en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett
trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra
tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!)
samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket
goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och
prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur
det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben
lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men
i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes
slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända
till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst
voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.
Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen
doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där
Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina
rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under
vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade
bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att
man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.
Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på
avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i
svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar
med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga
hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit
försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!
Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl
fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med
kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och
prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar
med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då
vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit
omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit
ur.
Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de
övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning
tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var
ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man
äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet
prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här
tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken,
liv, glädje alltigenom!
De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de
träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och
utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla
klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av
sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades
i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till
näsan oftare än vanligt.
Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort
predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en
stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen
klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att
sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går
fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i
klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt
uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...»
Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans
Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De
som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att
klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla
sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in
till »Söndags-Nisse», om ni har lust.
Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också
med hjärtliga skrattsalvor.
Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en
promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till
havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla
av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig!
Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande
drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och
syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka,
under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var
en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som
ackompagnemang.
– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som
sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.
Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och
äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga
hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade
man aldrig upplevat.
Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle
besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man
begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas
ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den
välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som
mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid
den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och
matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och
togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade
älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar,
stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.
Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen
från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de
unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de
ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några
toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en
ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända
refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig
för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre
uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än
dessa enkla ord:
»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»
Om sommaren sköna, när marken hon gläds –
På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter
den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar,
pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt
arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som
skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en
mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.
Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste
också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt.
Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i
gräset, kom hit och hjälp till.»
Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och
glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare,
där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga
midsommarvädret.
Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det
senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle
fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset
innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn
att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej
och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det
behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret,
och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.
Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas
bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande
författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en
glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga
påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade
ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och
den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick
nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner
på honom än han skulle vara sig själv.
Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan
och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över,
men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som
nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var
informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika,
och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och
kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad
av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens
huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige
ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme
mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla,
glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga
lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag
gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»
Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett
besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en
historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så
betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade
föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut
och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den
var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å
harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist
te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa
efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den
goa maden.
När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och
blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för
eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på
vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära
stranden.
På vägen tittade de inom till Nils Nils, ringaren, i något ärende. Mor
Kerstin stod utanför huset och kammade »glyttapacket». En hel rad små
töser hade hon omkring sig, – håret övergöts med dricka samt kammades
sedan i små flätor, styva och hårda som pinnar och hopbundna med en röd
ullgarnstråd och så fick det hålla sig till nästa lördag.
Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med
plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt
i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande
balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd-
och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en
hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren
var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en
liten täppa med lavendel och riddarsporrar.
Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av
»syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa
ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han
hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det
måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som
trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga
midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter,
en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut
eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars
räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.
Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på
sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med
endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet
av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned
mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för
sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och
så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet
dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en
stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja
orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott
en gång om året».
Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja
och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon
bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon
upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var
alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste
att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje
julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och
trollen dansa därinne.
Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna
sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga
dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk
håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur
lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon
såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla
skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta
»speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon
hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in,
prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt;
det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då
gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården,
där de voro otåligt väntade.
Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera
fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring
trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.
Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid
liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor,
och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra
litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast
färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade
en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i
blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en
överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl
runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form
och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade
flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en
gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog
sig undan den allmänna hänförelsen.
[Illustration: Vy från ”Kullen”.]
Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför
länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga
»Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo,
det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med
sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde
alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till
varandra.
Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig
allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum.
Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över
deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort
det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio
blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka
drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna,
värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att
drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för
att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på
den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan,
hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.
Ingen vet vilka underbara ting som kunna ske en midsommarnatt, men _tro_
måste man och det är kanske lättare än att tiga, då man är ung och glad
och har tusen viktiga saker att säga.
Friluftsteater och serenader.
I trädgården blommade nu rosorna, luften var fylld av deras doft. Tätt,
tätt stodo de, hela häckar av gammaldags rosor, provins- och mossrosor
och överallt, där persiko- och aprikosspaliererna lämnade plats, klängde
de sig uppför väggen, röda, vita och gula om vartannat. Höga, vita
liljor stodo som en rad ståtliga drabanter runt häckarna och jasminerna
sände ut sin aromatiska vällukt i kapp med dem, mättande luften med
nästan bedövande ångor.
Inne i sitt rum, med markiserna nerfällda, satt prosten helt stilla,
försänkt i tankar. Kanske tänkte han på att han nästa dag skulle bliva
sextiofem år och att det verksamma liv som låg bakom honom ändå varit
bra lyckligt i den fridfulla prästgården, dit stormarna från den yttre
världen knappast nådde. Visst hade han haft sin del av sorger och
bekymmer, men de tedde sig nu mera som en bakgrund mot vilken de ljusa
minnena framträdde i så mycket klarare dager, och de hade ju alltid
trofast delats av maka och barn.
Plötsligt stördes han i sina djupa tankar av några underliga ljud från
vinden, rakt över honom – duns – duns, någonting främmande och
oförklarligt. Ännu en duns och en till – »vad i all världen står på,
elden måtte väl ej vara lös. Jag måste gå upp och se efter.» Han skyndar
ut i förstugan, där han till sin häpnad finner dörren till vinden
reglad, han rycker och bultar men förgäves. Då går han runt huset, med
blicken spanande riktad mot det farliga halmtaket, men intet oroväckande
kan förmärkas och han sjunker lugnad ned på en sval plats, resignerat
besluten att dämpa sin nyfikenhet.
På vinden rådde emellertid alltjämt liv och rörelse och anledningen
härtill var just prosten själv. Man hade beslutat att i år med ovanlig
högtidlighet fira hans födelsedag och förberedelserna måste naturligtvis
ske i största hemlighet.
Äldste sonen hade tillsammans med A. U. Bååth och en gemensam
studentkamrat, författat en storartad tragedi, ämnad att uppföras ute på
gräsplanen, där de stora almarna bildade en naturlig bakgrund på samma
gång de åt publiken skänkte skugga och svalka. »Den störda
klosterfriden» hette den och det var just till denna storartade
föreställning repetitionen pågick som bäst uppe på vinden. Den gifta
dottern, som var nere på besök i prostgården, hade fått abbedissans roll
sig tilldelad, de andra döttrarna jämte deras gäster voro nunnor, och
alla tre författarna, inklusive adjunkten, skulle vara riddare. Intrigen
var i korthet den, att dessa senare, blesserade och utmattade efter
många strider, hade funnit en tillflykt i klostret, där de på det
ömmaste omhändertogos och vårdades av den fromma klostermodern och
hennes systrar.
Som var att vänta, uppstod snart en ganska jordisk kärlek mellan riddare
och nunnor och de sjöngo å ömse sidor ut sin kärlek och sin sorg i
gripande arior. Mycket mot sin vilja måste riddarna övergiva den
ljuvliga fristaden, men den sinnesstyrka abbedissan vid detta tillfälle
visat blev henne övermäktig. Hon hade motstått sin riddares passionerade
bön, »kom fly med mig och bliv min brud», hon hade sett honom rida bort,
följd av sina vapenbröder, men nu voro hennes krafter uttömda. Hon
sjunger sin svanesång, (melodi: »Jag minns den ljuva tiden»), däri hon
bedyrar sin oförmåga att längre leva detta nu så ödsliga liv, störtar
död till marken och likaså alla de stackars sörjande nunnorna. Det var
vid detta tragiska tillfälle prosten hört de besynnerliga ljud från
vinden, som väckt hans oro och nyfikenhet.
Efter detta gripande sorgespel skulle en liten idyll uppföras, »Prosten
fyller år», där abbedissan förvandlats till prostinna och Bååth till en
synnerligen jovialisk och välmående prostfar i långpipa och kalott. Den
dialog som här fördes skildrade med mycken kvickhet familjelivet i
prästgården och många vackra saker sade de agerande om sig själva, såsom
t. ex. hur vacker och älskvärd husets äldsta dotter var, huru ingen
kunde motstå sonens vän, den lustige Bååthen och mycket annat i samma
stil. Prosten själv fick naturligtvis sin beskärda del, och man hade
klart för sig att hela idyllen var en verklig pärla av kvickhet och
humor.
Så fort generalrepetitionen var överstökad smögo alla sig försiktigt
utför trappan, och aktriserna skyndade direkt från tiljan ned till köket
för att hjälpa prostinnan vid hennes viktiga bestyr. Hon var just i färd
med att »partera» kalven, som nu blivit ömkligen slaktad, sedan den i
sex veckors tid av henne vårdats och matats med oskummad mjölk, tre
äggulor och tre duktiga supar dagligen. Också var den fulländad i sitt
slag, det var ej tu tal om den saken.
Man visste sedan gammalt att alla grannarna skulle infinna sig för att
uppvakta prosten; det var en gång för alla fastslaget och utan att någon
särskild inbjudning utgått, brukade den dagen en stor skara samlas i
prästgården.
Då den stora dagen ingick voro flickorna redan vid femtiden på morgonen
nere i trädgården för att plocka jordgubbar och det var inga små
kvantiteter som behövdes. Där lågo de i sina kråkor som skydd mot solen
och arbetade i sitt anletes svett, fyllande det ena fatet efter det
andra med de härliga bären. Under tiden höllo herrarna på att uppföra
ett kloster ute på gräsplanen. De slogo ned höga käppar i marken, kring
vilka stora gråa filtar fästes och när det var färdigt kläddes
klostermurarna ymnigt med långa rankor av vildvin. Flickorna hade redan
dagen förut lindat riddarnas käpphästar med brokiga band och ordnat
deras respektive kostymer nere i flygeln, så i det avseendet var allt
klart.
Festföremålet var tidigt uppe och såg nog litet av varje, men blundade
grannlaga och låtsade sig vara fullkomligt oförstående. Visst såg han
litet skälmsk ut, den käre prostfar, då han tog emot familjens
lyckönskningar, men gjorde naturligtvis inga frågor.
Vädret var strålande, så man kunde lugnt bereda sig att dricka kaffe och
intaga förfriskningar ute i trädgården, där stora bord slogos upp för
ändamålet. Alla vaser och glas fylldes med rosor eller brokiga buketter
där sparrisgräset spelade en viktig roll. Äntligen var allt klart att
taga emot gästerna och då de första vagnarna rullade in genom grindarna
stod prosten i sin eklövskrans på trappan med prostinnan och barnen vid
sin sida, färdig att hälsa dem välkomna.
Allra först kom familjen Tegnér från Kjellstorp i »farfars» stora
täckvagn, som gungade likt ett skepp i sjögång ity att den gick på s. k.
C-fjädrar och tätt följd av holsteinaren med ungherrarna. Prostinnan var
den första som kröp ur den stora buren, iklädd svart sidenklänning samt
mössa av blonder och syrener, och överräckte, med många lyckönskningar,
åt prosten den välkända buketten av rosor och pelargonier, rikt garnerad
med »Arons skägg», det hela inneslutet i ett spetsprytt bukettpapper.
Prostarna omfamnade varandra och den gamle pastorn, originalet, som
sällan yttrade sig likt vanliga dödliga, bugade sig med orden: »Jag ber
om ursäkt att solen skiner.»
Den ena vagnen rullade in efter den andra och snart fylldes trädgården
av en festklädd skara – prostarna i full ornat och fruarna i sina
högtidsblåsor, ännu litet högtidliga medan de väntade på kaffet. De unga
flickorna, i ljusa mollklänningar med rosor i håret, omgivna av
beundrande ynglingar i vita studentmössor, gåvo färg och liv åt tavlan
och togo sig förtjusande ut i den grönskande, rosenmättade omgivningen.