osökt glad och munter var stämningen. Då sedermera carolinan serverades
i de gamla gröna glasen, steg kontraktets festtalare och skald, prosten
från Lemmeströ, fram och höll i bunden form ett tal till prosten, så
fyllt av rosor och blommor som årstiden kunde bestå, och vilket med
fyndig vältalighet besvarades av föremålet.
Sedan ombådos alla att begiva sig ut till den stora planen, där en
provisorisk teatersalong var anordnad framför det mystiska klostret.
Länge dröjde det ej innan den sköna abbedissan trädde ut, följd av sina
nunnor, alla skrudade i vitt, tummande på sina radband och sjungande en
ganska värdslig kantat. Med djupaste intresse följde publiken det
spännande skådespelet, riddarnas ankomst på sina käpphästar, den stora
aria i vilken A. U. Bååth – en parlando, ty någon fager sångröst var han
ingalunda begåvad med – prisade den härliga välfägnaden i klostret, där
bland andra läckerheter även förekommo »skånsk senap och syltad
ingefära», och de smältande toner med vilka riddaren-adjunkten besvor
abbedissan att fly och bliva hans brud. Och med intensivt deltagande
följde man de bortilande riddarna och de stackars klostersystrarnas
sorgliga öde då de, den ena efter den andra, ramlade ned i gröngräset
med brustna hjärtan. Där lågo de nu och funderade i tysthet på hur de
skulle komma bort från denna scen utan ridå, då det förlösande ropet
»vålnaderna försvinna», höjdes bakom klostret, vilket kom de avsomnade
att stå upp, och som jagade av en stormvind försvinna in i parken,
följda av frenetiska applåder. Sällan har väl en tragedi framkallat en
så munter stämning som denna.
Även den glada prästgårdsidyllen blev livligt applåderad och man kunde
ej misstaga sig på publikens belåtenhet, så nog kunde denna del av
festen anses vara ovanligt lyckad.
Prostinnans goda supé senterades livligt ovanpå all den andliga
välfägnaden, ej minst de härliga jordgubbarna och den ståtliga
spettkakan, som tronade mitt på bordet, prydd med sin granna
sockertoppsbukett.
Då så mycken ungdom var samlad var det ju endast naturligt att en livlig
dans kom i gång omedelbart efter måltiden. Salen var stor, de unga
flickorna förtjusande och kavaljererna väl bevandrade i dansens
mysterier. Vem kunde väl stå emot då »Il baccio’s» eller »An der
schönen, blauen Donau’s» förföriska toner ljödo från det gamla klaveret?
Några av husets unga herrar hade tillsammans med yngste sonen Tegnér
bildat en kvartett; serenaderna hade ofta klingat i de båda
prästgårdarna och nu bjödos gästerna på denna ovanliga njutning medan de
mellan danserna svärmade omkring ute i trädgården. Det var redan långt
lidet på natten då de åter begåvo sig på hemfärden, följda av viftningar
och hurrarop, lämnande familjen åt sig själv, något utmattad, men styrkt
i det medvetandet att det i alla avseenden varit en ovanligt lyckad
fest.
Den festen skulle emellertid få ett efterspel som var nog så dramatiskt.
Ett par av gästerna, två systrar, hade alldeles förvridit huvudet på de
unga herrarna, vilka snart fingo klart för sig att en serenad var enda
antagliga sättet att bringa dem sin hyllning och få dem att förstå vilka
känslor de väckt.
Nästa kväll, då familjen i prostgården gått till vila, begåvo de sig
över åkrarna genaste vägen till Kjellstorp och lyckades obemärkta smyga
sig in i det gamla flygelrummet där sonen bodde. Han hade redan i
tysthet gjort sina förberedelser, hade ur sin mammas välförsedda
skafferi bemäktigat sig ett stycke fläsk, avsett att muta de stora
hundar med, vilka nattetid brukade bevaka de unga tärnornas hem, samt
ett par buteljer punsch. Den store farfaderns rakask av silver fick
tjänstgöra som punschglas. Skjutsen, som skulle föra dem till ort och
ställe, väntade på något avstånd, men innan de begåvo sig på väg,
vidtogo de den försiktighetsåtgärden att stänga in den gamle hunden Bran
för att ej riskera hans sällskap på vägen.
Efter en timmes skakande i det obekväma åkdonet kommo de fram till
gården, lyckades verkligen tysta hundarna, tack vare det medhavda
fläsket och stodo nu vid gaveln, där flickorna bodde uppe på ett
vindsrum. Under detta rum låg ett litet hönshus och för att göra sig
bättre hörda, klättrade sångarna, så tyst de förmådde upp på taket.
Sedan rakasken med dess strupklarande innehåll cirkulerat, stämde de upp
»Sätt maskinen i gång.» Sången tycktes genast ha väckt föremålen ty ljus
tändes bakom rullgardinen då, mitt i det ljuvliga »kanske fäller hon en
känslans tår» – det gamla murkna taket brakade och trubadurerna
försvunno i djupet, mitt ibland de yrvakna och kacklande hönsen. Någon
känslans tår torde ej hava fällts i detta tragiska ögonblick, tvärtom
förmärktes en ganska obarmhärtig munterhet uppifrån, då de förolyckade
åter blevo synliga. Med mycken fattning fortsatte de emellertid sången
och sedan de tillsjungit de dyrkade sköna ett ömt och smäktande »Sov i
ro», försvunno de samma väg de kommit.
En oanad uppståndelse hade under tiden deras frånvaro väckt i de båda
prästgårdarna. Den instängde Bran hade med ett förfärligt skällande och
oväsen väckt upp »Ola Tegnér», som fann sig föranlåten att gå upp och se
efter vad som stod på. Störd av det ovanliga bullret visade prostinnan
sig i mycket lätt dräkt ute på trappan och då hon av Ola fått besked om
saken anade hon genast oråd. Hon skyndade ner i sonens rum, där hennes
värsta farhågor bekräftades. Ett resolut fruntimmer, som hon var, gav
hon Ola befallning att genast rida till Espö för att höra efter om
notarien fanns där.
Här var det prosten som blev väckt och nu var det hans tur att ila till
flygeln. Först undersöktes studentrummet, – tomt, sängarna orörda,
adjunktens rum, samma resultat. Med detta besked fick Ola rida tillbaka
till prostinnan som fann hela saken oroväckande mystisk. Det påstods
sedan att hon låtit dragga i den lilla ankdammen utanför sonens fönster,
men det torde nog vara en anka. Prosten tog det hela ganska trankilt och
lade sig till ro igen; han visste nog att man i ungdomens år är böjd för
äventyr.
Nästa morgon funnos trubadurerna åter i sina sängar, sovande de
oskyldigas sömn, utan aning om den uppståndelse de vållat.
Ett ingående korsförhör anställdes i de båda prästgårdarna med
brottslingarna, vilka slutligen måste bekänna kort och berätta sina
äventyr. Detta skedde med så mycken drastisk humor att t. o. m.
prostinnan i Kjellstorp glömde sin utståndna förskräckelse och var den
första att skratta, både åt sig själv och de dumma pojkarna.
Så göra också ännu i dag »de dumma pojkarna» själva då de någon gång
träffas och tillsammans uppliva sina minnen från den glada ungdomstiden
i de gamla trevna prästgårdarna söder om landsvägen.
Mamsell Katharina.
Hon var en ganska ovanlig personlighet, mamsell Katharina, och hon är
värd att minnas.
Då magister L. P. Holmberg, i mitten av 1840-talet, som nyutnämnd
kyrkoherde i Gärdslöv, – dit han kallats av d. v. patronus, baron Blixen
på Näsbyholm, och där han verkade till han 1859 kom till Espö, som Nils
Lovéns (»Nicolovius») efterträdare – förde sin unga brud till det nya
hemmet, åtföljdes makarna av en kusin till henne, mamsell Katharina
Gullander.
Katharinas föräldrar voro döda, hemmet upplöst och hon hade ingen annan
utväg än att själv försöka slå sig fram. Det var till ömsesidig
tillfredställelse det beslutet fattades, att hon skulle följa med de
nygifta ut till landet, hjälpa den unga frun med hushållet och sålunda
själv få ett hem och en verksamhet som passade henne. Den unga frun, som
kommit från det stora prosthemmet i Malmö, som hade vuxit upp bland en
talrik syskonskara, varit firad och beundrad i en stor umgängeskrets,
hade sjungit, dansat och med mycket behag uppträtt i sällskapsspektakler
såg i sin kusin ett välkommet sällskap, ett välbehövligt stöd.
Kyrkoherden var ej mindre tillfreds, angelägen som han var att skydda
sin maka för bekymmer, omtanke och besvär. Han ville helst se henne vid
gitarren, tambursömmen eller, sittande bredvid sig vid skrivbordet, där
hon helt stilla avvaktade de stunder han skulle få tid att ägna henne
sina ömma omsorger.
Katharina fick alltså från början vara den som tog Martas bestyr på sin
lott och hon gjorde det med glädje. Nog hade hon det ofta brydsamt nog,
hon var ju själv ung och oerfaren, och särskilt vållade henne matsedeln
ofta svåra bekymmer. Det var sannerligen allt annat än lätt att
åstadkomma önskvärd omväxling. Kyrkoherden brukade, långt efteråt,
skämtsamt berätta att sillpudding och korngrynsgröt nästan dagligen
förekommo på programmet. Det var gott båda delarna, tyckte han, men man
kunde ju hinna att tröttna. Denna penitens blev emellertid ej långvarig
och Katharina, som av naturen var både praktisk och intresserad, nådde
snart en skicklighet i matlagning, som med tiden skulle utvecklas till
verkligt mästerskap.
Hemmet i Gärdslöv var för övrigt en fullkomlig idyll. Prästgården var
mycket gammal, rummen låga, med bjälkar i taket, men oändligt
hemtrevliga, och fönsterna voro så små att den unga fruns balklänningar,
minnen från den glada ungdomstiden i Malmö, med fördel användes som
gardiner. Från dessa fönster hade man en härlig utsikt över de stora
bokskogarna och den vackra Näsbyholmssjön, som likväl numera, sedan
många år, ligger utdikad och torrlagd. Trevnaden i det låga prästtjället
var stor och det var ej underligt att den unga familjens vänner och
anhöriga sökte sig dit, så ofta tillfälle gavs.
Emellertid gingo åren och barnen kommo till i snabb följd; de vårdades
outtröttligt och ömt av Katharina, som erhöll deras kärlek tillbaka och
fick behålla den hela sitt liv. Dock förekom det aldrig någon svartsjuka
mellan deras mor och hennes kusin, det föreföll dem båda så naturligt
att på detta sätt dela barnens kärlek och förtroende.
Så kom det en tid då detta harmoniska familjeliv blev stört. Anledningen
var ju ej sorglig men framkallade dock både tårar och bedrövelse och
åstadkom dessutom en stor och oväntad förändring. Kyrkoherden blev
nämligen utsedd till ledamot av Prästeståndet och kom sålunda att, under
en följd av år, vistas i Stockholm under riksdagarna. Katharinas stöd
blev nu dubbelt välbehövligt för hans maka, som fann tomheten bra svår
att uthärda och som tyckte att ett helt liv av ödslighet låg framför
henne.
Under kyrkoherdens frånvaro sköttes pastoratet av vice pastorn, Nils
Liljeström. Han var smålänning, ingalunda fager, ej i ovanligare grad
begåvad, men en hedersman från topp till tå. Och han hade samma dygd,
som de flesta av hans landsmän sägas hava, han var i hög grad sparsam
och hade, under de få år han varit präst, av sin blygsamma lön lyckats
hopspara ett litet kapital, som ej var att förakta.
Han började i största hemlighet rikta sina blickar på mamsell Katharina,
ej på grund av hennes yttre egenskaper, ty de voro på intet vis
uppseendeväckande, men den praktiske mannen upptäckte snart de många
dygder hon ägde och han förstod att hon borde kunna bliva en prästfru,
Gudi till behag och honom själv till oskattbar nytta och glädje. Mamsell
Katharina aktade sig noga att lägga i dagen de känslor, som av denna
försiktiga, för alla andra omärkliga beundran hos henne väckts och
sålunda var det ingen som anade vad som var å färde.
Emellertid kom den efterlängtade dag då kyrkoherden, efter sin långa
bortovaro, återvände hem och man hade knappt hunnit något lugna sig
efter den första upprörda glädjen, förrän vice pastorn anhöll om ett
samtal med honom. Vad han hade att säga var överraskande! Han ville
anförtro sin högt värderade förman att han i all ärbarhet friat till
mamsell Katharina, han hade fått dess hjärta och tro och nu anhöll han
hos anförvanterna om dess hand. Kyrkoherden inkallade sin hustru, som
var så oförberedd på denna händelse att hon knappast trodde att hon hört
rätt och först måste hava bekräftelse av Katharina själv, för att bliva
övertygad. Och Katharina kom in och medgav att allt var så, som pastorn
sagt, hon var ganska upprörd, ganska förlägen, men i hennes ögon låg ett
uttryck, som ej var att misstaga sig på.
Sålunda blev det förlovning i prästgården och den följdes, oväntat
snart, av bröllop. Pastorn hade sökt ett pastorat uppe i den magraste
delen av Göinge härad, Röke heter det; till sin obeskrivliga glädje fick
han det och så fort det var färdigt att tillträda var också mamsell
Katharina färdig att följa honom dit.
Skilsmässan var smärtsam för alla parter, ej minst för den unga
husmodern i Gärdslöv som nu själv fick övertaga det arbete och det
ansvar som förr ålegat Katharina. Det var ingen lätt sak, men det
lyckades i alla fall. Då hon på äldre dagar brukade berätta att hon
under Katharinaperioden mest läste romaner och just ej gjorde något
annat, hade man svårt att tro henne. Denna plikttrogna husmoder, som var
uppe med solen och som var så skicklig i alla husliga göromål, hur kunde
man föreställa sig att hon en gång, låt vara långt tillbaka i tiden,
tagit livet så lättvindligt?
Uppe i Röke levde de nygifta ett fridfullt och lyckligt liv och vunno
genast och avgjort sina församlingsbors sympatier. Särskilt var hon
avhållen och av alla ansedd för den märkvärdigaste prästfru som funnits.
Hon kunde ju allt vad de kunde och mycket mera; hon förstod sig både på
vävnad, matlagning, ostberedning, bak och slakt och så var hon ju så
fasligt »gemen» och förstod att tala med bönderna på böndernas vis.
Gästfria och hjälpsamma voro de båda, så långt inkomsterna medgåvo och
ändå lyckades de att, med sparsamhet och förstånd, årligen öka sitt
lilla kapital.
För dem fanns blott ett enda moln, de hade inga barn, och det fordrades
all deras kristliga undergivenhet för att kunna utan klagan finna sig i
denna prövning. Med så mycket trofastare kärlek hängde Katharina fast
vid barnaflocken i det forna hemmet och hennes glädje var obeskrivlig då
hon lyckats övertala föräldrarna att skicka några av sina plantor upp
till Röke, på längre eller kortare tid. Då blev där livligt i
prästgården, de små gästerna fingo rasa så mycket de behagade, fingo
över huvud allt vad de ville, alla favoriträtter kommo, som genom
trolleri, på bordet dag efter dag och Röke blev för dessa barn ett
sannskyldigt paradis.
Liljeströms fingo senare ett fetare pastorat nere på skånska slätten, i
första hand, säges det, på den grund att Katharinas rykte som en så
utmärkt prästfru nått ända dit. Sex år senare dog emellertid hennes man,
innerligt saknad och begråten av sin maka. Ett brev som hon kort
därefter skrev till sina anförvanter i Espö, vittnar om hur djupt hon
kände sin stora förlust, »och», skrev hon, »det värsta av allt är att
jag ej kan finna någon tröst i Guds ord». Denna fromma själ hade för
första gången i sitt liv förlorat fotfästet, men det varade väl ej så
länge; trösten kom nog om ock till en början omärkligt och då vi
återsågo henne, tyckte vi att hon var sig ganska lik.
Hon hade då flyttat till Lund, där hon köpt en liten gård och dit hade
hon fört med sig sitt enkla, gammaldags bohag, sin trotjänarinna och sin
katt, sina »potpourrikrukor» och sina blommor, som fyllde alla fönster i
det nya hemmet. Varje morgon, då hon drog upp gardinerna, kysste hon
dem, och på aftonen fingo de samma ömhetsbetygelse. De lönade henne med
att utveckla en prakt, som ofta förmådde de förbipasserande att stanna
och beundra.
I det gamla bokskåpet av björk förvarade hon sin mans predikningar, sina
postillor och bönböcker, jämte kokböckerna ett urval som var
betecknande, ty hon var lika from som hon var huslig och den andakt
varmed hon läste sina dagliga betraktelser led ej av det intresse varmed
kokboken studerades. Det senare föreföll dock för en utomstående ganska
överflödigt, då hon kunde allt vad som stod i kokboken och mera därtill.
Naturligtvis förvärvade hon snart i Lund en stor vänkrets och blev lika
populär där, som hon förut varit i sina pastorat. Hon var över all
beskrivning gästfri, hade ett ovanligt sinne för humor och nu, som förr,
älskade hon att se ungdom omkring sig. Att hennes gästfrihet blev i stor
utsträckning använd, att icke säga missbrukad, faller av sig själv, och
ej minst av de forna församlingsborna, vilka vid alla möjliga tillfällen
hittade dit och ej hade lätt att hitta därifrån igen.
En dag då prostinnan Katharina skulle gå på torget, – det gjorde hon
alltid själv och det var för henne ett verkligt nöje – märkte hon att
hon, vart hon gick, följdes av en poliskonstapel; hon började finna det
otrevligt, vek av in i en annan gata, men han följde efter och till slut
stannade hon, besluten att hellre få veta sitt öde med ens. Då steg
polisen fram och sade: »Är inte frun från Röke för det är jag.» Nu blev
gumman verkligen ond och den stackars polisen, som var nykommen i
tjänsten, fick veta av att han levde. »Han må vara från Röke så mycket
han vill, så passar det sig ej att förfölja ett anständigt fruntimmer
mitt på gatan, när han är klädd i uniform» – vilket ej hindrade att
Rökepolisen kort efteråt blev inbjuden till Rökeprostinnan och trakterad
och ompysslad, som om han varit hennes egen köttslige son.
Än en gång skulle Katharina komma i beröring med polisen och den
händelsen glömde hon aldrig. Hos henne bodde en skolyngling, som hon var
särdeles svag för och det kunde hon gärna vara, ty han var en hygglig
pojke och skötte sig bra. Hon ägnade honom all tänkbar omvårdnad, både
andligen och lekamligen, intresserade sig för hans studier och såg efter
att han läste ordentligt. Den dagen han blev student kunde ingen vara
mera lycklig och stolt än hon. Så gick han naturligtvis på den
gemensamma studentfesten, ej utan många förmaningar att »akta sig väl».
Hur det nu kom sig är ej lätt att säga, förmodligen var ynglingen
alltför ovan vid »den gula faran» och alla andra faror, som lura vid ett
dylikt tillfälle, nog av, då han fram på morgonen skulle gå hem,
tillsammans med ett par kamrater, tog deras glädje sig så högljudda
uttryck att de, innan de visste ordet av hamnade i »finkan». Varken
böner eller protester hjälpte, de måste stanna kvar eller också betala
fem kronor i böter. Så många pengar hade visst ej Katharinas skyddsling
och sålunda kom han ej hem den natten. Hennes ängslan och fasa var
obeskrivlig under denna långa och fåfänga väntan och värre blev det, då
hon fram på förmiddagen såg tvenne poliser marschera in på hennes gård
och begärde att få tala med prostinnan. De voro skickade av den nyblivne
kandidaten och gumman fick nu höra hela historien och fick också ut med
en femma för att få fången lössläppt. Då han slutligen anlände är det
troligt att han fick sig en ordentlig överhalning, men vad som är
alldeles säkert är, att försoningen blev snar och fullständig och
bekräftades förmedelst en extra god middag.
Hon hade en liten svaghet, gumman, hon tyckte om att då och då få ett
litet oskyldigt priffeparti och hennes vänner voro gärna med om att
bereda henne detta nöje. De voro mycket skämtsamma och lustiga, dessa
spelpartier, där alla ansträngde sig att spela så att prostinnan skulle
vinna. Hon var vid dessa tillfällen ganska skrockfull och tyckte t. ex.
ej om att medspelaren, något övermodigt, förklarade: »Nu ska’ vi ge dem
riktigt efter noter», då blev svaret oföränderligt detsamma: »Är han
rent förstörad, som säger så – då går det alltid galet.» Det märkvärdiga
var att denna ärliga varelse, som var den personifierade hedern, hade
den lilla svagheten, att gärna vilja »fuska», en liten, liten smula, då
tillfälle gavs.
Hon hade ännu en egenhet, hon tyckte ej om att få presenter, hon som
själv slösade med gåvor vid minsta anledning. Men det var ju också
ledsamt att endast taga emot och så hände det sig en gång att ett par av
hennes vänner funderade ut en riktigt lämplig julklapp, som de tyckte.
Hon hade en fasligt skröplig, gammaldags ringledning, med ett mer än
lovligt svagt ljud och som både hon och hennes tjänarinna voro något
döva, hände det mer än en gång att vännerna fingo ringa förgäves. Alltså
ställde de om en julafton, då gumman var borta att det sattes upp en
riktigt prydlig, elektrisk ringledning i hennes lilla hem och de gladde
sig redan på förhand åt hennes överraskning. Men det skulle de inte
gjort, ty gumman blev långt ifrån glad, tvärtom både förargad och ledsen
över ett sådant onödigt och nymodigt påhitt. Det värsta av allt var att
hon såg den med allra största misstro, det där besynnerliga batteriet
kunde bestämt inte vara annat än farligt, vem kunde veta om det ej en
dag bleve en ryslig explosion. Det är troligt att hon ej sov lugnt en
enda natt och till slut segrade hennes fruktan över hennes ovilja att
såra. Då givarna en gång kommo dit, funno de att den gamla ringledningen
kommit tillbaka och förmodligen erforo de vid denna syn en lika stor
lättnad som gumman själv, ehuru det aldrig yttrades ett ord om saken.
Lika stilla och fridfullt som hennes liv varit, lika stilla och
fridfullt blev hennes slut. Nöjd med sin lott hade hon alltid varit och
hon var nöjd att få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in.
Ett liv som hennes är gott att tänka på och hennes minne är värt att
bevaras.
FRÅN GÄSSENS HÖGKVARTER,
EN SKYMT AV SKYTTS HÄRAD.
Från gässens högkvarter.
Har ni någonsin sett Falsterbo? Jag menar ej den nuvarande kontinentala
badorten med sitt ståtliga hotell, Kasinot, de många mer eller mindre
moderna villorna och stranden med sina otaliga badtält och strandkorgar,
myllrande av badgäster i alla åldrar. Nej, jag menar forna dagars
Falsterbo sådant det var innan järnvägen förde dit »de fremmede» och med
dem den civiliserade världens vanor och ovanor. Då den lilla staden –
som vida mer liknade en by än en stad – nästan uteslutande bestod av
urgamla korsvirkesgårdar, kringbyggda och halmtäckta, helt låga och med
små, små fönsterrutor. Då man överallt på de s. k. gatorna plumsade i
sanden upp till knäna och det, tack vare denna sand, var så tyst att
intet ljud kunde förnimmas varken av åkande eller gående.
Invånarna själva, för vilka tiden stått stilla, utan märkbara
förändringar, och utan att några händelser utifrån den okända världen
trängt fram till dem över ljungens oändliga vidder, voro lika stilla och
betänksamma som hela omgivningen. Med sävliga steg gingo männen att
utföra de sysslor som ålågo dem och lika sävligt avhandlade de till
äventyrs väder- och vindförhållandena – något annat fanns knappast att
orda om, såvida ej en så viktig händelse inträffade som en strandning.
Ty ett skepp strandat utanför deras kuster, det var verkligen en viktig
händelse! Då tutade det i lurar utanför de låga boningshusen och var och
en visste genast vad det betydde. Brådskan blev stor och man skyndade
ned till stranden för att tillsammans bege sig ut att hjälpa de
nödställda och ej minst för att bärga lasten, ty den tillkom enligt
tidens sed de bärgande. Delta innebar för dem en hel förmögenhet, och
det var ej underligt, att man i den tidens Falsterbo bad att »vår Herre
måtte välsigna stranden».
När det led mot våren begåvo sig alla arbetsföra män ut till sjöss och
seglade ut till främmande länder, varifrån de på senhösten återvände,
medförande kostliga ting åt de hemmavarande, strutsfjädrar, porsliner,
kokosnötter, snäckor och annat mera. Det lilla samhället befolkades då
uteslutande av kvinnor och barn samt de gamla gubbar som ej ansågos
sjödugliga. På deras lott kom att sköta åkerbruket, vilket ännu i dag
bedrives på samma sätt som det skett sedan uråldriga tider. I Falsterbo
har man nämligen ej infört enskiftet, utan deras små åkerlappar och
ängslotter ligga kringspridda här och var, oftast långt ifrån varandra.
Jag erinrar mig mycket väl hurusom vår nära 80-årige värd begav sig ut
med sin magra lilla häst, som såg ut att vara ungefär lika gammal och
sin skraltiga vagn från hedenhös, för att bärga sitt lilla hö, minst en
halv mil från hemmet. Hans dotter, iklädd hatt med stora strutsfjädrar
samt handskar, vandrade efter i sakta mak för att bistå sin far, – så
gott finessen det tillät.