Jag är Kristina.
Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal;
därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det
sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och
vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig
borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på
hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.
-- Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.
-- Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som
vakar för landsens bästa.
Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid,
när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes
ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna
hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött,
missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna
afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit
och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på
kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade
varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade
uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV,
barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då
missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna
befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder?
Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i
Norrström.
Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod
upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna,
men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor,
ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i
morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var
ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller
hel död.
Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett
bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och
varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till
henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke
kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred
stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin
strålkrans.
Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod
ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en
dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan
öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var
inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.
- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som
visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. -- Jag måste
vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!
Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde
in.
-- Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?
Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
-- Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.
Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg
något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot
slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.
-- Ser du ingen stjärna?
-- _Mais si, majesté_, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.
-- Gå din väg, jag vill sofva!
Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan
begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde
förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva,
beströdd med fin sand -- ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så
tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett
lyssnande öra.
-- Känner du mig? sade stjärnan.
Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra
natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är _maran_. Men hon förmådde
det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma
sken, som uppfyllde och beherskade henne.
-- Jag sade dig ju -- fortfor det hemlighetsfulla inom henne -- att jag
skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens
grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett
skenlif: _jag_ är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan
undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den
Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna
brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning
att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat
gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat
gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du
half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i
ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af
dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena
honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är
och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad
glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt
tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet
åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme,
stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma
förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn!
Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett
solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till
urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget
stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!
Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt
ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg
tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.
Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända
till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att
åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som
hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla,
förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt
förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas
och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och
sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade
tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös
i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig
medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig
själf.
Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen
uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett
lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade
drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en
annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af
gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma
dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten,
och lämnade dörren på glänt, när hon gick.
Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina
var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde
erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora
kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade
ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för
denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på
armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade
mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar.
Hvarför grät den fule gamle soldaten?
Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i
Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla
trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...
Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i
Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den
låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de
beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför
fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon
ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför
kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en
lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han
ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller
drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju
honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader,
faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige
gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den
lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon
hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i
dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på
kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva
så kort.
Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter,
illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer
få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast
sig själf!
Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke,
men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta
okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara
tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som
lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville
förblifva Kristina.
Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka
Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen
underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under
gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell
mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren
Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg
hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade
sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att
båda af trötthet måste uppskjuta striden ...
Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde
lyssna därpå och fortfara att drömma?
Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna
brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon
stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den
turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef
ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.
-- Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?
-- Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små
ungkarlstvister.
-- Men om jag vill veta det?
-- Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det
befalles mig, måste jag lyda.
-- Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter
inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta
hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det
finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med
nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg.
Tott bet sig i läppen.
-- Han är skyldig mig satisfaktion.
-- Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en
droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare
handen. Är jag förstådd?
-- Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.
-- Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar
eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i
Nykarleby?
-- De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än
rikets konung.
-- Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej
herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste
de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby
är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har
grefven något att anmäla i dag?
-- Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om
det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans
villkor. Han vädjar till eders majestät.
-- Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att
vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och
smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren.
-- Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.
-- Godt. För in honom!
En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort
brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och
regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade
kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han
befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på
tinningen.
-- Ditt namn?
-- Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.
-- Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.
-- Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät
rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.
-- Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre
i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid
generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och
jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig
och Stockholm.
-- Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i
Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.
-- Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från
lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?
-- Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude.
-- Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man
följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader?
-- Min fader var fältmarskalken grefve Götz.
-- Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar
kunna blifva Mose lärjungar!
-- Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven
med tvunget löje. -- Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men
jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag.
-- Och jag -- inföll den unge juden häftigt -- jag har engång nedlåtit
mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu
var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag
ihågkommer gamla skulder.
Drottningen utbrast i löje.
-- Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe?
Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller
mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner
sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland
ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker.
-- Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi,
anmärkte grefven högdraget.
-- Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var
herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst.
-- Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. -- Låt
oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million
daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån?
-- Göteborgs tullar, svarade juden.
-- Och räntan?
-- Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för
hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en
krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess
stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i
Europa, med undantag af Nederländerna.
Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för
henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.
-- Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med
riksskattmästaren.
Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men
fick befallning att dröja.
-- _Au revoir_, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme
på min promenad.
Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en
förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg
det på morgonen anlända brefvet.
-- Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna
bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz?
-- Götz tjenar. Zevi befaller.
-- Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl
ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr.
Den unge agenten bugade stum.
-- Jag vill minnas, att du hade en syster.
-- Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.
-- Lefver hon än?
-- Hon lefver.
-- Hvar?
-- I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin
vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål.
-- Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal.
-- Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans
blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det
var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.
-- Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till
ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller
dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett
silkessnöre.
-- Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar
lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt
med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne
tillgifne.
-- En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar
hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då
till profetens lära?
-- Hon kan icke annat.
-- Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att
vara så lärd och kunna styra barbarer!
-- Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera
vist.
-- Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man
meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den
hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor,
bland ett folk af vargar!
-- Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets
vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.
-- Ja, jag vet. Att spå i händerna.
-- Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min
syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland
dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af
stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför
honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok.
-- Brefväxlar du med din syster?
-- Ja. Med dufvopost.
-- Och hon skrifver till dig om stjärnorna?
-- Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en
hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det
är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter
de kristnes tideräkning.
-- Och hon har funnit dess nyckel?
-- När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln.
-- _Pardieu_, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man
söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på
stjärnorna?
-- Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två
är fyra.
-- Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med
riksskattmästaren.
Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på
hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda
begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens
stil var af följande lydelse:
»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och
Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig.
Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12
Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan
fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat
Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men
genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål
tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af
förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta
tänkesätt.
Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit
dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt
hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den
fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung.
Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste,
som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från
Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och
femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af
året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som
under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där
intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid
denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är,
stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för
undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att
förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt
dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen
med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som
ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå.
Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i
månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af
kalifens regering det femte.
_Hagar Sultan._»
Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala
en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla
stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen --
eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri
ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej
den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett
upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i
drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa
djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett
fäste!
Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att
genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en
hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och
silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade
skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade
småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en
kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men
det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé.
Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.
-- Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!
Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af
en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna
ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara
skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan,
Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst,
bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens
bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:
»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej
undgå silkessnöret.»