mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i

livet. -- Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni

vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! ... Ester

minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med.

Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom

ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara

svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt,

det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så

gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet

skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag

upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps

ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt

hotell i samma rum. Men en dag -- hon var borta halva dagen -- förde hon

mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon

mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju

bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick,

fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna.

När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina

pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i

iskalla vintern klädde jag mig -- i stenfarstun. Därpå sprang jag till

stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag

gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! --

Men jag lyckades fly! -- -- -- Tjuv! Vad säger ni om det? -- Och hur

skulle ni ha handlat?

-- På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för

att han trodde sig i stånd till handlingen.

-- Tjuv! upprepade Axel E.

-- Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.

-- Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått

mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan

smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så ... men

vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna

äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner

som levande väsen.

-- Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte

mer om verkligheter.

-- Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville

strida med honom.

-- Vill du inte ha morfin och sova i stället?

-- Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill

höra min röst så länge den hörs!

Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det

vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men

något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet,

kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst,

som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man

kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de

slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.

Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet

kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser

efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt

imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens

biktfader.

-- Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?

-- Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att

han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.

-- Hur är det med din själ, då?

-- Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio

dagar, men jag kommer icke till klarhet.

-- Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?

-- Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom

vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet

undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken

vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon ...

-- Du är fjärran ännu, min gosse ...

-- Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina

vänner här skola vara mina vittnen. -- -- --

Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han

reste sig i sittande ställning.

-- Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på

lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över

som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg

honom och han namngav _sin_ förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok,

som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen.

Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd,

som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart

omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och

plågeriet. -- Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i

min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på

kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna,

så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag

ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När

jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och

det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den

heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag

diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då

jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och

då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner

till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i

helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius,

och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad

i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då

vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så -- -- --

och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har

flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina

tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på

mat. Så fick jag denna sjukdom! -- Då frågas, varför icke alla få den;

och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport,

vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer

äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet ...

Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:

-- Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här

svineri?

-- Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och

han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg.

Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att

mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte

bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min

fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja

och vetskap.

-- Det ljuger du, svarade människooffraren.

-- Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en

kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan

han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara

stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.

Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor,

lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.

-- Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han

predikat eviga straffen. Känner du den?

-- Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.

-- Du sade't; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets

rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre

sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall

tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och

sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser,

gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse

lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka

din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med

sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med

blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår

frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som

icke finns mer ...

Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en

slummer.

Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev

nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den

studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han

överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen

och kastade en fras:

-- Doktorn ser till att han får sova.

Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en

jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde

ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen

ihop, och kröp ut genom tältluckan.

Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och

risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och

lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den

sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta

den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.

-- Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt

pulsen.

De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid

whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger

slaget åt sårade och döende.

-- Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu

är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande

själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare

parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han

synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en

typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit

till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som

kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att

icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och

att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då

jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars

spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en

omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets

tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att

hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är

ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till;

misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det

icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon

behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar

gisslet. Tänk er en Oftedal _utan_ religion? Det hade varit en Caligula

sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något

vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det

var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl

inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora

frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan.

Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på

botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels

gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang

att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om

religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel

religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom

fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i

förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond

människa, snarare motsatsen ...

Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:

-- Varför säger du han _var_?

Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:

-- Jag säger _var_, därför att han _är_ icke mer. -- Det visste jag för

en stund sedan.

-- Är han död?

-- Ja!

Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något

banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet

för att ta avsked.

Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.

Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet

kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela

ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan

skönt, sina drömmars land kanske.

* * * * *

Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till

föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus;

dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste

gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon

det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och

örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när

hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på

societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder

voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen

och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det

verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det

kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut

till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna

utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp

slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av

naturen vanlottade skulle märkas offentligt.

Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i

direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det

välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit

plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för

henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse,

och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.

Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en

kutter:

-- Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna?

Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?

Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne.

Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte

henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga

yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.

Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning,

ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester

såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna

följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur

salen, hördes yttra:

-- Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör

och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.

-- Men han ser bra ut! svarade den andra damen.

Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte,

som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och

hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes

närvaro.

Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men

ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne.

Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den

sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament,

hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu

var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av

smärta över att vara försmådd.

När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en

båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som

brukade vara hennes mål.

Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de

bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som

om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot

sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.

Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs

att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon

kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där _deras_ kroppar rörde sig i

samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån

det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och

det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så

började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam

den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju

verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans

spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog

henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!

Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller

nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var

slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall

på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga

ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören

av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven

vid årorna trädde fram.

-- Är det Ester? frågade han helt lugnt.

Flickan svarade, utan tecken av förvåning.

-- Ja, och är du här?

Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så

snabbt, att hon genast fungerade normalt.

-- Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.

Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:

-- Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!

-- Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett

kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon

sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med

aptekarn förutsåg man.

-- Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.

-- Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med

hundbröllop.

-- Va ä de?

-- Ska vi ta i land och se på soluppgången?

De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon

ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan

aning om erotik.

Och så foro de hem i soluppgången!

* * * * *

Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden

umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo

aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla

skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga

dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund

skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte

ingenting. Men en afton -- en afton hade de unga gått långt ut i skogen

för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt

ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet

som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen

hon bar.

Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han

endast fram de sedvanliga orden:

-- Är herrskapet förlovade?

Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först: