Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt
åt en annan!
Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar
Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu
rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här
tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen.
Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern?
Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från
österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog
han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i
månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå
murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid
Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.
Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade
rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes
många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit
eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade
fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det
var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa,
Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga
änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af
statsskäl ej blifva kvitt.
I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens
palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej
behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en
sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af
mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke _chasseki_, ännu icke
allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som
så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all
hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar
Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med
sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan,
som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och
därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af
kalifmoder, _validé_. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga
rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver
Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket
guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste
ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt.
Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren
Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.
Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens
historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger
till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna
gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den
_validé_, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest
energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade
varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed
IV:s farmoder -- en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin
sagolika skönhet i unga år fått binamnet _Kösem_, mångestalten. Högsint
och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i
trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna,
när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med
ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och
eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför
ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och
energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat
sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa
människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef
oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste
stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och
janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt
tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han
behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans
rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder
jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker.
Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans
mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade
allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin
vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé;
hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå
detta allt, måste hon först synas vara intet.
Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt
trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka
beräkningar.
Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs
af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje
af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse
med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och
gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var
kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige
endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo
den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.
Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin
smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor
och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt
gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig
sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och
hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom
höra imamen förrätta _ezan_, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera
fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under
ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi,
hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi
Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia.
Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen
och närvaron vid den unge kalifens undervisning.
Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt
lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje
moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från
minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och
Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att
tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu
elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för
gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt
på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade
aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda
tuniquen (_verredsch_), sammanhållen af en persisk schal, vida blå
benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon
var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva
västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga
gestalt.
Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte
Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit
fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde
något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första
ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han
förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin
farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans
vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de
sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade
tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst
dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt
till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en
annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en
öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara:
»nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» -- kostade dessa ord
både domaren och hans gynnare hufvudet.
Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas
befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull
lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter,
tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster.
Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes
herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i
verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde
sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig
själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon
förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft
och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all
maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en
tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!
Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna
och sade till honom:
-- Är min själs öga trött?
-- Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig
hugga hufvudet af en hyena.
-- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas
med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola
sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.
-- Mot de otrogne!
Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i
gossens drömmande ögon.
-- Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs
herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en
vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store
kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen
Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser
till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än
Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.
-- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla
damascerade sabelklinga -- jag skall underlägga mig hela österlandet,
som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar.
Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.
-- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i välde och makt, men
han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som
Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens
utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall
blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den
visaste, regera ett folk af vise och furstar.
-- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer än en Gud
och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.
-- Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af
dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd,
och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter
profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad
att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet
åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola
erkänna min kalif som sin öfverherre.
Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon,
som betraktade honom, och frågade:
-- Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt
judarne?
Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras
ärenden.
-- Skrifterna -- svarade hon -- säga, att när judarne återfått sitt
land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.
-- Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra
världen! utropade gossen.
-- Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu
i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta,
stora tankar och rättvisa mot alla.
Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog
han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste
henne och sade:
-- Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit
en god validé.
-- Du min själs hjärta -- svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss
med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre
-- hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets
vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min
stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en
skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva
för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas
stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan
ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga.
-- Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med
ett blekt smålöje. -- Han säger, att du vill göra mig till en dervisch
och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga
Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag
göra med min broder Sulejman?
-- Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka
Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min
kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex
systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre
äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej
vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen
Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och
systrar med ädelmod.
-- Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din
skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen
stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag
skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne
till din slafvinna.
[Fotnot 10: Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade
storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att
begagnas som botemedel mot gikt.]
-- Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke
förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap.
Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du
Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot
ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och
solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina
stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd
står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till
jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och
mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot
eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är
tvillingssyster till min.
Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde
honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma,
en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter
öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla
ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta
slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen.
Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam
med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med
dufvoposten.
»Min dotter -- skref juden -- Israels hopp nalkas sin fullbordan, på
samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag
förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af
11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd
att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu
behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina
fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset
Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör
ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter
Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all
Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra
ögon må se hans herrlighet!»
Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin,
som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin,
hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens
halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke
blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills
upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida
kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande,
var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var
hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg
inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att
morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans
lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål -- det mål, för
hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt -- nu hade
mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det
förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det
världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin
förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara
det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans
maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit
hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle
beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta
världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.
Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes
drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i
Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro
svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var
deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif,
att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte
_sin_ kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade
som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola
flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen
uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en
kudde och grät af okänd lycka ...
-- Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande
öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid
klartänkta forna jungfru från Riseberga.
Intet svar.
-- Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?
Intet svar.
Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid
sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med
den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid
Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas
huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad
gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.
-- Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast
hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i
hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!
Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och
frågade:
-- Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?
-- Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste
ju en fattig människa hålla kära.
-- Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ...
eller ett barn?
-- Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men
älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot
beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för
honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och
mästarn bad hälsa på rätta stället.
-- Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?
-- Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att
fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe
hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog
fick hon se om'en, när stackarn var fotfallen.
-- Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin
mans lif?
-- Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.
Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste
gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets
irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur
det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina,
satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta
vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus
från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt
så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst
okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas
innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig
helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet
och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje
öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup!
Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!