Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk.
Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande
hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i
fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här
uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa
hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan
spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och
storartade människoslaktare.
Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke
minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en
judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre
broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i
Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt;
Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta
förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta
giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda
bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna.
Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och
bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai,
född år 1625. Denne _Schabbathai Zevi_ kom tidigt i rabbinskolan och
gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare
i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och
sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar
alltid hos sig en _talith_ (böneduk) och en _tefillin_ (bönerem,
radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex
dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af
tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648
uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och
återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men
snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han
oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa
Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem
från hedningars, kristnes och muselmäns ok.
Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en
varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror,
bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina
kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som
han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta
sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok
statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga
landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant
Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en
förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.
Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann
en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza,
Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af
nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i
Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt
buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven
kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud
själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle
uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var
väl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin
eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva
sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens
lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.
Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till
sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra
Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när
Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid
portarna framför samma stad.
Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder
och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han
tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång
återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike.
Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker
framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu
viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo
för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans
djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades
af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska
fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att
handla.
Det var den största affär -- och han insåg det själf, det största
vågspel -- på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela
hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af
sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets
besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick
aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i
pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande
villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med
turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade
Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det
snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade
honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de
snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och
biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig;
den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i
Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vågade han
icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.
Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med
sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan
svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld,
och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och
vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning.
Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste
fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det
ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade
den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla
länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels
förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan
blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga
skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige
trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige
judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade
uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet
och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.
Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt,
blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som
misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde
sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus,
moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af
låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig
efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att
preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter
uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem
portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sådan
hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke
förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, där
kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt
Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för
Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat
att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till
den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om
sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde
med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som
engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg
nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».
[Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.]
Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i
synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese
staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna
uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu
stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida
vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster,
såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det
dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans
fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de
kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar.
Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi
suckade: hvar var Israel?
Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och
sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han
sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna
minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var
Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons
graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen,
sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg,
som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej
märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan
nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se
en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.
-- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han
ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans
land åt Abrahams säd till evig tid -- du, som förskingrat oss och lofvat
åter församla oss från jordens fyra hörn -- du, som sagt genom dina
tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i
din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar
med sin staf i handen för hög ålders skull -- se, vi komme på ditt
löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi
ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga
folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes
bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig
upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall
förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du
borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du
skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken
bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett
tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en
till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!
Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom
väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom
sig säga:
-- Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans
tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu
är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke
inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du
icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt
folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade!
Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg
genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig
öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt
Herrens Krist.
Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från
Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så
beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i
världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga
honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek
honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet,
då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett
ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.
-- Rabbi -- sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför
berget -- Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva
Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.
_Messias!_ Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till
Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den
ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! _Därför_ sköt intet grönt
skott ur det förtorkade törnet.
Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget
och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten
inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt
framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han
måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?
Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra
krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En
beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en
beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son
ville härin.
-- I Jehovahs namn -- utropade sändebudet med hög röst -- fordrar jag
inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem
för att förlossa sitt folk.
-- Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben
Zevi kallt.
-- Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de
vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.
-- Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt
tillbommade porten. -- Förnim, port, att jag vägrar honom inträde,
såframt du icke upplåter dig af dig själf!
Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick
väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan
människohänder. Men porten förblef orörlig.
-- Vän Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds väntan -- du ser, att
porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken,
om du vill blifva trodd på ditt budskap!
-- Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk,
som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt,
att ett åskväder närmade sig.
Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet
och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.
Ruben Zevi stod hånande lugn.
-- Är då Herrens arm förkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke
drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och
människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej
skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.
Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens
rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye
anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.
-- Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!
Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå
den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann
rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med
förstärkningar ifrån Jaffaporten.
Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade
till Ruben Zevi:
-- Ett ord, rabbi!
Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick
några ögonblicks tid att tala.
-- Rabbi -- sade hon med brådskande hast -- din sak är förlorad. Ditt
herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. _Honom_ står
ingen emot -- ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders
ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.
-- Låt höra dina villkor! sade den gamle.
-- Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett.
Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din
dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina
dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med
ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina
befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son,
skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke --
tillade hon ifrigt, när den gamle teg. -- Fråga Nathan, och han skall
intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.
-- Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans
känslor betagit all klang. -- Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och
dina ord.
-- Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon
afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser
härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils
purpurröda barett.
-- Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla
stämma. -- Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel,
som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min
dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda
barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva
åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan
mig.
Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en
utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett
rop skulle ej höras i det brusande larmet.
-- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt.
Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin
faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt.
Skynda dig! Hör du ej porten braka?
Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva
fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång
efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp
ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna
krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne
trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera
hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det
dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin
Jehus hofvar män, kvinnor och barn.
-- Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.
Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.
-- Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min
son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!
-- Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med
blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. -- Nåd,
Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda
skatter ...
Hon hann icke säga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit
oskyldig, förbarmande kärlek -- ihågkom med andra känslor sin moder och
sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på
hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat
furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid
muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af
sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att
snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af
henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått
närmast.