Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot.
Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska
väldet omgaf honom som ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort
hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, förjagade
profeten, återställde ordningen i den heliga staden och hälsades af dess
nyss så fanatiska befolkning som en befriare. Så litet hade den
föregifne Messias förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att
ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom. Stadens
historia är ock så rik på skiftande herravälden, att de misslyckade
försöken till ett återupprättande af det judiska riket knappt i
förbigående omtalas.[13]
[Fotnot 13: Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi på
historiens nakna verklighet, om han därtill har lust. Schabbathai Zevis
historiska personlighet är själf en roman. Hela hans lif var ett
omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohörda triumfer, därefter
nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i
trångmål, sade han sig vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan
Muhamed IV sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre
förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och blef
muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra judar till islam.
Dyningarna efter hans fall förspordes länge och vida omkring. Många
trodde ännu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond
ande antagit hans gestalt.]
Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro
och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel.
Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och
brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af
rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade;
spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för
honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var
Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva
försoningsoffret.
Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och
hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd.
Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett
uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet
med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna
voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen
palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars
hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp
i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans
uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga.
Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan
Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och
uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna
plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch
förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att
deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.
Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den
alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott,
att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets
integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på
spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket
af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit.
Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem
hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde
döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre.
Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars
fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den
utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt,
hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt
fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif.
Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det
omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan
hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en
annan.
Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste
sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt
öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla,
ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon
älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan
henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare.
Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: _därför_ måste hon
stanna; _därför_ stred hon för honom, när hon stred för sig själf.
Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon
ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste,
fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att
därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla
Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var
nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.
-- Den dag man anfaller mig -- sade hon till storvesiren -- skall vara
din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget?
Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed.
Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin
tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.
-- Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på
janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. -- Du känner
Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten,
förrän du yppat allt.
Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade
ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod,
under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde
ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade
hon icke tänkt.
-- De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola
de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.
Kuprili höjde på axlarna.
-- Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund
med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.
Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne,
men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för
alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti
Abdurrahman, som år 1648 genom en _fetwa_ förklarat sultan Ibrahim
oduglig att regera.
-- Och hvem -- fortfor Hagar -- vågar beskylla vår rättmätige herre för
att sluta förbund med de otrogne?
-- Visaste bland dödliga -- genmälde Kuprili under en djup bugning med
korslagda armar -- du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...
-- Jag vet.
-- att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte.
De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen,
djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose
lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här
som i det heliga landet.
-- Och en så enfaldig saga tros?
-- Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har blifvit störtad för
mindre.
Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens den sluge
österlänningen, såg ett spår af den våldsamma strid ända till blods, som
utkämpades inom detta slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock
lyckades dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo likväl
Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla misstankar, ett rof för alla
omstörtningar, så länge _hon_ stod kvar vid hans sida. Hennes makt var
hans undergång.
Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren trodde att
sammansvärjningen var mogen att utbryta.
-- Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var Kuprilis svar. Din
tjenare vet ej förrädarnes planer; men hittills hafva alla stora
omhvälfningar skett vid början af Bairamfesten, som infaller om tre
dagar.
-- Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att låta ditt och
mångas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du
hellre stå mig bi att rädda din herre och rädda dig själf?
-- Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam regering! Befall, och
jag lyder!
-- Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade skepp i den
turkiska flottan?
-- Kapudan pascha föredrager framför alla andra galeren Monastir, med
hvilken han tre gånger besegrat venetianerne. Monastir ligger för ankar
vid Gyllene hornet.
-- Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan
pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton före
midnatten. Jag vill själf utse dess chef.
Kuprili skref ordern.
-- Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att
ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor
samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården.
Äfven denna order uppsattes och expedierades.
-- Kuprili -- fortfor Hagar Sultan -- du stannar under bevakning i
sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för
några regeringshandlingar.
Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans
befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var
hennes afsikt?
De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad
inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att
janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre
månaders förskott.
Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting
var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen,
ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som
förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning
och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder:
än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af
detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot,
sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof.
Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han
brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl
mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom
på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande
hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle
lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand,
om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte
därpå.
Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade
tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade
låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom
obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans
namnteckning, _tugra_, var helig och att han aldrig borde blindt
underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll,
och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han
skref under.
Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen.
Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa
svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter
gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa
lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon
slutligen frågade:
-- Hvarför ser min själs hjärta på mig?
-- Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du
och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i
handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre.
-- Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål och sin son.
-- Men de säga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra.
-- Men om hon styr väl?
-- Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du född fri?
-- I det land, där jag födts, födas alla fria.
-- Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren gemål. Är du
född judinna?
-- Min moder var född judinna, min fader var kristen.
-- Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna har tillställt alla
de senaste oredorna i Syrien.
Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen på hennes fall, utan
att våga nämna henne. Hon beslöt gå sina fiender i förväg.
-- Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta, vilja störta dig
från tronen?
Gossen rodnade upp till örsnibbarna.
-- Hvem? frågade han.
-- De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall
segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer.
Säg mig någon, som du har mycket kär!
-- Dig, svarade gossen utan betänkande.
-- Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån
dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor,
blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste
företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera
så, att de som förbannat dem må välsigna dig!
-- Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af
en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de
mörka ögonen.
-- Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke
halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får
blifva hans trognaste houri i paradiset?
Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett
barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan
genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade
hon velat dö.
-- Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet
af dem som vilja taga dig från mig?
-- Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför
att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste
makt i himmelen och på jorden. _Nu_ vet jag det ... Godnatt!
-- Vill du icke tillreda min kudde och läsa min _ezan_? frågade gossen.
Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta
förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och
ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den
lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.
När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna
och sade till negrinnan:
-- Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru
du vårdat min själs hjärta.
-- Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till
hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique.
Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig
själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha
Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar
finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en
välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike.
Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan,
åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens
mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på
Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.
Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen
själf af en med hans egen hand undertecknad _hat-i-sherif_ eller
kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga
missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit
sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans
rike.
Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef
Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål
velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och
Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog
Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det
sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s
trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen
1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit
instängd i Stambuls seralj.