_Selma Lagerlöf._
Selma Lagerlöf was born at the Mårbacka homestead in Vermland, Sweden,
Nov. 20, 1858. Although in poor health as a child, she early devoted
herself to study, meanwhile gathering from the picturesque native
environment a rich fund of poetic impressions afterwards freely
utilized in her literary production. After due preparation she taught
for ten years (1885-95) in the Elementary School for Girls in the city
of Landskrona.
Her first published work, _Gösta Berlings saga_ (1891), The Story of
Gösta Berling, is a powerful and magnificent re-creation of episodes
from real life in Vermland about 1820. This romance won for her instant
recognition at home and soon bore her name and fame to other lands.
Within a few years it was translated into no less than twelve languages.
Gösta Berling was followed by a succession of notable works of which
a mere record is here given: _Osynliga länkar_ (1894), Invisible
Links, a collection of short stories; _Antikrists mirakler_ (1897),
The Miracles of Antichrist, depicting in romantic form two contending
forces in Sicilian life, hereditary faith in a grapple with the modern
labor movement; _Drottningar i Kungahälla_ (1899), another collection
of short stories; _En herrgårdssägen_, From a Swedish Homestead, a
charming story, published separately the same year; the great novel
_Jerusalem_ (1901 and 1902), Jerusalem (I) and The Holy City (II), a
work characterized by H. Hesse, a German writer and critic, as “the
greatest and best contribution to modern Swedish romantic prose, a
book on Sweden’s soul, multiplex, yet single, benign, yet powerful,
at once realistic and visionary,--in no other recent work is the
_soul_ of a nation so truly expressed;” _Kristuslegender_, Christ
Legends, and _Herr Arnes pengar_ (1904); a remarkable reader for the
public schools, entitled, _Nils Holgerssons underbara resa_ (1906 and
1907), The Wonderful Adventures of Nils, and, Further Adventures of
Nils; _En saga om en saga och andra sagor_ (1908), including _Tösen
från Stormyrtorpet_, The Girl from the Marsh Croft, probably the
finest writing done by Selma Lagerlöf’s pen; _Liljecronas hem_ (1911),
Liljecrona’s Home; _Körkarlen_ (1912), _Kejsarn af Portugallien_
(1914), The Emperor of Portugallia; _Troll och människor_ (1915);
_Bannlyst_ (1918), The Outcast, and a second collection entitled,
_Troll och människor_, published in 1921. The English title is added,
where known, to indicate what works of Selma Lagerlöf are available in
translation.
In 1907 the University of Upsala conferred upon Selma Lagerlöf the
honorary degree of Doctor of Philosophy; the Nobel prize in literature
was awarded to her in 1909; in 1914 she was made one of the eighteen
members of the Swedish Academy, a distinction now for the first time
accorded to a woman. Since 1897 she has lived in the city of Falun.
A few years ago she purchased her parental homestead Mårbacka (the
Lövdala of _Gösta Berlings saga_), where she now spends part of the
year.
Selma Lagerlöf’s writings are distinguished for vividness of
imagination, power and originality in depiction of character, resulting
in lifelike men and women endowed with souls, and she has the gift of
epic narration, with a touch of old folklore to her style. This she has
brought to the point of extreme simplicity, dispensing with all savor
of artificiality. Her work bears the bright stamp of religious optimism
and a sober sense of duty. The strong ethical purpose manifest in all
that she has written sets her apart from all other novelists of her
time.
_SILVERGRUVAN_
Kung Gustav den tredje var ute på en resa[1] genom Dalarna. Bråttom
hade han, och hela vägen ville han åka som i sken. Och då det gick
med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och
vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet[2] genom
vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå
undan? Tror han, att han kör för äggskal?”[3]
[1] _var ute på en resa_, was traveling.
[2] _stack kungen ut huvudet_, the king put his head out.
[3] “_Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör för
äggskal?_” Why don’t you go ahead? Do you think you are hauling eggs?”
Då det skulle köras[4] med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade
det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit.
Det kunde de inte heller, utan[5] vid foten av en brant backe bröts
tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprungo ur vagnen
och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre. Det var
ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.
[4] _Då det skulle köras_, since they had to drive.
[5] _utan_, for.
När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta
kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett
kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.[6]
De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i[7] en av de vagnar,
där[8] uppvaktningen åkte, för att köra fram till[9] kyrkan. Söndag var
det, och kungen kunde ju höra på[10] gudstjänsten för att få tiden att
gå,[11] till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.
[6] _ett stycke framåt vägen_, a short distance ahead.
[7] _skulle sätta sig upp i_, might step into.
[8] _där_, in which.
[9] _för att köra fram till_, and drive up to.
[10] _kunde ju höra på_, might attend.
[11] _få tiden att gå_, pass the time.
Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han
åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut
med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram[12] ljus
och präktig mellan väldiga massor av albuskar.
[12] _fram_, on.
Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen
i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket
började vandra ut ur[13] kyrkan. Men då människorna[14] kommo gående
förbi honom, blev[15] kungen stående med den ena foten i vagnen och den
andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade
dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna voro
allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten,
och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över
sig.[16]
[13] _folket började vandra ut ur_, the people were passing out of.
[14] _människorna_, the people.
[15] _blev_, remained.
[16] _med söndagsfrid över sig_, with an air of Sabbath peace about
them.
Hela dagen förut[17] hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han
passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu
åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.”
Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten,
glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om
hjärtat[18] och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa
ställd,[19] som hans fiender tro. Så länge som mina undersåtar se ut på
detta sättet,[20] skall jag nog[21] vara i stånd att[22] försvara både
min tron och mitt land.”
[17] _Hela dagen förut_, the whole of the preceding day.
[18] _blev han varm om hjärtat_, his heart warmed.
[19] _är inte så illa ställd_, is not so badly off.
[20] _se ut på detta sättet_, look like this.
[21] _nog_, I dare say.
[22] _vara i stånd att_, be able to.
Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den
främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de
skulle samlas omkring honom, så att han finge[23] tala till dem.
[23] _finge_, might.
Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan
utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod,
finns kvar än i dag.[24]
[24] _finns kvar än i dag_, is there to this day.
Kungen började redogöra för hur illa det stod till[25] i riket. Han
sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar
och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra
förhållanden[26], men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att
han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något
annat[27] än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar
om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen
trogna och hjälpa honom med folk[28] och pengar, så att han kunde
frälsa fäderneslandet.
[25] _redogöra för hur illa det stod till_, give an account of the
sad state of affairs.
[26] _Detta kunde väl inte ha varit så farligt under andra
förhållanden_, Under ordinary circumstances it would not have been
such a serious matter; or, would have been of slight consequence.
[27] _hade det inte återstått honom något annat_, there was no other
course for him to pursue; or, he had no recourse but.
[28] _folk_, men.
Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat,
gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.
Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade
stigit honom i ögonen[29] flera gånger, medan han hade talat. Men då
bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma
sig för att svara honom, rynkade han pannan[30] och såg missnöjd ut.
[29] _hade stigit honom i ögonen_, had sprung to his eyes.
[30] _rynkade pannan_, frowned.
Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt[31] för kungen
att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.
[31] _det började falla sig långsamt_, it was becoming monotonous.
“Nu må du veta,[32] kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i
socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att
svara dig. Nu råder jag dig, att du går[33] in i sakristian och språkar
med vår präst, medan vi överlägga med varandra[34] om det, som du har
förelagt oss.”
[32] _Nu må du veta_, now, you must know; or, you ought to understand.
[33] _att du går_, to go.
[34] _med varandra_, among ourselves.
Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast,[35]
varför[36] han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.
[35] _att något bättre besked inte stod att få då genast_, that a
more satisfactory response was not to be had immediately.
[36] _varför_, so.
Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en
gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt
arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång,
vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.
Han steg upp och bugade sig för[37] kungen, då denne kom in.
[37] _för_, to.
“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.
Den andre blev[38] en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det
var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i
socknen,[39] när han såg, att kungen tog honom för en bonde.
[38] _blev_, grew.
[39] _där i socknen_, of this parish.
“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”,[40] sade han.
[40] _vid det här laget_, about this time.
Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian
vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med
undantag av[41] att församlingen har låtit sätta upp[42] en förgylld
kunglig krona på ryggstödet.
[41] _är sig alldeles lik, med undantag av_, looks exactly as it did
then, except for.
[42] _har låtit sätta upp_, has had attached.
“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa
sig intresserad av hur bönderna hade det.
När kungen frågade honom på[43] detta sättet, tyckte prästen, att
han omöjligt kunde säga vem han var. “Det är bättre, att kungen får
behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att
prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han
försökte att leva, som han lärde.
[43] _på_, in.
Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt
öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.
“Det låter, som skulle han[44] ändå inte vara riktigt nöjd med
prästen”, sade han.
[44] _han_, you.
“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre. Han tänkte, att om
det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta[45] vem han vore, så
skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm
över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander.
“Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda
och regera i den här socknen”, fortfor han.
[45] _finge veta_, should find out.
“Då har han i alla fall[46] styrt och ställt på bästa sätt”, sade
kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt
över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och
gammaldags enkelhet.”
[46] _i alla fall_, in all events.
“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt
borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara
bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”
“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”,[47] sade
kungen och ryckte på axlarna.
[47] _Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra_, well,
there would hardly seem to be any danger of that.
Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna.
Han tyckte sig ha[48] växlat tillräckligt många nådiga ord med den där
bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.
[48] _tyckte sig ha_, thought he had.
“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till
hjälp”,[49] tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min
väg[50] från dem och alla deras rådplägningar.”
[49] _komma sin kung till hjälp_, come to the assistance of their
king.
[50] _resa min väg_, drive away; or, be off directly.
Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur[51] han
skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började
bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han
sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat
framlägga för honom.
[51] _och stred med sig själv om hur_, debating with himself as to
how.
Om[52] en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det
verkligen förhöll sig så,[53] att fienderna voro över[54] dem och att
riket var i fara.
[52] _om_, after.
[53] _om det verkligen förhöll sig så_, if it was an actual fact.
[54] _över_, upon.
Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare
störa honom. Han såg stort[55] på honom och svarade ingenting.
[55] _såg stort_, glared.
“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra
riktigt”,[56] sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så,
ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle
vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”
[56] _riktigt_, very well.
“Jag tyckte, att han helt nyligen[57] sade, att alla här voro fattiga”,
sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.
[57] _helt nyligen_, just now.
“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer
än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en
stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har[58] makt
att hjälpa honom.”
[58] _hur det kommer sig, att prästen har_, how the parson happens to
have.
“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över
läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med
vad de ha att säga mig.”
“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till
sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras
vägnar.”[59]
[59] _på de andras vägnar_, in behalf of the others.
Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i[60]
länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.
[60] _drog sig djupt in i_, subsided more deeply into.
“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.
“Det var en gång[61] fem karlar från den här socknen, som voro ute på
älgjakt i skogen”, började prästen. “Den ene av dem var prästen, som vi
tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd,
den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en
bonde, som hette Israels Per Persson.”
[61] _Det var en gång_, once upon a time.
“Han skall inte göra sig besvär med[62] att nämna så många namn”,
mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.
[62] _Han skall inte göra sig besvär med_, don’t go to the trouble;
or, never mind.
“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade
eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge[63]
utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte
sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på[64] hela
skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll
och moras alltsammans. ‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har
gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem. ‘På andra orter
kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med
all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”
[63] _långt och länge_, far and wide.
[64] _på_, in.
Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men
denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.
“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i
berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med
foten. ‘Det var[65] ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och
sparkade undan en mosstuva till.[66] Han tog upp en stenflisa, som
följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra.
‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han.
Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och
när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram
i berget. ‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna
slogo loss[67] stenflisor och beto i dem. -- ‘Nog är det väl åtminstone
bly eller zink’, sade de. -- ‘Och hela berget är fullt av det’, tillade
gästgivaren.”
[65] _var_, is.
[66] _en till_, another; or, one more.
[67] _slogo loss_, chipped off.
När prästen hade hunnit så långt[68] i berättelsen, sågs kungens huvud
resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där
människorna förstod sig på[69] malmer och stenarter?” frågade han. --
“Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och
båda hans ögon slöto sig.
[68] _hade hunnit så långt_, had got thus far.
[69] _förstod sig på_, knew anything about.
“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor
den talande[70] utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. “De
tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras
efterkommande även. ‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av
dem. ‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på
söndagen[71] skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’
[70] _den talande_, the speaker.
[71] _på söndagen_, on Sundays.
“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem
åt huvudet,[72] så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de
ändå, att de på nytt lade mossan till rätta[73] och gömde malmådern.
Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo
hem.
[72] _hade gått dem åt huvudet_, had gone to their heads.
[73] _på nytt lade mossan till rätta_, put the moss back in place.
“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun
och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm.[74] Han skulle komma
tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med
dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som
malmen fanns.”
[74] _vad detta var för malm_, what kind of ore this was.
Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med
ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något
viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans
likgiltighet.
“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika
glad åt att bli rik[75] som någon av de andra. Han tänkte på att han
skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga,
och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om.
Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han
var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge,
innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.
[75] _glad åt att bli rik_, happy in the thought of becoming rich.
“Prästen åkte in till[76] Falun på två dagar, och en dag måste han gå
där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick
han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i
sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.
[76] _in till_, over to.
“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i
socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.
‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.
‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.
‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.
“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han
inte känt sig på mången god dag.[77]
[77] _på mången god dag_, for many a day.
‘Har ni många sådana här stenar[78] i er socken?’ frågade
bergshauptmannen.
[78] _sådana här stenar_, such rocks as these.
‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.
“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:
‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er
själva och riket till gagn,[79] för detta är silver!’
[79] _att det länder till gagn_, that it may prove profitable.
‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är
silver.’
“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig
åt[80] för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många
goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han
tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga
socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”
[80] _bära sig åt_, go about it.
Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.
“Det gick väl så”,[81] sade kungen, “att när han kom hem och började
arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit
gäck med honom.”
[81] _Det gick väl så_, it turned out, I suppose.
“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.
“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att
lyssna.[82]
[82] _satte sig åter till rätta för att lyssna_, resumed a listening
attitude.
“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”,
fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta
sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar
Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom[83] och tala om, att
det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg
han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat
granris ledde upp till trappan.
[83] _köra in hos honom_, drive up to the house.
‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som
stod och hängde[84] mot gärdesgården.
[84] _stod och hängde_, stood leaning.
‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. Och så lät han prästen
veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka
tillbaka.[85] ‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har
gått åt!’ sade gossen. -- ‘Hur kan detta komma sig?’[86] frågade
prästen. ‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ -- ‘Jo’, sade
gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en
gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat
än[87] supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så
välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’[88]
[85] _sedan en vecka tillbaka_, for a week past.
[86] _Hur kan detta komma sig?_ How is that?
[87] _annat än_, anything but.
[88] _slog ihjäl sig_, was killed.
“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var
bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och
fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.
“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma
gående.[89] Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att
det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom
skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ‘Goddag!’ sade
Per Persson. ‘Kommer du ifrån Falun nu?’ -- ‘Ja, det gör jag’, sade
prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där,[90]
än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som
vi hade funnit.’ I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden
hade öppnat sig under honom. -- ‘Vad säger du, vad säger du? Är det
silver?’ -- ‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu,
och kunna leva som herrskap.’ -- ‘Nej, är det silver!’ sade Per Persson
än en gång och såg alltmer sorgsen ut. -- ‘Ja, visst är det silver’,
svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du
skall inte vara rädd för att bli glad.’ -- ‘Glad!’ sade Per Persson.
‘Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi
hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra
för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd
för hundra daler.’
[89] _komma gående_, come walking along; approaching.
[90] _och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där_, and I
tell you it turned out even better.
“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät
på landsvägen.
“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov
Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som
de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra
kring den goda nyheten.
“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin
rätt.[91] Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han
tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika
präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han
nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in,[92] att
då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma
dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring
gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för
den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men
han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig,[93] att när
hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att
inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle
anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att
ta in på. Och då skulle han få lov[94] att bygga kungen ett slott i den
nya staden.”
[91] _tog åter glädjen ut sin rätt_, his joy asserted itself again.
[92] _Det föll honom in_, it occurred to him.
[93] _tänkte sig_, imagined.
[94] _skulle han få lov_, he would be obliged to.
En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde,
att den stora kungavagnen var lagad.
Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han
besinnade sig.[95] “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade
han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt.[96] Vi veta nu hur
mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”
[95] _han besinnade sig_, he changed his mind; or, on second thought
he remained.
[96] _han kan gå raskare framåt_, you may proceed a little faster.
“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”,[97] fortfor
prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig
livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av
gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå
och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”
[97] _satt mitt uppe i dessa drömmar_, was lost in his dreams.
Kungen satte sig en smula till rätta[98] i stolen. Han höll båda ögonen
öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror
jag, att jag hade fått nog av gruvan.”
[98] _satte sig en smula till rätta_, straightened up a little.
“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.
“Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en
fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när
han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall
inte mera drömma om att göra mig själv[99] ära och nytta med dessa
rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag
måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall
bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’[100]
[99] _om att göra mig själv_, of bringing to myself.
[100] _hjälpa hela socknen på fötter_, put the whole parish on its
feet.
“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom
och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget.
När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som
var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade
händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.
“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla,[101] och han fick tid att
betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att
se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.
[101] _höll stilla_, stopped.
“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala
ett par ord med prästen.
“Han gick då närmare,[102] och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du
snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.
[102] _gick närmare_, drew nearer.
‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.
‘Jo, ser du,[103] präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett
silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så
goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll[104]
råkade vi i[105] tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit
gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl
min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över
pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om
gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’[106]
[103] _Jo, ser du_, well, you see.
[104] _i går kväll_, last night.
[105] _råkade i_, got into.
[106] _be dig om en sak_, ask one favor of you.
‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’
‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten,
men prästen avbröt honom.
‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i
gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’
‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt
ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’
“Prästen ryckte ett steg tillbaka,[107] han blev stående tyst och kunde
intet svara.
[107] _ryckte ett steg tillbaka_, staggered back a step; or, shrank
back.
‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’,[108] sade den
fångne.
[108] _lugn_, in peace.
‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du
begär av mig.’
“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på
hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela
vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt.
Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid
rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och
präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han
föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter
den andre. Anstod det honom,[109] som var satt[110] att vårda dessa
fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli
deras undergång?”
[109] _Anstod det honom_, was it befitting that he.
[110] _var satt_, was appointed.
Kungen satt på en gång[111] upprätt i stolen och stirrade på den, som
talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en
präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”[112]
[111] _på en gång_, all of a sudden.
[112] _en hel karl_, every inch a man.
“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor
prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland
sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring
och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut
över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och
dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas
om.
“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte
efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet,
smögo sig människor efter honom för att ta reda på[113] om han begav
sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.
[113] _ta reda på_, find out.
“Då sakerna stodo så,[114] kallade prästen samman bönderna till stämma.
[114] _Då sakerna stodo så_, when matters were come to this pass.
“För det första[115] påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten
av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville
låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade
han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att
han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för
ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han
själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent
ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta
på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen
om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på
silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ‘Men hur
ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen
någonsin veta något om silverberget!’”
[115] _För det första_, in the first place.
“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”
“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen. “De förstodo, att han
menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och
de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl
med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte
deras efterkommande.”
“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”
“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”
“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.
“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla
kojan.”
“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och
böjde på[116] huvudet.
[116] _på_ not to be translated.
Prästen stod tyst framför kungen. Om[117] några ögonblick återtog
denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen
här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”
[117] _Om_, after.
“Ja”, sade den andre.
“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur
vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han
har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”
“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är _fäderneslandet_,
som behöver skatten, så ger han nog med sig.”[118]
[118] _så ger han nog med sig_, he will doubtless yield.
“Svarar han mig för det?” frågade kungen.
“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.
“Bryr han sig då inte om hur det går med[119] hans sockenbor?”
[119] _hur det går med_, what becomes of.
“Det får stå[120] i Guds hand.”
[120] _får stå_, rests.
Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en
stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare
började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. “Han kan
hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen
skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”
Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började
småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att
han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut,
och klär sig som en bonde?” frågade kungen.
“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det
grova ansiktet.
Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom,[121] att
han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom
honom, hade blivit väckt till liv. “Han skall låta den där gruvan ligga
i fred”, sade kungen. “Eftersom han har svultit och arbetat ett helt
liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han
få behålla det sådant, som det är.”
[121] _Det syntes på honom_, one could see.
“Men om riket är i fara?” sade prästen.
“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen.
Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur
sakristian.
Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått
in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.
“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.
“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”
“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig,
att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig
svar från oss.”
“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.
_BRÖLLOPSMARSCHEN_
Nu skall jag tala om en vacker historia.
För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö
socken i Värmland. Det skulle bli kyrkvigsel, och efteråt skulle det
hållas gästabud i tre dagar. Och varje dag, som bröllopet varade,
skulle det dansas från tidigt på aftonen till långt in på natten.
Då det skulle bli så mycken dans, var det av stor vikt att skaffa en
bra spelman, och nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet,
gjorde sig nästan mer bekymmer[122] över detta än över något annat.
Den spelmannen, som fanns i Svartsjö, ville han nämligen[123] inte
kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog, att han hade
ett ganska stort rykte, men han var så fattig, att han ibland kom till
bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan
trashank ville inte nämndemannen se i spetsen för[124] brudtåget.
[122] _gjorde sig bekymmer_, worried.
[123] _nämligen_, for (introducing a sentence).
[124] _i spetsen för_, at the head of.
Äntligen beslöt han sig för att skicka bud till en karl från
Jössehärad, som vanligen kallades Spelar-Mårten,[125] och fråga honom
om han ville komma och spela på[126] bröllopet.
[125] _Spelar-Mårten_, Martin the fiddler.
[126] _på_, at.
Spelar-Mårten betänkte sig inte ett ögonblick, utan svarade, att i
Svartsjö ville han inte spela, därför att i den socknen bodde en
spelman, som var styvare än alla andra, som funnos i Värmland. Då de
hade honom, behövde de inte kalla någon annan.
När Nils Elofsson fick detta svar, tog han sig[127] några dagars
betänketid, och därpå skickade han bud till en spelman, som bodde i
stora Kils socken och hette Olle i Säby, för att fråga om han inte
ville komma och spela på hans dotters bröllop.
[127] _sig_ not to be translated.
Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad
hälsa[128] till Nils Elofsson, att så länge som det i Svartsjö fanns en
så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela.
[128] _bad hälsa_, sent word.
Nils Elofsson tyckte inte om, att spelmännen på detta sättet sökte
tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu, att det var en
hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster.
Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, sände han
sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds
socken.
Lars Larsson var en välbärgad man, som ägde en vacker gård. Han var
klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen.
Men han som de andra fick genast Jan Öster i tankarna[129] och frågade
hur det kom sig,[130] att inte denne skulle spela på bröllopet.
[129] _fick i tankarna_, thought of.
[130] _kom sig_, happened.
Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom
Jan Öster var hemma[131] i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla
dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda
folk på något bättre och rarare.
[131] _var hemma_, lived.
“Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sade Lars Larsson.
“Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”,
sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.
Lars Larsson hörde noga på[132] drängens berättelse. Sedan satt han
tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande
svar. “Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall
komma!” sade han till drängen.
[132] _hörde noga på_, paid close attention to.
Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde
in på kyrkbacken, just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig[133] för
att tåga fram till kyrkan.
[133] _skulle ställa upp sig_, were ready to form into line.
Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta
klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils
Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som
han kunde ha heder av.[134]
[134] _som han kunde ha heder av_, of whom he might be proud.
Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående
upp till kyrkan med fiol under armen. Han gick rakt fram till skaran
omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på
bröllopet.
Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom
bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort
bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen
och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och
skulle ha tagit sig ståtlig ut[135] i spetsen för brudskaran, om han
inte hade varit så dåligt klädd, och om inte hans ansikte hade varit
fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan.
[135] _skulle ha tagit sig ståtlig ut_, would have made a fine
appearance.
När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula
missnöjd. “Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sade han halvhögt
till nämndeman Nils Elofsson. “Ja, det kan ju inte skada,[136] att vi
äro två spelmän på ett så stort bröllop.”
[136] _det kan ju inte skada_, there is no harm in.
“Jag har visst inte bjudit honom”, bedyrade Nils Elofsson. “Jag förstår
inte, varför han har kommit. Vänta bara,[137] så skall jag låta honom
veta, att han har ingenting här att göra!”
[137] _Vänta bara_, just wait.
“Då är det nog någon spektakelmakare, som har bådat honom”, sade Lars
Larsson. “Men om ni vill taga mitt råd, så låtsa om ingenting,[138]
utan gå och bjud honom vara välkommen! Jag har hört sägas, att han
skall vara en hetsig karl, och ingen kan veta om han inte skulle ställa
till slagsmål och gräl, ifall ni sade honom, att han inte vore kallad.”
[138] _låtsa om ingenting_, let it pass; or, make no trouble.
Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka,
då brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram
till Jan Öster och bad honom vara välkommen.
Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet
gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och
efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både
ståtligt och långt.
När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och
bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.
Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de
inte, utan så blevo de stående.
Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av
spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.
Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle
börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: “Det är Jan Öster,
som skall börja.”
Men det föll inte Jan Öster in,[139] att inte den andre, som var så
finklädd som trots en herreman,[140] skulle vara förnämligare än han,
som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte
fanns annat än nöd och fattigdom.
[139] _det föll inte Jan Öster in_, it never occurred to Jan Öster.
[140] _som trots en herreman_, as any gentleman.
“Nej, för all del!”[141] sade han bara. “Nej, för all del!”
[141] _Nej, för all del_, by no means.
Han såg, att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars
Larsson. “Lars Larsson skall börja”, sade han.
När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från
hakan och trädde ett steg åt sidan.
Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken, utan stod trygg och
självbelåten kvar på sin plats. Men inte han heller lyfte stråken.
“Det är Jan Öster, som skall börja”, upprepade han. Han sade orden
envist och segt, likt en, som är van att driva sin vilja igenom.[142]
[142] _van att driva sin vilja igenom_, used to having his own way.
Det blev uppståndelse i skaran över dröjsmålet. Brudens far kom fram
och bad Lars Larsson, att han skulle börja. Kyrkvaktarn kom ut i
kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Prästen stod
redan framför altaret och väntade.
“Du får be Jan Öster, att han börjar spela då”, sade Lars Larsson. “Vi
spelmän hålla honom för[143] att vara den styvaste ibland oss.”
[143] _hålla honom för_, consider him.
“Det kan väl så vara”, sade bonden, “men nu hålla vi bönder dig, Lars
Larsson, för den duktigaste.”
Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. “Seså, börja nu!” sade
de. “Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.”
Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. “Jag vet inte,
varför folket i den här församlingen har så mycket emot,[144] att deras
egen spelman sättes högst”, sade han.
[144] _har så mycket emot_, are so opposed to.
Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt
ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och
viskade: “Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och
att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att
spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med
skam och skada.”[145]
[145] _med skam och skada_, in disgrace.
Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet[146] och nickade åt honom utan
att visa någon vrede. “Ja, ni har rätt i att vi[147] måste få ett slut
på detta”, sade han.
[146] _rätt i ansiktet_, squarely in the face.
[147] _ni har rätt i att vi_, you are right, we.
Han vinkade åt Jan Öster, att denne skulle komma tillbaka till sin
förra plats. Därpå gick han själv ett par steg framåt och vände sig om,
så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig,
drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprungo
av med en skarp klang.
“Inte skall det sägas om mig, att jag räknar mig för mer[148] än Jan
Öster”, sade han.
[148] _räknar mig för mer_, consider myself better.
Men det förhöll sig så, att Jan Öster sedan[149] trenne år gick
och[150] grubblade på en låt, som han kände bodde inom honom färdig,
fast han inte kunde få fram den över strängarna, därför att han alltid
därhemma gick bunden i gråa bekymmer och det aldrig hände honom varken
stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han
hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet tillbaka och
drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen voro spända, som om han lyssnade
efter något, som kom till honom från ett avlägset fjärran, och så
började han spela. Ty den låten, som han hade grubblat över i tre år,
stod nu på en gång klar[151] för honom, och medan dess toner klingade,
gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Och brudskaran hade aldrig
förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig med en sådan fart, att inte
en gång[152] Nils Elofsson tänkte på att hålla sig stilla. Och alla
voro så glada både åt Jan Öster och Lars Larsson, att hela följet kom
med tårade ögon in i kyrkan.
[149] _sedan_, for.
[150] _gick och_ not to be translated.
[151] _stod nu på en gång klar_, all at once became clear.
[152] _inte en gång_, not even.
_MORBROR RUBEN_
Det var en gång för snart åttio år sedan en liten gosse, som gick
ute[153] på torget och spelade topp. Den lille gossen hette Ruben. Han
var inte mer än tre år, men han svängde sin lilla piska så tappert som
någon och lät toppen snurra, så att det var en glädje däråt.[154]
[153] _gick ute_, was out.
[154] _däråt_, to see it.
Den dagen för åttio år sedan var det ett riktigt vackert vårväder. Mars
månad var kommen, och staden var delad i två världar, en vit och varm,
där solskenet rådde, och en kall och mörk, där det var skugga. Hela
torget hörde solskenet till, utom en smal rand längs ena husraden.
Nu hände sig, att den lilla gossen, så tapper han var, blev trött av
att snurra sin topp och såg sig om efter någon viloplats. En sådan var
inte svår att finna. Det fanns inga bänkar eller soffor, men vartenda
hus var försett med en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig
något lämpligare.
Det var en liten samvetsgrann fyr. Han hade en dunkel aning om att mor
inte ville, att han skulle sitta på främmande folks trappor. Mor var
fattig, men just därför fick det aldrig se ut, som om man ville taga
något av andra. Så gick han och satte sig på deras egen stentrappa, ty
de bodde också vid torget.
Den trappan låg i skuggan, och där var riktigt kallt. Den lille stödde
huvudet mot räcket, drog upp benen och mådde så gott som aldrig förr.
En liten stund ännu såg han hur solskenet dansade ute på torget, hur
pojkar sprungo och toppar snurrade, så slöt han ögonen och somnade.
Han sov visst en hel timme. Då han vaknade, var det inte så bra med
honom,[155] som då han somnade, utan allting kändes så förfärligt
otrevligt. Han gick in till mor och grät, och mor såg, att han var
sjuk, och lade honom till sängs. Och om[156] ett par dagar var gossen
död.
[155] _var det inte så bra med honom_, he did not feel as well.
[156] _om_, in.
Men därmed är det inte slut på[157] hans historia. Det hände nämligen,
att hans mor kom till att sörja honom riktigt ur hjärtats djup med en
sådan där sorg, som trotsar år och död. Mor hade flera andra barn,
många bekymmer upptogo hennes tid och tankar, men det fanns alltid ett
rum i hennes sinne, där hennes son Ruben fick bo alldeles ostörd. Han
var ständigt levande för henne. Såg hon en barnhop leka på torget, så
sprang han med där, och då hon gick och stökade inne i huset, trodde
hon fullt och fast, att den lille ännu satt och sov ute på den farliga
stentrappan. Säkerligen var intet av mors levande barn så närvarande
för hennes tankar som det döda.
[157] _därmed är det inte slut på_, that is not the end of.
Några år efter sin död fick den lille Ruben en syster, och då denna
blev så gammal, att hon kunde springa ute på torget och spela topp,
hände sig, att även hon satte sig att vila på stentrappan. Men mor
kände i detsamma, som om någon skulle ha ryckt henne i kjorteln.[158]
Hon kom genast ut och tog ett så hårt tag i lilla syster,[159] då hon
lyfte upp henne, att denna mindes det, så länge hon levde.
[158] _skulle ha ryckt henne i kjorteln_, had pulled at her skirt.
[159] _tog ett så hårt tag i lilla syster_, seized the little one so
violently.
Och än mindre glömde hon hur märkvärdigt mors ansikte var och hur
rösten darrade, då hon sade: “Vet du, att du hade en gång en liten
bror, som hette Ruben, och han dog, därför att han satt på den här
stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö från[160] mor, du
Berta?”
[160] _dö från_, to die and leave.
Bror Ruben blev snart lika levande för sina bröder och systrar som för
sin mor. Hon var sådan, att de alla måste se med hennes ögon, och snart
hade de samma förmåga som hon att se honom sitta ute på stentrappan.
Och naturligtvis föll det ingen av dem in att sätta sig där. Ja, så
snart de sågo någon sitta på en stentrappa eller ett stenräcke eller en
sten vid vägkanten, så fingo de alltid ett styng i hjärtat och tänkte
på bror Ruben.
Ytterligare hände det bror Ruben, att han blev satt högst av alla
syskonen, då de talade om varandra. Ty alla barnen visste ju, att de
voro ett besvärligt och bråkigt släkte, som bara gjorde mor möda och
omak. De kunde inte tro, att mor skulle sörja mycket över att mista
något av dem. Men då mor verkligen sörjde bror Ruben, så var det ju
säkert, att han måtte ha varit mycket snällare, än de voro.
Det var inte sällan någon av dem tänkte så här: “Ack, den som kunde
göra[161] mor så mycken glädje som bror Ruben!” Och ändå visste ingen
något mer om honom, än att han hade spelat topp och förkylt sig på en
stentrappa. Men han måtte ju ha varit märkvärdig, då mor hade en sådan
kärlek till honom.
[161] _den som kunde göra_, if we could only give.
Märkvärdig var han ock: han gjorde mor mest glädje av alla barnen.
Hon hade blivit änka och arbetade i sorg och nöd. Men barnen hade
en så stark tro på mors sorg över den lille treåringen, att de voro
förvissade om att om han blott hade levat, skulle mor inte ha sörjt
över sin olycka. Och var gång de sågo mor gråta, trodde de, att det var
därför att bror Ruben var död eller ock därför att de inte själva voro
som bror Ruben. Snart nog föddes inom dem en allt starkare[162] lust
att tävla med den lille döde om mors tillgivenhet. Det fanns inte en
sak, som de inte hade velat göra för mor, om hon bara hade velat tycka
lika mycket om dem som om honom. Och det var för denna längtans skull,
menar jag, som bror Ruben var det nyttigaste[163] av alla mors barn.
[162] _allt starkare_, ever growing.
[163] _var det nyttigaste_, did more good than any.
Tänk bara,[164] då den äldsta brodern hade förtjänat sina första
slantar genom att ro en främmande över ån och kom och gav dem till
sin mor utan att ta undan ett runstycke! Då såg mor så glad ut, att
han svällde av[165] stolthet och inte kunde låta bli att förråda hur
omåttligt ärelysten han hade varit.
[164] _Tänk bara_, just think.
[165] _av_, with.
“Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?”
Mor såg prövande på honom. Det var, som om hon jämförde[166] hans
friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och
mor hade säkert velat svara ja, om hon hade kunnat, men mor kunde inte.
[166] _Det var, som om hon jämförde_, she seemed to be comparing.
“Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du
aldrig.”
Det var oöverkomligt, det insågo alla barnen, men ändå kunde de inte
låta bli att sträva.
De växte upp till duktiga människor, de arbetade sig fram till[167]
förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin
stentrappa. Men han hade ändå försprång. Han var oupphinnelig.
[167] _de arbetade sig fram till_, they worked their way up to.
Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, då det så småningom
lyckades dem att bjuda mor ett gott hem och välstånd, så fick det vara
lön nog för dem, att mor sade: “Ack, att min lille Ruben hade fått se
detta!”
Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till dödsbädden. Det var
han, som förtog dödsplågorna deras udd, eftersom hon visste, att de
förde henne till honom. Mitt i den största jämmern kunde mor le vid
tanken på att hon gick att möta lille Ruben.
Och så dog hon, vars trogna kärlek hade upphöjt och förgudat en
stackars liten treåring.
Men inte heller då blev det slut med den lille Rubens historia. För
alla sina syskon var han bliven en symbol för det strävsamma livet i
hemmet, för kärleken till mor, för alla de rörande minnena från mödans
och motgångens år. Det låg alltid något varmt och vackert i deras
röster, då de talade om honom. Det var helg och högtid omkring[168] den
lille treåringen.
[168] _Det var helg och högtid omkring_, there was an air of sanctity
and solemnity about the very memory of.
Sålunda kom han ock att glida in i sina brors och systerbarns liv. Mors
kärlek hade gjort honom till en storhet, och de stora, de verka och öva
inflytande släktled efter släktled.
Syster Berta hade en son, som kom i mycken beröring med[169] morbror
Ruben.
[169] _kom i mycken beröring med_, had much to do with.
Han var fyra år[170] den dagen, då han satt på trottoarkanten och
stirrade ned i rännstenen. Den flödade av regnvatten. Stickor och strån
färdades med äventyrliga svängningar nedåt det grunda farvattnet. Den
lille satt och såg på med det ljuva lugn, som man erfar vid att följa
andras äventyrliga tillvaro, då man själv är i trygghet.
[170] _fyra år_, four years old.
Men hans fredliga filosoferande avbröts av hans moder, som i samma
ögonblick hon såg honom måste tänka på stentrappan i hemmet och på
brodern.
“Å kära min lilla gosse”, sade hon, “sitt inte så! Vet du, att din
mamma hade en liten bror, som hette Ruben och som var fyra år liksom
du nu. Han dog, därför att han satt på en sådan där trottoarkant och
förkylde sig.”
Den lille tyckte inte om att bli störd i sina angenäma tankar. Han satt
stilla och filosoferade, medan hans ljusa, krusiga hår ramlade ända ned
i ögonen på honom.[171]
[171] _på honom_, his.
Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan, men för sin kära
brors skull ruskade hon sin lille gosse ganska omilt. Och så fick han
lära respekt för morbror Ruben.
En annan gång hade denna ljuslockiga unga herre råkat falla omkull
ute på isen. Han hade blivit omkullstött riktigt på elakhet[172] av
en stor, stygg pojke, och där satt han kvar och grät för att riktigt
visa hur förorättad han var, allra helst som hans mamma inte kunde vara
långt borta.
[172] _riktigt på elakhet_, out of sheer mischief.
Men han hade glömt, att hans mor dock först och sist var morbror Rubens
syster. Då hon fick se Axel sitta på isen, kom hon inte alls med något
lugnande och tröstande, utan bara med detta eviga:
“Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han
var fem år, liksom du är nu, därför att han satte sig i en snödriva!”
Gossen steg genast upp, då han hörde talas om morbror Ruben, men han
kände kyla ända in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben,
då hennes lilla gosse var så bedrövad? Gärna för Axel[173] fick han
sätta sig och dö, var han behagade, men nu var det, som om denne döde
ville ta hans egen mamma ifrån honom, och det kunde Axel inte tillåta.
Så lärde han hata morbror Ruben.
[173] _Gärna för Axel_, for all Axel cared.
Högt uppe i trappuppgången i Axels hem fanns en stenbalustrad, som
var svindlande härlig att sitta på. Djupt under[174] låg förstugans
stengolv, och den, som satt grensle däruppe, kunde drömma, att han
färdades fram över avgrunder. Axel kallade balustraden för den
gode gångaren Grane.[175] På dess rygg sprängde han över brinnande
vallgravar in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig med
de stora hårbucklorna vajande för det häftiga anloppet och kämpade
Sankt Görans strid med draken. Och ännu hade det inte fallit morbror
Ruben in att vilja rida där.
[174] _Djupt under_, far below.
[175] _Grane_: a war-horse mentioned in the old Volsunga-saga.
Men naturligtvis kom han. Just som draken vred sig i dödsångest och
Axel satt där i hög segervisshet, hörde han barnjungfrun ropa: “Lilla
Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var åtta
år gammal, liksom Axel nu är, därför att han satt och red på ett
stenräcke? Här får Axel aldrig mer sitta.”
En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den morbror Ruben! Han tålde
visst inte, att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte
aktade sig, så skulle Axel visa, att han också kunde vinna ära. Om han
hoppade ned i stengolvet här nere och sloge ihjäl sig, då skulle han
allt känna sig fördunklad, den där storljugaren.
Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla gossen, som hade gått
och spelat topp ute på det solbelysta torget! Nu fick han erfara vad
det vill säga att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit,
som den tid, som var, satte upp för den, som skulle komma.
Det var ute på landet[176] hos morbror Ivan. En hel mängd kusiner voro
samlade på den härlige gården. Axel gick där, uppfylld av sitt hat
till[177] den store morbror Ruben. Han ville bara veta om denne pinade
någon annan än honom. Men det var något, som skrämde honom från att
fråga. Det var, som om han skulle ha begått något hädiskt.
[176] _ute på landet_, in the country.
[177] _till_, of.
Äntligen voro barnen för sig själva.[178] Ingen stor[179] var
närvarande. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben.
[178] _för sig själva_, left to themselves.
[179] _Ingen stor_, no grown person.
Han såg, att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar
knötos, men det syntes, att de små munnarna hade fått lära sig vördnad
för morbror Ruben. “Tyst för all del!” sade hela skaran.
“Nej”, sade Axel, “nu vill jag veta om det är någon mer, som han pinar,
för jag tycker, att han är den besvärligaste av alla morbröder.”
Detta enda modiga ord bröt den damm, som var satt för pinade
barnahjärtans harm. Det blev stort gny och ropande. Så måtte en hop
nihilister se ut, då de försmäda självhärskaren.
Nu uppsattes den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben
förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog, varhelst han
behagade. Morbror Ruben var alltid av samma ålder med den, vars ro han
ville störa.
Och respekt måste man ha för honom, fast han alldeles tydligt var en
lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få, men
förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej, pass för det.[180]
[180] _pass för det_, that would never do.
Vilken min de gamla togo på sig,[181] då de talade om honom! Hade han
då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var då
inte något så underbart. Och vad han så hade utfört för storverk,[182]
visst var det, att nu missbrukade han sin makt. Han satte sig emot
barnen i allt, som de hade lust till, den gamla fågelskrämman. Han drev
upp dem från middagssömnen i gröngräset. Han hade upptäckt det bästa
gömstället i parken och förbjudit dess begagnande. Nu allra senast hade
han företagit sig att rida på osadlade hästar och att åka i hö.
[181] _togo på sig_, put on.
[182] _vad han så hade utfört för storverk_, whatever had been his
achievements.
De voro alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre
år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod, att han var av
deras ålder. Det var det allra retsammaste.
Det var otroliga ting, som kommo i dagen[183] om honom. Han hade
fiskat löjor från brokaren, han hade rott i den lilla ekstocken, han
hade klättrat i den där pilen, som hängde ut över vattnet och som var
så trevlig att sitta i, ja, han hade till och med legat och sovit på
krutfjärdingar.
[183] _kommo i dagen_, came to light.
Men de voro alla vissa om att det inte fanns någon undflykt från
hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men inte något
botemedel. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben.
Man skulle inte vilja tro det, men då dessa barn blevo stora[184] och
fingo egna barn,[185] började de genast göra sig nytta av[186] morbror
Ruben, såsom deras fäder hade gjort före dem.
[184] _blevo stora_, grew up.
[185] _egna barn_, children of their own.
[186] _göra sig nytta av_, make use of.
Och deras barn återigen, det vill säga[187] de ungdomar, som nu växa
upp, ha lärt läxan så väl, att det hände en sommar ute på landet, att
en femårig pys kom fram och sade till gamla farmor Berta, som hade satt
sig på en avsats i trappan, medan hon väntade på vagnen:
[187] _det vill säga_, that is to say.
“Farmor hade en gång en bror, som hette Ruben.”
“Det har du rätt i,[188] min lilla gosse”, sade farmor och steg genast
upp.
[188] _Det har du rätt i_, you are right.
Detta var för all ungdomen en sådan syn, som om den hade sett en gammal
karolin buga sig för kung Karls porträtt. Den fick en aning om att
morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än misslyckades, bara
därför att han hade varit så högt älskad.[189]
[189] _högt älskad_, dearly beloved.
I dessa dagar, då man noga skärskådar all storhet, måste han användas
med mera måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar
och krutfjärdingar äro trygga för honom, men intet av sten, som
duger[190] att sitta på, kan undgå honom.
[190] _duger_, will do.
Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på annat sätt mot honom än
föräldrarna. De kritisera honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar
förstå inte mer konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små
pensionsflickor avhandla morbror Ruben och undra om han är annat än
en myt. En sexårig ungdom föreslår, att man medelst experiment skall
bevisa, att det är omöjligt att bliva dödligt förkyld på en stentrappa.
Men detta är blott ett mod för dagen. Detta släktled är innerst
inne[191] lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående
och lyder honom likasom de.
[191] _innerst inne_, in their heart of hearts.
Den dag skall komma, då dessa begabbare draga ned till fädernehemmet,
söka reda på den gamla stentrappan och resa upp den på en sockel med
gyllene inskrift.
De skämta med[192] morbror Ruben nu under[193] några år, men så snart
de ha blivit vuxna och fått egna barn att uppfostra, skola de bli
övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet.
[192] _med_, about.
[193] _under_, for.
“Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor
hade en morbror, som hette Ruben. Han dog, då han var vid din ålder,
därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa.”