läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela
familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där
stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade,
medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna
trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i
träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla
uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos
vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom
emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna
att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor.
Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i
konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit
drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två
porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl
förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog
emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora
järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.
Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka
högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över
kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna
i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig,
under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.
Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut,
denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många
närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth
har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och
jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet
»söder om landsvägen»:
Tystnad vida. Man hör hur det sakta lackar
Droppe på droppe från närmaste tak och stackar.
Klämtande borta i fjärran klockor ringa
Ensamt och matt de hän över nejden klinga;
Mötas av klocksång ny från en annan kyrka,
Nu helt nära det tonar med större styrka,
Ringer i alla byar. I dimman draga
Ut över bygden tonerna, starka, svaga.
Malmhårt de dallra, milda de sammansmälta,
Nu från närmaste torn de dova välta
Dyka tunga ned uti ljudfull dimma,
Vagga sig klara, och lent över slätten simma.
Klockorna stanna. Tumlande ljuden domna,
Tonande sakta hän de sista somna, –
Bräker ett får där ur stall, och säkra, raska,
Hastande steg i vägens lera plaska.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Tystnad vida. Nu tändas högtidsljusen,
Helig afton. Det glimmar ur alla husen.
Och de glimmande ljusen vägleda familjen tillbaka till prästtjället, där
nu bordet står dukat till den stora julmåltiden. De höga trästakarna
från farfars tid, som endast var årshelg kommo i bruk, voro sirade med
fint utklippta pappersmanschetter; på den krusade servietten tronade en
gammal förnäm kristallskål fylld med klenäter och smörbakelser, och
julölet skummade i kannan.
Prosten satt i högsätet, iförd sin näst bästa koftanett. Det vackra,
något gråsprängda håret, hade nyss blivit klippt av den konstförfarna
prostinnan, som satt mitt emot honom i paramattaklänning och spetsmössa.
Runt omkring sutto barnen, både gossar och flickor i hemvävda kläder,
som gjorde den inhemska industrien all heder. Lutfisken åts med känsla
och övertygelse, med en liten, liten pärla ovanpå, för prostens räkning;
man rimmade för gröten, som i sitt vita inre dolde den betydelsefulla
mandeln, beundrade den brunstekta ankan, som dock mera blev en
skåderätt, och hade ej ord starka nog för kristallskålens utmärkta
innehåll, allt under det bägaren, eller rättare ölkannan, vandrade laget
omkring.
Vid slutet av måltiden kommo tjänarna in, anförda av kusken Per, för att
önska herrskapet en god och fröjdefull jul, vilken visit senare
besvarades, då hela familjen tågade ut i folkstugan i samma ärende.
Julklapparna medfördes då, och det kom på Pers lott att, stavande och
med många omsägningar, uppläsa deviserna, vars innehåll som oftast
framkallade mycken munterhet och en förlägen rodnad, då de voro alltför
brydsamma.
Den senare delen av aftonens härligheter låter sig knappast beskriva.
Granen, julklapparna, sången, det goda humöret och skämtet – allt lever
kvar i minnet, omgivet av den säregna glans, som endast erinringar från
en lycklig barndom kunna skänka.
Bland julgåvorna erinrar jag mig särskilt ett par morgonstövlar med vida
skaft, som småflickorna broderat i tapisseri till prostfar. Under svett
och möda och många felräkningar hade de kommit till, men resultatet var
lysande. De voro fullsatta med jättepenséer, från tåspetsen till knäet,
strödda över en gräsgrön botten. Med glädjestrålande ögon åsågo
givarinnorna hurusom prosten på fläcken iklädde sig dessa lysande plagg
och tog sig en promenad runt bordet för att prova dem.
Senare sjöng adjunkten »Julafton i prästgården», där lilla Eglé får sin
fästman inrullande i en tunna. Ackompagnemanget, i gammaldags valstakt,
sköttes förtjänstfullt som termen lyder, av husets äldsta dotter. Allra
sist ljöd, sedan prosten läst aftonbönen, från allas läppar den vackra
julpsalmen: »Var hälsad, sköna morgonstund» och så var den med sådan
längtan motsedda julaftonen förbi, för den gången.
Sedan helgdagarna förrunnit under kyrkobesök och stilla hemliv, började
de många julkalasen i präst- och granngårdarna. Man ville passa på medan
den studerande ungdomen fanns att tillgå, och dessutom voro skafferier
och visthus under julen så rikligt försedda, att det nästan gick av sig
själv att ställa till kalas. Gubbarna rökte sina långa sjöskumspipor och
åsågo stundtals hur ungdomen svängde om med liv och lust. Fruarna, i
sidenmantiljer och negligéer samt piraten på armen, sutto i de långa
sofforna och läto traktaten sig väl smaka. Och de unga – ja de dansade
och svärmade och tyckte att tiden flög.
Slutligen kom Knut, då julen efter gammal tradition skulle köras ut hos
familjen Tegnér i Kjellstorps gamla prästgård. Ja, gammal var den,
boningshuset lågt och något lutande såsom av hög ålder, men en
obeskrivlig trevnad mötte en, så fort man trädde in i den stora salen
med bjälkar i taket. I en öppen spis, överst prydd av den store
farfaderns porträttmedaljong, flammade en väldig stockeld. Möbleringen
bestod huvudsakligen av skåp och stolar och ett massivt bord mitt på
golvet, alltsammans vitmålat. Mörkröda yllegardiner förlänade en varm
färg åt allt detta vita, som ytterligare förhöjdes av den vackert sirade
julgranen, vars topp nådde ända upp till taket.
Prostinnan stod vid bordändan och skänkte i kaffe, uppvaktad av sina
ridderliga söner och assisterad av husets döttrar. Mössan med sitt fina
krus och sina breda band, som föllo ned över ryggen, sken så vit mot det
mörka håret. Med en fältherres taktiska skicklighet ordnade hon allt,
och de kloka ögonen vakade noga över att var och en blev på bästa sätt
tillgodosedd. Den gamle prosten Kristoffer vandrade omkring med sin
långpipa, svart kalott över de vita lockarna och ett vänligt leende för
alla och envar.
I detta hem och bland dessa människor måste man ha varit för att till
fullo kunna förstå den anda som där rådde. En afton som denna framstod
det i all sin fullkomlighet och gav åt de närvarande ett minne som
aldrig kan glömmas.
Granen tändes och i virvlande ringar utfördes de traditionella
juldanserna, men det dröjde ej länge förrän en präktig vals ljöd från
det gamla klaveret, och nu gick det undan med en fart, som väl knappast
en nutida bostondyrkare kan fatta. Först när den rikliga aftonmåltiden,
med alla julens härligheter serverades, kunde de dansande förmås att
göra ett tillfälligt uppehåll, vilket dock med välbehag utsträcktes, när
yngste sonen med sin vackra röst föredrog några av Geijers och Lindblads
sånger.
Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut
iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga
och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en
virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med
mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade,
polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på
den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och
brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter
dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid
pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som
rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.
Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det
låga tjället, och så var det slut på julen.
Ett bondbröllop.
Julen med sina många helgdagar, sin vila och frid var länge sedan förbi.
»Julastuerne», där ungdomen svängt om med lust och fröjd, i den ena
gården efter den andra voro ett minne blott. Kyndelsmässan med frost och
snöstormar, de s. k. kyndelsmässoknutor, var även överstånden och nu var
man inne i fastan. Den hade inletts med allehanda upptåg, man hade
»slagit katten ur tunnan» och utfört den omtyckta tävlingskamp, som
kallades att »ta ringarna», och därefter hade de unga, anförda av
segraren, »kungen», och hans utvalda drottning, återigen dansat nere i
riksdagsmannens gård, där den stora sommarstuen godhetsfullt upplåtits
för ändamålet. Nu var tiden inne att rusta sig till bröllop i de gårdar,
där man till äventyrs hade någon dotter att bortgifta, innan påsken kom
för nära, då det ej ansågs lämpligt att fira några stora fester.
Så var fallet hos Hans Anders’ i B. där den unga dottern skulle gifta
sig med åbosonen Per Jeppsson i samma by. Det hade varit ett gammalt
tycke och som förmögenhetsvillkoren voro å ömse håll passande och ägorna
gränsade intill varandra, kunde förbindelsen ej annat än anses i hög
grad önskvärd. I bröllopsgården hade rått stor brådska både med
utstyrsel och förberedelser till det stora gästabud varmed den lyckliga
tilldragelsen skulle firas.
Nu, då bröllopsdagen var inne, stod gården fejad och fin utan och innan,
ladugårdsbyggnaderna nykalkade med nymålade dörrar och halmtaket på
boningshusets norra sida var omlagt skinande gult, medan det på andra
sidan var grönskande och mossbelupet. Rummen voro prydda med präktiga
vävnader, täcken och bonader, gamla skatter hämtade ur de väldiga
kistorna i kistekammaren, där de bevarats under generationer. De
företedde vackra prov på urgammal hemslöjd, dessa vävnader i rödlakan,
flamskt, krabbasnår, opphämta och allt vad det nu heter.
En stor skara gäster väntades, släktingar från när och fjärran,
prostens, klockarens, naboarna och för övrigt alla, som kunde anses stå
i förbindelse med värdfolket. De voro visserligen anmodade att komma
redan kl. 12 på dagen, men naturligtvis var ingen så »förveten», att han
ville infinna sig så dags, och det tog också sina rundliga timmar, innan
alla voro samlade. Ej förrän närmare två kom prostfamiljen inrullande i
den blanka och skinande kareten, som högtiden till ära med ovanlig
omsorg putsats av Per, prästadrängen.
Gästerna mottogos ute i förstugan av Far själv, som leende och gemytlig,
skötte sitt nog så krävande värdskap. Han assisterades visserligen, utom
av sonen, även av två marskalkar – målaren och skräddaren, – vilka vid
alla större gillen hade sig detta viktiga värv anförtrott och därför
också utvecklade en otrolig säkerhet och snabbhet.
Förstugan som sträckte sig tvärs genom hela längan, med utgång även åt
trädgården, hade dessutom tre dörrar, åt höger var det dels ingång till
den stora gillessalen, »sommarstuen», som saknade eldstad, dels till
kistekammaren med alla dess skatter. Från vänster kom man in i ett stort
rum, stuen, som, även det, upptog hela husets bredd, med två par fönster
åt vardera hållet. En väggfast bänk omgav på tre sidor det väldiga
bordet, där måltiderna i vardagslag intogos av såväl husbondfolk som
tjänare, med högsätet uppe vid översta bordändan, där Far och Mor
presiderade. Möbleringen för övrigt bestod av en stor säng, avsedd för
husets döttrar, några trästolar, en kakelugnsbänk, ett hängskåp, –
matskåpet, – ej att förglömma den inmurade järnkakelugnen med Sankt
Göran och draken på. I fönsterna blommade »brinnande kärlek» och
toffelblommor, – man såg att de trivdes bakom de små, låga rutorna och
att de sköttes med kärleksfull omsorg.
Manfolken fingo stanna inne i stuen, men fruntimmerna visades in i
kammaren, där den stora »himlingasängen», blåmålad och prydd med
tulipaner och blader, intog en framskjuten plats. Och nu började
trakteringen. Först körsbärsvin och klenäter och sedan kaffe ur stora
porslinskannor, med präktiga vetekakor och annat dopp, allt under det
den ena vagnen efter den andra kom inskramlande på den stenlagda och
kringbyggda gården.
Prostinnan, som var språksam och »gemen», konverserade flitigt med
gummorna, som sutto runt väggarna, en smula högtidliga, med näsduken i
hand, och avgåvo sina svar med stor värdighet.
Äntligen, efter lång väntan, och sedan det befunnits, att alla voro
samlade, ombads man att stiga in i stora salen, där vigseln skulle
försiggå. På den tiden förekommo ej kyrkbröllop annat än undantagsvis.
Det är först i senare tid de tagit fart, liksom de längre tillbaka i
tiden, under förra hälften av 1800-talet, voro brukliga och då
försiggingo med stor ståt, förridare, spelmän, o. s. v.
Här, i den stora salen, var ett stort hästskobord dukat och prytt med
ståtliga spettkakor, en mångfald av ölkrus av brokigt porslin och fint
utsirade smörtoppar eller »smörslag», skickligt placerade på runda
såsskålar. Mitt på golvet hade brudpallen fått plats, höljd av ett
konstrikt vävt ylletäcke, för övrigt inga dekorationer, som kunde tyda
på, att en brudvigsel här skulle äga rum.
På ett givet tecken ställde prosten sig framför pallen med klockaren på
något avstånd. Allas blickar riktades mot dörren, då brudparet skred in,
bruden klädd i svart paramattaklänning, slöja, krans och krona, medan en
väldig myrtenbrosch sammanhöll kragen. Brudgummen bar bonjour och vit
halsduk, frack förekom ej på den tiden. De unga sågo så bra ut; en något
högre färg på kinderna än vanligt var det enda tecknet på en möjligen
inneboende sinnesrörelse, vilken ej ansågs passande att visa i utvärtes
åthävor. Klockaren, den gamle kantor Malm, stämde upp en psalm, varefter
prosten förrättade vigseln slutande med några hjärtliga ord till
kontrahenterna, vilka båda voro hans läsbarn. Så sjöngs »Ej blott för
världen två», etc. och nu deltogo alla efter förmåga i sången, särskilt
voro några av mannarna skickliga i att hålla ut sluttonen, nästan lika
länge som själva klockaren. Akten var över och de unga sammanvigda utan
några som helst äventyr, ringen hade ej tappats, paret hade läst upp
formuläret utan att staka sig och allt var som det skulle vara.
Brudpallen togs bort och nu borde ju måltiden kunna taga sin början när
som helst. Men ingalunda! Nu kom det kinkigaste av alltsammans, att söka
upp de närmaste kvinnliga anförvanterna, vilka plötsligt försvunnit. I
känslan av sin värdighet och sin rättighet att vid bordet bliva
placerade på de förnämligaste platserna hade de gömt sig på de mest
otroliga ställen och det tog en rundlig tid att hitta dem och få dem
fram till sina platser. Nå, äntligen hade man kommit så långt, och där
sutto nu alla, brudparet i mitten, prosten bredvid brudgummen, därnäst
klockaren och så alla mannarna i tur och ordning. Prostinnan satt
bredvid bruden, med klockarfrun vid sin andra sida, bredvid dem
värdinnan och därefter alla de närmaste kvinnliga anförvanterna.
Sedan en rundlig tid anslagits åt den tysta bordsbönen, steg
målaren-marskalken upp på en trästol och utropade med ljudlig stämma: »Å
värdfolkets vägnar får jag be alla gästerna vara så bra å ta te
knivarna», vilken blev en signal till ett kraftigt och samfällt angrepp
mot smörtopparna, varvid stora »rundenomsmatar» breddes och förtärdes
med strykande aptit. Därpå följde den egentliga festmåltiden, vilken
börjades med en makalös soppa, kokt på många olika slags kött och
försedd med i fyrkantiga tärningar skurna klimpar samt russin. Denna
utmärkta gillessoppa glömmer man ej så lätt, då man en gång smakat den.
Därpå följde kötträtten, som bestod av pepparrotskött och salt gåskött,
så risgrynspudding med saftsås och därefter hönsstek. Och slutligen kom
det viktiga ögonblick, då de många spett- och sockerkakorna skulle
skäras och utdelas. Det hörde till, att varje mora som fört en dylik
kaka till gården själv skulle skära den, vilket ej skedde utan mycket
krusande, men slutligen kunde då de sönderstyckade kakorna serveras,
tillika med ytterligare stora fat s. k. krumkakor. Under denna ceremoni
kringbjödo marskalkarna »malagat» vin, två glas i stöten på en
porslinstallrik, ty några glas funnos ej framsatta på bordet, utan
gästerna fingo dricka i tur och ordning av samma glas. De enda som fingo
behålla sina glas var brudparet, förmodligen med tanke på den skål som
skulle tömmas för dem. Prosten hade ej heller fattat sitt glas, förrän
han i kraftiga, kärnfulla och varma ordalag talade till sina
skriftebarn, som nu ingått i det heliga äkta ståndet, och föreslog deras
skål. Man drack under högtidlig tystnad, utan de skallande hurrarop som
nu äro så vanliga.
Nu förekom en ganska lustig sed; varje fruntimmer medförde, förutom den
näsduk, som hela tiden skickligt manövrerades i ena handen, även en
stor, som var dold i någon undangömd ficka. Dess ändamål var ganska
påtagligt; då gästerna nödvändigt måste taga för sig av alla de kakor,
som av olika personer tillförts huset, var det ju ej tanke på att alla
kunde ätas upp omedelbart efter den bastanta måltiden. De lades därför
omsorgsfullt ned i denna stora näsduk, vilken hopknöts i alla fyra
hörnen, och då man reste sig upp från bordet, bar var och en sitt knyte,
ända från prostinnan och ned till den mest obemärkta av gummorna.
Nu, när måltiden efter dryga timmar äntligen var slut, togo alla
gästerna varandra i hand med den fromma önskningen »väl bekomme», vilken
onekligen var berättigad. Alla promenerade ut från salen och spredo sig
i angränsande rum; mannarna svalkade sig ute i förstugan eller tände
sina pipor inne i stuen, där snart kortspelet kom i gång, knack eller
fem kort. En stark toddy av arraksrom satte fart i spelet.
Fruntimmerna samlades inne i kammaren, där bruden »satt i stass» och gav
blyga och sävliga svar på alla spörsmål. Innan man slagit sig till ro,
hade emellertid alla upphängt sina »kageknyden» i takbjälkarna och det
var en ganska underlig syn att se taket, såväl i stugan som i kammaren,
garnerat med dessa pösande knyten. Bjälkarna användes för övrigt även
för andra ändamål; så omnämner Nicolovius i »Folklivet i Skytts härad»,
att bönderna hade sin egen bokföring i bjälkarna i taket, och han
tillägger: »Med skrivkunnigheten insmög sig bedrägeriet». Att de
alltjämt begagnades till detta ändamål utvisade en rad otydbara
hieroglyfer, som ingen oinvigd förmådde tolka.
Under tiden avdukades och undanskaffades borden i stora salen, golvet
sopades med våt sand, och de två byspelemännen inträdde med sin fejla
och sin klarinett. Efter ett omsorgsfullt stämmande, varvid ett
betänkligt oljud uppstod spelade de upp en gammal, sirlig vals, vars
toner ännu så långt efteråt ljuda i ens öron. Alla samlades i balsalen,
brudparet öppnade balen med någon förlägenhet, och efter dem trängdes
och knuffades en mängd olika par, alla dansande var på sin fason, men
med beundransvärd taktfasthet och säkerhet. Muraren och sotaren
Widerberg dansade med snugga i munnen, rak i ryggen och så smal, att han
gott kunde krypa genom en skorstenspipa, med stor skicklighet svängande
sin dam, den ena efter den andra och slutligen mor själv, som han
lotsade genom virveln av dansande par med en vighet, som gjorde heder åt
hans yrke. Sedan dansades en gammaldags skånsk kadrilj. Och nu deltogo
alla, både gamla och unga. Den elegans som utvecklades i figuréerna,
parad med orubbligt allvar, den frammarsch, än rakt fram, än från sidan,
som gjordes mot moitiéen, vilken av den starke riddaren lyftes högt upp,
då han svängde om med henne, torde i våra dagar sakna sitt motstycke.
Troligen har denna gamla hederliga dans numera utträngts av de moderna
boston- och stepdanserna, men det är att hoppas, att den gamla präktiga
kadriljen åter kommer till heders i all sin glans.
Det led mot småtimmarna, innan någon tänkte på att avbryta detta glada
gille, men då voro de nygifta de första som bröto upp. De »försvunno»
ej, som bruket är nutilldags, utan togo omsorgsfullt farväl av alla
gäster, föräldrar och syskon, utan att å någondera sidan några känslor
lades i dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ton. Då de satt
sig upp i sin vagn, som kördes av brudgummen själv, och var prydd med
ett vackert, av bruden vävt täcke och sedan de hunnit utom porten, stodo
de unga männen där och avfyrade det ena pistolskottet efter det andra
såsom en lämplig salut och väl även som ett varsel om framtida lycka och
framgång.
Prostfamiljen avlägsnade sig därpå och småningom följde de övriga
gästerna exemplet. Och det var nog väl behövligt, ty gillet skulle stå i
dagarna tre, och både värdfolk och tjänsteandar behövde andrum för att
rusta sig till nya strider.
På fjärde dagen bespisades husmansfolket i byn och grannskapet, och det
tog nog sin dryga tid, innan allt kom i sina vanliga gängor och det
vanliga vardagslivet åter tog sin början i den gamla hederliga gården.
Fastlagsris och snöstormar.
Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt,
dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.
Prostinnan, vars ordspråk alltid varit »morgonstund har guld i mun» och
som brukade taga sin morgonmotion vid spinnrocken redan vid femtiden,
ehuru hon vanligen lämnade man och barn i ro ännu ett par timmar, hade
den morgonen intet förbarmande. Då gjorde hon sin rond genom hela huset,
mitt i natten tyckte man, med björkriset i hand, och börjande med sin
make fortsatte hon sedan att behandla barn och tjänstfolk och lagade
visserligen att man blev ordentligt väckt. Ej ens den stackars adjunkten
nere i flygeln undgick sitt öde, som han visst ej mottog med kristlig
undergivenhet. Men prostinnan ansåg att ingen borde behandlas
styvmoderligt denna dag och sade: »Han kan ha gott av det».
Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge
innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig
medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera
antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien
till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs
under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst
långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt
förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov
angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med
ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd
med sitt morgonarbete.
Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete;
medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade
den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och
övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett
finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke
endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista
musikaliska tanke.»
Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta
uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och
slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete
som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid
frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter
den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt
fryntliga skämt driva bort alla moln.