Natten efter den dagen, då Jerusalem hade blivit erövrat, var det
mycken glädje i korsfararlägret utanför staden. Nästan i vartenda tält
firades dryckeslag, och stoj och larm hördes vida omkring.
Raniero di Raniero satt också och drack med några stridskamrater, och
hos honom[267] gick det nästan vildare till än annorstädes. Tjänarna
hunno knappast att fylla på[268] bägarna, innan de voro tömda på nytt.
[267] _hos honom_, in his tent.
[268] _fylla på_, to fill.
Men Raniero hade det största skäl[269] att fira ett stort gille,
därför att han under dagen hade vunnit större ära än någonsin förr.
På morgonen, då staden stormades, hade han varit den förste, som hade
bestigit murarna, näst efter Gottfrid av Bouillon, och på kvällen hade
han blivit hedrad för sin tapperhet inför hela hären.
[269] _det största skäl_, the best of reasons.
Då plundring och mord hade tagit slut och korsfararna i botgörarkåpor
och med otända vaxljus i händerna hade dragit in i den heliga gravens
kyrka, hade det nämligen blivit honom förkunnat av Gottfrid, att
han skulle få vara den förste, som fick tända sitt ljus vid de
heliga lågor, som brinna framför Kristi grav. Det tycktes Raniero,
att Gottfrid på detta sätt ville visa, att han ansåg honom som den
tappraste i hela hären, och han var mycket glad åt det sätt, varpå han
hade blivit lönad för sina bragder.
Frampå natten, då Raniero och hans gäster voro i det bästa lynne,[270]
kom en narr och ett par spelmän, som hade vandrat omkring överallt i
lägret och roat folk med sina upptåg, in i Ranieros tält, och narren
bad om tillåtelse att få berätta ett löjligt äventyr.
[270] _i det bästa lynne_, in the best of spirits.
Raniero visste, att den narren stod högt i rop[271] för lustighet, och
han lovade att lyssna till hans berättelse.
[271] _stod högt i rop_, was in high repute.
“Det var en gång så”, sade narren, “att Vår Herre och Sankte Per hade
suttit en hel dag i det högsta tornet på paradisets borg och sett
ned på jorden. De hade haft så mycket att titta på, att de knappast
hade haft tid att byta ett ord. Vår Herre hade hållit sig stilla hela
tiden, men Sankte Per hade än klappat i händerna[272] av[273] glädje
och än vänt bort huvudet med avsky. Än hade han jublat och lett, och
än hade han gråtit och ömkat sig. Äntligen, då det led mot slutet av
dagen,[274] och kvällsskymningen sänkte sig över paradiset, vände sig
vår Herre till Sankte Per och sade, att nu måtte han väl vara nöjd och
belåten. ‘Vad är det jag skulle vara belåten med?’ frågade då Sankte
Per i häftig ton. -- ‘Jo’, sade Vår Herre saktmodigt, ‘jag trodde, att
du skulle vara nöjd med det du har sett i dag.’ Men Sankte Per ville
inte låta blidka sig. -- ‘Det är sant’, sade han, ‘att jag i många år
har klagat över att Jerusalem skulle vara i de otrognas våld, men efter
allt det, som har hänt i dag, tycker jag, att det lika så gärna hade
kunnat få vara, som det var.’
[272] _klappat i händerna_, clapped his hands.
[273] _av_, for.
[274] _då det led mot slutet av dagen_, as the day was drawing to a
close.
Raniero förstod nu, att narren talade om detta, som hade hänt under
dagens lopp. Både han och de andra riddarna började lyssna med större
intresse än i början.
“Då Sankte Per hade sagt detta”, fortfor narren, i det han kastade en
illfundig blick bort till riddarna, “lutade han sig ut över tornets
tinnar och pekade ned mot jorden. Han visade Vår Herre en stad, som
låg på en stor, ensam klippa, som sköt upp ur en bergdal. ‘Ser du de
där likhögarna?’ sade han, ‘och ser du blodet, som svallar på gatorna,
och ser du de nakna, eländiga fångarna, som jämra sig i nattkölden,
och ser du alla de rykande brandtomterna?’ Vår Herre tycktes ingenting
vilja svara honom, utan Sankte Per fortsatte med sin jämmer. Han sade,
att nog hade han många gånger varit vred på den där staden, men inte
hade han velat den så illa, som att där skulle komma att se ut på detta
sätt. Då svarade äntligen Vår Herre och försökte göra en invändning. --
‘Du kan dock inte neka till att de kristna riddarna ha vågat sina liv
med den största oförskräckthet’, sade han.”
Här blev narren avbruten av bifallsrop, men han skyndade sig att
fortsätta.
“Nej, stör mig inte!” sade han. “Nu minns jag inte var det var jag
slutade. Jo, det var sant,[275] jag skulle just säga, att Sankte Per
torkade bort ett par tårar,[276] som trängde fram i[277] hans ögon och
hindrade honom från att se. ‘Jag kunde aldrig tro, att de skulle vara
sådana vilddjur’, sade han. ‘De ha ju mördat och plundrat hela dagen.
Jag förstår rakt inte,[278] att du brydde dig om att låta korsfästa dig
för att skaffa dig sådana bekännare.’”
[275] _Jo, det var sant_, Oh, yes, I remember.
[276] _ett par tårar_, a tear or two.
[277] _trängde fram i_, sprang to.
[278] _rakt inte_, not in the least; or, not at all.
Riddarna upptogo skämtet väl.[279] De började skratta högt och muntert.
“Vad, narr, är Sankte Per så vred på oss?” ropade en av dem.
[279] _väl_, good-naturedly.
“Var tyst nu och låt oss höra om inte Vår Herre tog vårt försvar”,[280]
inföll en annan.
[280] _tog vårt försvar_, spoke in our defense.
“Nej, Vår Herre teg stilla för det första”,[281] sade narren. “Han
visste väl[282] av gammalt, att då Sankte Per hade kommit riktigt i
farten,[283] så var det inte lönt att motsäga honom. Han gick på med
sitt[284] och sade, att Vår Herre inte skulle bry sig om att säga
honom, att de till sist kommo ihåg till vilken stad de voro komna och
gingo till kyrkan på bara fötter i botgörardräkt. Den där andakten hade
ju inte varat så länge, att det var lönt att tala om den. Och därpå
böjde han sig än en gång ut över tornet och visade nedåt mot Jerusalem.
Han visade på de kristnas läger därutanför.
[281] _för det första_, at first.
[282] _väl_, I suppose.
[283] _hade kommit riktigt i farten_, had got fairly started.
[284] _gick på med sitt_, went on in his own way; or, kept it up.
‘Ser du hur dina riddare fira sin seger?’ frågade han. Och Vår Herre
såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och knektar
sutto och sågo på syriska danserskor. Fyllda bägare gingo runt,[285]
med tärningar rafflade man om krigsbytet och ----”
[285] _gingo runt_, were passed around.
“Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor”, inföll Raniero. “Var
inte detta också en stor synd?”
Narren skrattade och nickade åt Raniero, liksom ville han säga: “Vänta,
jag skall allt betala dig.”
“Nej, avbryt mig inte!” bad han på nytt. “En fattig narr glömmer så
lätt vad han skulle säga. Jo, det var ju detta, att Sankte Per frågade
Vår Herre med den strängaste röst om han tyckte, att han hade mycken
heder av det där folket.[286] Härtill måste vår Herre förstås svara,
att det tyckte han inte att han hade. ‘De voro rövare och mördare,
innan de drogo från hemmet’, sade Sankte Per, ‘och mördare och rövare
äro de ännu i dag. Det här företaget kunde du lika gärna ha låtit vara
ogjort. Det kommer intet gott ut av det.’”
[286] _tyckte att han hade mycken heder av det där folket_, thought
these people were much of a credit to him.
“Nånå, narr!” sade Raniero med varnande röst.
Men narren tycktes sätta en heder i att pröva hur långt han kunde
gå, utan att någon rusade upp och kastade ut honom, och han fortfor
oförfärat:
“Vår Herre bara böjde på huvudet, likt en, som erkänner, att han blir
rättvisligen bestraffad. Men nästan i samma ögonblick lutade han sig
ivrigt framåt och såg ned med mer uppmärksamhet än förut. Sankte Per
tittade då ned, också han. ‘Vad är det du ser efter?’[287] undrade han.”
[287] _efter_, for.
Narren utförde detta med mycket livligt minspel. Alla riddarna sågo för
sina ögon både Vår Herre och Sankte Per, och de undrade vad det var,
som Vår Herre hade fått syn på.[288]
[288] _hade fått syn på_, had caught sight of.
“Vår Herre svarade, att det var just ingenting”,[289] sade narren, “men
han fortfor i alla fall att se nedåt. Sankte Per följde riktningen
av Vår Herres blickar, och han kunde inte finna annat, än att Vår
Herre satt och såg ned i ett stort tält, utanför vilket ett par
saracenhuvuden voro uppsatta på långa lansar och där en mängd präktiga
mattor, gyllene bordkärl och dyrbara vapen, som voro tagna inne i den
heliga staden, voro uppstaplade. I det där tältet gick det till[290] på
samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt en skara riddare
och tömde sina bägare. Den enda skillnaden kunde vara, att där stojades
och dracks mer än på något annat ställe. Sankte Per kunde inte förstå
varför Vår Herre blev så nöjd, då han såg dit ned, att glädjen riktigt
tindrade ur hans ögon.[291] Så många stränga och förfärliga ansikten,
som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha sett samlade kring ett
dryckesbord. Och den, som var värd vid gästabudet och satt högst uppe
vid[292] bordet, var den förfärligaste av dem alla.
[289] _just ingenting_, nothing in particular.
[290] _gick det till_, they carried on.
[291] _glädjen riktigt tindrade ur hans ögon_, his eyes fairly
sparkled with delight.
[292] _högst uppe vid_, at the head of.
Det var en trettiofem års karl, förfärligt stor och grov, med ett
rödbrusigt ansikte, som var överkorsat av ärr och skråmor, med hårda
nävar och stark, bullrande röst.”
Här höll narren inne ett ögonblick, liksom om han fruktade att gå
vidare, men både Raniero och de andra tyckte om att höra honom tala om
dem själva och bara skrattade åt hans närgångenhet. “Du är en djärv
karl”, sade Raniero, “låt nu se vart du vill komma!”[293]
[293] _vart du vill komma_, what you are driving at.
“Äntligen sade Vår Herre ett par ord”, fortfor narren, “som gjorde, att
Sankte Per förstod vad han gladde sig åt. Han frågade Sankte Per om han
såg fel[294] eller om det verkligen förhöll sig så, att en av riddarna
hade ett brinnande ljus bredvid sig.”
[294] _såg fel_, were mistaken.
Raniero ryckte till vid dessa ord. Han blev nu vred på narren och
sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna för att kasta den i
ansiktet på honom,[295] men han betvang sig för att få höra om karlen
ville tala honom till heder eller vanheder.
[295] _i ansiktet på honom_, in his face.
“Sankte Per såg nu”, berättade narren, “att ehuru tältet för övrigt var
upplyst av facklor, hade verkligen en av riddarna ett brinnande vaxljus
bredvid sig. Det var ett stort, tjockt ljus, ett sådant, som var avsett
att brinna ett helt dygn. Riddaren, som inte hade någon stake att sätta
ner det i, hade plockat ihop en hel mängd stenar och lagt omkring det
för att få det att stå.”
Bordssällskapet brast i högljutt skratt vid dessa ord. Alla pekade
på ett ljus, som stod på bordet bredvid Raniero och som var alldeles
sådant, som det narren hade beskrivit. Men på Raniero sköt blodet uppåt
huvudet,[296] ty detta var det ljuset, som han för ett par timmar sedan
hade fått tända vid den heliga graven. Han hade inte kunnat förmå sig
att låta det slockna.
[296] _på Raniero sköt blodet uppåt huvudet_, Raniero’s face flushed
violently.
“Då Sankte Per såg det där ljuset”, sade narren, “fick han ju klart för
sig vad Vår Herre hade blivit glad åt, men på samma gång kunde han inte
låta bli att en smula ömka sig över honom. ‘Jaså’, sade han, ‘det var
den där riddaren, som i morse sprang upp på muren närmast efter herren
av Bouillon och som i kväll fick tända sitt ljus före alla andra vid
den heliga graven.’ -- ‘Ja, så är det’, sade Vår Herre, ‘och som du
ser, har han sitt ljus ännu brinnande.’”
Narren talade nu mycket fort, allt under det[297] han emellanåt kastade
en lurande blick på Raniero. “Sankte Per kunde alltjämt inte låta bli
att ömka sig en smula över Vår Herre. ‘Kan du inte förstå varför han
har det där ljuset brinnande?’ sade han. ‘Du tror visst, att han tänker
på din pina och död, då han ser det. Men han tänker inte på något annat
än den ära, som han vann, då han blev erkänd som den tappraste i hären
näst efter Gottfrid.’”
[297] _allt under det_, while.
Vid dessa ord skrattade alla Ranieros gäster.
Raniero var mycket ond, men han tvang sig att skratta, han också. Han
visste, att alla skulle ha funnit det löjligt, om han inte hade kunnat
tåla en smula skämt.
“Men Vår Herre motsade Sankte Per”, sade narren. “‘Ser du inte hur rädd
han är om ljuset?’ frågade han. ‘Han sätter upp handen för lågan, så
snart någon lyfter upp tältluckan, av fruktan[298] för att draget skall
blåsa ut det. Och han har beständigt arbete[299] med att jaga undan
nattfjärilarna, som flyga omkring det och hota att släcka det.’”
[298] _av fruktan_, for fear.
[299] _har arbete_, is occupied.
Det skrattades allt livligare, ty detta, som narren sade, var rena
sanningen. Raniero hade allt svårare att styra sig. Han tyckte, att han
inte kunde fördraga, att någon skämtade med den heliga ljuslågan.
“Sankte Per var ändå misstrogen”, fortsatte narren. “Han frågade Vår
Herre om han kände den där riddaren. ‘Han är just inte den, som ofta
går i mässan eller nöter bönpallen’, sade han. Men Vår Herre kunde inte
rubbas från sin mening. ‘Sankte Per, Sankte Per!’ sade han högtidligt.
‘Kom ihåg, att efter detta skall den där riddaren bli frommare än
Gottfrid! Varifrån utgå mildhet och fromhet om inte från min grav? Du
skall få se Raniero di Raniero hjälpa änkor och nödställda fångar. Du
skall få se honom taga vård om sjuka och bedrövade, såsom han nu tar
vård om den heliga ljuslågan.’”
Åt detta skrattades ohejdat. Det föreföll mycket löjligt för alla, som
kände Ranieros lynne och levnadssätt. Men han själv fann både skämtet
och skrattet olidliga. Han störtade upp och ville tillrättavisa narren.
Han stötte härvid[300] så häftigt mot bordet, som inte var något annat
än en dörr, upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll
omkull. Det visade sig[301] nu hur mån Raniero var om att behålla
ljuset brinnande. Han dämpade sin vrede, så att han gav sig tid[302]
att taga upp det och liva upp lågan, innan han rusade på narren. Men då
han var färdig med ljuset, hade narren redan skyndat bort ur tältet.
Raniero förstod, att det inte skulle löna mödan[303] att förfölja honom
i nattmörkret. “Jag råkar honom väl en annan gång”, tänkte han och
satte sig ned.
[300] _härvid_, in so doing.
[301] _Det visade sig_, it was evident.
[302] _gav sig tid_, took time.
[303] _inte skulle löna mödan_, would be useless.
Bordsgästerna hade emellertid skrattat ut,[304] och en av dem vände
sig till Raniero och ville fortsätta skämtet. “Det är dock ett, som
är säkert, Raniero, och det är, att du denna gången inte kan komma
att sända till madonnan i Florens det dyrbaraste, som du har vunnit i
striden”, sade han.
[304] _Bordsgästerna hade skrattat ut_, the laughter of the guests
had subsided.
Raniero frågade varför han trodde, att han denna gång inte skulle följa
sin gamla vana.
“Av intet annat skäl”, sade riddaren, “än att det dyrbaraste, som du
har vunnit, är den där ljuslågan, som du i hela härens åsyn fick tända
i den heliga gravkyrkan. Och den lär du väl inte vara i stånd att sända
till Florens.”
Åter skrattade de andra riddarna, men Raniero var nu i sådant lynne,
att han kunde ha företagit sig den oförvägnaste handling bara för att
få slut på[305] deras skratt. Han fattade raskt sitt beslut, kallade
till sig en gammal väpnare och sade till honom: “Gör dig i ordning,
Giovanni, för långresa! I morgon skall du resa till Florens med denna
heliga ljuslåga.”
[305] _bara för att få slut på_, just to put an end to.
Men väpnaren sade ett tvärt nej till denna befallning. “Detta är något,
som jag inte vill åtaga mig”, sade han. “Hur skulle det vara möjligt
att rida till Florens med en ljuslåga? Den skulle vara utsläckt, innan
jag hade natt utom lägret.”
Raniero frågade den ene efter den andre bland sina män. Han fick
samma svar av dem alla. De tycktes knappast taga hans befallning för
allvar.[306]
[306] _för allvar_, seriously meant.
Det var givet,[307] att de främmande riddarna, som voro hans gäster,
skulle skratta allt högre och muntrare, alltsom det visade sig, att
ingen bland Ranieros män ville utföra hans befallning.
[307] _givet_, a foregone conclusion.
Raniero råkade i allt större upphetsning.[308] Till sist förlorade
han tålamodet och utropade: “Denna ljuslåga skall ändock föras till
Florens, och eftersom ingen annan vill rida dit med den, skall jag
själv göra det.”
[308] _råkade i allt större upphetsning_, grew more and more excited.
“Tänk dig för, innan du lovar något sådant!” sade en riddare. “Du rider
ifrån ett furstendöme.”
“Jag svär er, att jag skall föra den där ljuslågan till Florens!”
ropade Raniero. “Jag skall göra vad ingen annan har velat åtaga sig.”
Den gamle väpnaren försvarade sig. “Herre, det är en annan sak för dig.
Du kan taga med dig ett stort följe, men mig ville du sända ensam.”
Men Raniero var bragt utom sig och övervägde inte sina ord. “Jag skall
också resa ensam”, sade han.
Men härmed hade Raniero nått sitt mål. Alla i tältet hade upphört att
skratta. De sutto förskrämda och stirrade på honom.
“Varför skrattar ni inte mer?” frågade Raniero. “Detta företag kan väl
inte vara annat än en barnlek för en tapper man.”