Mais que la gloire immortalise.
Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att
hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver
gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den
snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas
fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon
hade hyrt ett hus i Stockholm.
Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit
riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna.
Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu
gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting.
Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde
långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde
en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på
Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan
drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var
det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför
nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i
främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott,
och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter?
Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva
hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt
att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang.
Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till
konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har
Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en
kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma
af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker.
Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma
sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för
bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt
underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget
vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot
afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna
pligter.
Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito
genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut
för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig
till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade,
att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre
dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande
kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag
bortskänkt en krona?»
Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio
Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med
kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett
nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och
åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och
lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten
var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng
hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande.
Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen
förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen,
prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så
Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin
tribut som regerande drottning.
Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa
honom sin erkänsla.
-- Texeira -- sade hon till honom -- lyckan har begåfvat eder med alla
förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något
därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och
allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte.
-- Jag hade en önskan -- svarade juden i hofstil -- men denna är redan
uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång
få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad,
och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i
mitt ringa hus.
-- Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som
ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min
fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är
af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni
kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen
af Spanien utverka åt eder en ny titel? -- Och hon slog småleende juden
lätt på axeln med solfjädern. -- Protektor öfver Jerusalem?
Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.
-- Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren
har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i
Regensburg, och han har afslagit den.
-- Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma
utmärkelse åt en värdigare.
-- Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen
har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt
lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det
var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän
Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana
tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af
protektor öfver Jerusalem.
Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna
egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom
Texeira den nye Messias' uppträdande och hans farbroders fall. Hela det
konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets
allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade
inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna
allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar
slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu
var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två
eller tre världsdelar.
-- Nej -- anmärkte Kristina tankfull -- vi skola inte mera tänka på en
protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på
Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk
i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade
varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort
Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas,
att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.
-- Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en
kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men
lärer nu blifvit störtad.
-- Och förmodligen strypt?
-- Sannolikt. Hennes öde är obekant.
-- Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra
för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det
fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det
rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa
som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få
sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos
hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan
förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru.
-- Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största
nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med
sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck
med anledning af eders majestäts afresa.
Kristina skrattade.
-- Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni
är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall
komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så
uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina
underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige
trosförvanter.
Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den
mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den
första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt
snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och
lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt
till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar
omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett
på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande
glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda
människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett
nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades
fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl
alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid
sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar
hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke
göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike,
världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns
endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade
tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant
intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt
ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som
tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den
älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge
beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det
förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska
fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek;
staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig
talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar
Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets
blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka.
_Hon_ var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk;
_hon_ var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; _hon_ var den
enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet.
Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den
första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig
förevisning på Europas skådebanor.
Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege
med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga
fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första
ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med
en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån
lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte
och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog
henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog
öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt
samtal.
-- Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo
tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill
uppresa en till hälften afbruten ros. -- Hvad säger din spegel? Tillåt
honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt;
minns, att din ungdom äfven är min!
Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar.
-- Är du ej lycklig, Nore?
Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två
hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar.
-- Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för
att han inte slår dem.
Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att
försvara sitt val.
-- Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle.
Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville
upprätta.
-- Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag
föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är
lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa
så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel,
stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad
hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden,
om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ...
Har du glömt ridkonsten, Nore?
-- Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när
jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i
hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...
-- Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är
jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son
eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med
din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det
är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ...
Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös
i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju
ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros
med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du
funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös,
_makelos_ ... man kan ju göra grekiska af'et. Jag skall låta prägla det
på en medalj; det skall blifva min fenix ...
Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till
festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång
upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen;
så upprättande andra och dock -- själf så ensam allt!
Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst
ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast
rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade
order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade
försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast
af manlige ledsagare.
Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga
fall -- icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders
tro -- icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius
offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens
ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan,
hvilken förklarat hennes fader för Antikrist -- icke till intåget i Rom,
där hon blef Kristina Alexandra -- icke till intåget i Paris, där hon
förvånade allt och själf förvånades öfver intet -- icke till hennes
berömda vetenskapsakademi i Rom -- icke till hennes olyckliga besök som
gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor --
icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och
ryktets trolöshet -- icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet
af all jordisk herrlighet -- icke ens till de sista årens uppriktiga
själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en
dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig
att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654,
så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett
människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya
öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden
återstod. Hon var »den oförlikneliga» -- »den tionde sånggudinnan» --
»den svenska Minerva» -- »gudarnes hjältedotter» -- »nordens Sibylla» --
»konungarnes drottning» -- »den himmelska hjältinnan, den andra solen»
-- »_Christina coelestis heroina, alter sol_». Hon var Fenix, som
uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift
[Grekisk: makelos], makalös.
Grekiska ordet [Grekisk: makelos] betyder en inhägnad, och romarne
gjorde däraf _maceria_, en trädgårdsmur, _macellum_, ett hökaretorg.
Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa
närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att
_inhägnaden_ minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden
kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som _beskydd_, och där
fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort
och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och
vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta
kultur; detta var hennes _makelos_, hennes mål och ära. Erkännes
Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett
lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter
bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå
i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf
Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny
lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att
det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn,
mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig
hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och
bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när
han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild
af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»
Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så
hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler
snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och
fullt rättvist din bild -- vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och
hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din
gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt!
_Stellæ inclinant_ ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och
vi stå på det nittonde seklets böljande grund.
Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande
lätt och så träffande likt af _Voltaire_, att ingen fotograf kunnat
lyckligare fördela ljus och skugga:
À sa jupe courte et légère;
à son pourpoint, à son collet;
au chapeau, chargé d'une plume;
au ruban ponceau qui pendoit
et par-devant et par-derrière;
à sa mine galante et fière
d'amazone et d'avanturière;
à ce nez de consul romain;
à cette fierté d'héroïne;
à ce grand oeil tendre et hautain
soudain je reconnus Christine:
Christine des arts le maintien,
Christine qui céda pour rien
et son royaume et son église,
qui connut tout, et ne crut rien,
que le Saint Père canonise,
que damne le luthérien,
mais que la gloire immortalise.
Det är:
På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den
plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på
hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna
näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna
känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria
konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka;
henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern
förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till
odödlig ära.