arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska
visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt
avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning
äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet
vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest,
som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården.
Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna
sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora
salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.
På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min
rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat
att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon
var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp.
En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över
fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder,
pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att
liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.
Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller
släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som
familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med
den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i
ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan
själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin
berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med
döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick
åtminstone den tiden och se’n fick man se.
Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade
i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de
små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig
död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt
på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde
»Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig
och nu kunde gästerna få komma när som helst.
Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre
den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man
nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen
sjönk långt under noll och humöret likaså.
Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna
hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig
tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade
prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt
på eldgaffeln.
Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila,
men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan
halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och
till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.
Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev
instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som
möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte
riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt
gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man
arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans
fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick
tiden, än så länge.
Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle
kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd
från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det
kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste
erkännas.
Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med
söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande
ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge
stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare
beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med
glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden
och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna
äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av
hela familjen.
Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra
intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej
synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej
hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade:
framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare
gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja
sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det
behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen,
försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom
inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga
klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.
Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken
solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan
stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och
det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården,
bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än
var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor
och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och
det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen
ens.
Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att
ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och
opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som
skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig
vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre
skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.
På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den
över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också
en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv
avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den
då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna
postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande
adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen
ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut
vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin
tillförsikt.
Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen
slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade
hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för
att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både
fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant
fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter
ha kommit i kontakt med den yttre världen.
_Något_ gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en
kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra
sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut
på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i
rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det
var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men
det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några
stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända
till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var
sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?
Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora
bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var
ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant,
tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av
eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar,
satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd
Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon
svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika
roligt för det.
Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till
skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt
över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt
vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg;
snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott,
tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och
uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa
trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner
lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.
Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland
dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som
kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen
skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans
av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna
platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda
gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde
lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras
snille och smak.
Det var en präktig anblick dessa ståtliga hemmanssöner, uppfödda på
hästryggen som de voro, erbjöd, då de kommo sprängande på sina väldiga
hästar för att utföra sin tävlingskamp, som med stor spänning åsågs av
hela byn. Den som tog de flesta ringarna blev »kung» och på aftonen, då
stor bal var anordnad, hade han nog klart för sig vem som skulle bli
drottning.
Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod
för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika
verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men
tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars
lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m.
Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de
trotsade både tidens och människornas tand.
Men snön såg också ut att trotsa tidens tand och solens inverkan, och
man fick detta år en alltför långvarig påminnelse om hur det går till
när man hemsökes av snöstormar på skånska slätten.
[Illustration: Kjellstorps prästgård.]
Kjellstorp.
Det var alltid med samma glädje man från prostgården begav sig till
Kjellstorp, antingen det nu var i vardagslag eller det gällde mera
festliga tillfällen. Kanske var det förra allra roligast, då, som ofta
hände, de unga vandrade dit på förmiddagen och de gamle kommo senare på
dagen, till eftermiddagskaffet.
Själva promenaden var i och för sig ett nöje. Man kände så väl till den
vägen, varje krök, varje gård man hade att passera, nästan varje sten;
ja, man kunde närapå gå med förbundna ögon och ändå på pricken veta var
man skulle vika av.
Så fort man hunnit in om dörrarna, kände man genast den obeskrivliga
trevnad, som var något alldeles speciellt för det gamla hemmet. Man kom
dit en vinterdag, litet frusen och väderbiten efter promenaden, och man
erfor genast en ljuvlig yttre och inre värme. Man fann familjen i fullt
arbete, ty det var verkligen ett flitens hemvist och minuterna
förspilldes visserligen ej, men arbetet gick alltid med ett harmoniskt
lugn, som verkade lika välgörande som det goda humör varmed det skedde.
Båda delarna, både humöret och fliten voro smittosamma och gästerna voro
ej sena att taga fram sina handarbeten; dock kan det ej nekas att
tungorna voro i lika flitig rörelse som fingrarna.
Det hela står livligt inpräglat i minnet; den lilla prostinnan,
svängande sin bobin med en kraft som man knappast kunnat tilltro en
person med den bräckliga kroppshyddan, om man ej lärt sig att för hennes
energi var allt möjligt; husets unga dotter vid knyppeldynan, med
skickliga små fingrar hanterande de skramlande pinnarna och den lärde
prosten Kristoffer, som kom direkt in från sin studiekammare, bara för
att hälsa, men sedan genast återvände till sina kära grekiska klassiker.
Han hade i alla fall tid till en liten vänlig klapp och ett hjärtligt
»du lilla kära», – alltid så god som ett nymorgnat barn.
Så kom gamla jungfru Cecilia in med kaffet i en stor, hemtrevlig pumpa
och blev vanligen anmodad att stanna inne och få en kopp, hon med. Hon
slog sig ned, litet ytterligt på stolkanten, slog kaffet på téfatet,
blåste på det och drack på bit.
Cecilia var mycket gammal i gården och hade därför också en hel del att
säga. Hon var mycket respektingivande, myndig och bred, hade bruna ögon,
brunt hår, bar merendels en brun »värkensklänning» och var, så tyckte
man, en alltigenom brun uppenbarelse, som vakade över det gamla hemmet
med outtröttligt nit.
Tillsammans med husets övriga tjänare delade hon i ens föreställning den
egenskapen, att hon tycktes ha funnits till sedan tingens begynnelse,
eller åtminstone lika länge som den gamla prästgården stått. Man hade
aldrig sett något annat, och inte såg det heller ut att kunna bliva
annorlunda. Där var den gamla husjungfrun som bestraffade och smekte oss
barn, allt efter omständigheterna; där var »gamla prostinnans» stöd och
hjälpreda, Else, och där var drängen »Ola Tegnér».
Det bör anmärkas, att alla ortens drängar, eller kuskar på finare språk,
ärvde sina respektive husbönders tillnamn eller titlar, sålunda: Ola
Tegnér, Kalle Sekter, Anders Doktor, o. s. v.
Ola Tegnér var kvick och smidig, ägde den berömda skånska »fiffigheten»
och liknade troligen Per i Espö i det avseendet, att om han fann det för
sin egen person olägligt att skjutsa, då familjen ville ut på någon
lustresa, sökte han vanligen under allehanda förevändningar övertyga
prosten om att »han hade annet å udrette med hästene.»
Vad prosten i Espö beträffar, så visste han i allmänhet mycket väl vad
han ville, men det faktum, att han i vissa fall lät sig regeras av Per,
torde ej kunna förnekas. Det hände ofta nog, då familjen ville ut och
färdas och prosten i försiktiga ordalag delgav Per deras avsikt, att han
fick det svaret: »ded e’ omojelet forr hvarkens ja elle hästane har tid,
– te mingstenes inte ja.» Och prosten kom tillbaka, bedrövad i hågen,
ehuru till synes ganska morsk, och förklarade att i dag var det ej tal
om någon lustresa, det var alltför mycket som skulle uträttas.
Emellertid är det troligt att prostinnan i Kjellstorp ej lät sig så lätt
övertygas, utan tog, bildlikt talat, själv tyglarna och kommenderade
fram ekipaget, Ola och hans viktiga göromål till trots.
Gamla prostinnan, – mormor – bodde nere i flygeln och det hörde alltid
till att man skulle göra ett besök hos henne, varje gång man var i
prästgården. Hon satt där, i sin bekväma stol, så fin och prydlig i sin
vita mössa med krus och »slyngade» snodder över en liten brun trägaffel,
var mycket gammal, men kry och livlig och hade stor respekt med sig,
även hon. Hade man gjort någon dårskap fick man veta av det på ren
svenska, och därför begick man helst inga dårskaper, åtminstone ej
_före_ visiten i flygeln. Dock var hon både älskad och vördad av sin
omgivning och förtjänade det även.
I hennes lilla värld där nere intog den gamla taffeln och de oändliga
massor musikalier hon ägde främsta rummet; ty hon var ovanligt
musikalisk och spelade oaktat sin höga ålder förvånande skickligt.
Lyckliga omständigheter hade fogat det så, att hennes genbo och trogne
kavaljer, den gamle adjunkten, var en fullkomlig musikvurm och
trakterade sin »gumma», som han kallade violoncellen, med mycken
skicklighet. Båda älskade klassisk musik framför allt, använde
åtskilliga timmar av dagen att spela duetter, och tack vare detta
gemensamma intresse uppstod mellan dem en vänskap, som var verkligt
rörande.
Den gamle pastorn, som var ett stort original och såg mycket lustig ut,
kunde vara både rolig och kvick och var full av historier och uttryck,
ofta lika befängda, båda delarna.
Till denna rad av vad man som barn tyckte, urgamla människor, må även
räknas den gamle klockaren Schultz, som ofta uppenbarade sig i
prästgården. Han var allt ett original, han med, och särskilt erinrar
jag mig ett tillfälle, då han fällde ett yttrande, som sedan nästan
blivit ett ordspråk.
En dag voro Espöborna inbjudna till Kjellstorp, med anledning av sonen
Elofs återkomst från sin första italienska resa. Med livligaste intresse
hade alla lyssnat till hans glansfulla framställning av sina reseintryck
och då han slutat, sutto alla till en början helt tysta, ännu fyllda av
de bilder, som på ett så levande sätt rullats upp för dem. Då höres
Schultzens röst bryta genom tystnaden, och han frågar: »Hur är det,
regnar det något i utlandet»? Det föreföll mycket löjligt, men som det
varit en ovanligt regnig sommar, och gubben säkerligen var bekymrad för
sitt lilla lantbruk, förstod man att detta var den fråga som låg _honom_
mest om hjärtat. Vad svar den unge magistern gav, erinrar jag mig ej,
men väl att munterheten blev stor efter detta lustiga intermezzo.
De glada besöken i Kjellstorp avslutades ofta med sång och musik. »Nu
vill far höra några av farfars sånger», kunde barnen säga, pianot slogs
upp och snart ljöd den ena efter den andra av de gamla sångerna, »Nu han
svävade kring», »Till tings, till tings» eller »Kung Ring med sin
drottning till gästabud far». Då brukade den gamle prosten stå bredvid,
ögonen strålade, ett lyckligt leende spred sig över de något fårade
dragen och den kära pipan slocknade, medan han helt sakta för sig själv
viskade de välkända orden. Och han tröttnade aldrig, men till slut
avbröt prostinnan konserten med ett manande: »Barn små, nu kunna ni
behöva lite mat».
Det tyckte hon visst alltid att man behövde och då man kom in i salen
och såg den rikliga trakteringen, begrep man att hon hade en hög tanke
om sina gästers aptit. Och det vore visserligen orätt att säga att denna
hennes tanke kom på skam.
I alla fall, (dock med någon modifikation beträffande måttligheten),
kände man sig alltid frestad efter ett besök i Kjellstorps prästgård att
instämma i Franzéns ord:
»Efter en kväll,
måttligen njuten,
fredligen sluten,
sover man roligt och vaknar man säll.»
Hänryckningens tid.
Henne ve gövlen ov boninjslänjen
rejnede klase ov gullgule hänjen
så skär å så hvid å så ren
po parre- å ebleträgren
lå sommersnen.
(_Axel Ebbe_: »Rijm å Rodevelske».)
»En sådan vacker pingst vi få i år», sade prosten, där han stod på
trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.
Han hade rätt, det var en fager syn, som mötte ögat. På den stora
gräsplanen prunkade de gamla, vackra fruktträden i högtidsskrud, det var
som en enda jättebukett i vitt och skärt, av vars överflöd marken
inunder täcktes med ett vitt, mjukt hölje. Vid infartsvägen stodo de
präktiga kastanjerna i rikaste blom, och bokarna, prostens stolthet,
hade just hunnit ersätta den bruna vinterhabiten med en sommardräkt av
ljusaste grönska, ännu mera framträdande mot allt det vita.
[Illustration: Espö prästgård från trädgårdssidan.]
På södra sidan låg trädgården och badade i solskenet, och kom man ditut,
blev man alldeles huvudyr, bländad av färgprakt och berusad av den
starka doft som fyllde luften. Syrenerna voro närapå färdiga att slå ut,
hagtornsträdens grönska nästan dränktes i alla de små skära eller vita
blomknippena, de många buskväxterna tävlade med varandra i brokig
färgrikedom och de nyputsade rabatterna pryddes av ståtliga kejsarkronor
och liljor. Överallt ett fågelkvitter, ett surr av bin, ett myllrande
liv som bäst kan skildras med skaldens ord:
»Bi fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom. – – –
Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.»
Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på
armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och
lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att
hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta
ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen
medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa
vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur
korgen småningom fylles.
– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger
prostinnan belåten.
– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»
– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli
en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både
bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».
Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som
bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det
hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje
år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga
voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken
nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin
plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och
fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och
inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga
mottagande.
Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och
ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man
väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för
att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och
hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s.
grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan
själv vara med om.
Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin
lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt
trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna
och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig
stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning.
Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit
det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark,
bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos
här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns
vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!
Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya,
fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog
var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga
arbetet i det kvava vävrummet.
Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna
på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen
kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan.
Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en
pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och
fortsatte åter den avbrutna tråden.
Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr
prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var
»annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och
säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga
allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt
ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små
silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid
stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.