SÖDER OM LANDSVÄGEN
I PRÄSTKARET GENOM
VEMMENHÖGS HÄRAD
AV
EMMA BENDZ
ANDRA UPPLAGAN
LUND
C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG
LUND 1916
BERLINGSKA BOKTRYCKERIET
INNEHÅLL.
Sid.
Barndomsminnen 9
Ett prästgårdsbröllop 25
Ett kyrkligt kapitel 34
Prästgårdsjul 41
Ett bondbröllop 52
Fastlagsris och snöstormar 62
Kjellstorp 73
Hänryckningens tid 80
Om sommaren sköna, när marken hon gläds 90
Friluftsteater och serenader 99
Mamsell Katharina 110
Från gässens högkvarter, en skymt av Skytts härad 125
En skånsk storbonde 131
Skrock, mest från Skytts härad 142
Söder om landsvägen.
Inramat av Östersjöns och Sundets blåa vågor ligger ett land, där solen
lyser över oändliga vidder av böljande sädesfält, där präktiga hjordar
beta på saftiga ängar och gamla väderbitna pilar kanta de långa, raka
vägarna. Ättehögar synas likt punkter på ett tätt skrivet blad,
»vanningadammar» och märgelgravar äro de enda insjöar som förekomma, det
enda som avbryter den vida, mäktiga ytan. Stora, välbyggda gårdar lysa
vita i solskenet, och små vitkalkade stugor med mossbelupna halmtak
dölja sig bakom knotiga pilträd med mjuka, böjliga grenar. Byarna ligga
tätt intill varandra och då helgmålsklämtningen ljuder från kyrkorna
tyckes klangen sammansmälta till en enda ton, dallrande ut över slätten.
Detta är det landet som kallas _Söderslätt_, det landet som av Hans
Bendz fick namnet »_Söder om landsvägen_».
Vad han tänkte om slätten ligger just i det uttrycket, den var det
förnämsta av alla land på jorden, intet annat, hur skönt det än måtte
vara, kunde tåla vid en jämförelse. Han kände och tänkte likt de flesta
av sina landsmän, ehuru måhända ännu starkare, ännu mera utpräglat:
»Skåningar veta och skåningar tro,
att ej under sol och måne,
där finns en fläck, där människor bo,
så härlig och ljuv som Skåne.»
Och av fullaste hjärta fogade han till:
»Väl gläds jag att vara svensk ibland,
men jag yvs att vara skåning.»
Mellan honom och slättens folk rådde en innerlig känsla av samhörighet.
Han kände som de, tänkte som de, kunde tala samma språk som de. Själv
ägde han deras bästa och mest framträdande egenskaper, därför kunde de
också förstå honom och löna honom med samma starka känslor av
tillgivenhet och förtroende. I Tomarp, hans fäderneby, flaggades det på
skolan, den dag underrättelsen kom, att han blivit utnämnd till
professor. Det var ju en av deras egna som kommit sig upp, de voro glada
och stolta över honom och de ville uttrycka sin glädje på detta sätt.
Endast några få dagar före sin död vandrade han ensam ut på landet, ett
stycke utanför staden. Där stannade han och betraktade oavvänt detta
land, som var honom så kärt, de grönskande tegarna, där allt spirade och
växte i vårsolens värmande ljus och folkets jämna, taktfasta rörelser
vittnade om flitigt arbete. Länge stod han så, som ville han tillfyllest
inprägla denna bild i sitt sinne. Det var hans sista avsked till
slätten.
Ej må det förtänkas mig, att jag vid mina enkla skildringar, hämtade
från landet Söder om landsvägen, ägnar dessa första rader åt hans minne.
Lund i juni 1916.
E. B–z.
Barndomsminnen.
Hur gärna gå ej tankarna tillbaka till det gamla barndomshemmet,
skådeplatsen för de första stapplande stegen, övervakade av kärleksfulla
föräldrar, de första lekarna, de första medvetna tankarna. Hur ljuvt ter
det sig ej i inbillningen, detta hem med de gammaldags, trevliga
björkmöblerna, blommorna i fönsterkarmarna, mors spinnrock, fars
arbetsbord med den primitiva lampan och ljusstaken med sin gröna skärm,
böckerna som sågo så hemlighetsfulla ut, den stora kartan över
Palestina, där man bl. a. fick skåda Israels barn, tågande kring
Jerichos murar med lurar och basuner, samt de gamla kopparsticken och en
stor tavla med Luther och Melanchton som huvudfigurer. Och barnkammaren
sedan, med en hel rad små sängar, dockskåpet, de enkla leksakerna,
träpallarna där man klättrade upp, ramlade ner, slog sig, grät och
klättrade upp igen, vilken behaglig oreda rådde ej där!
Hur skönt var det ej att på kvällen krypa ner i sin lilla bädd och somna
vid ljudet av spinnrockarna från folkstugan som ackompagnemang till
pigornas sång! Jag hör det ännu: »Rocken snurrar, lampan brinner,
vinterkvällen är så lång,» eller »Konung Fredrik är död,» och allra
bäst, »Vid foten av Alpen, i daldjupets skugga –.» Ibland hördes även
prostens röst, inne från salen, där han läste högt medan prostinnan,
guvernanten och de äldre systrarna sutto kring bordet med sina
handarbeten. Det var så sövande och så lugnt att somna in vid dessa
ljud, sedan man först, med mors hand i sin, läst sin lilla aftonbön.
Lika roligt var det på morgnarna, då den kära Tilla, prostinnans kusin,
som varit i huset alltsedan föräldrarnas bröllop, kom in med mjölken och
rågskorporna som man skulle få på sängen och man sedan fick tillåtelse
att »bara en liten stund» få se på de gamla nötta, men så högt älskade
bilderböckerna: »Kajsa Rulta, Lunkentuss, den lille Vilden» o. s. v. Och
så kom tvagnings- och påklädningsceremonien, som visserligen ej avlopp
utan åtskilligt kiv och ras med bröderna, store bror och lille bror.
Sedan, efter frukosten, togs abc-boken fram med den stora tuppen, som
stod och såg så viktig ut, och på mors knä lärde man sig stava och lägga
ihop och fick därunder många tillrättavisningar, ty visst var man dum!
Men hur det var, värpte ändå alltid tuppen och det var förtjusande, då
man inne i boken fann »danska kungens karameller», eller i värsta fall,
en sockerbit, behändigt ditsmugglade, man visste aldrig hur.
Ett särskilt nöje var det att få göra en promenad ut i byn med prosten
och att hälsa på gubbarna och gummorna i de små stugorna. Man var bekant
och god vän med dem alla utom, kanske med gummorna i fattighuset, den
förskräckliga Stormskan och den ännu förskräckligare Lejonskan, som
trätte och slogos och sågo så hemska ut. Prosten var god vän med alla,
hade ett vänligt ord för alla, kunde väl även vara sträng, men hade
alltid ett varmt hjärta för dem som kommo till honom i sin nöd, och de
voro många.
Promenaden avslutades alltid med en tur i trädgården, som var väl
vårdad, och där lärde man sig att, med Far som läromästare, känna varje
träd, varje buske, varje blomma. Det var en mycket stor trädgård och
park, med ståtliga gamla träd, den var en grönskande oas, mitt bland
fälten och ängarna, en oas med bär och ljuvliga frukter i överflöd, med
syrener doftande som på ingen annan plats, med lärkor som drillat sina
vårsånger, värmda och livade av den tidiga solen, alltsammans
kringfläktat av havets friska vindar. Jag erinrar mig särskilt livligt
de strålande vårdagar, då en mångfald praktfulla hyacinter blommade i
rabatterna, hur jag brukade kasta mig ned på gräsmattan och insupa deras
doft, nästan sövd av binas entoniga surrande, skådande mot de lätta
skyarna, där de gledo över den blå himlen. Det är ej lätt att beskriva,
men förnimmelsen av allt detta härliga är ännu alltjämt lika stark.
Vintern var visst ej heller utan sitt behag, med det flitiga,
regelbundna arbetet, anpassat efter vars och ens förmåga,
skymningsbrasan, de långa kvällarna, då prosten satt vid sitt skrivbord
i fullt arbete eller ivrigt studerande de sällsynta tidningarna, (posten
kom högst två gånger i veckan) medan prostinnan satt med sin strumpa,
stundtals halvslumrande i soffhörnet efter dagens trägna id och barnen
samlade kring det stora bordet, halvhögt läsande sina läxor vid
talgljusens matta sken, tills slutligen katekesen och grammatiken
slungades upp i taket med ett lättnadens »så där ja, nu ä’ de gjort».
Sin belöning fingo de sedan hämta ur den stora fruktkorgen med
bergamotter och rosenkindade pippingar, ty frukt fanns vanligen i
överflöd och på den varan behövde det aldrig sparas.
Nog kunde livet ibland förefalla något enformigt under dessa långa
vinterdagar, men så mycket mera kunde man också uppskatta varje avbrott.
Då prostinnan, som hade sin arbetsplats vid fönstret i salen, där hon
höll noggrann utkik efter allt som tilldrog sig på den stora
gårdsplatsen, plötsligen utropade: »Här kommer främmande», ljöd det som
en glad fanfar och hela familjen störtade ut i den kalla förstugan för
att taga emot de välkomna gästerna. Oftast var det de närmaste och
käraste grannarna, de från Kjellstorp, som kommo, men de andra, mera
långväga boende voro ej heller alltför sällsynta. Kaffepannan kom på i
en hast, kakburkarna i handkammaren fingo släppa till av sitt överflöd,
brasan tändes, piporna likaså och allt var idel trevnad och gamman.
På tal om gäster kan aldrig åsynen av den gamle provinsialläkaren,
doktor Edv. Ström, förgätas, då han vid ett eller annat
sjukdomstillfälle kom åkande i sin höga, öppna vagn. Vi barn hade alltid
känslan av att det var en jätte som var ute och färdades, han var
nämligen så vidunderligt påpälsad, att man aldrig sett maken. Allra
först en väldig kappa av svart läder, med stor krage, utstående och styv
av vind och väta, därunder en tjock päls, väl fastsurrad med ett brokigt
resskärp, och slutligen en fotsid, vadderad nattrock av storblommigt
ylletyg samt stora halmstövlar. Så behövde man vara rustad för att stå
emot vinterstormarna nere på slätten. Jätten var emellertid ej farlig
alls, tvärt om var han en ovanligt älskvärd gammal man, – allra helst om
man själv slapp att bliva behandlad av honom.
Ett par små nöjen, som visserligen voro varandra väsentligen olika, hade
dock ett gemensamt, att de i hög grad förmådde fängsla vår barnsliga
nyfikenhet. Det ena var, då vid trettondetiden stjärnemännen kommo
vandrande för att med sång och förevisande av sina, i brokiga bilder
målade stjärnor, förtjäna sig några slantar. I motsats till den urgamla
seden, var det ej gossar som gingo omkring med stjärnan, utan alltid
gamla, tämligen skröpliga gubbar och det var ej Staffans-visan de
sjöngo, utan någon mera religiös sång. Tyvärr är jag dock ej i stånd att
klart erinra mig varken ord eller melodi.
Det andra nöjet var den på den tiden ej så ovanliga synen av tyska
musikanter som kommo marscherade in på gården, ställde upp sig framför
trappan och stämde upp sina Volkslieder, Ländler och Marscher. Kanske
voro deras instrument en smula skrälliga, fast det förstod man just ej,
det lät i alla fall förfärligt vackert. Och deras nötta uniformer,
blänkande trumpeter och underliga språk, då de tackade för pengar och
traktat, var alltigenom obeskrivligt fängslande.
Stundom hände det, och oftast på kulna och mörka vinterkvällar, att
någon dalkulla förirrade sig ner till den avlägsna bygden och man tyckte
mycket om den gästen. Hennes vita päls, röda mössa och kinder i samma
kulör, hennes frimodiga »du» till vem det vara månde, allt var
synnerligen tilltalande och naturligtvis ej minst de underbara saker hon
hade i sin låda. De breddes ut på stora salsbordet, i skiftande
mångfald, förklarades för »verkligt god vara» och rönte merendels god
åtgång. Naturligtvis fick hon både mat och husrum, inte kunde man väl ha
hjärta att köra ut den snälla kullan i mörker på villsamma vägar.
Mindre välkomna voro de polska judarna, de kommo alltför ofta och
innehållet i _deras_ låda var föga lockande. Pigorna föllo dock ofta
offer för judens vältalighet och hans »schene tig» visade sig vanligen
vara oemotståndligt.
Minst en gång om året fick prästgården besök av pianostämmaren och
väderleksspåmannen Liljekvist, troligen skickligare i det senare yrket
än i det förra. Han påstod sig även kunna läsa människornas tankar och
var för den skull en skräck för tjänstflickorna, vilka knappast vågade
sig in i samma rum som han. Underlig såg han ut och filosof var han,
begåvad nog, men vilsekommen, skulle jag tro. Och så kunde ibland en
lika vilsekommen person uppenbara sig, en avdankad prästman, Appelqvist,
gemenligen Aftonkvist kallad. Hans yrke var numera att vandra omkring i
prästgårdarna för att sälja sina predikningar, tala teologi med prostar
och adjunkter och beundra flickorna, som enligt hans föreställning blott
behövde se honom för att bli kära i honom. Troligen kom han även för att
bliva en smula tillgodosedd, få god mat och en god säng, vilka fördelar
tydligen voro svåra att skilja sig från, så att besöket ofta blev mera
långvarigt än välkommet.
Två verkliga märkesdagar förkommo under året, eller rättare tre; det var
på våren, då »skogökarna» skulle komma, och på sommaren, då torvökarna
hade sin dag. Prosten räknade nämligen bland sina löneförmåner även ett
visst antal äckor[1] och han begagnade sig av dem för att få hem det
stora bränsleförråd som gick åt under årets lopp. Ordet äckor
förvandlades på landsens mål till ökar, därav namnet. Veden, tolv stora
famnar prima bokved, hämtades från Näsbyholms skogar, vilka lågo ungefär
en och en halv mil från Espö, den fördelades på sextio lass, och som det
var omöjligt att taga emot alla människor, hästar och ved på en och
samma dag, tog nöjet två rundliga dagar. Och det var verkligen ett nöje,
för oss barn en stor händelse.
Hela förmiddagen gick åt att göra i ordning maten åt alla dessa gäster,
som hade lov att vara matfriska. Väldiga kittlar stodo och puttrade på
spisen, och alla husets fruntimmer hade en gruvlig brådska att breda de
högar av »rundenomsmatar» som beräknades åtgå. Tjocka skivor av
prostinnans hemgjorda kumminost lades på, det såg verkligen aptitligt
ut. Framåt middagstiden gjorde prosten sina små slag ut på vägen för att
se om ej de kära skogökarna voro i antågande, och där kom, riktigt nog,
första lasset, kört av Far själv, bredbent och säker, högst uppe på en
väldig bokstock. »God dag, herr prost,» hälsade han, »nätt vär i da å
farlet fint bränne, ska ja si,» och därmed hoppade gubben ner, röd om
näsan och väderbiten och skakade hand med prosten. Vid ett så högtidligt
tillfälle som detta kom det aldrig i fråga att någon skickade ut sina
drängar; var Far själv hindrad, utsågs äldste sonen i stället och det
hela betraktades som en lustresa. När de stora vedstockarna avlästs på
sin vanliga plats, och hästarna fått sitt, visades männen undan för
undan in i folkstugan, där ett stort bord stod dukat. Där togo de nu
plats och blevo vederbörligen trakterade med vått och torrt, smörgåsar,
åtföljda av ett par snapsar, lutfisk och »risengröd» samt hembryggt öl.
Prosten och prostinnan voro närvarande, persvaderade och trugade enligt
landets sed och lagade på allt sätt att gästerna hade det bra. Och nog
gåvo de sig tid, för all del, och den nödiga »madaron» njöto de av i
rikaste mått. Präktiga sågo de ut, hederliga och trygga, och när de gåvo
sig tid att yttra något, skedde det alltid med omisskännlig humor. Sedan
de ytterligare förplägats med kaffe och stora vetebullar, avlägsnade de
sig småningom och husets folk fingo andrum och tid att bereda sig till
nästa dags kampanj. Programmet upprepades in i alla detaljer, då
torvökarna kommo, med undantag av att de vanligen hunno stökas undan på
en dag.
Då det började lida mot våren, var det trädgården, som fram för allt
annat tog tankarna i anspråk, och då fick man en vacker dag se den gamle
trädgårdsmästaren Jungmann från Skurup uppenbara sig, med de långa benen
i halvsprång, trädgårdssaxen under armen och en hög grå storm av
vidunderlig fason på huvudet. Och nu blev det ett grävande och
planterande, rabatterna lades om, buskar och träd tuktades och klipptes.
Prostinnan var i synnerhet intresserad av köksträdgården, gav otaliga
order och vinkar och fick slutligen av Jungmann den uppmuntrande
försäkran: »Ja, _herr_ prostinnan, nu haver jag gjort så gott jag haver
förmått.» Han var obestridligen ett original, den gamle mannen, men
säkert är att han »förmådde» en hel del efter den tidens mått
naturligtvis.
Det förstås av sig själv, att våren medförde ett vidlyftigt
förnyelsearbete inom- och utomhus. Alla tänkbara föremål målades,
vittades, skurades och polerades, tvättades och lagades. Damm- och
skurborstar voro veckotals i rörelse, innan husmodern blev nöjd och
slutligen tillstod: »Nu _luktar_ här verkligen rent!»
Inne i stora salen slogs en väldig stickbåge upp, och så kom det en
överväldigande täckstickningsperiod, vars resultat blev både omfattande
och lysande. Där var så hemtrevligt inne med alla dessa arbetande
fruntimmer, livligt underhållande varandra, medan fingrarna gingo upp
och ned med förvånande snabbhet. Innan man var stor nog att själv få
deltaga i arbetet, var det ett särskilt nöje att krypa under bågen för
att undersöka vem som sydde finast stygn på avigsidan; det var ju
visserligen någon skillnad, dock blev sällan någon underkänd.
Efter alla dessa långvariga och strävsamma förberedelser, och när till
slut skafferier och visthus fyllts med mat, bröd, kakor och specerier av
alla slag, då randades den dag då alla sommargästerna skulle anlända och
det dröjde ej länge innan varje rum, såväl i huvudbyggnaden som flygeln,
var upptaget. Det var mostrar, morbröder och kusiner som lockades av
landets och sommarens härligheter, men framför allt var det
morföräldrarna, som ännu i sin höga ålderdom sökte sig ut till barn och
barnbarn.
Ehuru endast helt liten – jag var omkring fyra år den sista sommar de
gästade Espö – har jag dock ett livligt minne särskilt av min morfar,
prosten Anders Peter Gullander från Malmö. Jag kan ännu tydligt se honom
för mig, hans vita hår, de milda, halvt slocknande ögonen – hans syn var
nämligen mycket svag – den långa koftanetten, fadermördaren med sin höga
spännhalsduk och byxorna nedstoppade i höga blanka kragstövlar. Han tog
oss gärna upp i sitt knä där han satt i sitt soffhörn, stödd på sin
spanskrörskäpp med silverknapp och sjöng en liten visa, som sedan
använts som vaggvisa för barnen i både tredje och fjärde led. Slutligen
drog han fram karamellpåsen, som han alltid hade gömd under soffkudden
bakom sig, och lät oss äta så mycket vi orkade. Den käre morfar, han var
lika älskad i familjekretsen som i det samhälle, där han så länge
verkat, och med rätta.
Mormor var mera sträng och hade stor respekt med sig, men var mycket
ståtlig ännu, i sin vita mössa, krage och manschetter, allt av gamla,
utsökta spetsar. Hon var finska och hade varit mycket vacker, en
egenskap som gått i arv till döttrarna, liksom även ett lynne fullt av
många skiftningar, svärmiskt, impulsivt, än nästan ystert glatt, än
melankoliskt, med sträng pliktkänsla både för egen och andras räkning,
med ovanligt sinne för ordning och hemtrevnad, med varm känsla för musik
och för allt skönt i naturen och i livet. Sådana voro de, de
vördnadsvärda gamle, och det var ej underligt att de blevo medelpunkten,
kring vilken allas tankar och omsorger rörde sig.
Sommaren förgick som en dröm, gästerna reste och det gamla vardagslivet
började ånyo. Frukten plockades ned och det blev ett drygt arbete att
ordna och förvara de rika gåvor trädgården merendels skänkte. Prostinnan
sammankallade sina hjälptrupper, bland dem först och främst den gamla
klockarfrun, som var så skicklig i alla husliga sysslor. Där satt hon
nu, gumman Malm, med stora brillor på sin vassa näsa, och skalade
massvis s. k. »bunkatiner» och äpplen, vilka sedan på väldiga ollor
fördes in i stora bakugnen för att torkas, högst aptitliga att skåda när
de åter kommo ut.
Hon var verkligt framstående, gumman, då det gällde nötplockningen och
de livliga, bruna ögonen kunde bättre än alla andra upptäcka de ofta
ganska väl dolda »tasarna». Och hon och prostinnan förvärvade gemensamt
ett verkligt mästerskap då det gällde ostberedningen och deras glädje
och stolthet var obeskrivlig då de många, skinande gula ostarna voro
färdiga att förvaras i osthäcken, tills de hunnit bliva lagom torra.
En stor dag, en hemsk dag var det, då sotaren Widerberg kom med sin
hantlangare, för att sota de oändligt många kakelugnarna i huset. Det
var med blandade känslor som vi, barn, bevittnade denna händelse. De
voro fasligt hemska att se, dessa svarta sotarmurrar, men å andra sidan
var det bra nöjsamt att följa med från rum till rum och höra hur
Widerberg, på knä framför kakelugnen, med stentorsstämma ropade till
ynglingen, som regerade där uppe i höjden med sin kula: »Nu ä’ ho’ i de
söndra röred, nu ä’ hon i de nora o. s. v.» – för att ej tala om det
upp- och nedvända tillstånd vari hela huset befann sig, och som gjorde
det möjligt för oss att begå åtskilliga excesser.
När prostinnan så hunnit få hela huset i ordning igen, själv i många
dagar övervakande arbetet, iklädd en gammal, blommig sitsklänning och
vit duk om huvudet, som tecken till att det var storstök i huset; när de
många innanfönstren med stort besvär kommit in, omsorgsfullt tilltäppta
och klistrade, de hemvävda trasmattorna blivit pålagda, och
moderatörlampan och malmstakarna med sina smala talgljus åter bragts
fram i dagen, då kände man med ett visst välbehag att nu kunde vintern
få komma, när som helst, man var beredd att möta den och man motsåg med
glädje det behag som all omväxling erbjuder.
Ett bland mina allra tidigaste minnen gäller en julafton, som i alla
avseenden blev en svår besvikelsens dag. Min far hade ett helt år
vistats i Stockholm som medlem av prästerskapets löneregleringskommitté,
och hade, på grund av de besvärliga kommunikationerna, ej under hela
denna tid kunnat besöka sitt hem. Det gällde nämligen att i diligens
färdas hela den långa vägen mellan Malmö–Stockholm och vice versa; det
tog en hel vecka i anspråk, och det var tröttsamma och oändligt långa
dagar, låt vara att de lämnade ett utmärkt tillfälle att få se en god
del av vårt land. Nu var arbetet däruppe slutfört och min far hade
skrivit att han med säkerhet hoppades komma hem på julafton. Men dagen
gick under fåfäng väntan. Min mor irrade omkring som en orolig ande, med
yrvaken fantasi utmålande för sig alla slags olyckor och mina syskon
följde henne med ängsliga blickar. Ingen tänkte på att fira
högtidskvällen så som eljest var vanligt. Trött och bedrövad lades jag
till sängs och somnade väl snart nog, men vaknade plötsligt vid att en
kär gestalt stod lutad över mig. Med ett glädjerop slog jag mina armar
om min fars hals och erfor därvid en känsla av lycka som jag aldrig kan
förgäta.
Slutligen kom den dag då jag till läromästare i stället för min mor
skulle få vår guvernant, som redan under flera år hållit på att hos mina
äldre syskon inympa kunskapens sticklingar och skott. Det skedde ej med
synnerlig glädje å min sida, och inte hade hon väl stor anledning heller
att glädjas över den föga fruktbara jordmån hon nu skulle lägga ned sitt
arbete på.
Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och
kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens
fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges
skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän,
legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten
vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters
Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som
under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så
att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne
även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital,
som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken
Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande
färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat,
och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens
av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud
och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var
att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva
sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv
tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.
Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan
att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till
»det sagoland som skiner
av smaragder och rubiner.»
Ett prästgårdsbröllop.
I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren
1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till
henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra
Södermanland.
Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen
livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det
utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle
omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter
sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker,
skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter
henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.
Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som
skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i
och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit,
klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar.
Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell
Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k.
slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och
små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor
rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla
upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.
Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan;
en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från
Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll
nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva
inför all denna mahognyprakt.
Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna
ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden
själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de
många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som
alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar,
skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta
glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små
garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare
förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar,
de näpnaste man vill se.
Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då
alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen
och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio
dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under
tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det
utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum,
mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog
måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både
kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att
förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det
också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.
Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna,
började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig
indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de
ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av
fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela
detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som
aldrig tillförne.
På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende
bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem
att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av
världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil,
med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes
det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla
fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer
eller mindre lantliga, vara dem till mötes.
Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur
vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga
känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En
av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på
olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den
skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i
svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt
stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå
framkalla det rätta medlidandet.
Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns
nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar
ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in
till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern,
med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills
hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr
som hon aldrig kunde förgäta.
En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med
sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen
den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att
kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida
känd som »frun med knytet.»
Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin
packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes
av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde
aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och
Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså
solen i nosen po jer, fruentimmer?»
I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande
kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och
hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och
rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig
hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett
hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och
med _nu_ kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just
då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom
grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar.
Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg
och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta
återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för
alltid.
Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det
virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett
pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och
timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända
till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten
gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon
framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen,
föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av
högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen
där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram
tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå
det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om
fot, de nya skorna började kännas besvärliga.
Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på
vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig
dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles
fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få
se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av
hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna
fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med
stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det
också ett brudpar, värt att beskådas.
Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då
där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och
brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både
gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som
var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.
En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På
söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla
marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även
inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och
alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit
ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot,
och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals
och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade
något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken,
som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då
märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade
av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes
det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar
mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under
högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng
men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående
och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.
Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje.
Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt
sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos
grannarna.
Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav
stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av
unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i
ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en
gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika
håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan
förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om
i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt
betjänterna i fina livréer, och att bliva _förd_, ordentligt förd till
bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.
Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på
hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt
och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var
möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och
det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.
Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena
medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns
invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om
en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort
brudpar, gäster, solsken och glädje.
Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som
jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och
på alla vis enfaldig och den lydde sålunda:
»O, goda syster, res ej bort
från alla dina vänner,
ty vet, att denna tid är kort
och dit du skall är ingen som du känner.»
Ett kyrkligt kapitel.
Prostens röst hördes från läsrummet, nere i flygeln, en smula häftig, gå
till rätta med nattvardsbarnen d. v. s. egentligen med pojkarna, vilka
som oftast befunnos »oskäligt dumma» och kunde ge de mest befängda svar,
även på de enklaste frågor. Helt annorlunda var det med flickorna, vilka
i allmänhet voro väl bevandrade i sin kristendom och vanligen gåvo sig
tid till eftertanke och sällan svarade så där uppåt väggarna, som de
dumma pojkarna gjorde.
Nyss hade en yngling påstått att »Rebecka var en jägere», var hade han
väl fått en så galen idé ifrån? Ja, det är ej lätt att säga; möjligen
hade han förblandat Rebecka och Esau, hennes son, som ju verkligen lärer
ha sysslat med jakt. Vidare upplyste han om att Johannes Döparens spis
var, »beg, ister och svineböster», och det kostade prosten ett drygt
arbete i sommarhettan att klara upp det ena som det andra och bringa
någon reda i pojkens förvirrade begrepp.
Sedan var det en »vaktepåg», en liten stackare, som blev anmodad att
säga exempel på någon stor, timlig olycka och han svarade utan
betänkande: »Att inte få sul!»[2] Nå, det svaret var det ju åtminstone
någon reson i och var väl, från hans synpunkt sett, ganska förklarligt.
En av flickorna som ej hade lika realistisk syn på tingen och
förmodligen var i den ställning att hon aldrig behövt sakna »sul», ansåg
för sin del den största tänkbara olycka vara att »inte ble gyfter», och
även härvid var ej mycket att tillägga.
Trots många liknande små knaggligheter släppte prosten aldrig sina
läsbarn, förrän de voro väl beredda och, ehuru sinnet ibland kunde rinna
över, var det dock med outtröttligt tålamod han lärde dem, ej blott att
kunna katekesen flytande, så att de till sist förmådde klara ej blott,
»Om hedningarna som icke hava lagen» och vad onkel Bräsig kallade »den
stora vattenfrågan», utan han gav dem verkligen det levande Ordet, rent
och klart och därtill en kärlek och ett allmänmänskligt intresse, som
gjorde honom i hög grad älskad och avhållen.
De stora och omfattande husförhören, som alltid höllos på vintrarna och
många dagar å rad, voro en viktig händelse för envar. Alla, både
»gårafolk» och tjänare, gamla och unga, infunno sig då och de voro i
allmänhet förvånande bra hemma i sina stycken, i synnerhet kanske de
äldre.
Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i
det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens
eget folk borde skina som ljus inför menigheten.
Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i
folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt
eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis
voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med
drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa
i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående
förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.
För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom
det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan,
där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att
stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras
skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och
framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket.
Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro
ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:
»Susanne udi särkjen,»
som dros me di fele gobbe,
»Napoleon po hviden håss,»
»Röverne po kåss,»
»Jakobs stije»
å, »Lurifax udi sitt rije,» – – – – –
Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista
ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej
genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade
prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och _det_
kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den
saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille
bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor
hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom
till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt
annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att
läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i
halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju
förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig
över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på
alla vis passande.
Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig
bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade
fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av
svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta
mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.
Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och
titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo
gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den
gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna
uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda
brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I
handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad
näsduk och en lavendelkvist.
Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med
silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den
ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den
bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en
vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna,
blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.
Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv
under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med
odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och
prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande
och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej
var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat
och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare
runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man
sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man
sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»
För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva
gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu
kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att
sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och
ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som
kunde fängsla uppmärksamheten.
Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i
granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus,
placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska
primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon
altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon
orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens
sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför
allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O,
du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan
av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev
alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.
Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav
av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade
till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna.
Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes,
såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för
sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var
»en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket
angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst
underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera
världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och
spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå
all högtidligheten.
Prästgårdsjul.
Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och
fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var
så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden.
En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp
till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och
den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv.
Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den
utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla
gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och
mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens
väg, som ju är all storhets lott.
De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över
hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att
omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen
dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där
de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt
flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.
Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus –
naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning
stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna,
smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog
även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa
ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga
tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty
de måste ju »snytas» allt som oftast.
De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och
innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med
mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog
förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg
fann vägen även till detta arbetsfält.
På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades
familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på
hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade
skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då
tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät,
guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av
pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den
rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.
Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit
upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en
förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i
morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till
slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.
Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning,
som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna,
djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och
själv kände man sig så obegripligt snäll.
I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och
bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att
få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och
prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad.
Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och
_farliga_, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av
den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med
det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare
och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga
bekikade av barnen.