Hon sökte ett fäste.
Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades
mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är
dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning
Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början
af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.
Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes
majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan
är allenast med någre få.»
Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att
upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell,
instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje
ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare
det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra
fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara
allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.
Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande
sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm
och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de
smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort
rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant
banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda
honom att återvända till Upsala.
På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs
Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade
gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid
andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster
i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och
nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk
bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den
sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och
först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen
och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att
klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde
predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig
uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm
Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin
tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit
honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den
vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens
salighet.
Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han
fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida.
Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren,
tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan
åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan
vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat
honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste
kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till
möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till
drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans
plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans,
likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta
anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än
drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade
musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror,
spelade under hela måltiden.
Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken
uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans
person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans
målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta
tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.
Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra
eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna
hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet,
kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak
och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke
ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden
tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde
biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve
Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar
fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i
sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu
gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och
den triumferande afunden.
-- Här, vördige fäder -- sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en
munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar -- här är det bästa
tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till
vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår
spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen
reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras
vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.
De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt,
och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe
Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs,
en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt
från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor
Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog
frimodigt till ordet och genmälde:
-- Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att
vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings
och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.
-- I eders majestäts höga närvaro -- tillade doktor Johannes -- är det
nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders
majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.
-- Nej, misstycken intet, vördige fäder -- återtog drottningen, ändrande
ton -- att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet!
Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får
döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de
läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder
mening, sennor?
-- Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att
dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade
Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon,
som kringbars efter måltiden.
-- Jag är af samma mening -- inföll den lika slagfärdige Emporagrius --
änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga
liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när.
Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna
vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens
ljus.
-- Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni
bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den
svenska kyrkans påfve, _cum grano salis_ förstås, och desse vördige
fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens
pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för
vår kardinal från Strengnäs.
Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var
någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord.
Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så
gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde
misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det
bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och
som hon själf icke förstod.
-- Minns ni -- sade hon -- en gång för elfva år sedan, när jag frågade
eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som
hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...
-- Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.
-- Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja.
Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.
-- Käraste fröken, ännu är det icke för sent.
-- Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung
Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville
fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt
berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore
allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan
någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt
förtroende, att ni kunde säga till den vännen: _du är min!_ -- hvad
skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men
skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?
-- Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller
stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle
utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem:
Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill
vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: _du är
min!_ skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen:
_jag är din!_
-- Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon
tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där
på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften.
Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!
-- Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. _Själf_ är ett rotlöst
träd. _Själf_ är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt
väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin
medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som
förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är
en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet
annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid
skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi
döda grenar af lifvets träd.
-- Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag
förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår
tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta
är _min_ kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera
honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han
därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med
att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en
bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver
världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och
sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men
en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste
beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.
-- Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så
eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som
blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög
eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga
människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter
vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i
både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är
vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver
intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma
ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!
-- Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i
Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?
-- Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett
högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat.
Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu
Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna
intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild
och namn stå på alla småmynt.
-- Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget;
därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva
uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min
gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste.
Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom _ett stort bud_, och han
gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut
till pigsysslor?
-- Käraste fröken ...
-- Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för
tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader,
rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på
berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven
väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra
lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!
Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg
i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon
förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en
tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att
vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt
lifs åskådningssätt.
Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla
Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två
sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför
drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till
nyckelhålet.
-- Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.
-- Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.
-- Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag
kan ej höra ett ord.
-- Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm
... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten.
Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet.
För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om _vi_ toge mot
sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.
-- Jag ser något svart ...
-- Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den
onde själf!
-- Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...
Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje
året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen
mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater
Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån
borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre
passande mottagningsrum.
Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans
ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk,
desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit
sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit
inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den
romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska
villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation,
sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver
samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar.
Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva
öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet
för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle
vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla
samveten.
Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på
ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa,
utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon
efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:
-- Hvad vill det säga: makt öfver samveten?
Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke
tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.
-- Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast
drottningen häftigt.
-- Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver
detta oväntade myteri.
-- Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har
marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej
vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är
inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men
säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?
Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom
förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa
läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till
otålighet.
-- Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve
Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar.
Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller
utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af
den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande
välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till
exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af
edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt
småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig
med den?
-- Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett
kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.
-- Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med
förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?
-- Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.
-- Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla
ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om
romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att
älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej
hinner befatta sig med goda gärningar i smått.
-- Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en
drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm
framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.
-- Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska
kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter
och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans
föreskrifter.
-- Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i
Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena
saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts
uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att
tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts
egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.
Kristina log.
-- Och detta kalla _vi_ samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro
hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då
protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för
prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets
öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater,
att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna!
Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där
den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.
-- Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare
insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt
undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för
den allena saliggörande kyrkan.
-- Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga
munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som
jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig
i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya
bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut
är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?
-- Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska
ambassaden.
-- För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat
mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag
ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig
vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar
eder en rolig godnatt.
Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att
hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas
i Rom.
-- Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna
_rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ...
Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu
taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en
efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon
behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon
uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var
möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på
tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii
Metamorfoser.