Det var påsk, då Raniero red in i Florens.
Knappast hade han kommit in genom stadsporten, ridande baklänges, med
hättan neddragen över ansiktet och det brinnande ljuset i handen,
förrän en tiggare reste sig och ropade det vanliga: “Pazzo, pazzo!”
Vid detta rop störtade en gatpojke fram ur en portgång, och en
dagdrivare, som inte hade haft annat arbete under lång tid än att ligga
och stirra på himlen, sprang upp på[353] sina fötter. Och båda började
ropa detsamma: “Pazzo, pazzo!”
[353] _sprang upp på_, jumped to.
Då de nu voro tre, som skreko, gjorde de nog mycket larm för att väcka
alla gatans pojkar. Dessa kommo framrusande ur vinklar och vrår, och så
snart som de sågo Raniero i hans slitna kåpa på den eländiga hästen,
ropade de: “Pazzo, pazzo!”
Men detta var inte annat, än vad Raniero var van vid. Han red stilla
framåt gatan utan att låtsa om[354] de ropande.
[354] _utan att låtsa om_, without paying any attention to.
De nöjde sig inte med att ropa, utan en av dem hoppade upp och försökte
blåsa ut ljuset.
Raniero lyfte ljuset i höjden.[355] På samma gång sökte han att driva
på hästen för att undkomma pojkarna.
[355] _lyfte ljuset i höjden_, held the candle aloft.
Men de höllo jämna steg med[356] honom och gjorde allt, vad de kunde,
för att släcka ljuset.
[356] _höllo jämna steg med_, kept pace with.
Ju mer Raniero ansträngde sig för att akta lågan, ju ivrigare blevo de.
De hoppade upp på varandras ryggar, spärrade ut kinderna och blåste.
De kastade sina luvor mot ljuset. Det var endast därför, att de voro
så många och trängdes med varandra, som de inte lyckades att döda
ljuslågan.
Det var det största upptåg på gatan. I fönstren stodo människor och
skrattade. Ingen kände medlidande med den galne, som ville försvara sin
ljuslåga. Det var kyrkdags, och många kyrkogångare voro på väg till
mässan. De stannade också och skrattade åt leken.
Men nu stod Raniero upprät i sadeln för att kunna bärga ljuset. Han såg
vild ut. Hättan hade sjunkit ned, och man såg hans ansikte, som var
avtärt och blekt som en martyrs. Ljuset höll han upplyftat, så högt han
förmådde.
Hela gatan var ett enda vimmel. Även de äldre började taga del i leken.
Kvinnorna viftade med sina huvuddukar, och männen svängde baretterna.
Alla arbetade för att släcka ljuset.
Raniero red fram under ett hus, som hade ett burspråk. I detta stod en
kvinna. Hon lutade sig ut över räckverket, ryckte till sig ljuset och
skyndade in med det.
Hela folket[357] brast ut i skallande skratt och jubel, men Raniero
vacklade till i sadeln och störtade ned på gatan.
[357] _Hela folket_, all the people.
Men då han låg där slagen och avsvimmad, blev gatan genast utrymd av
folket.
Ingen ville taga vård om den fallne. Hans häst var den enda, som
stannade bredvid honom.
Så snart som folkhopen hade dragit bort från gatan, kom Franceska degli
Uberti ut ur sitt hus med ett brinnande ljus i handen. Hon var ännu
vacker, hennes drag voro blida och hennes ögon allvarliga och djupa.
Hon gick fram till Raniero och böjde sig över honom. Raniero låg
medvetslös, men i detsamma som ljusskenet föll på hans ansikte, gjorde
han en rörelse och spratt upp. Det syntes, att ljuslågan hade all makt
över honom. Då Franceska såg, att han hade vaknat till sans, sade hon:
“Här har du ditt ljus.[358] Jag ryckte det ifrån dig, eftersom jag såg
hur mån du var att behålla det brinnande. Jag visste intet annat sätt
att hjälpa dig.”
[358] _Här har du ditt ljus_, here is your candle.
Raniero hade fallit illa och slagit sig. Men nu kunde intet hejda
honom. Han började långsamt resa sig. Han ville gå, men sviktade och
höll på[359] att falla. Då försökte han att komma upp på hästen.
Franceska hjälpte honom. “Vart vill du hän?” frågade hon, då han åter
satt uppe i sadeln. “Jag vill till domkyrkan”, sade han. “Då skall jag
följa dig”, sade hon, “ty jag ämnar mig[360] till mässan.” Och hon tog
och ledde hästen åt honom.
[359] _höll på_, was about.
[360] _jag ämnar mig till_, I intend to go to.
Franceska hade från första stund känt igen Raniero. Men Raniero såg
inte vem hon var, ty han gav sig inte tid[361] att betrakta henne. Han
endast höll ögonen fästade på ljuslågan.
[361] _han gav sig inte tid_, he did not take time.
De voro alldeles tysta under färden. Raniero tänkte endast på ljuslågan
och på att väl vakta den dessa sista ögonblick. Franceska kunde inte
tala, därför att hon tyckte, att hon inte önskade få full reda i det,
som hon fruktade. Hon kunde inte tro annat, än att Raniero hade kommit
hem vansinnig. Ehuru hon var nästan övertygad därom, ville hon helst
inte tala vid honom, så att hon skulle slippa att få full visshet.
Om en stund hörde Raniero, att någon grät bredvid honom. Han såg sig om
och märkte, att det var Franceska degli Uberti, som gick bredvid honom,
och hon grät, där hon gick. Men Raniero såg henne bara ett ögonblick
och sade ingenting till henne. Han ville endast tänka på ljuslågan.
Raniero lät föra sig fram till sakristian. Där steg han av hästen. Han
tackade Franceska för hennes hjälp, men såg alltjämt inte på henne,
utan på ljuset. Han gick ensam in i sakristian till prästerna.
Franceska gick in i kyrkan. Det var påskafton, och alla ljus i kyrkan
stodo otända på sina altaren till tecken av sorg. Franceska tyckte, att
det nu var så för henne, att varje hoppets låga, som hade brunnit inom
henne, också var utslocknad.
I kyrkan rådde mycken högtidlighet. Det var många präster vid altaret.
Domherrarna sutto mangrant[362] i koret och biskopen överst ibland dem.
[362] _sutto mangrant_, all sat.
Om en stund märkte Franceska, att det uppstod en rörelse bland
prästerna. Nästan alla de, som inte måste närvara vid mässan, reste sig
och gingo ut i sakristian. Till sist gick också biskopen.
Då mässan var ändad, kom en präst fram i koret och började tala till
folket. Han berättade, att Raniero di Raniero hade kommit till Florens
med helig eld från Jerusalem. Han berättade vad riddaren på vägen hade
utstått och lidit. Och han prisade honom övermåttan.
Människorna sutto häpna och hörde på detta. Franceska hade aldrig
upplevat en så ljuvlig stund. “O Gud”, suckade hon, “detta är mer
lycka, än jag kan bära.” Hennes tårar strömmade, medan hon lyssnade.
Prästen talade länge och väl.[363] Han sade till sist med mäktig röst:
“Nu kan det för visso synas en ringa ting, att en ljuslåga har blivit
förd hit till Florens. Men jag säger eder: Bedjen Gud, att han ger
Florens många bärare av evig eld, så skall det bliva en stor makt och
lovprisat bland städer!”
[363] _länge och väl_, for a long time; or, at great length.
Då prästen hade slutat tala, slogos domkyrkans huvuddörrar upp, och
en procession, så god som den i hast hade kunnat ordnas, tågade in.
Där gingo domherrar och munkar och präster, och de drogo uppför
mittelgången fram mot altaret. Allra sist gick biskopen och vid hans
sida Raniero i samma kåpa, som han hade burit under hela färden.
Men då Raniero hade kommit över kyrkans tröskel, steg en gammal man upp
och gick fram emot honom. Det var Oddo, som var far till den gesäll,
som Raniero hade haft på sin verkstad, och som för hans skull hade
hängt sig.
Då denne man hade kommit fram till biskopen och Raniero, bugade han sig
för dem. Därpå sade han med så hög röst, att alla i kyrkan hörde honom:
“Det är en stor sak för Florens, att Raniero är kommen med helig eld
från Jerusalem. Sådant har aldrig förr varit omtalat eller förnummet.
Kanske att många också fördenskull töra komma att säga, att det inte
är möjligt. Därför ber jag, att man måtte låta hela folket veta vilka
bevis och vittnen Raniero har förebragt därpå, att detta verkligen är
eld, som är antänd i Jerusalem.”
Då Raniero hörde dessa ord, sade han: “Nu hjälpe mig Gud! Hur kan jag
äga vittnen? Jag har gjort färden ensam. Öknar och ödemarker må komma
och vittna för mig.”
“Raniero är en ärlig riddare”, sade biskopen, “och vi tro honom på hans
ord.”
“Raniero kunde själv veta, att härom[364] skulle uppstå tvivel”, sade
Oddo. “Han må väl inte ha ridit alldeles ensam. Hans småsvenner kunna
väl vittna för honom.”
[364] _härom_, as to this.
Då skyndade Franceska degli Uberti ut ur folkhopen och gick fram till
Raniero. “Vad behöves det oss vittnen?”[365] sade hon. “Alla kvinnor i
Florens vilja gå ed på att Raniero talar sanning.”
[365] _Vad behöves det oss vittnen?_ Why do we need witnesses?
Då log Raniero, och hans ansikte ljusnade för ett ögonblick. Men därpå
vände han åter sina ögon och sina tankar mot ljuslågan.
Det blev stort tumult i kyrkan. Somliga sade, att Raniero inte skulle
få tända ljusen på altaret, förrän hans sak var bevisad.[366] Till
dessa sällade sig många av hans gamla fiender.
[366] _Förrän hans sak var bevisad_, until his claim was
substantiated.
Då reste sig Jacopo degli Uberti och talade för Ranieros sak. “Jag
tänker, att alla här veta, att det inte har rått alltför stor vänskap
mellan mig och min måg”, sade han, “men nu vilja både jag och mina
söner gå i god för honom.[367] Vi tro, att han har utfört bragden,
och vi veta, att den, som har förmått bringa ett sådant företag till
slut, är en vis och varsam och ädelsinnad man, som vi äro glada att få
upptaga ibland oss.”
[367] _gå i god för honom_, answer for him.
Men Oddo och många andra voro inte sinnade att låta Raniero åtnjuta den
lycka han eftersträvade. De samlade sig i en tät klunga, och det var
lätt att se, att de inte ville vika från sin fordran.[368]
[368] _vika från sin fordran_, withdraw their demand.
Raniero förstod, att om det nu ginge till strid,[369] skulle de genast
söka att komma åt[370] ljuslågan. Medan han höll ögonen stadigt fästa
på sina motståndare, lyfte han ljuset, så högt han kunde.
[369] _om det nu ginge till strid_, if a struggle should ensue.
[370] _komma åt_, to get at.
Han såg dödstrött och förtvivlad ut. Det syntes på honom, att ehuru han
ville hålla ut i det längsta,[371] väntade han endast nederlag. Vad
båtade det honom nu, om han fick tända lågan! Oddos ord hade varit ett
dråpslag. Sedan tvivlet en gång var väckt, skulle det spridas och ökas.
Han tyckte, att Oddo redan hade släckt ljuslågan för alltid.
[371] _i det längsta_, to the very last.
En liten fågel fladdrade in i kyrkan genom de stora, uppslagna
portarna. Den flög rätt på Ranieros ljus. Denne hann inte att rycka
undan det, utan fågeln stötte emot det och släckte lågan.
Ranieros arm sjönk, och tårarna trädde fram i hans ögon.[372] Men i
första ögonblicket kände han detta som en lättnad. Det var bättre, än
att människor hade dödat den.
[372] _tårarna trädde fram i hans ögon_, tears sprang to his eyes.
Den lilla fågeln fortsatte sin flykt inåt kyrkan, farande förvirrat hit
och dit, som fåglar bruka, då de komma in i ett rum.
Då brusade med ens genom hela kyrkan ett högt rop: “Fågeln brinner! Den
heliga ljuslågan har antänt hans vingar!”
Den lilla fågeln pep ängsligt. Han flög ett par ögonblick som en
fladdrande låga omkring under de höga valven i koret. Därpå sjönk han
hastigt och föll död ned på madonnans altare.
Men i samma ögonblick, som fågeln föll ned på altaret, stod Raniero
där. Han hade brutit sig väg[373] genom kyrkan, intet hade kunnat hejda
honom. Och vid lågorna, som förtärde fågelns vingar, tände han ljusen
framför madonnans altare.
[373] _han hade brutit sig väg_, he had forced his way.
Då höjde biskopen sin stav och ropade: “Gud ville det! Gud har vittnat
för honom!”
Och allt folket i kyrkan, både hans vänner och motståndare, övergav att
tvivla och undra. De ropade alla, hänförda av Guds under: “Gud ville
det! Gud har vittnat för honom!”
* * * * *
Om Raniero är nu endast att säga, att han åtnjöt stor lycka i alla
sina dagar och var vis och varsam och barmhärtig. Men folket i Florens
kallade honom alltid Pazzo degli Ranieri, till minne av att man hade
trott honom vara galen. Och detta blev för honom en äretitel. Han
grundade en stormansätt, och denna tog namnet Pazzi, och den kallar sig
på detta sätt ännu i dag.
Det kan vidare vara värt att nämna,[374] att det blev sed i Florens
att varje år på påskaftonen fira en fest till minne av Ranieros
hemkomst med den heliga elden, och att man därvid[375] alltid låter en
konstgjord fågel flyga med eld genom dômen. Och torde[376] denna fest
ha firats ännu i detta år, om inte nyligen en ändring har ägt rum.
[374] _Det kan vidare vara värt att nämna_, it might also be worth
mentioning.
[375] _därvid_, on that occasion.
[376] _torde_, most likely.
Men om det är sant, som många förmena, att de bärare av helig eld,
som ha levat i Florens och som ha gjort staden till en av jordens
härligaste, ha hämtat sitt föredöme från Raniero[377] och därav
uppmuntrats att offra och lida och uthärda, det må här vara osagt.
[377] _ha hämtat sitt föredöme från Raniero_, have taken Raniero as
their model.
Ty vad som har verkats[378] av det ljuset, som under mörka tider har
utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas.
[378] _har verkats_, has been wrought.