Anmärkningar 309

FÖRSTA KAPITLET.

Götiska rummen.

Elektriska ljuset tändes i Götiska rummen, och vaktmästare ordnade med

ett bord.

Två herrar i frackar inträdde i detsamma och granskade med en blick

anordningarne, som de tycktes ha under sin uppsikt.

-- Det var inte i går du var här! sade den ena av arrangörerna, som var

arkitekten Kurt Borg, brorson till doktor Borg, kallad Den Förfärlige.

-- Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag

satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de

andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum?

Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan,

och beskrev det gamla sceneriet.

-- Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss

lika.

Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.

-- Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?

-- Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår

bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.

-- Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?

-- Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta

hans gamla vänner från Paris och Rom.

-- Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske

kalabalik.

-- Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli

en försoningsfest. Tror du på en försoning?

-- Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell

till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna

fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han

instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här

säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi

äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! -- Nej,

tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du

Lasses visa på Hörnan i Paris?

-- Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?

-- Jolmigt! Alldeles rysligt! Det står still i luften, och sekelslutet

går in; man väntar nytt! Men vad?

-- Få väl se!

En rörelse vid dörren antydde att gästerna började infinna sig.

In trädde nu, fet, nyrakad, behandskad, professorn målaren Lundell. Han

bar vasaorden på fracken.

-- Tag bort den där s--n, sade Kurt Borg, och krokade ur stjärnan.

-- Nej, låt vara! protesterade Lundell godmodigt, van vid att man

skojade med honom.

-- Ja, men det är en skymf mot Lang, vår hedersgäst, som, mera förtjänt

än du, inte har någon stjärna. Vaktmästarne kan ta honom och oss andra

för straffade personer, förstår du!

-- Inte!

Ny rörelse vid dörren; konsul Isak Levi, fordom ledamot av Röda Rummet,

inträdde och skakade hand med Sellén, Lundell och Borg.

Därpå kommo gästerna gruppvis. En grupp akademister inträdde, som ett

moln kastar sin skugga över en äng.

Med dunder och gny rakade Den Förfärlige doktor Borg in, arkitektens

ungdomlige farbror. Kastande stridslystna blickar omkring sig, hälsade

han till höger och vänster med ett glåpord.

Där kom damer och herrar, men man märkte en bestämd skillnad, i det

akademisterna icke hade sina fruar med sig. Sällskapet var icke comme il

faut för dem, och man visste att det taltes ett språk här, som påminde

om ren svenska. Därtill kom, att societeten icke fick fira en norrman

efter riksrätten, och att artistdamerna hade fasoner, som icke voro

salongsmässiga. Det taltes till och med om att artisterna hade sina

»väninnor» med sig, och som man icke kunde skilja på dem från de andra,

voro misstag lätta att begå.

Slutligen inträdde en frejdig man, huvudet högre än de andra. Det var

Lage Lang, nytidsmålaren med det stora namnet. Vänsäll, rik, gästfri,

var han utanför de svenska söndringarne, och han gick därför oskadd

mellan eldarne, som han icke kände. Det var vännen och artisten man

firade, men man ville även ha en liten demonstration för norrmannen; man

ville visa att nationen icke delade regeringens mening, då den

behandlade Norge som en ockuperad provins, och man ville i sin mån

bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket, vars väl icke

tillgodosågs, när landet styrdes per telefon från Stockholm, så som en

utgård kan skötas av en bekväm förvaltare.

Därför leddes hedersgästen straxt ut på balkongen, som öppnade sig över

den stora folkfyllda musiksalen. När han trädde ut, knackades pågående

nummer av; och upp spelades: »Ja, vi elsker.»

Professorerna gjorde en sluten grupp, som höll sig inne, ty de hade på

känsel att det skedde något olovligt, som de inte borde vara med om.

Därpå fördes gästen till bords! -- Det var en fransk cabaret-supé.

Framför varje gäst stodo sex ostron och en öppen butelj vitt vin utan

namn, alldeles som hos Laurent i Grez, och därmed var tonen given,

minnena väckta, och stämningen 80-talets, fastän man nu var inne på det

betänksamma 90.

Det behövdes bara ett nomen proprium för att få eld i minnena.

-- Barbison! Marlotte, Montigny, Nemours! -- Hå! Eller: Manet, Monnet,

Lepage! -- Hå!

Inga tal höllos ännu, men alla talade på en gång; frid och fröjd,

endräkt och glädje rådde.

Vid desserten steg stämningen till extas. Man kastade apelsiner över

bordet, servetter flögo i luften, tobaksröken virvlade och tändstickor

släpptes upp som raketer; en guitarr trollades fram; Spadas visor

sjöngos med kör. Det var signalen till konvenansens upplösning;

professorerna röckos med och blevo unga; de häktade av sina

ordensstjärnor och utdelade dem med öppna händer; på Selléns rygg hängde

vasaorden och en vaktmästare hade fått hederslegionen på axelklaffen.

Slutligen knackades i bordet. Doktor Borg talade:

-- Vi ha druckit välgång åt vännen Lage Lang, och åt artisten, nu vill

jag dricka för norrmannen: Ni ska inte tro, att jag älskar norrmännen

med deras bondskryt och stora åthävor; jag är själv gift med en norska,

som ni vet, och det är ett djävla folkefärd; men jag älskar rättvisa;

jag vill icke se en stursk nation förödmjukad av att låna vår kung sex

veckor om året, och jag vill icke ha någon intimitet med ett främmande

folkslag, som har en annan utveckling än vi; jag vill icke se norrmän i

svenska riksdagen röra i våra angelägenheter och säga nej till allt,

liksom polacker och elsassare i tyska riksdagen; jag vill ha fred med

grannarne, och den freden kan endast vinnas genom skilsmässa, som i ett

olyckligt äktenskap. Ni skrämmer inte mig med ryssen, ty fria norrmän

och fria svenskar äro starka genom en frivillig allians, men svaga genom

en dynastisk union, som icke är någon union; Norge är nämligen de facto

ett kronland som Böhmen är till Österrike, och är farligare som sådant

än som allierat; svenska regeringens politik är en svekets, och daterar

sig från heliga alliansens tider, då folkrätt och billighet lades undan;

man har sökt väcka hat mellan brödrafolken, men ve dem som sådan

söndring sökt för att få härska! Ve dem! -- Oss, som arbetat på samling

och försoning, kallar man fosterlandsförrädare. Dem som så kallat oss,

kallar jag fähundar! Där han I ordet! -- -- -- Lage Lang, tag min

välgångsskål för ett fritt Norge, utan vilket icke ett fritt Sverige kan

finnas, och ett försonat!

-- Ett fritt Norge! Lage Lang!

Professor Lundell begärde ordet, men när han började med ryssen,

Kiel-freden, och förhandlingarne, tilltog pratet så att han dränktes,

tills slutligen sällskapet avbröt honom med »Norges bæste».

När Lage hade svarat, reste man sig från bordet, och en karneval vidtog

av sig själv.

Smågrupper avsöndrade sig dock för samspråk, och ute på balkongen hade

konsul Levi, Sellén och Kurt Borg slagit sig ner.

-- Nåå, det drar ju jämnt i kväll? sade Levi, tror ni det räcker?

-- Nej, svarade Sellén; det är bara vapenvila.

-- Nå, vad gör de er för ont då, professorerna?

-- Det kan ni inte döma om, ni utanförstående. De hindra, de bilda

allmänna meningen, de kväva; för övrigt äro vi som två fientliga

stammar, och jag tror att det skall vara strid, annars skulle alla måla

lika, och då blev det kinesisk konst, som står stilla och görs med en

borste över ett uthugget mönster. För övrigt: strid utvecklar krafter

och håller andarne vakna.

-- Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.

-- Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke.

De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens

själ och ande ... och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti,

men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de

andra äro ... jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som

dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli

de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de

äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla

orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå

icke oss.

-- De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.

-- Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större

ära.

Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som

förirrat sig till det rysliga sällskapet.

På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett

glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att

kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte

sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.

Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn;

han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.

-- Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt

enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin

klädsel.

Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan

satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.

-- Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta

honom?

-- Då går jag min väg, sade frun kort, och jag beklagar min ros, som kom

på en så smutsig rock.

-- Ja, gå du Augusta, avbröt doktor Borg, som kommit tillstädes; det är

ingen som har bjudit dig hit, för resten.

-- Hör nu Borg, inföll Lundell ...

-- Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad,

skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och vederlikar

blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i

synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av

honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

-- Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi

anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

Lage Lang kom till; när han fick se sin gamle vän, blev han ursinnig och

ville utbringa ett leve och ett hurra för vår störste målare, men detta

avstyrdes lyckligtvis, ty dels skulle polisen ha tillkallats, dels fanns

ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig

och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda

fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen,

liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina

drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Det blev förstämning i Götiska rummen, och det drog ihop till åskväder.

Men innan det bröt ut, hade professorerna avlägsnat sig.

Molnet låg kvar; glädjen att kunna blåsa viktoria grumlades vid

räknandet av döde och sårade; och Syrach var icke ensam bland fallne.

Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den

stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla

marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen,

i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han

låtit ligga.

Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett

lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i

hatten och hirschfängare vid sidan.

-- Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.

Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.

-- Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska

ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.

Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes

vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit

jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen

»kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och

köra till Stallmästargården.

-- Akta dig! skrek Isak Levi.

-- Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. -- Och troende sig vara

på sin kutter, ropade han:

-- Skota! -- Klart att vända! Fullt!

Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.

Borg ville ha ner varor på gården, men fastän norrmannen tyckte det vara

reson, avstyrdes dock upptåget av de andra; och det blev då farväl

slutligen.

Därpå började nattvandringen, den sedvanliga efter en fest, då man vill

säga allt som blev osagt därinne.

Alltså stamtruppen: doktor Borg, Kurt Borg, Isak Levi och Sellén, togo

först käerna och tittade på slottet, som man brukar.

-- Ja, där är slottet! sade Kurt, arkitekten; det står sig, det.

-- Än så länge, ja, invände doktorn; men när riksdagshuset kommer i

granit på Helgeandsholmen, så krossas teglet däroppe.

-- Varför inte; det är ju tidsandan, inföll Levi. Regeringen sitter ju i

riksdan numera, men varför, vet ingen; grundlagen säger att konungen

äger välja sina rådgivare, men nu är det Karl Ivarsson som väljer dem.

-- Du är galen!

-- Nej; Karl Ivarsson bestämmer utskottsvalen och besluter således när

ministrarne ska avgå. Då är det väl han som är regenten.

-- Hör nu, här ska nya operan stå, avbröt Sellén, som inte tålde

politik.

-- Ja, det skall bli opera; vad säger riksdagen om det?

-- De vill inte ha någon majoritetsopera, utan den får bli en

kommunalopera baserad på Lagerlunden och bottenvåningen.

Därefter tågade de; över Norrbro, Myntgatan till torget.

-- Där står Riddarhuset kvar! sade Sellén.

-- Ja, och jag var med när det stängdes, inföll doktor Borg. Tänk våra

store män från sista plenum! Den störste av de store; sådant slut! Falk

fick han, för han vädrade opp honom!

-- Och där är Riddarholmskyrkan; med Carl den tolfte och allting!

-- Du menar Gustav Adolf, fast du inte törs säga't.

-- Apropå Gustav Adolf, vet ni att det här lilla gravkoret heter

Vasaborgska, och där ligger hans son med Margareta Cabeljau?

-- Ja, det är ju en smaklöshet; men har ni inte sett gubben Cabeljaus

gravsten ini kyrkan? Jag har inte sett den, men den står i en

beskrivning om kyrkan. Det är så man vördar våra stora minnen! De kunde

gärna trolla bort de där Cabeljauarne!

-- Jag läste häromdagen hur man rafistulerade i Saint-Denis 1793, då

alla konungagravarne öppnades och länsades, upplyste doktorn. Där var en

del intressanta fysiologiska rön att göra. Ludvig den femtonde var till

exempel bara som ett svart ruttet stinkande tjärpreparat ...

-- Hör nu, medan vi håller på att bli körksamma, vill ni inte gå och se

på min körka, sade arkitekten Borg; jag har visserligen inte byggt den

men jag har restaurerat den; nycklarne bär jag i fickan, och Isak skall

få spela på orgeln om han vill.

Detta var i doktorns stil, och nu vände man om på sina spår för att se

på Kurts körka, som den kallades.

När de fyra hade inträtt i templet, som låg i halvmörker, endast svagt

belyst uppe i valven från gatlyktorna utifrån, blevo de motvilligt

imponerade av byggnadens storlek och valvens sköna linjer; de togo av

sig hattarne och gingo tysta framåt altaret.

-- Det är tjugo år sedan jag var här, började doktorn; och jag känner

inte igen mig. Var har du altartavlan?

-- Den är weg, svarade Kurt. Nu ha vi tabernaklet i stället,

skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusastaken.

-- Det är ju gamla testamentet, sade Isak.

-- Vi råkas igen alltså, svarade Kurt Borg.

-- Och här! Vad är det här för slag?

-- Det är dopkapellet eller baptisteriet.

-- Och så har du målat figurer på väggarne ...

-- Jaa, det är katedralens stil ...

-- Och predikstoln är degraderad!

-- Efter som högaltaret är det aldra heligaste.

-- Är du katolik, din hundra?

-- Inte ett spår, men katedralen är katolik; protestantismen har ingen

kyrklig stil uppfunnit, emedan den saknar positivt innehåll.

-- Det är kostligt i alla fall att se hur ni restaurerar katedraler; ni

återställer dem i deras ursprungliga skönhet, sådana de voro före

reformationens skövlingar. Akta er att ni inte gräver opp katolicismen.

-- Ja, här leker de lite var med katolicismen, alldeles som på Atterboms

tid. Kyrkoherden själv, en väldig pokerspelare för resten, har länge

varit misstänkt som krypto-katolik, och han, jämte ett prästkotteri har

haft på förslag att ändra kulten och få lite mer skönhet i den. -- Det

började eljes på 70-talet med upptäckten av våra gamla missaler och

breviarier, vilka hittades som omslag om handlingar i kollegierna,

restaurerades och gåvos ut bitvis. Där kom i dagen bland annat

Sequentier till vårt nationalhelgon Sveriges skyddspatron Erik den

helige. Kapellmästar Norman satte musik till Brigittas Rosa rorans;

Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i Sienas katedral; och

professor Byström verkade för kyrkomusikens restaurering på gammal

grund; Stenmuseum samlade de gamla altarskåpen; Vadstena kloster

återställdes och Brigitta blev nästan ett Lutherskt helgon; Uppsala

domkyrka renoverades och målades, och ärkebiskopen for till Rom, skakade

hand med påven, som öppnade Vatikanens bibliotek för kättaren. -- Nå vad

är det för farligt i det? Det tyder ju på en försoning mellan modren och

sonen, och det är ju vackert när fränder sämjas, i synnerhet när de äro

kristna människor båda, och endast dogmernas förgängliga verk står

emellan dem.

-- Ja, sade doktorn, det där intresserar mig så litet, för jag är visst

hedning; min morfar lär ha varit neger, och jag hör icke till detta

fårahuset; det är mig icke fientligt, men det är mig främmande.

-- För dig ja; men lutheranerna skrika i korus med pastor primarius i

spetsen; försoningslärans tolkar tjuta, när de få höra talas om

försoning mellan bekännelserna. Svaga käril, som spricka bara de få se

nytt vin!

-- Är det sant att Falk blivit katolik?

-- Det är lögn; men lutheriet har gripits av en sådan panik, att de

börja se katoliker överallt, ja de se jesuiter till och med, fast jag

inga sett. Jesuiterorden är ju upphävd av flera påvar, men ändå ses de,

alldeles som jesuiterna »såg» frimurare förr i världen. De kallar mig

jesuit också, mig!!! mig!!!

-- Det syns vara med kyrkorna som med synagogan, inföll nu Isak.

-- Vad är det med synagogan? frågade doktorn.

-- Jo, den är som ett snäckskal, ur vilket djuret krupit ut och dött.

Det är bara ett tomt hus, i vilket det susar helt svagt som ett minne av

ett brusande liv.

-- Det har du rätt i, Levi; men vad är det för nya bastrummor som höras

i världen?

-- Du menar armisterna? inföll Kurt. Det är internationella kristna,

synkretister, som öppna sina tempel för alla Kristi bekännare. De ha

ingen teologi, ingen kakes, inga fixerade former, ingen skillnad på

katoliker och protestanter; det är levande kristendom med tro _och_ goda

gärningar. Detta lilla _och_ är bindestrecket mellan de söndrade

kyrkorna, som stredo om _antingen_ tro _eller_ gärningar.

-- Vad är du för slag? frågade Sellén slutligen.

-- Det vet jag inte! -- En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför

att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan

sluta mig till något »erkänt» kyrkosamfund.

-- Är du kristen?

-- Ja, lika mycket som Isak är jude, och morbror Borg är hedning, lika

mycket eller lika litet.

-- Nu vill jag ha musik, avbröt doktorn; Isak skall spela Bach, och jag

skall trampa!

Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln.

Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda

rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han

att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med

storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes

vid en droskstation.

ANDRA KAPITLET.

Palatsrevolutionen.

Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr

på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är

posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har

nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen,

insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den

uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av

vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för

redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.

Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var

gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han

hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han

straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller

kasta i korgen.

I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv,

mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från

högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens

nummer tagit till vapen mot socialismen.

Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat

till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki

(eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt,

kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o. d. Han hade varit med och

sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets

ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut,

befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande

bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av

representationen, hade _vunnit_ och befanns nu utgöra en tredjedel,

trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från

en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således

förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en

fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men

hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.

Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet

utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.

Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer,

stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha

övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare

betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.

I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans

något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det

riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju

hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade

fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets

rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var

då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det

var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål

upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när

samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen

skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville

kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in

och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig

själv, och började vackla.

Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg

konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke

underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet

och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma.

Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt

utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på

konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade

prinsarnes hovhållning.

-- Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett

ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där

blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart

och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de

konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna

tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta

i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför

att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut

åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat

än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar

granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke

tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som

därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och

stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och

en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda.

Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång

för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att

samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu

är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke

alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria

_mäns_ förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på

med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man

invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke

håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga

nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i

den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande

sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det

starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig

underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade

familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade

ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma

operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne,

ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina

personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill

barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll

uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett

tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan,

fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som

paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i

dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft

en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg,

brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne

han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att

tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

* * * * *

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut

med detsamma:

-- Vad har du gjort?

-- Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.

-- Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av

erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare

existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina

upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå

fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och

hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri.

De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga

teorier.

-- Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?

-- Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty

jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och

observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med

andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför

är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen.

Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på -- allt! Då

jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro

värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de

förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket.

De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första

försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod

löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade

försök att hejda den. -- Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du

förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att

avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.

-- Jag, avgå? -- Aldrig!

-- Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!

-- En ny tidning går icke!

-- Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna

traditioner, den går.

-- Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare

som nidingar.

-- Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat,

som börjar underhandla. -- Har du inte märkt, att om man gör ett

medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt

underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet.

-- Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.

-- Aldrig!

-- Då ruinera vi dig med en konkurrent!

-- Det är en bror som talar så!

-- Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som

sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det

enskilta.

-- Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!

-- Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att

jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12.

Adjö! ...

Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga

tankar.

Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den

stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten

1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det

första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och

elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade

som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats

och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett

annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade.

Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade.

Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke

märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett

industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade

arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just

arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna.

Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar,

självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var

ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för

mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan

för livets lagar.

Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att

han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all

livets bitterhet.

* * * * *

Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och

tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen

besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året

med sin familj.

TREDJE KAPITLET.

Storö-borna.

Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som

gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade

sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind

och döv.

Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på

deras dialog.

-- En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en

dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde

land.

-- Öde?

-- Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag

är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom

provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det

var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den

befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste,

med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien

-- och några handelsmän.

-- Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?

-- Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män

mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan

yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två

och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000

ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. -- Du hör jag har

reda på mina liv som en sann livförsäkrare.

-- Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?

-- Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000

civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000

kommunala ämbetsmän.

-- Det är ju orimligt.

-- Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa't; och det är ingen hemlighet,

ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är

utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor

utvandrat.

-- Sju hundra tusen?

-- Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen

sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt!

Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då

200,000 utvandrade.

-- Va sa patrioterna då?

-- Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde

ett museum i förkänslan av slutet.

-- Varför utvandrar man; är det fattigdomen?

-- Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.

-- Vad är det då?

-- Folkhögskolelärarne -- det är ett konstigt folk må du tro -- de

påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist

uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur

skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet

ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att

kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld

är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man

numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med

sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många

vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som

reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med

järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och

lokomotiven skulle stå på inventariet.

-- Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

-- Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro

icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila

ämbetsmän det inte finns _en_ bokhållare; ehuruväl, vad skulle det

hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne.

Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men

nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv

milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

-- Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

-- Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att

sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan

nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till

största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa

bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna.

Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons»

ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av

universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet.

Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar,

vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade).

Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla

provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten,

där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och

prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom

indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel

är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det

verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig

i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man

placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid

efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås,

det lysande institutet för Skånska Akademien. -- Ja, det är så mycket

moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och

en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir

hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall

hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför

utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

* * * * *

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i

aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på

den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i

Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han

exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

* * * * *

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg

och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och

språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke

angelägna att råka dem.

-- Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta

bomben!

-- Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående,

jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till

dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende;

han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var

visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga

en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.

-- Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå

och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han

fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.

-- Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han

ännu sina ärvda svagheter ...

-- Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan

hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något

uträttat.

-- Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste

vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.

-- Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor

går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets

människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse

från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga

ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är

mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget;

jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans

egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som

gemensam.

-- Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.

-- Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat

befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har

fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!

-- Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla

sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?

-- När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till

familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du

inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den

gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon

tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det,

så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra

det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du

super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under

det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är

rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då

är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.

Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade

dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen

skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all

gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det

klara med svägerskans fixa idéer.

-- Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det

beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan

får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen

till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största

glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel!

-- Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med

prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill

avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva

yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste

och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på

frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker

ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från

yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot

prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt

vad ni vrövlar! -- Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så

få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.

-- Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?

-- Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden,

som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag

lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig

i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som

slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna!

Det vet du förut Brita!

Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet,

och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig

nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:

-- Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.

Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också,

därför svarade han:

-- Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och

det är ditt fel.

Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö,

fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett

fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.

-- Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att

illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.

Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax' sida,

och var straxt redo till försvar.

-- Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.

-- Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt,

såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en

trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt ...

-- Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden ...

-- Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap;

du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur

göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får

göra det. Du är ett as; det är alltihop.

-- Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.

-- Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet

ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en

fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna,

stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga

djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.

-- Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.

-- Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.

Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto

sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för

att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i

kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för

att båten skulle kunna flyta.

* * * * *

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började

redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små

åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De

jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade

lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo

på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två

hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och

slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella

metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten,

byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på

Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt;

men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade

att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett

beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och

församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

-- Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga

sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.

I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster.

Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på

varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor

Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast

hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon

tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och

processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett

slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags

mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om

han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och

andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en

motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans

förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk

levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och

mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av

människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var

känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack

aldrig _för_ mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den

förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej

spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom

otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i

sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig

böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och

skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören

var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en

regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade

han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan,

och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar

voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde

efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst

äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets

härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över

gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade

nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till

husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.

-- Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.

Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig.

Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet,

utan tyranni när kvinnorna rusade fram.

-- I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta

allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!

Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman

med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och

därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett

pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans

med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000

kronor om året.

* * * * *

Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför

började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern.

-- Passagerare i lä!

Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte

några upp i lovart.

När den snede styrmannen -- han var alltid sned och röögd som en mört --

skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man

skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den

skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne,

där stångkrokar bugade sig för baksuget.

-- Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt.

-- Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en

snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till

denna pråm. Eller hur du Petter?

Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade:

-- Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är

ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom.

Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna

av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:

-- Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.

-- Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett

djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för

fötterna och tjuta.

Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde

på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en

anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom

reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan

världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark,

en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att

känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd

på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten

härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade

eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade

här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde,

som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets

bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att

vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick

på oförtrutet:

-- Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen.

Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin,

och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig

i den riktningen?

-- Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru

Brita, utan pryderi, men också utan intresse.

-- Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.

-- Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de

viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får

man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om

såna här saker får man inte skriva ens!

-- Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.

-- Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä

pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er!

Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring

av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För

ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän,

men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte,

men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du

Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka

får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på!

Fyffan!

-- Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans

stående samtalsämne.

-- Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem

deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.

-- Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar

...

-- Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!

Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på

bakbenet.

Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes

hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en

gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan

över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt

leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga

djuret.

-- Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta

parti för den förorättade och förnedrade människan.

-- Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.

-- Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i

stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar

han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt

sakramenskade egoistfä!

Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.

Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka

sig.

Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt

Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth.

Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne,

och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina

förargelser.

-- Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur

får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så

kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa

djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som

jättesnillen ...

-- Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska

världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen

utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika ...

-- Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om

människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren,

det är logik. -- -- -- Men det är förruttnelsesymptom, när små eller

stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen

får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är

ruttet alltihop!

Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan:

-- Anders tycker också att jordbruket är ruttet!

-- Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det

är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att

införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner

kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror

ni att det bär sig? -- Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi

köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så

utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på

ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan

vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade

verkligen 7 millioner.

-- Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan.

-- Tala inte om'en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig

för det?

-- Jag parerar med utförseln, sade Isak.

-- Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 _tusen_ utfört,

även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92

millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige

på?

-- På trä och järn!

-- Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i

Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på

valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar

och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket

förnekas om han är åt höger.

-- Nå järnet då?

-- Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162

millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91

millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha

köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever

Sverige på?

-- På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande.

Isak log.

-- Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna

icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen

vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös

gäldenär?

-- Ja, svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång, när han gick

på muren ännu och profeterade för döva öron.

-- En konstig kropp den där Falk, som slutligen råkade i strid mot sig

själv ... invände Isak.

-- Nej, det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med

ståndpunkter, och som samvetsgrann laborator anställde han

kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste

mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet

utföll negativt, återvände han till den beprövade utgångspunkten. Det

där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig, om han använt

Kierkegaards metod. Denne diktade författarpersonligheter och gav sig en

ny psevdonym varje gång. Victor Eremita är en annan än Johannes

Climacus; Constantin Constantius är icke Johannes de Silentio, men alla

tillsammans äro Sören Kierkegaard. Falk var en vivisektör, som

experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han

gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet

sanningen. Och skulle hans samlade skrifter komma ut en gång, borde icke

ett ord ändras, utan alla motsägelser lösas i den gemensamma

Kierkegaardska titeln: Stadier på Livets väg.

Nu plaskade ångbåten in i Kyrkviken, och passagerarne måste råkas vid

landgången, vänner och ovänner.

FJÄRDE KAPITLET.

Redaktören.

Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var

länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en

viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem

introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid

Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar,

men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet

Borg.

Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med

klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt

uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla

namnet genom kunskaper och befordran.

Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav

student.

Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn.

Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i

studentkatalogen.

När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob.

Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans

arv och eget, hans traditioner och familjeära.

Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade:

-- Är Borg verkligen svensk adelsman?

-- Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern?

Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade

med en blinkning:

-- Jo! i adelskalendern!

-- Nåå? återtog Gustav.

-- Ja, si adelskalendern det är _en_ bok, men ättartavlorna, si det är

något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor?

-- Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok.

-- Ska vi se på'n då, svarade kuratorn och tog en volym från

skrivbordet. -- Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för

länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore

beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset -- nu

ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett

kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd.

Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på

en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån:

-- Då äro vi adopterade!

-- Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om

man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha

låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni

vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu.

Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall:

-- Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut

hederlig!

-- Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen,

och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste

Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten

adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu

halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652

måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk

irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla

dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört

såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42

uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung);

Eochy; Collumium.» -- Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har

avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn

inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än

Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under

sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till

boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller

härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro

utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all

världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien

med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och

ambassadsekreteraren --sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna

över. -- Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket

Thackeray har härlett ordet snob! för resten!

Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde

klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom

gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll

sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han

till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i

hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen.

-- De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid

sådana där manövrer.

Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och

kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan

avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida

som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i

stat, kyrka och samhälle.

Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många

andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en

atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt,

emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och

framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men

under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette _en_

tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände

krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen

invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå

under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans

vilja.

Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de

andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde

buskonungens »sedliga storhet» prisas.

Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han

fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl

XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv;

men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på

de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som

var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans

ord ungefär:

-- En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen

rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i

denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De

döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man

icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar,

men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv

i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon

denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart

folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst

utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska

jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och

vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! -- Men er

hjälte -- som icke är min! -- var den osedligaste människa som levat; ty

den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen

äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII

får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han

är osedlig.

Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det

också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att

det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har

kallat oss för lakejer och med rätta ...

Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att

han gjorde en kadens och ändrade tonart.

-- Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få

pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman.

Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad

om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma

allvaret.

-- För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som

bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det

kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra

oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor

eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu

inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig.

Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke

någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur

svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i

hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det

är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet.

Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda

läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är

predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från

föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl

organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man

kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder

sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och

bordell; universitetet är en skola -- en skola för högfärd, förtryck,

lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda

ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i

romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk

rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som

vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen

Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton

års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så

veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi

icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och

då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl

organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva

dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare,

mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap

han mest saknar, nämligen sedlig storhet.

Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid

universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade

sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska,

ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att

professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på

tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.

Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik

inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man

sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ,

härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton

år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far

haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.

Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit

tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i

den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den

lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så;

vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig

skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något

ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det

Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde

för.

Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik

åt brodern som så här:

-- Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt

adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid

ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en

skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan

Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.

Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.

-- Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er

konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade

segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev

icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal

Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska

namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla

en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle

vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa

busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest

berömd för sina återtåg.

Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan

Banér fick man icke röra vid.

-- Är du svensk du? skrek han.

-- Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.

Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en

Upplands-dragon-sabel -- och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst,

som snart nog infann sig.

Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på

förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.

-- Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här

med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall

multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke

förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster,

befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på,

och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något

som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras -- ett

maison de tolérance, enfin!

Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle

pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal

statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.

Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för

att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.

* * * * *

Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var

med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri.

Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han

slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo

ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev

spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu

var den kommen.

* * * * *

80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade

åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och

lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om

allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De

gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden,

blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp

kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med

gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda,

och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak

på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde

den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de

gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett

godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet,

det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor,

sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som

stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig

själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden

revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var

ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om

äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och

rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken,

på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.

* * * * *

Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den

falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon

uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med

kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då

sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel

tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle

föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska

och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon

hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin

dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon

ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke

var ren.

-- Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.

När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en

annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan

tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.

En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man

icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man

inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen

tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker,

att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett

egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro

starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och

sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.

Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga

tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam

hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den

fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät

henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.

Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse

nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga,

de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen

genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och

fullkomning.

-- Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och

innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma.

(Differentieringslagen.)

Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad

se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den

andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.

-- Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut.

Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och

efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!

Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många

beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga

kvinnor voro misstänkta eller förvunna.

Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke,

ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:

-- Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets

underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att

jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och

inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora

hjärnan och lilla ...

Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i

luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som

doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat

norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern

kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var

norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han

hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare.

Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det

var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick

med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.

-- Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.

Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.

Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru

Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som

hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon

klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot

lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar

klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma

hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora

smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var

fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut

hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från

gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars

skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord

i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt

oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.

Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg

straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande.

Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här

icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende

och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».

Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev

fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet

genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.

-- Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som

riksdagskandidat för liberala partiet.

-- Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen

utan att märka det.

-- Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge

svågern.

-- Kalla, ja? men han är ju konservativ ...

-- Du menar i vissa frågor, då?

-- Ja, jag menar det; i kvinnofrågan är han reaktionär, och måste

bekämpas. Dessutom är han norskhatare!

-- Ånej, retade Gustav; han är ju gift med dig!

-- Ja, det är just därför jag kan döma honom! han kallar Ibsen för en

tosk och Björnson för en käring. Är inte den norskhatare?

-- Det kan väl icke vara hans allvar?

-- Stod han inte på Lage Langs fest och kallade norrmännen ett djävla

folkefärd, och så skällde han ut sin hustru; men jag har redan varit hos

advokat ...

Nu ljusnade Gustav Borg, ty det var ändamålet med hans besök, att få

veta hur långt det var gånget.

-- Varför skall ni skiljas? gentog svågern med en äldre broders hela

deltagande. -- Tänk på barnen!

-- Dem skall jag nog sörja för!

-- Är du säker han släpper dem?

-- Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig

lösning på frågan.

-- Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.

-- Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.

-- Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet

som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en

trovärdig person.

-- Han? Den största lögnare som går på jorden!

Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock

blåsa lite på'n innan han gick.

-- Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle

förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får

han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina

kvinnor.

-- Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i

kvinnotidningen!

Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick,

pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:

-- Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid

processen!

-- Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.

-- Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!

Därmed var det mötet slut.

* * * * *

Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos

redaktören.

Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde

det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i

utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i

utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra

vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig

framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med

hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man,

att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet,

till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i

partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du

fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet.

När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn

orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig

själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare

handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk,

tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från

hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll,

och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock

icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet,

vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän,

förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna

svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.

»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen»

och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn;

men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade

svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja _allt_

norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd

avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och

kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till

riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i

hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik,

intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin

bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt

in i broderns fästning för att spränga honom i luften.

Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos

fru Dagmar.

Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för _sin_ därför att hon

medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen

stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med

femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där

hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där

hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.

Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans

brutala konversation på ångbåtsresan.

-- Hör du, min gumma lilla, började han; om jag säger dig, att vi måste

neutralisera Gustav, så betyder det inte att jag ämnar kompromissa med

dig.

-- Vad har han för sig nu då?

-- Jo, för det första motarbetar han tidningen; för det andra vill han

hindra min kandidatur, och för det tredje spelar han på börsen med era

pängar.

-- Med mina pängar?

-- Nej, med era; men det är lika klandervärt!

-- Spelar han på börsen?

-- Ja, de ha lärt sig, de här gamla gökarne!

-- Hur ska jag kunna hindra det?

-- Du ska skiljas!

-- Menar du det?

-- Ja, det menar jag. Ert äktenskap har spelt ut sin roll, och ni ska

inte sitta och ruttna tillsammans; ungarne äro flygfärdiga och boet ser

inte trevligt ut.

-- Så du talar!

-- Ja, så talar jag! Ni ha upphört vara makar för länge sen, och nu

gäller det barnen, att de ska få leva och andas. Fadren har gjort sitt,

och nu trycker han bara, förtrycker, hindrar, förkväver! Weg med honom!

-- Och du är far själv!

-- Ja; just därför vet jag ...

-- Spelar han på börsen?

-- I kaffe och socker!

-- Jaså? I kaffe och socker? -- Jaså?

Här gjorde fru Brita en paus, och som hon var snabbtänkt, hann hon under

den pausen fatta ett beslut. Hon reste sig och gick till ett obegagnat

isskåp, där hon förvarade viktiga papper. Hon letade, och när hon

funnit, återtog hon samtalets tråd:

-- Jag har icke äktenskapsförord visserligen, men jag har något annat;

jag har brev.

-- Akta dig för brev, Brita; inför domstol svänger de sig ifrån brev; de

säger antingen att de inte skrivit dem, eller att de inte menat så och

så, att det var skämt bara. Nej, du skall ha ett faktum, hälst ett

flagrans delictum.

-- Va ä de?

-- Det är den brottsliga handlingen begången i två bergfasta vittnens

närvaro.

-- Nej, det vill jag inte!

-- Inte i dag, men om du låter händelserna utveckla sig, kanske du vill

senare.

-- Jag har blundat, jag har förlåtit; jag kan sägas ha medgivit, men när

det gäller mina barn, deras arv och framtid, så är jag inte att leka

med. För övrigt; man kunde tänka sig, att han samlar till -- -- -- ett

nytt äktenskap med _henne_.

-- Efter dina tankar gått i den riktningen, så: håll ögonen öppna och

skriv framför allt ingenting på papper, som han lägger för dig! Du vet

jag inte är någon blind anhängare av er kvinnor; men rätt skall vara

rätt!

-- Du hatar din broder?

-- Det är väl lite för mycket, men jag väpnar mig mot en fruktansvärd

fiende ... Rörande det; vet du om Gustavs kontrakt med Holger?

-- Ja, Holger skall betala ett stort årligt arrende till Gustav för

tidning och tryckeri.

-- Vet du hur stort?

-- Nej!

-- Nåväl, det är så stort att han icke kan gå i land med det.

-- Har Holger ingen hållhake på honom då?

-- Jo, han har sin amerikanska fräckhet!

-- Hur skall det där gå?

-- Vi få hjälpa honom! svarade doktorn och räckte svägerskan handen. För

nu blir det strid, på liv och död!

-- Vill du inte stanna till middan? frågade fru Brita, jag vet inte vad

jag har, för jag sköter inte hushållet?

-- Nej, tack min vän, jag kan inte sitta till bords med den mannen, som

just nu har inträngt i mitt hem för att mörda mig.

-- Är han hos dig?

-- Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta

när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.

FEMTE KAPITLET.

Kung Lear och Patern.

Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev

sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade

tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som

han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som

kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga

underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det

var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt

och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur

brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den

andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne

så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan,

tände många tändstickor och fnös.

Slutligen kom tidningen.

Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp

bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra

sidan.

Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!

Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp

redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:

-- Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.

-- Nej, vi kunde inte trycka'n, svarade sonen.

-- Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på'n, och ...

-- Vi kan inte trycka sånt där nonsens! svarades från sonen igen.

Då slocknade fadrens röst; han försökte ryta, men blev stum. Och stum

gick han ifrån telefonen, tog hatt och käpp för att komma ut i skogen.

När han gick förbi Britas köksfönster, såg han henne sitta med bladet i

ena handen och pennan i den andra; hon skrev, skrev mot honom, sin man,

under det sonen ryckt pennan ur hans hand vid självförsvaret.

Han krympte ihop, han förintades. Han som grundlagt denna tidning,

skrivit upp den till en maktställning och förmögenhetskälla, han

förvägrades att skriva i den, av sin egen son. Och han tänkte på Kung

Lear, på undantagsmannen, på den avsatte. Han började gå, ut åt ägorna,

genom hagar och ängsmarker.