Han var åter sig själf.
Folkhopen innanför muren var trängd tillbaka och allt motstånd
skingradt, när en oväntad anblick plötsligt förändrade allt. Det under
Nathan bebådat hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade vid
Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare, som för honom
öppnade den på västra sidan belägna och numera svagt bevakade
Jaffaporten. Härifrån tågade han, omgifven af jublande skaror,
obehindrad in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med
konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg, och detta var
mycket olikt ett annat tidigare intåg i Jerusalem på en arbetsåsninnas
fåle.
I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år gammal, prisad af
många tusende som den skönaste bland människors barn, klädd, i den
fornjudiska dräktens lifrock, underkläder, sandaler och mantel,
glänsande af purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi, där
han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt som tjusar och
bedårar en österländsk fantasi. I spetsen för tåget red en utropare, en
liten, knappt tre fot hög dvärg i karmosinröd mantel, på en tam,
dresserad giraff, hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen
kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten gingo harpolekare
och sångare, som uppstämde Hosianna och Davids kröningspsalm. Efter
honom red hans lifvakt, sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta
hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter i prästerlig
skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rökelsekar, efter dem
åter beväpnade anhängare, beredde att sönderslita hvarje motståndare,
och slutligen en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande
folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig fram för att
profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden af de helbrägdagörelser,
som för tusen och sex hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem.
Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil
mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka.
Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid
Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i
stycken.
-- Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern.
Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till
Herrens strid.
-- Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den
tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen
för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och
taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var
åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel
narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare
utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en
mur, fastvuxen i sadeln.
Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas
makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens
åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om
byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis
liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba.
För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det
befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig
någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären.
Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och
till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt
tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika
portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första
blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin
lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han
åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur
en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter
Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust,
hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter
den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man
strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ...
Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog
denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för
nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne
stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade
honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt
skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och
klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund
kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten,
den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte
sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med
en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila,
från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ...
han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt
som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en
enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att _kunna_ falla. Så
långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla
stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens
barn.
Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som
icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande
profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall.
Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad
af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret
bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi.
Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade
med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller
bekänna Messias och lefva.
Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade
forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans
altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:
-- Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan?
-- Jag är den jag är, svarade profeten med de mystiska ord, som sägas
innefatta det högsta väsendets namn.
-- Schabbathai Zevi, Mordechais son -- återtog den gamle -- jag frågar
dig icke _hvem_ du är, ty du är kött af mitt kött och blod af mitt blod.
Jag frågar dig _hvad_ du är och om du är den som komma skall.
Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar flödade lärda bevis ur
Moseböckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens
skattkamrar.
-- Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken! Säg mig hvad jag bad i
dag på morgonen vid Absalons graf!
-- Du bad om min ankomst, förrän du kände mig, var det snabba svaret.
-- Är du en profet och vet icke, att just det som jag glömde och för
hvilket Herren förnekade mig sitt tecken på den förtorkade törnbusken,
var, att jag glömde bedja honom om Messias' ankomst! En lögnare är du,
Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden bidat
befriarens ankomst; i alla eländen har han varit dess hopp, och under
väntan på honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har
velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias.
Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min dårskap; men du förhäfver dig.
Hvar är din smörjelse? Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till
konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias uppstå och bereda
väg för Herrens utkorade? Hvar är Elias? Du går din väg, Jehovah går
sin. Mordechais son, du skall sluta som en affälling, du skall varda en
bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände för Isr...
Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrån
och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet
blod utgjutas mer. Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren,
som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i muren infogad en
afbruten pelare, om hvilken legenden berättar, att mellan denna pelare
och Oljoberget skall på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars
ena ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver denna tråd föra
änglarne människornas själar; de goda komma öfver, de onda nedstörta i
afgrunden. Det var här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms
dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig en judes död och
nedstörtades vid den yttersta dagens tråd mellan Jesus och Muhamed.