I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han var klädd i
full rustning, men över denna hade han kastat en grov pilgrimskåpa, på
det att inte järndräkten skulle bli alltför upphettad av solstrålarna.
Han var väpnad med svärd och stridsklubba, och han red på en god häst.
Ett brinnande ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat
ett par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle behöva
dö ut av[309] brist på näring.
[309] _av_, for.
Raniero red långsamt genom den långa belamrade tältgatan, och så länge
gick allt väl. Det var ännu så tidigt, att dimmorna, som hade stigit
upp ur de djupa dalarna runtom Jerusalem, inte hade skingrats, och
Raniero red fram liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero
kom lätt förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den täta
dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna låg ett fotshögt,
dammlikt stoft, som gjorde hästens steg ohörbara.
Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen, som ledde till
Joppe. Han hade nu bättre väg, men han färdades alltjämt långsamt för
ljuslågans skull. Den brann dåligt med ett trött, dallrande sken i den
täta dimman. Ständigt kommo stora insekter, som med smällande vingslag
störtade sig rätt mot ljuset. Raniero hade fullt arbete[310] med att
vakta det, men han var vid bästa lynne och tyckte alltjämt, att det
värvet han hade åtagit sig inte var svårare, än att ett barn hade bort
kunna sköta det.
[310] _fullt arbete_, all he could do.
Emellertid blev hästen trött vid den långsamma färden och satte av i
trav.[311] Då började ljuslågan flämta för draget. Det hjälpte inte,
att Raniero sökte att skydda den med handen och med kåpan. Han såg, att
den var alldeles färdig att[312] slockna.
[311] _satte av i trav_, started off on a trot.
[312] _var alldeles färdig att_, was about to.
Men han hade ingen lust[313] att så snart uppge saken. Han hejdade
hästen och satt en stund stilla och grubblade. Han hoppade till sist
ur sadeln och prövade på att sätta sig upp bakfram, så att han med
sin kropp skyddade lågan för vind och drag. På detta sätt lyckades det
honom att hålla den brinnande, men han märkte nu, att färden skulle
komma att ställa sig[314] besvärligare, än han från början hade trott.
[313] _hade ingen lust_, did not like.
[314] _skulle komma att ställa sig_, would be found.
Då han hade kommit över bergen, som omge Jerusalem, upphörde
dimman.[315] Han red nu fram i den största enslighet. Det fanns varken
människor eller byggnader eller gröna träd och växter, endast kala
höjder.
[315] _upphörde dimman_, the fog lifted; or, he emerged from the fog.
Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk, som följde med
hären utan lov och levde av rov och plundring. De hade legat gömda
bakom en bergkulle, och Raniero, som red baklänges, hade inte sett dem,
förrän de redan hade omringat honom och svängde sina svärd emot honom.
Det var väl[316] tolv män. De sågo eländiga ut och redo på usla hästar.
Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon svårighet för honom
att bryta sig igenom skaran och rida ifrån dem. Men han förstod, att
detta inte läte sig göra,[317] utan att han kastade ljuset ifrån sig.
Och han tyckte dock, att han, efter de stolta ord han hade talat förra
natten, inte så lätt ville avstå från sitt företag.
[316] _väl_, about.
[317] _inte läte sig göra_, could not be done.
Han såg då ingen annan utväg än att ingå en överenskommelse med
rövarna. Han sade till dem, att som han var väl beväpnad och red en god
häst, torde det bli dem svårt att övervinna honom, om han försvarade
sig. Men eftersom han var bunden av ett löfte, ville han inte göra
dem motstånd, utan låta dem taga vad de önskade utan strid, endast de
lovade att inte släcka ut hans ljus.
Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket glada över
Ranieros förslag och började genast plundra honom. De togo från honom
både rustning och gångare, både vapen och penningar. Det enda, som de
läto honom behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena. De
höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.
En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. Då han märkte hur god den
var, tycktes han känna en smula medlidande med riddaren. Han ropade
till honom: “Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen. Du
ska få min gamla häst att rida på.”
Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt, som om den
hade varit av trä.
Då rövarna äntligen voro borta och Raniero gick att sätta sig upp på
den usla hästen, sade han till sig själv: “Jag måtte ha blivit förhäxad
av den där ljuslågan. För dens skull får jag nu rida framåt vägen som
en galen tiggare.”
Han förstod, att det skulle vara klokt av honom att vända om, därför
att företaget verkligen var outförbart. Men en sådan stark åtrå att
genomföra det var kommen över honom, att han inte kunde motstå lusten
att fortsätta.
Han drog alltså vidare. Han såg alltjämt omkring sig samma kala,
ljusgula höjder.
Om en stund[318] red han förbi en ung herde, som vallade fyra getter.
Då Raniero såg djuren beta på den nakna marken, undrade han om de åto
mull.
[318] _om en stund_, after a while.
Den där herden hade troligen ägt en större hjord, som hade blivit
stulen från honom av korsfararna. Då han nu fick se en ensam kristen
komma ridande, sökte han göra honom vad ont han kunde. Han rusade mot
honom och slog med sin stav efter hans ljus. Raniero var så bunden av
ljuslågan, att han inte en gång[319] kunde försvara sig mot en herde.
Han endast drog ljuset intill sig för att skydda det. Herden slog efter
det ännu ett par gånger, men så blev han stående förvånad och hörde upp
att slå. Han såg, att Ranieros kåpa hade råkat i brand, men Raniero
gjorde intet för att kväva elden, så länge som ljuslågan var i fara.
Det syntes på herden, att han kände sig skamsen. Han följde länge efter
Raniero, och på ett ställe, där vägen gick fram mycket smal mellan två
avgrunder, kom han och ledde hästen åt honom.
[319] _inte en gång_, not even.
Raniero log och tänkte, att herden säkert höll honom för[320] att vara
en helig man, som företog en botövning.
[320] _höll honom för_, regarded him.
Framemot aftonen började Raniero att möta människor. Det var så, att
ryktet om Jerusalems fall hade spritt sig ned till kusten redan under
natten, och en mängd folk hade genast gjort sig i ordning att draga dit
upp. Det var pilgrimer, som i åratal[321] hade väntat på tillfälle att
få komma in i Jerusalem, det var nyanlända trupper, och framför allt
var det köpmän, som skyndade dit upp med foror av livsmedel.
[321] _i åratal_, for years.
Då dessa skaror mötte Raniero, som kom ridande baklänges med ett
brinnande ljus i handen, ropade de: “En galning, en galning!”
De flesta voro italienare, och Raniero hörde hur de ropade på hans eget
tungomål: pazzo, pazzo! som betyder: en galning, en galning!
Raniero, som hela dagen hade vetat[322] att hålla sig så väl i styr,
blev häftigt uppretad av dessa ständigt återkommande rop. Med ens
hoppade han ur sadeln och började att med sina hårda nävar tukta de
ropande. Då folket märkte hur tunga de slag voro, som föllo, blev det
allmän flykt, och han stod snart ensam på vägen.
[322] _hade vetat_, had been able.
Raniero kom nu åter till sig själv.[323] “De hade sannerligen rätt, som
kallade dig för pazzo”, sade han, i det han såg sig om efter ljuset,
som han inte visste var han hade gjort av. Äntligen såg han, att det
hade rullat från vägen ned i en grop. Lågan var släckt, men han såg eld
glimma ur en torr grästuva tätt bredvid det och förstod, att lyckan
hade varit med honom, så att ljuset hade hunnit att tända gräset, innan
det hade slocknat.
[323] _kom åter till sig själv_, was himself again.
“Detta kunde ha varit ett ömkligt slut på mycken möda”, tänkte
han, medan han tände ljuset och steg upp i sadeln. Han var ganska
förödmjukad. Det syntes honom nu inte mycket troligt, att han skulle
lyckas med sin färd.
Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till ett ställe, där
karavaner brukade få natthärbärge. Det var en stor, överbyggd gård.
Runtomkring funnos små avbalkningar, där de resande fingo ställa
in[324] sina gångare. Där funnos inga rum, utan människorna fingo sova
bredvid djuren.
[324] _ställa in_, put up.
Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock rum för Raniero
och hans häst. Han gav också foder åt hästen och mat åt ryttaren.
Då Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte han: “Jag
börjar nästan tro, att rövarna ha gjort mig en tjänst, då de togo ifrån
mig min rustning och min häst. Säkert kommer jag lättare genom landet
med min börda, om man håller mig för en galning.”
Då Raniero hade lett in hästen i spiltan, satte han sig på en kärve
halm och höll ljuset mellan sina händer. Det var hans mening att inte
sova, utan hålla sig vaken hela natten.
Raniero hade dock knappast satt sig ned, förrän han inslumrade. Han
var förfärligt trött, han sträckte under sömnen ut sig, så lång han
var,[325] och sov ända till morgonen.
[325] _så lång han var_, at full length.
Då han vaknade, såg han varken till ljuslågan eller ljuset. Han sökte
i halmen efter ljuset, men fann det ingenstädes.
“Det är någon, som har tagit det ifrån mig och släckt det”, sade han.
Och han försökte tro, att han var glad över att allt var slut och att
han inte behövde fullfölja ett omöjligt företag.
Men på samma gång han tänkte så, erfor han tomhet och saknad. Han
tyckte sig aldrig ha haft större lust att lyckas med något, som han
hade föresatt sig.
Han ledde ut hästen, ryktade den och lade på sadeln.
Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanseriet, fram till honom
med ett brinnande ljus. Han sade på frankiska: “Jag måste taga ditt
ljus ifrån dig i går, då du somnade, men här har du det åter.”
Raniero lät ingenting märka,[326] utan sade helt lugnt: “Det var klokt
av dig, att du släckte det.”
[326] _lät ingenting märka_, betrayed nothing.
“Jag har inte släckt det”, sade mannen. “Jag såg, att du hade det
brinnande, då du kom, och jag trodde, att det var av vikt för dig, att
det skulle fortfara att brinna. Om du ser hur mycket det har minskats,
förstår du, att det har brunnit hela natten.”
Raniero lyste upp av[327] glädje. Han berömde värden mycket och red
vidare i det bästa lynne.
[327] _lyste upp av_, beamed with.