Då Raniero bröt upp från Jerusalem, hade han ämnat att fara sjövägen
från Joppe till Italien. Men han ändrade detta beslut, sedan han av
rövarna hade blivit plundrad på[328] sina penningar, och beslöt att
fara över land.[329]
[328] _på_, of.
[329] _över land_, by land.
Det blev en lång resa. Han drog från Joppe norrut utefter Syriens kust.
Sedan gick färden västerut längs med Mindre Asiens halvö. Sedan åter
mot norr ända upp till Konstantinopel. Och därifrån hade han ännu en
ansenligt lång väg fram till Florens.
Under hela denna tid levde Raniero av fromma gåvor. Mestadels var det
pilgrimer, som nu i mängd strömmade till Jerusalem, vilka delade sitt
bröd med honom.
Oaktat Raniero nästan alltid red ensam, blevo inte hans dagar långa
eller enformiga. Han hade alltid att vakta på ljuslågan, för vilken han
aldrig kunde känna sig lugn.[330] Det behövdes bara[331] en vind, bara
en regndroppe, och det skulle ha varit ute med[332] den.
[330] _känna sig lugn_, feel at ease.
[331] _bara_, but.
[332] _det skulle ha varit ute med_, there would have been an end to.
Medan Raniero red på ödsliga vägar och endast tänkte på att hålla
ljuslågan vid liv, föll det honom in, att han en gång förr hade varit
med om något dylikt. Han hade en gång förr sett en människa vaka över
något, som var lika ömtåligt som en ljuslåga.
Detta stod för honom så oredigt[333] till en början,[334] att han
undrade om det var något, som han hade drömt.
[333] _Detta stod för honom så oredigt_, this recollection was so vague.
[334] _till en början_, at first.
Men medan han drog ensam fram genom landet, kom det oupphörligen för
honom, att han hade varit med om något dylikt förr en gång.
“Det är, som om jag under hela mitt liv inte skulle ha hört talas om
annat”, sade han.
En afton red Raniero in i en stad. Det var kväll, och hustrurna stodo
i dörrarna och sågo efter sina män. Raniero såg då en, som var hög och
smärt och hade allvarliga ögon. Hon påminde honom om Franceska degli
Uberti.
I och med detsamma[335] kom Raniero till klarhet med[336] det han hade
grubblat över. Han tänkte på att för Franceska hade visst hennes kärlek
varit som en ljuslåga, som hon alltid hade velat hålla brinnande, och
som hon ständigt hade fruktat att Raniero skulle släcka för henne. Han
blev förundrad över denna tanke, men blev mer och mer viss på att det
förhöll sig så. För första gången började han förstå varför Franceska
hade lämnat honom och att det inte var med vapenbragder han skulle
återvinna henne.
[335] _I och med detsamma_, at that instant.
[336] _kom till klarhet med_, became clear (to him).
* * * * *
Den resan, som Raniero gjorde, blev mycket långvarig. Och detta inte
minst därför, att han inte kunde färdas ute, då vädret var ogynnsamt.
Han satt då inne i karavanseriet och vaktade ljuslågan. Detta var
mycket hårda[337] dagar.
[337] _hårda_, trying.
En dag, då Raniero drog fram över berget Libanon, såg han, att det höll
på att draga ihop sig till ett oväder.[338] Han färdades då högt uppe
bland förskräckliga klyftor och stup långt från alla människoboningar.
Äntligen märkte han på ett klippkrön en saracensk helgongrav. Det var
en liten fyrkantig byggnad av sten med välvt tak. Han tyckte, att det
var bäst att taga sin tillflykt dit.[339]
[338] _det höll på att draga ihop sig till ett oväder_, a storm was
brewing.
[339] _taga sin tillflykt dit_, seek shelter there.
Knappt var Raniero inkommen, förrän det bröt ut en snöstorm, som rasade
i tvenne dagar. På samma gång uppstod en så förskräcklig köld,[340] att
han var nära att frysa ihjäl.
[340] _uppstod en så förskräcklig köld_, it grew so terribly cold.
Raniero visste, att det ute på berget fanns gott om kvistar och ris, så
att det inte skulle ha varit svårt för honom att samla bränsle till en
eld. Men han ansåg den ljuslågan, som han bar, mycket helig och ville
inte med den tända något annat än ljusen framför den heliga jungfruns
altare.
Ovädret blev allt värre, och till sist hörde han åska och såg blixtar.
Och en blixt kom och slog ned på berget tätt framför graven och antände
ett träd. Och Raniero fick på detta sätt sin brasa tänd, utan att han
behövde[341] låna av den heliga elden.
[341] _utan att han behövde_, without having to.
* * * * *
Då Raniero red fram[342] genom en ödslig del av Ciliciens bergstrakt,
tog det slut med hans ljus. De ljusknippen, som han hade fört med
sig från Jerusalem, voro för längesedan åtgångna, men han hade dock
kunnat reda sig, därför att det utefter hela vägen hade funnits kristna
församlingar, där han hade tiggt nya ljus.
[342] _fram_, on.
Men nu var det ute med hans förråd,[343] och han trodde, att detta
skulle bli slutet på hans färd.
[343] _var det ute med hans förråd_, his supply was exhausted.
Då ljuset var så nära utbrunnet, att lågan brände honom i handen,[344]
sprang han av hästen, samlade ihop kvistar och torrt gräs och tände
detta med det sista av lågan. Men det fanns inte mycket däruppe på
berget som kunde brinna, och elden skulle väl snart vara slut.
[344] _honom i handen_, his hand.
Bäst Raniero satt och bedrövade sig över att den heliga lågan måste
dö, hörde han sång från vägen, och en procession av vallfärdande kom
tågande uppåt stigen med ljus i händerna. De voro på väg[345] till en
grotta, där en helig man hade levat, och Raniero följde efter dem. Det
fanns då bland dem en kvinna, som var gammal och hade svårt för att gå,
och Raniero hjälpte henne och släpade henne uppför berget.
[345] _på väg_, on their way.
Då hon sedan tackade honom, tecknade han åt henne, att hon skulle ge
honom sitt ljus. Och hon gjorde det, och även flera andra skänkte honom
de ljus, som de buro.
Han släckte ljusen och skyndade nedåt stigen och tände ett av dem vid
de sista glöden från den eld, som var tänd av den heliga lågan.
* * * * *
En middagsstund var det mycket varmt, och Raniero hade lagt sig att
sova i ett busksnår. Han sov tungt,[346] och ljuset stod bredvid honom
mellan ett par stenar. Men då Raniero hade sovit en stund, började det
regna, och detta fortgick tämligen länge, utan att han vaknade. Då han
äntligen spratt upp ur sömnen, var marken våt omkring honom, och han
vågade knappt se mot ljuset, av fruktan[347] att det kunde vara släckt.
[346] _tungt_, soundly.
[347] _av fruktan_, for fear.
Men ljuset brann lugnt och stilla mittunder regnet, och Raniero såg,
att detta kom sig därav,[348] att två små fåglar flögo och fladdrade
ett stycke ovanför lågan. De smektes med näbbarna och höllo vingarna
utbredda, och på detta sätt hade de skyddat ljuslågan för regnet.
[348] _detta kom sig därav_, this was because.
Raniero tog genast av sin hätta och hängde den över ljuset. Därpå
sträckte han ut handen efter[349] de små fåglarna, ty han hade fått
lust att smeka dem. Och ingen av dem flög undan för honom, utan han
kunde infånga dem.
[349] _efter_, for.
Raniero blev mycket förvånad över att fåglarna inte voro rädda för
honom. Men han tänkte: “Det är därför, att de veta, att jag ingen annan
tanke har än att skydda det, som är ömtåligast av allt, som de inte
frukta mig.”
* * * * *
Raniero red fram i närheten av Nicea. Han kom då i möte med[350]
västerländska herrar, som förde en undsättningshär ut till det heliga
landet. I denna skara befann sig också Robert Taillefer, som var en
vandrande riddare och en trubadur.
[350] _Han kom då i möte med_, here he met.
Raniero kom ridande i sin slitna kåpa med ljuset i handen, och krigarna
började som vanligt ropa: “En galning, en galning!” Men Robert tystade
dem och tilltalade den ridande:
“Har du färdats långt på detta sätt?” frågade han honom.
“Jag har ridit på detta sätt ända från Jerusalem”, svarade Raniero.
“Har då ditt ljus varit släckt många gånger under vägen?”
“På mitt ljus brinner ännu samma låga, som då jag for från Jerusalem”,
sade Raniero.
Då sade Robert Taillefer till honom: “Jag är också en av dem, som bära
en låga, och jag ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du, som
har fört ditt ljus brinnande ända från Jerusalem, säga mig vad jag
skall göra, för att den inte skall slockna.”
Då svarade Raniero: “Herre, det är ett svårt arbete, fastän det
synes vara av ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt
företag. Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles skall
upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter hon er att ha någon
käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte heller vågar ni
för den lågans skull sätta er ned till ett dryckeslag. Ni får intet
annat ha i tankarna än just denna låga och ingen annan glädje äga.
Men varför jag mest av allt frånråder er att göra samma färd, som
jag nu har frestat, det är därför, att ni intet ögonblick kan känna
trygghet.[351] Genom hur många faror ni än kan ha bärgat lågan, så får
ni inte ett ögonblick tro er säker, utan ni måste vänta, att den i
nästa ögonblick skall svika er.”
[351] _känna trygghet_, feel secure.
Men Robert Taillefer höjde huvudet stolt och svarade: “Vad du har gjort
för din ljuslåga, det skall jag väl veta att göra för min.”
* * * * *
Raniero var kommen till Italien. Han red en dag fram på ödsliga vägar
uppe bland bergen. Då kom en kvinna springande efter honom och bad att
få låna eld av hans ljus. “Elden är slocknad hos mig”,[352] sade hon,
“mina barn hungra. Låna mig eld, så att jag kan värma min ugn och baka
bröd åt dem!”
[352] _hos mig_, in my house.
Hon sträckte upp handen efter ljuset, men Raniero höll undan det,
därför att han inte ville tillåta, att något annat tändes vid den där
lågan än ljusen framför den heliga jungfruns bild.
Då sade kvinnan till honom: “Giv mig eld, pilgrim, ty mina barns liv
är den låga, som det är mig ålagt att hålla brinnande!” Och för de
ordens skull lät Raniero henne tända veken i sin lampa vid hans låga.
Några timmar därefter red Raniero in i en by. Den låg högt uppe på
berget, så att där rådde stark köld. En ung bonde stod på vägen och såg
den stackaren, som kom ridande i sin slitna kåpa. Han tog raskt av sig
den korta mantel han bar och kastade den till honom, där han satt på
hästen. Men manteln föll då rätt ned över ljuset och släckte lågan.
Raniero påminde sig då den kvinnan, som hade lånat eld av honom. Han
vände tillbaka till henne och fick sitt ljus tändt på nytt med helig
eld.
Då han skulle rida vidare, sade han till henne: “Du säger, att den
ljuslåga, som du har att vårda, är dina barns liv. Kan du säga mig vad
namn den ljuslåga bär, som jag har fraktat på långa vägar?”
“Var blev din ljuslåga tänd?” frågade kvinnan.
“Den blev tänd vid Kristi grav”, sade Raniero.
“Då kan den inte nämnas annat än mildhet och människokärlek”, sade hon.
Raniero skrattade åt svaret. Han tyckte sig vara en sällsam apostel för
slika dygder.
* * * * *
Raniero red fram mellan blåa kullar av skön skapnad. Han såg, att han
var i närheten av Florens.
Han tänkte på att han nu snart skulle vara fri från ljuslågan. Han kom
ihåg sitt tält i Jerusalem, som han hade lämnat fullt av krigsbyte,
och de tappra krigare, som han hade kvar i Palestina och som skulle
glädja sig åt att han återtog krigaryrket och förde dem till segrar och
erövringar.
Då märkte Raniero, att han ingalunda erfor glädje vid att tänka på
detta, utan att hans tankar hellre togo en annan riktning.
Raniero insåg då för första gången, att han inte mer var samme man,
som hade farit från Jerusalem. Den där ritten med ljuslågan hade
tvungit honom att glädja sig åt alla, som voro fridsamma och kloka och
barmhärtiga, och att avsky de vilda och stridslystna.
Han blev glad, varje gång han tänkte på människor, som arbetade
fredligt i sina hem, och det föll honom in, att han gärna skulle vilja
flytta in i sin gamla verkstad i Florens och förfärdiga skönt och
konstfärdigt arbete.
“I sanning! Denna låga har omskapat mig”, tänkte han. “Jag tror, att
den har gjort mig till en annan människa.”