Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet,
skulle nu blifva allt.
Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan
att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det
synes icke.
Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed,
gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode
Whitelocke såsom hans _Valentine_, hans för denna dag i all ärbarhet
utkorade käresta.
-- Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne
till _la belle comtesse_, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som
åtföljde dem.
Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd,
claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna _bons
chrétiens_, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt
drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att
republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna
dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät
sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt
i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver
natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts
stora insikt i hushållningen.
Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott
aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker
flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin
pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.
Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade
förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin
hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde
guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen
hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under
trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste
hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från
alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga
trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar,
loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare
och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.
Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att
bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på
aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten,
därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter
brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist
brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af
ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där
drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste
först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde
exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med
rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet,
gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades
vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.
Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen
tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal
familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes
majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig
nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor -- det
var numera ingen brist på grefvar i Sverige -- och förde brudparet under
musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef
därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af
Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna
bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande
att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve
desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.
Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade
nutidens svindlande polskor. Det var _allemande_, _bourrée_, _chaconne_,
_courante_, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig
takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i
dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare
sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt
drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg
knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar;
hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det
roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på
hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne
skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen
och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke -- han,
som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung --
undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa
_sin_ krona.
Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på
morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att
drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med
förställd undran hvad han menade.
-- Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige förrän nu, svarade
engelsmannen. Eders majestät är nog grym att så länge neka två unga
nygifta den lyckan att äga hvarandra odeladt.
-- Ingenting värre? Dansen må sluta.
Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé med dess ceremonier.
Majmorgonen lyste med redan högt buren sol in genom slottsfönstren, när
bröllopsgästerne sökte sin korta hvila.
Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i rörelse, alla ögon
och öron öppna. I södra delen af Upsala slott var en stor, två våningar
hög sal inredd till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd för
stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar, mellan hvilka en öppen
gång var lämnad i midten. I salens öfra ände, på en tre trappsteg hög
plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen
fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna och öfver densamma
en lika broderad tronhimmel af karmosinröd sammet. Till vänster väntade
fem röda taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför dem i en
halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd. Läktare och gallerier
på tre sidor af salen inrymde platser för de talrike åskådarne.
Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman med sin staf och de
åttio riksdagsmännen af sitt stånd för att intaga sin andel af
bänkraderna till höger om tronen. Efter dem kom borgareståndet,
hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på
bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och adeln, omkring
tvåhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik
Fleming, och satte sig till höger framför bönderne. Om man får tro
Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst, som fordom i
hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar
samt omkring sextio präster med långa skägg, sättande sig till vänster
framför borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången, reste sig
alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden, och när prästerne påsatte
sina hattar, gjorde de öfrige sammaledes. Med samma ceremoni hälsades
riksråden, som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen
med sin talrika hofstat.
Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt med
konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i
jämnhöjd med den ställning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde
föreställa sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och säga
farväl klockan inemot fyra på morgonen; men intet spår af trötthet kunde
förmärkas i hennes lugna, majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak
beslöjade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende
hade sedan flera år förlorat ungdomens första friskhet; hyn hade
mörknat, växten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga
örnnäsan mera framstående. Men hon var dock Kristina, som ingen annan;
hvarje rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett
kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning
går mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvärad, hälsande
mera med blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt åt alla
sidor, trädde uppför de tre trappstegen och satte sig på sin tron.
Hofpersonalen trädde tillbaka. Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på
sitt församlade folk.
Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad. Det var här
rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att uppläsa trontalet. Han, som
svurit sin konung att bevara Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej
för ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var då Kristina
oförberedd höll till de församlade ständerna detta vackra, frimodiga tal
om sin afsikt att nedlägga kronan, hvilket framlockade tårar i mångas
ögon och skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det så
framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart omfattande, förstånd
och ett säkert gehör för hvad hon i detta ögonblick _borde_ säga.
Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående talares smickrande
underdånighet, var bondeståndets talman.
-- Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra? Öfvergifva oss, som
älska eder så mycket! Kan eders majestät få något bättre än hon nu har?
Hvar skall eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät skall
ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag lasset, så länge I
lefven; vi skolom göra vårt bästa att lätta bördan. Eder fader var en
hederlig man och god konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en
hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid kommer; men från
eder vilja vi icke skiljas, så länge I lefven; dragen eder icke ifrån
oss!
Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme tolken för Sveriges
och Finlands bönder upp till tronen, kysste två gånger drottningens
hand, vände henne därefter, lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk,
torkade sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att åter
lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet. Han visste väl, han
som andra, hvar skon klämde, men det var förunderligt med drottning
Kristina, att där hon framträdde, där hon talade eller endast såg på en,
där lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit en knut
på regeringens tråd; och det förunderligaste var, att hon trodde detta
själf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rådets maktlystnad hade
tvungit henne till så mycken förställning, att mången misstänkte
förställning i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar, i hvilken
denna ovanliga drottning lefde. När man sade till henne, att hon regerat
vist, var hon öfvertygad därom, och när bonden sade till henne: eders
majestät är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet.
Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men
det var ett eko från klippväggar; det var ett återljud af henne själf,
sådan hon var _i den stunden_.
Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes
drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan
besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar
voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga
känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och
landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att
hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo
henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle
kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför
skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne?
Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt
som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva
på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel
Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom
endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans.
Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens
riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera
nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och
trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad
med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför
henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att
brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i
morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes
herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta
suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården.
Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid
hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den
tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos
om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.
Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades
åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter
franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och
slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.
Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en
regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess
segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket
utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt
utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis -- och så
mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga
missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på
bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till
slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan
ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes.
Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som
sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som
eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt
rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en
gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot.
Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om
missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina
bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är
den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade
månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika
visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha
varit bättre än sitt rykte.
Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den
kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade
Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af
styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än
de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot
tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var
intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta,
bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man,
henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet
mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en
kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln,
hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel
ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera
konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott
eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill
var fröken Kerstin dock alltför klok.
Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder
-- tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem
ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i
dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack
under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade,
skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde
staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis.
Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen;
Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg
sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och
räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska
gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från
drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick
utför, utför, men hvart?
Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och
Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i
Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för
länge».
Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående
tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur
en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas
fallande krona.
Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan
nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och
rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet,
spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde
denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon
ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var
lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla,
majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om
att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.
Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl
Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets
råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och
bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid
inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som
var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll
undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt
hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor
och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren,
som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt
drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.
Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe,
öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå
framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och
sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från
tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare,
trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje
och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom
häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla
undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd,
hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse.
Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att,
ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många
människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon
esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med
sorgelig stämma.»
Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas
lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon
af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var -- sig själf. Samtiden,
för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit
en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person,
hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget
af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att
infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa
af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders
stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom
lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne
endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i
blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade
genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern,
farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej
slockna på tronens sista trappsteg?
Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men
betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal
å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes
majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af
en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas
tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga
förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade
drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges
store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne
vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye
konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först
till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef
obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla
närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt
bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å
allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen
kysste den nye konungens hand.
Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens
enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät
tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill
mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna
statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.
Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning
Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under
kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par
hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne,
förvånade öfver hennes glädtiga lugn.
Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men
riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där
sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade
blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej
börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i
hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings
biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade,
men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord,
hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka
konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken
gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän
munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs
allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung
ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning»,
som de vant sig att sjunga.
Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet,
hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med
omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att
läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för
stark, och mynten präglades om.
På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden,
hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och
kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så
att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera
goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning
Kristina. Men -- säger berättaren -- »när vi uti _convivio_ begynte
blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på
oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för
drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne;
men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi
därifrån lustige och glade.»
Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick
nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve
konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje
trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af
en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina.
Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets
ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon
drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt
begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande,
hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af
makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon
annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom
och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.
[Fotnot 11: I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt
kring den höga gästabudssalen.]