[194] _Så skall det heta_, so it will be.
[195] _står_, lasts.
_KEJSARENS SYN_
Det var på[196] den tiden, då Augustus var kejsare i Rom och Herodes
var konung i Jerusalem.
[196] _på_, at.
Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig
över jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu[197] hade sett;
man skulle ha kunnat tro, att hela jorden hade råkat in under[198] ett
källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde
inte finna sig till rätta på den kändaste väg. Och det kunde inte vara
annorlunda, ty från himmelen kom inte en ljusstråle. Alla stjärnor hade
stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvänt.
[197] _ännu_, ever.
[198] _hade råkat in under_, had passed into.
Och lika djupt som mörkret var även tystnaden och stillheten. Floderna
hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig inte, och till och med
aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid havet,[199] så
skulle man ha funnit, att vågen inte mera slog mot stranden, och hade
man gått i öknen, skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt
var förstenat och orörligt[200] för att inte störa den heliga natten.
Gräset tordes inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade
inte utandas vällukt.
[199] _vid havet_, along the seashore.
[200] _förstenat och orörligt_, motionless as if turned to stone.
Under denna natt jagade inte rovdjuren, stucko inte ormarna, skällde
inte hundarna. Och vad som var ännu härligare, intet av de livlösa
tingen skulle ha velat störa nattens helgd genom att låna sig till en
ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv
hade varit i stånd att utgjuta blod.
Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned
från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp
mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen
rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att
de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade
inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna
behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av[201] deras, och han
hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius
ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd av
några förtrogna, gick att verkställa detta offer.
[201] _vid sidan av_, next to.
Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal och Kapitoliums
långa trappor besvärade honom. Han höll själv buren med duvorna,
som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar
ledsagade honom, utan endast hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo
före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom
följde slavar, som buro det trefotade altaret, kolen, knivarna, den
heliga elden och allt annat, som behövdes för offringen.
Under vägen språkade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför
lade ingen av dem märke till[202] nattens oändliga tystnad och
stillhet. Det var först då de på den översta delen av Kapitolium hade
nått den tomma plats, vilken var avsedd för det nya templet, som det
uppenbarades för dem,[203] att något ovanligt var på färde.[204]
[202] _lade ingen av dem märke till_, none of them noticed.
[203] _det uppenbarades för dem_, it was revealed to them.
[204] _var på färde_, was taking place.
Detta kunde inte vara en natt som alla andra, ty uppe på klippkanten
sågo de den underbaraste varelse. De trodde först, att det var en
gammal förvriden olivstam, de trodde sedan, att en uråldrig stenbild
från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist syntes det
dem, att det inte kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.
Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig
sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om inte kejsaren hade
varit där, skulle de alla ha flytt hem till sina bäddar. “Det är
hon”, viskade de till varandra, “som räknar år så många, som det
finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför är hon utkommen[205]
ur sin håla just i natt?[206] Vad bådar hon kejsaren och riket, hon,
som skriver sina profetior på trädens blad och vet, att vinden för
orakelordet till den, för vilken det är avsett?”
[205] _är hon utkommen_, has she come out.
[206] _i natt_, to-night.
De voro så förskrämda, att de alla skulle ha kastat sig på sina knän
med pannan mot jorden, om sibyllan endast hade gjort en rörelse.[207]
Men hon satt så stilla, som om hon hade varit livlös. Hon satt nedhukad
ytterst på klippranden, och, skuggande ögonen med handen, spejade hon
ut i natten. Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen för att
bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då se något,
hon, under en sådan natt!
[207] _gjort en rörelse_, stirred.
I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe hur djupt mörkret var.
Ingen av dem kunde se en handsbredd framför sig. Och vilken stillhet,
vilken tystnad! Inte en gång Tiberns dova sorl kunde de höra. Men
luften ville kväva dem, kallsvett trängde fram[208] på pannan, och
händerna voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå
något förfärligt.
[208] _trängde fram_, broke out.
Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till kejsaren,
att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en
ny gud.
De uppmanade Augustus att skynda med offret och sade, att den gamla
sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla för att hälsa hans genius.
Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så upptagen av en syn,
att hon inte ens visste, att Augustus hade kommit upp till Kapitolium.
Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och där tyckte hon
sig vandra fram över en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten
oupphörligen emot[209] något, som hon tyckte vara tuvor. Hon böjde
sig ned och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får. Hon
vandrade mellan stora, sovande fårahjordar.
[209] _stötte hon med foten emot_, she stumbled over.
Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den brann mittpå fältet, och
hon sökte sig fram till den.[210] Herdarna lågo och sovo vid elden,
och bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar, med vilka de brukade
försvara hjorden mot vilda djur. Men de små djuren med de glimmande
ögonen och de yviga svansarna, som smögo sig fram till elden, voro de
inte schakaler? Och dock slungade inte herdarna stavarna efter dem,
hundarna fortforo att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren lade sig
till vila vid sidan om människorna.
[210] _hon sökte sig fram till den_, she groped her way to it.
Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som tilldrog sig
bakom henne på bergshöjden. Hon visste inte om, att man där reste
altaret, tände kolen, strödde ut rökelsen och att kejsaren tog den ena
duvan ur buren för att offra henne. Men hans händer voro så domnade,
att han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig
duvan fri[211] och försvann upp i nattmörkret.
[211] _gjorde sig duvan fri_, the dove freed itself.
Då detta skedde, blickade hovmännen misstänksamt bort till den gamla
sibyllan. De trodde, att det var hon, som vållade olyckan.
Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid herdarnas
koleld och att hon nu lyssnade efter en svag klang, som kom dallrande
genom den dödstysta natten? Hon hörde den länge, innan hon märkte,
att den inte kom från jorden, utan från skyn. Slutligen upplyfte hon
huvudet, och då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i
mörkret. Det var små flockar av änglar, som, ljuvligt sjungande och
liksom sökande, flögo fram och åter över den vida slätten.
Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig[212]
kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade altaret
och lät giva sig den andra duvan. Men ehuru han nu ansträngde sig till
det yttersta[213] för att hålla fast den, gled duvans hala kropp ur
hans hand, och fågeln svingade sig upp i den ogenomskådliga natten.
[212] _beredde sig_, was making preparations.
[213] _ansträngde sig till det yttersta_, exerted himself to the
utmost.
Kejsaren blev förfärad. Han störtade ned på knä för det tomma altaret
och bad till sin genius. Han anropade honom om kraft att avvända de
olyckor, som denna natt tycktes båda.
Icke heller något av detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela
sin själ till änglasången, som blev allt starkare.[214] Till sist blev
den så kraftig, att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och
sågo lysande skaror av silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i
långa, vajande led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner
i händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång klingade så
munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. Då herdarna hörde
detta, stego de upp för att gå till bergstaden, där de voro hemma, och
berätta om undret.
[214] _blev allt starkare_, grew louder and louder.
De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan
följde dem. Med ens blev det ljus däruppe på berget. En stor, klar
stjärna tände sig mittöver det, och staden på dess topp skimrade som
silver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt
under jubelrop,[215] och herdarna påskyndade sina steg,[216] så att de
nästan sprungo. Då de hade hunnit staden, funno de, att änglarna hade
samlat sig över ett lågt stall i närheten av[217] stadsporten. Det var
en usel byggnad med tak av halm och nakna klippan till bakvägg. Häröver
stod stjärnan, och dit flockade sig allt flera och flera änglar.
Somliga satte sig på halmtaket eller slogo ned på den branta bergväggen
bakom huset, andra höllo sig med fladdrande vingar svävande över det.
Högt, högt uppe var luften förklarad av de strålande vingarna.
[215] _under jubelrop_, shouting for joy.
[216] _påskyndade sina steg_, increased their pace.
[217] _i närheten av_, near.
I samma ögonblick, som stjärnan tändes över bergstaden, vaknade
hela naturen, och männen, som stodo på Kapitoliums höjd, kunde inte
undgå[218] att märka det. De kände friska, men smekande vindar
fara genom rymden, ljuva vällukter strömmade upp omkring dem, träd
susade,[219] Tibern började sorla, stjärnorna strålade, och månen stod
med ens högt på himlen och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två
duvorna nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.
[218] _kunde inte undgå_, could not fail.
[219] _träd susade_, the wind soughed in the trees.
Då detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans
vänner och slavar störtade på knä. “Ave Cesar!” ropade de. “Din genius
har svarat dig. Du är den gud, som skall tillbedjas på höjden av
Kapitolium.”[220]
[220] _på höjden av Kapitolium_, on the Capitoline.
Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade kejsaren,[221]
var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne
ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippranden och gick
fram ibland människorna. Det var, som hade en mörk sky stigit upp
från bråddjupet och störtat ned över bergshöjden. Hon var förfärande
i sin ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar kring hennes huvud,
lemmarnas ledknotor voro förstorade, och den mörknade huden klädde
kroppen, hård som träbark, med rynka vid rynka.
[221] _Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade kejsaren_,
the cheers of homage with which the men in their joy and ecstasy
greeted the Emperor.
Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot kejsaren. Med den
ena handen fattade hon om hans handled, med den andra pekade hon hän
mot den fjärran östern.
“Se!” befallde hon honom, och kejsaren upplyfte sina ögon och såg.
Rymden öppnade sig för hans blickar, och de trängde bort till fjärran
österland. Och han såg ett torftigt stall under en brant klippvägg och
i den öppna dörren några knäböjande herdar. Inne i stallet såg han
en ung mor på knä framför ett litet barn, som låg på en halmkärve på
golvet.
Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän mot detta fattiga barn.
“Ave Cesar!” sade sibyllan med ett hånskratt. “Där är den gud, som
skall tillbedjas på höjden av Kapitolium!”
Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en vansinnig.
Men över[222] sibyllan föll den mäktiga siareanden. Hennes skumma ögon
började brinna, hennes händer sträcktes mot himmelen, hennes stämma
förändrades, så att den inte tycktes vara hennes egen, utan hade sådan
klang och kraft, att den kunde ha hörts över hela världen. Och hon
uttalade ord, som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna:
[222] _över_, upon.
“På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas,
Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor.”
Då hon hade sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen
och gick långsamt nedför bergshöjden och försvann.
Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket att resa honom
något tempel på Kapitolium. I dess ställe[223] byggde han där en
helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den _himmelens altare_,
Ara cœli.
[223] _I dess ställe_, in its stead.
_LJUSLÅGAN_