och språkade med varandra tvärs över gatan långt efter det solen som ett
stort rött klot sjunkit ned i Sundets mjuka vågbädd. De hade god tid och
voro ej kvällssömniga, ty de förhastade sig ej om morgnarna. De hunno
ändå så väl med sitt lilla arbete, som sällan stördes av några oväntade
tilldragelser.
Lika stilla och betänksamt som människorna skredo kossorna varje morgon
ut från sina respektive hem, samlade sig på torget, där »hören», försedd
med en väldig stav mötte dem och gingo sedan i högtidlig procession ut
till den s. k. »Fädröften» för att där tillbringa sin dag. När det led
mot kväll såg man samma högtidliga procession vända tillbaka och på
torget skildes de åter för att söka sig hem till sina bås.
På samma sätt stämde även fåren möte på torget för att sedan i samlad
flock simma över »Flommen», där deras Eldorado väntade dem. Men det mest
utmärkande i anseende till djurlivet, voro dock de stora, ståtliga
gässen. Varje någorlunda besutten Falsterboit rådde om sin gåsflock och
för att kunna kännas bättre åtskilda hade varje flock sitt bomärke, d.
v. s. man klippte dem i simhuden, vilken operation år efter år
försiggick efter samma regler. Det var en underlig syn då dessa präktiga
fåglar i gåsmarsch spatserade fram genom gatorna för att, även de, mötas
på torget och sedan tillsammans vagga ut till vångarna, där föda och
friluftsliv väntade dem. De voro från barnsben uppfostrade att strängt
hålla sig inom egna gränser och ej jaga på förbjuden mark, och det
skulle förefallit deras ägare som något oerhört, som en världsskakande
revolution, om gässen i detta fall förgätit sina plikter.
Sålunda hände det sig för några år sedan att en Malmöfamilj, i likhet
med så många andra, byggde sig en villa i Falsterbo. Lyckligt och väl
installerad där ansåg man att en liten gåsflock borde anskaffas, enligt
landets sed. En vacker dag anlände också en samling verkliga rasgäss
förnäma att skåda, och sedan de behörigen beundrats samt trakterats med
vin efter resans vedermödor, släpptes de ut på ägorna. Men, vare sig att
vinet gått dem åt huvudet eller de läto locka sig av sina rödbenta
kamrater ute på »Fiddevången», nog av, de smögo sig dit och läto den
förbjudna frukten sig väl smaka, – glömska av sin förnäma härkomst och
låtsande som de ej visste att »noblesse oblige». Någon tid efteråt, då
en del av de förnämligare Falsterbofruarna inviterats till ett kafferep
hos en släkting till ovan nämnda familj, kunde de ej, trots alla
värdinnans ansträngningar, förmås att tala om annat än »Hereshövdingens
geess», som hade så litet urskillning och så dålig uppfostran att de ej
förstått att hålla sig inom egna landamären.
Så kom det en dag då järnvägen förde med sig den stora invasionen, då
villor växte upp med oanad hastighet, Falsterbohus reste sina stolta
murar och resandeströmmen översvämmade det lilla samhället.
Både människor och djur åsågo metamorfosen med stum förvåning, utan att
dock synas synnerligen imponerade därav. Det kunde ha sina sidor att på
så nära håll komma i beröring med stora världen, som förr legat så
långt, långt borta. De små gårdarna fylldes med badgäster och
plånböckerna med sedlar, men lugnet och idyllen voro störda.
På heden som förr bredde ut sig i imponerande ödslighet sågs nu den ena
villan efter den andra, inhägnad och oåtkomlig. De gamla väderbitna
pilarna, under vars skydd en ståtlig flora utvecklade sin brokiga
skönhet, försvunno. Elden, som kanske ej alltid hanterades med
tillbörlig försiktighet av främlingarna, härjade flera gånger det lilla
samhället, vars halmtäckta gårdar blevo ett lätt rov för lågorna.
Automobiler susade fram på de nyanlagda vägarna och ett mondänt badliv
utvecklade sig mer och mer.
Vad finns då kvar av forna dagars Falsterbo? Jo, först och främst det
stora oändliga havet – det är ju oföränderligt och dock skiftande, än
djupblått, stilla och genomskinligt, än rullande sig i skyhöga, hotande
vågor med vitt skum på sina breda ryggar. Den gamla, vackra kyrkan,
halvt begravd i flygsand, med sin lilla kyrkogård, där de döde vila i
sanden och gravstenarna med de främmande namnen minna om Falsterbo
storhetstid samt den väldiga fyren som med sina eldögon håller vakt över
stad och strand. De egendomliga tångvallarna innesluta ännu, åtminstone
delvis, den lilla staden, vars invånare alltjämt iakttaga sina gamla
sedvänjor och tala sitt underliga språk, som knappast är svenska,
oanfäktade av kulturens inflytande.
Helt nyligen hände det sig att en främling sporde en av de gamla
Falsterboiterna vad de väl kunde taga sig till under vintern, särskilt
på söndagarna? Svaret blev: »Vi sidder å tänkjer – iblan bare sidder
vi.» –
Och så komma de säkerligen att »sidda» till världens ände.
En skånsk storbonde.
I en by nere i Skytts härad, levde under förra hälften av 1800-talet en
man, vars liv och hela läggning omgåvos av ett visst romantiskt skimmer.
Han var i viss mån ett slags John Hall-figur, dock naturligtvis med
många olikheter.
Han hette Nils Jönsson och stammade från en rik och förnämlig bondsläkt
med gamla, goda anor. Några bröder hade han ej, blott trenne systrar,
vilka i sinom tid blevo väl gifta och voro förträffliga kvinnor, som
skötte sina stora hem utmärkt och uppfostrade sina barn i tukt och
Herrans förmaning. Flere av deras söner gingo den lärda vägen och blevo
berömda män, var på sitt område.
Under uppväxtåren fick han, som andra bondsöner, deltaga i arbetet
utomhus för att inhämta de praktiska lärdomar, som voro nödvändiga och
som skulle göra honom duglig att en gång övertaga den stora gården. Ofta
hände det honom då, att han stannade av mitt i arbetet, där han gick
bakom plogen eller sköte sin lie, då de stora fälten börjat mogna till
skörd, och gav sig till att betrakta den blå strimman av hav, som låg
där söderut och som alltid lockat honom. Där bortom låg ju den stora,
underbara världen, som han läst om i sina berättelseböcker och som han
ville se, _skulle_ se, förr eller senare.
Han var en vacker yngling med markerade drag, stora, blå, uttrycksfulla
ögon, mjukt, vågigt hår, rank och ståtlig. Och han var glad, älskvärd
och sorglös, den främste i dansen, den trevligaste pojken med ett ord på
hela söderslätt. Också var det mer än en av bygdens unga tärnor, som i
tysthet drömde om att som Nils’ hustru få regera i den präktiga gården,
som en gång skulle bliva hans.
Nå, det dröjde ej heller så länge innan han var färdig att göra sitt
val. Systrarna voro gifta, föräldrarna döda, ensamhet älskade han ej och
han började snart se sig om efter en hustru. Hans val utföll lyckligt.
Flickan stammade från en ansedd släkt, och ägde, utom åtskilliga tunnor
guld, dessutom många förträffliga egenskaper. Det säges om henne att hon
var en god maka, en förståndig mor och en duglig husmoder. Dock blev
glädjen ej lång. En svår sjukdom bröt för tidigt hennes krafter och Nils
blev alltför snart lämnad allena med sina barn och sin sorg.
Naturligtvis blev det ej i längden möjligt för honom att reda sig ensam;
både barn och gård krävde ju tillsyn, och hur sorglös än Nils av naturen
var, blev det honom dock klart att här gällde det allvar, att han ej
kunde låta allt gå vind för våg och att han alltså måste gifta om sig.
Valet föll sig emellertid ej så lätt denna gång, enär det ej var mindre
än tre flickor han hade i tankarna och han var ej i stånd att avgöra,
vilken av dem han föredrog. Äntligen fattade han ett beslut, som var
karaktäristiskt nog. En morgon sadlade han sin präktiga ridhäst och gav
sig, likt prinsen i sagan, ut att söka sin prinsessa. Då han kom till
korsvägen lät han hästen bestämma över sitt öde genom att lämna honom
fria tyglar och låta honom välja vad väg han behagade. På så vis kommo
de till en gård där den ena av de utvalda bodde. Nils gav sig genast in
på sitt ärende, fick ja både av föräldrar och dotter och red därifrån
som förlovad.
Det blev ingen lång förlovningstid och han införde snart den nya frun i
sin gård. Återigen hade han ökat sin förmögenhet, tack vare den
ansenliga hemgift hustrun förde i boet. Men Nils var ingalunda den som
lade sina penningar på kistbottnen, tvärtom, ju rikare han blev, dess
mer förstod han att sätta dem i rörelse.
Gården, redan förut ovanligt stor, utvidgades ytterligare och
tillbyggdes med ett par ansenliga flyglar. Ännu i dag skiljer de sig
genom sin storlek från granngårdarna, och belägen som den är på en höjd,
synes den vara liksom huvudet högre än de andra. De stora salarna
möblerades med en, åtminstone för den tiden okänd, lyx, med höga
speglar, ljuskronor, dyrbara skåp o. s. v. Han ägde, utom ett ovanligt
ordningssinne, både smak och urskillning och nedlät sig aldrig att köpa
vad kram som helst.
Så började hans vetgirighet att taga ut sin rätt, och hans håg att lära
känna och se något annat utöver den vanliga trånga kretsen blev allt
mera oemotståndlig. Han reste utrikes, till Berlin, södra Tyskland och
Karlsbad, där han länge uppehöll sig, och då han återvände, medförde han
många ovanliga och dyrbara ting, som fyllde de hemmavarande med beundran
och förvåning. Och han redde sig märkvärdigt bra med språket.
Begåvad och andligen rikt utrustad som han var, drev han det därhän att
han på egen hand lärde sig både tyska och franska, med det goda resultat
att han tämligen obehindrat kunde tillgodogöra sig de litterära skatter
som lockade honom. Med omsorg och energi skaffade han sig småningom ett
rikt och utvalt bibliotek, som innehöll en mängd värdefulla böcker, vida
värdefullare än någon förstod förrän långt efteråt, då det visade sig
vara för sent att taga dem till vara.
Smaken för resor tilltog alltmera och sålunda hände det sig att han
varje sommar begav sig till Karlsbad – med eget ekipage, via
Malmö–Köpenhamn. Han spelade således grand seigneur därute och han lär
ha gjort det med en viss framgång, tack vare sina personliga egenskaper
och sin frikostighet, för att begagna ett lindrigt uttryck.
Aldrig återkom han utan att medföra nya, värdefulla föremål till sina
samlingar. Ty han hade samlarevurm, denne märkvärdiga bonde, och det var
ej blott böcker som lockade honom. Så hade han exempelvis en stor
myntsamling, som ansågs ytterst värdefull, en hel liten arsenal av gevär
och andra vapen, men framför allt samlade han på klockor av alla slag
och representerande ett stort värde. Han hade en stor sekretär full av
märkvärdiga ur, från de allra äldsta gamla rovor, till de mest förnäma
miniatyrur och vidare ägde han bordstudsare med sinnrika och invecklade
verk, pendyler, klockor med speldosa och rörliga figurer,
»papegojklockor», med ett ord, ett helt klockmuseum. Den märkligaste av
dessa skatter hade han kommit över i Baden och den lär hava förekommit
på Baltiska utställningen, där den händelsevis upptäcktes av en kvinnlig
anförvant till Nils. Hon hade i sin barndom så ofta beundrat den fina
tingesten att hon genast kände igen den. Dess historia lyckades hon
emellertid ej uppdaga.
Man må emellertid ej föreställa sig att han behärskades endast av
fåfänga och begär att synas förmer än andra av sitt stånd. Han hade ett
öppet sinne för skönhet, vare sig den mötte honom i naturen eller i
konsten, vilket visade sig även däruti att han i hög grad älskade musik
och var verkligt musikalisk. Han gav sig ingen ro förrän han lärt sig
traktera flera olika instrument, gitarr, piano och fiol. Härvid var han
tvivelsutan sin egen läromästare, möjligen med någon liten handledning
av den gamle klockaren i byn.
Det var väl samma sinne för konst, som i förening med det lika
utpräglade storhetssinnet, förmådde honom att ständigt hålla sig med
egen loge på teatern i Malmö. Och han försummade ej gärna något
tillfälle att resa in till den stora staden, ehuruväl vägen dit ej var
den närmaste, så fort ett teaterspel förestod – helst som mecenat, i
spetsen för ett antal inbjudna.
Åt den stora trädgård och park som omgav gården ägnade han stor omsorg.
Gräsplaner anlades, de gamla, ståtliga buxbomshäckarna tuktades och
klipptes och i brokig mångfald stodo alla de blommor, som den tiden voro
på modet och nu åter börjat komma till heders, ringblommor,
riddarsporrar, lavendel, gossen i det gröna, stockrosor och mycket
annat. Det var honom en glädje, då på vackra sommardagar stadsborna
sökte sig ditut och lägrade sig under de stora träden, alldeles som om
det varit en offentlig park.
Såsom något särskilt anmärkningsvärt berättas det att Nils var den
förste, som nere på slätten anlade sparrissängar och det var säkerligen
med hemlig stolthet han bjöd sina vänner på denna delikatess. Gästfri
var han och han tyckte om att se vännerna hos sig och låta dem beundra
sina ägodelar. Då kom det dyrbara porslinet och de slipade
kristallglasen fram, välfägnaden var riklig, värden underhållande och
älskvärd och glädjen stod högt i tak.
Men sorgen gjorde åter sitt intåg i gården och åter var det hustrun som
kallades bort. Äktenskapet hade varit lyckligt och det var ett hårt slag
för Nils och hans barn. Dock låg det ju ej i hans lynne att gå hemma och
ruva över sina sorger, fastmer tilltog hans smak för det rörliga,
oroliga liv han vant sig vid. Hade han ej annat mål för sin färd, reste
han till Trälleborg, som var närmaste staden, och hur ofta han än visade
sig där var det ändå alltid lika uppseendeväckande, då nämndemannen Nils
Jönsson kom åkande genom den långa gatan i den fina vagnen, dragen av
präktiga svarta hingstar. Alltid hade han då alla stadens bytingar i
full fart efter sig och från alla fönster stucko nyfikna huvuden ut, som
om man aldrig kunde få nog av att betrakta denna ståt. Och nog vankades
det mer än en blank silverdaler åt den beundrande barnskaran ur Nils’
späckade börs, som aldrig hade svårt att öppna sig.
Hur han nu reste och färdades, mötte han åter en ungmö, som han fann
värdig att föra till sin gård, i egenskap av hustrun numro tre. Återigen
hade han tur, ty även denna gång gifte han sig till förmögenhet, och
dessutom var hon en utmärkt kvinna, denna hans nya fru, duglig, god och
uppoffrande. Dock var det en sorglig lott hon gick till mötes och hon
behövde väl sitt tålamod och sin stora tillgivenhet för Nils för att
kunna bestå provet.
Den oroliga anden fick alltmera makt med honom och gick jämsides med det
ständigt växande begäret för lyx, nöjen och resor. Ehuru han var en
duglig lantbrukare, gick gårdens skötsel alltmera tillbaka, under
husbondens ständiga frånvaro. Inkomsterna höllo ej jämna steg med
utgifterna och skulderna ökades på ett betänkligt sätt.
Grannarna började alltmera betänksamt undra, vart det i längden skulle
bära hän; en och annan vågade sig väl även fram med en saktmodig
förmaning som dock, naturligtvis, var utan gagn. Nils’ hustru gjorde
visst vad hon kunde, för att hålla igen, men vad hjälpte det? På
utförsbacken är det svårt att stanna och för Nils visade det sig vara
omöjligt.
Den dagen kom också snart då all denna härlighet ramlade som ett korthus
och olyckan på allvar höll sitt intåg i nämndemansgården. Det blev tunga
dagar då eftertanken kom och Nils själv började förstå att det ej längre
var möjligt att reda upp den trassliga affärshärvan. Och det blev, efter
den tidens mått, en jättekonkurs, en fullständig ruin.
Alla de med sådan möda och kärlek samlade dyrbarheterna gingo under
klubban, skingrades som agnar för vinden. Det präktiga biblioteket fick
gå samma väg; ingen förstod att samla och tillvarataga de skatter som
där funnos och som såldes för vrakpris. Först många år senare kom det
från fackmän förfrågningar till släkten, vart dessa skatter hamnat, utan
att dock, tyvärr, några upplysningar kunde givas.
Så kom slutligen den dag, då Nils måste lämna sitt ståtliga hem i andras
händer, för att själv draga till ett litet, oansenligt ställe, som ännu
var hans. Känslig som slättbon är för att veta sig vara föremål för
prat, medömkan, kanske skadeglädje, sällade sig till sorgen en
outhärdlig känsla av skam. Det blev honom ej möjligt att finna någon
trevnad eller frid i det enkla hem, där hans återstående dagar skulle
förflyta. Hans hustru gjorde allt för att trösta honom, och själv fann
hon sig, för hans och barnens skull, tåligt och utan klagan i sina
ändrade förhållanden, men alla hennes ansträngningar voro fruktlösa och
Nils’ svårmod var i ständigt tilltagande.
Han förmådde ej lösgöra sig från tankarna på vad som varit och vart hans
överdåd fört honom. Bekymmer för den stora familjens utkomst – han hade
tretton barn, de flesta minderåriga – ökade hans vånda och bröt
slutligen hans motståndskraft helt. Efter en långvarig sjukdom, under
vilken han med oändlig ömhet vårdades av sin hustru, fick han till slut
ända det liv, som han älskat och njutit av i fulla drag, men vars glans
till sist brast som en såpbubbla, för sent lärande honom förstå huru
fåfänglig hans färd varit.
Av de många barn han lämnade efter sig, hade ingen i någon nämnvärd grad
ärvt faderns egenskaper, varken på gott eller ont, och ingen av dem har
spelat någon mera betydande roll. De flesta av dem hava nöjt sig med,
ja, föredragit, ett stilla, anspråkslöst liv, som, om det ej medfört
någon yttre glans, ej heller medförde så många svikna förhoppningar, oro
och bekymmer.
»Människan är sin egen lyckas smed», det ordspråket kan med full rätt
tillämpas här. Med alla de rika möjligheter som stodo Nils till buds,
både i fråga om värdsliga ägodelar och andlig begåvning, hade han, mer
än de flesta i sin ställning haft tillfälle att bliva lycklig och göra
andra lyckliga, och dock kan man väl säga att han misslyckades med båda
delarna. Men nere på slätten lever ännu minnet av storegårdsmannen i H.,
och om hans liv och öden förtälja de gamle som man talar om sagor och
äventyr, alltid åhörda med undran och intresse samt även med den sympati
man känner inför det ovanliga, när det någon gång möter en.
Skrock, mest från Skytts härad.
Att människorna fordomdags voro i hög grad vidskepliga och fulla av
övertro är en känd sak. Fruktan för den onde och allt hans anhang kom
dem att ständigt tänka ut allehanda medel att värja sig däremot. Den
långa mörka vintern uppe i Norden och de små och få resurser folket ägde
att lysa upp hemmen, torde starkt hava bidragit att öka tron på mörkrets
makter och i samma mån skärpa uppfinningsförmågan, då det gällde att, så
vitt möjligt, oskadliggöra dem.
Olika tillfällen krävde naturligtvis olika försiktighetsmått; då t. ex.
ett barn väntades till världen, var man framför allt betänkt på att
vidtaga de mest omfattande och kraftiga åtgärder. Både mor och barn
ansågos ju för hedningar ända tills barnet var döpt och modern kyrktagen
– fältet var således hela denna tid fritt för troll och allt slags otyg
att ställa till oreda.
När ett barn väntades, samlades släktingar och grannar i »Barselstuen»
för att övervaka att allt gick rätt till ända från början. De stannade
kvar hela natten hos modern och barnet och underhöllo en ständig eld på
härden för att vid dess sken kunna se till att intet ovanligt
försiggick.
Stål och bly ansågos ju alltid vara ett verksamt medel mot de onda
makterna, därför lade man en stålbit på barnets bröst och om halsen
hängde man en blyskilling, helst av kyrkobly. Längre fram tillades även
en psalmbok. Kunde man se sig god att bestå sig med ljus var det så
mycket bättre. Vaxljus voro emellertid ej på långt när så verksamma som
talgljus. I »Barselstuen» låter därför Holberg Anne Signekælling säga:
»Det eneste hvormed man fordriver onde Gejster er ved Rögen av Tællelys,
derimod löber de efter Vokslys. Jeg vil forbinde mig at jage en hel
Million svævende Gejste bort med en Praase.»
Oaktat all vaksamhet hände det ändå så lätt att trollen helt behändigt
bytte bort barnet, och det var en sorglig upptäckt, ty en »bortbyting»
är sannerligen ej lätt att göra folk av, trots både besvärjelse och dop.
Härvid rinner mig i hågen en liten historia som Hans Bendz’ mor brukade
förtälja. Hon fick en dag besök av en arbetarehustru som kom dit i något
ärende och hade sitt barn med sig. Kvinnan var oresonligt sträng mot
barnet, tuktade och slog det utan synbar anledning och till slut kunde
mor Per Ohls’ ej längre åse detta utan sporde: »Varför ä’ du så le’ ve
ditt barn?» Svaret blev att pågen var »en bortbytting å me en så’n glytt
må en väl ha låf å göre hva en vill.» Inga föreställningar hjälpte,
kvinnan förblev i sin tro och handlade därefter.
Vid kyrktagningen lade man stål eller järn vid dörren innan modern
skulle skrida ut för att, eskorterad av barnets gudmor och faddrar, fara
till kyrkan. Först när denna ceremoni var lyckligen över kunde man känna
sig lugn, men det var ju en lång orosperiod, ty kyrktagningen fick ej
ske förrän sex veckor efter barnets födelse.
Sjukdomar framkallade naturligtvis många ansträngningar från de
närmastes sida för att på mer eller mindre övernaturlig väg råda bot på
det onda. Måhända var det en tröst, då försynen dröjde att på önskvärt
sätt inskrida, att själv få spela försyn och det var säkerligen även
ganska spännande att experimentera med de många råd och erfarenhetsrön,
beställsamma grannar hade att meddela. Ännu levande personer hava varit
med om ett och annat i den vägen och kunna förtälja märkliga ting, som
vittna både om företagsamhet och en stark tro på det övernaturliga.
En kvinna nere i Tomarp vars gosse antogs lida av eksem eller »udslätt»,
som man säger där nere, fick följande råd, vilka hon alla troget följde.
Vid kyrkan står en stor sten i vars urholkning vatten brukar samla sig,
dit gick hon med barnet tre kvällar med tre kvällars mellanrum och
doppade ned det i vattnet. Då detta ej hjälpte slaktade och flådde hon
ett lamm, bredde ut fällen så att den blev daggfallen och lät barnet,
insvept i den, ligga ute en natt. Intet resultat. Sedan låg hon i
svinstian med barnet tre nätter å rad, men utan verkan. Då återstod
blott att tillgripa det yttersta medlet – hon måste »tvätta barnet med
en död.» Och detta tillgick sålunda: hon passade på då en granne
avlidit, gick in i likrummet, tog den dödes hand och lät den stryka över
den stackars piltens kropp och lemmar, och nu blev hon belönad ty hennes
son återställdes hastigt efter denna kur.
Ett barn som hade engelska sjukan botades på så vis att modern gick
omkring i sju gårdar, där det förstfödda barnet var en gosse och bad att
få skrapa något silver av deras matskedar, vilket barnet sedan fick äta
upp, ett medel som befanns vara synnerligen verksamt. Mot samma sjukdom
begagnades åtskilliga andra kurer; man skaffade sig t. ex. ved eller ris
av sju olika slags träd, gjorde upp en ordentlig brasa och rökade
patienten därmed, och det var ej tvivel om att ej detta var en god kur.
Eller ock snodde man ihop tre sorters garn av olika kulör, som man band
om varje led och när de på så sätt använts under föreskriven tid, brände
man upp garnet och grävde ner askan.
Det intressantaste i allt detta är att det ständigt är det heliga tre-
eller sjutalet som går igen i alla dessa underkurer och det var väl
också detta, som framför allt åstadkom så goda resultat.
Att bota sjukdomar förmedelst stöld ansågs ej för någon synd, det möttes
tvärtom med mycken förståelse. Så berättas, ävenledes från Tomarp, att
själva altarduken försvann ur kyrkan, dagen före en konfirmation och kom
ej till rätta. Ingen gjorde några efterforskningar, ty man förstod i vad
ändamål ett sådant medel tillgripits. Det var av stor vikt att man
skulle bemäktiga sig ett föremål, som ovillkorligen skulle saknas, och
att altarduken måste saknas vid en konfirmation var ju ganska antagligt.
Likaså försvann i en bondgård skottan från en i gång varande väv; först
letade man ivrigt, men plötsligt förstod man att den blivit stulen i
lovliga avsikter och därvid fick det förbliva. Tre veckor senare låg
emellertid skottan åter på sin plats, lika omärkligt som den försvunnit.
Korsets tecken användes ännu alljämt ehuru det väl numera sker helt
oreflekterat och av gammal sedvänja. I alla händelser brukar man ännu på
landet forma ett kors i de på spannmålsvindarna förvarade sädeshögarna
och likaså i de nyuppslagna bröden, innan de föras in i ugnen. Det var
väl ursprungligen mot kornanden och dess makter man härigenom ville
skydda sig och dymedelst förhindra allt slags otyg att slinka med ner,
då brödet skulle ätas.
Likaledes ritar man kors på uthusdörrarna för att skydda djuren och ännu
i dag händer det, att då en ko kalvat, man även här griper till stålet
som skyddsmedel – förmodligen mot sjukdom, ty det kan väl knappast
antagas att även i detta fall mor och barn anses som hedningar.