För mångfaldiga år sedan,[224] då staden Florens helt nyligen[225]
hade gjort sig till republik, levde där en man, som hette Raniero di
Raniero. Han var son till en vapensmed och hade lärt sin fars yrke, men
han tyckte inte mycket om att utöva det.
[224] _För mångfaldiga år sedan_, a great many years ago.
[225] _då helt nyligen_, shortly after.
Denne Raniero var en den starkaste man.[226] Det sades om honom,
att han bar en tung järnrustning lika lätt, som en annan bär en
silkesskjorta. Han var ännu en ung man, men hade redan givit många prov
på sin styrka. En gång hade han varit inne i ett hus, där de hade lagt
upp säd på loftet. Men däruppe hade hopats för mycket säd, och medan
Raniero befann sig i huset, brast en av loftsbjälkarna, och hela taket
höll på[227] att störta ned. Alla hade då skyndat bort utom Raniero.
Han hade sträckt upp armarna och hållit emot taket, ända tills folk
hade hunnit hämta bjälkar och störar för att stötta upp det.
[226] _en den starkaste man_, a strong man if ever there was one; or,
a very strong man.
[227] _höll på_, was about.
Det sades också om Raniero, att han var den tappraste man, som
någonsin hade funnits i Florens, och att han aldrig kunde få nog av
strid. Så snart som han hörde något oljud på[228] gatan, rusade han ut
från verkstaden, i hopp att det hade uppstått ett slagsmål, vari han
kunde taga del. Om han endast[229] fick draga blankt,[230] stred han
lika gärna med simpelt lantfolk som med järnklädda riddare. Han gick
fram som en galning i striden utan att räkna sina motståndare.
[228] _på_, in.
[229] _Om endast_, just so.
[230] _fick draga blankt_, had a chance to draw his sword.
Nu var Florens inte synnerligen mäktigt på[228] hans tid. Folket där
bestod mestadels av ullspinnare och klädesvävare, och dessa begärde
ingenting bättre än att i fred få bedriva sitt arbete. Det fanns
gott om[231] duktiga karlar, men dessa voro inte stridslystna, utan
satte en ära i[232] att det i deras stad skulle råda bättre ordning
än annorstädes. Raniero klagade ofta över att han inte var född i ett
land, där det fanns en konung, som samlade omkring sig tappra män, och
sade, att han i så fall[233] skulle ha kommit till[234] stor ära och
värdighet.
[231] _Det fanns gott om_, were plentiful.
[232] _satte en ära i_, made it a point of honor.
[233] _i så fall_, in that event.
[234] _skulle ha kommit till_, would have attained.
Raniero var stortalig och högröstad, grym mot djur, hård mot sin
hustru, inte god för någon att leva med. Han skulle ha varit en skön
man, om han inte tvärsöver ansiktet hade burit flera djupa ärr,
som vanställde honom. Han var snabb att fatta beslut,[235] och hans
handlingssätt var storslaget, fastän ofta våldsamt.
[235] _var snabb att fatta beslut_, was quick to resolve.
Raniero var gift med Franceska, som var dotter till Jacopo degli
Uberti, en vis och mäktig man. Jacopo hade inte tyckt mycket om att
giva sin dotter till en sådan slagskämpe som Raniero, utan hade i
det längsta[236] motsatt sig giftermålet. Franceska hade tvungit
honom att ge vika genom att säga, att hon aldrig skulle gifta sig
med någon annan. Då Jacopo äntligen gav sitt samtycke, hade han sagt
till Raniero: “Jag tror mig ha sett, att män sådana som du ha lättare
att[237] vinna en kvinnas kärlek än att behålla den, därför vill
jag taga det löftet av dig, att om min dotter får det så svårt hos
dig,[238] att hon vill återvända till mig, så skall du inte hindra
henne.” Franceska sade, att det var onödigt att avgiva ett sådant
löfte, emedan hon höll Raniero så kär,[239] att ingenting skulle kunna
skilja henne från honom. Men Raniero gav löftet genast. “Det kan du
vara viss om, Jacopo”, sade han, “att jag inte skall söka att kvarhålla
någon kvinna, som vill fly mig.”[240]
[236] _i det längsta_, to the very last.
[237] _ha lättare att_, can more easily.
[238] _får det så svårt hos dig_, finds life with you so hard.
[239] _höll Raniero så kär_, Raniero was so dear to her.
[240] _fly mig_, flee from me; or, desert me.
Franceska flyttade nu till Raniero, och allt var gott emellan dem. Då
de hade varit gifta några veckor, föll det Raniero in,[241] att han
skulle öva sig med målskjutning. Han sköt till måls några dagar mot
en tavla, som hängde på en mur. Han blev snart skicklig och träffade
målet varje gång. Till sist tyckte han sig vilja försöka att skjuta
mot ett svårare mål. Han såg sig om efter[242] något lämpligt, men
upptäckte intet utom en vaktel, som satt i en bur ovan gårdsporten.
Fågeln tillhörde Franceska, och hon var mycket kär i[243] den, men
Raniero sände likafullt en sven att öppna buren och sköt vakteln, då
den svingade sig upp i luften.
[241] _föll det Raniero in_, Raniero took it into his head.
[242] _såg sig om efter_, looked around for.
[243] _kär i_, fond of.
Detta tycktes honom vara ett gott skott, och han berömde sig därav för
vem som helst, som ville höra på honom.
Då Franceska fick veta,[244] att Raniero hade skjutit hennes fågel,
blev hon blek och såg stort på honom.[245] Hon undrade över att han
hade velat göra något, som måste vålla henne sorg. Men hon förlät honom
det genast och älskade honom liksom förut.
[244] _fick veta_, learned.
[245] _såg stort på honom_, gave him a surprised and reproachful look.
Allt gick nu åter väl en tid.
Ranieros svärfar, Jacopo, var linvävare. Han hade en stor verkstad,
där det utfördes mycket arbete. Raniero trodde sig ha funnit, att det
blandades hampa i linet på Jacopos verkstad, och han höll inte inne med
detta,[246] utan talade om saken här och där i staden. Äntligen fick
också Jacopo höra detta prat, och han sökte genast få slut på[247]
det. Han lät flera andra linvävare undersöka hans garn och vävnader,
och de funno, att allt var det finaste linne. Endast i en packe, som
var bestämd att säljas utom Florens, funno de någon blandning. Jacopo
sade då, att bedrägeriet hade blivit begånget utan hans vetskap och
vilja av någon bland hans gesäller. Han förstod dock genast, att han
skulle få svårt att förmå folk att tro detta. Han hade alltid haft
stort[248] rykte för ärlighet, och han kände det tungt,[249] att hans
heder hade blivit fläckad.
[246] _höll inte inne med detta_, did not keep this secret.
[247] _få slut på_, to put a stop to.
[248] _stort_, high.
[249] _han kände det tungt_, he was oppressed with the sense.
Raniero däremot bröstade sig över att han hade lyckats avslöja ett
svek, och han skröt härmed, även då Franceska hörde det.
Hon kände stor sorg och på samma gång likadan förvåning, som då han
sköt fågeln. Medan hon tänkte härpå,[250] tyckte hon plötsligen, att
hon såg sin kärlek framför sig, och den var lik ett stort stycke
skimrande gyllentyg. Hon kunde se hur stor den var och hur skimrande.
Men ur ena hörnet var en flik bortklippt, så att den inte var så stor
och härlig, som den hade varit från början.[251]
[250] _härpå_, of this.
[251] _från början_, at first.
Dock var den ännu så föga skadad, att hon tänkte: “Nog kommer den
att[252] räcka så länge, som jag lever. Den är så stor, att den aldrig
kan taga slut.”
[252] _kommer den att_, it will.
Det gick åter en tid, under vilken hon och Raniero voro lika lyckliga
som från första början.
Franceska hade en broder, som hette Taddeo. Denne hade varit i Venedig
på handelsresa, och där hade han köpt sig kläder av silke och sammet.
Då han kom hem, gick han och prålade med dessa, men i Florens var det
inte brukligt att gå dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde
narr av honom.
En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna. Taddeo var då
klädd i en grön kappa med foder av sobel och en violett tröja. Raniero
lockade honom nu att dricka så mycket vin, att han somnade, och tog
sedan av honom hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som
var uppsatt i en kålgård.
Då Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på Raniero. Och med
detsamma såg hon framför sig det stora stycket gyllentyg, som var
hennes kärlek, och hon tyckte sig se hur det minskades, medan Raniero
skar bort stycke efter stycke.
Efter detta blev det åter gott mellan dem en tid, men Franceska var
inte mer[253] så lycklig som förr, därför att hon alltid väntade, att
Raniero skulle begå någon handling, som kunde skada hennes kärlek.
[253] _mer_, longer.
Detta lät inte heller länge vänta på sig,[254] ty Raniero kunde aldrig
hålla sig stilla. Han önskade, att människor alltid skulle tala om
honom och berömma hans mod och oförvägenhet.
[254] _lät inte heller länge vänta på sig_, nor was this long in
coming.
På den domkyrkan, som då för tiden[255] fanns i Florens, och som
var mycket mindre än den nuvarande, hängde högst uppe på ena tornet
en stor, tung sköld, och den hade blivit uppsatt där av en bland
Franceskas förfäder. Det lär[256] ha varit den tyngsta sköld, som
någon man i Florens hade förmått föra, och alla inom Ubertis släkt
voro stolta över att det var en av dem, som hade förmått klättra upp i
tornet och hänga den där.
[255] _då för tiden_, at that time.
[256] _Det lär_, it is said.
Men nu gick Raniero en dag upp till skölden, hängde den på ryggen och
kom ned med den.
Då Franceska fick höra detta, talade hon för första gången med Raniero
om det, som plågade henne, och bad honom, att han inte skulle på detta
sätt söka att förödmjuka den ätt, som hon tillhörde. Raniero, som hade
väntat sig, att hon skulle berömma honom för hans bragd, blev mycket
ond. Han svarade, att han länge hade märkt, att hon inte gladde sig åt
hans framgång, utan endast tänkte på sin egen släkt. -- “Det är något
annat jag tänker på”, sade Franceska, “och det är min kärlek. Jag vet
inte hur det skall gå med den,[257] om du fortsätter på detta sätt.”
[257] _hur det skall gå med den_, what will become of it.
Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero råkade nästan
alltid att företaga sig just det, som Franceska minst av allt kunde
tåla.
Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten och halt. Den
där karlen hade älskat Franceska, innan hon gifte sig, och fortfor att
älska henne även efter hennes giftermål. Raniero, som visste om[258]
detta, företog sig att driva gyckel med honom, framförallt då de sutto
till bords.[259] Det gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla
att bli gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade
på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast hånlog och
sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den stackaren, att han ville
leva längre, utan gick bort och hängde sig.
[258] _visste om_, knew.
[259] _till bords_, at table; or, at meals.
Då detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta bortåt ett år.
Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin kärlek framför sig som ett
skimrande stycke tyg, men på alla sidor voro stora flikar bortskurna,
så att det var knappast hälften så stort, som det hade varit från
början.
Hon blev mycket förskräckt, då hon såg detta, och hon tänkte: “Stannar
jag[260] hos Raniero ännu ett år, kommer han att förstöra min kärlek.
Jag kommer att bli likaså arm, som jag hittills har varit rik.”
[260] _Stannar jag_, if I stay.
Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå och leva hos sin
far, på det att inte den dag måtte komma, då hon hatade Raniero lika
mycket som hon nu älskade honom.
Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller arbetande
omkring sig, då han såg henne komma. Han sade, att nu hade det skett,
som han länge hade väntat, och bad henne vara välkommen. Han lät genast
allt folket upphöra med arbetet och befallde dem att beväpna sig och
stänga huset.
Sedan gick Jacopo bort till[261] Raniero. Han träffade honom på
verkstaden. “Min dotter har i dag kommit tillbaka till mig och bett,
att hon åter skall få leva under mitt tak”, sade han till sin måg. “Och
nu väntar jag mig,[262] att du inte tvingar henne att vända tillbaka
till dig efter det löfte, som du har givit mig.”
[261] _bort till_, over to.
[262] _mig_ not to be translated.
Raniero tycktes inte taga detta mycket allvarsamt, utan svarade helt
lugnt: “Även om jag intet löfte hade givit dig, så skulle jag inte ha
fordrat att få tillbaka en kvinna, som inte vill tillhöra mig.”
Han visste hur mycket Franceska älskade honom, och han sade till sig
själv: “Hon är här åter hos mig innan kvällen.”
Hon syntes dock inte till varken den dagen eller den nästa.
Den tredje dagen gick Raniero ut och förföljde ett par rövare, som
länge hade oroat de florentinska köpmännen. Han lyckades övervinna dem
och förde dem fångna till Florens.
Han höll sig stilla ett par dagar, ända tills han kunde vara viss om
att denna bragd skulle vara känd över hela[263] staden. Det gick dock
inte,[264] som han hade väntat, att den förde Franceska tillbaka till
honom.
[263] _över hela_, throughout.
[264] _gick inte_, did not turn out.
Raniero hade nu haft den största lust att med lag och rätt tvinga
henne[265] att komma tillbaka till honom, men han tyckte sig inte kunna
göra detta för sitt löftes skull. Det föreföll honom dock omöjligt att
leva i samma stad med en hustru, som hade övergivit honom, utan han
drog bort från Florens.
[265] _att med lag och rätt tvinga henne_, to compel her by law.
Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han sig till
anförare för en frikår. Han var jämt i strid och tjänade många herrar.
Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade förutspått. Han
blev slagen till riddare av kejsaren och räknades som en storman.
Innan han drog från Florens, hade han givit ett löfte vid en helig
madonnabild i domkyrkan att skänka till den heliga jungfrun det
förnämsta och yppersta, som han vann i varje strid. Framför den där
bilden såg man ständigt dyrbara gåvor, som voro givna av Raniero.
Raniero visste alltså, att alla hans bragder voro kända i hans
födelsestad. Han undrade mycket på att inte Franceska degli Uberti kom
åter till honom, då hon kände till all hans framgång.
På den tiden predikades det till korståg för att befria den heliga
graven, och Raniero tog korset och drog ut till österlandet. Dels
väntade han, att han därute skulle vinna slott och län att råda över,
dels tänkte han, att han nu skulle vara i stånd att utföra så glänsande
bragder, att hans hustru åter skulle få honom kär[266] och vända
tillbaka till honom.
[266] _få honom kär_, fall in love with him.