Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din
fjätter?
Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland,
reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd
af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan
att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade,
fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme,
som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid
väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt
ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en
furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i
ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vänta.
Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått
drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till
sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet
fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med
goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga,
Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som
älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre
hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den
förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som
andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier,
gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt
klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig
försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves
eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar
Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och
Svana-lilla:
Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?
Jag har varit i främmande land,
tvättat mig och mina barn. -- Svan, Svan sälle!
För min nåd, för min ära,
för min dans, för min kära
drar jag mig åt Öland.
Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom
honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra
delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera
förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar,
förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade
Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som
landtjunkare utföra ett storverk.
Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig
kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra
Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare
växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar,
bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på
de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke,
fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red
han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som
gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning.
Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver
hela ön från östra stranden allt till den västra.
-- Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges
rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul
Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
-- Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna
ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.
Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa,
ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i
brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande
overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid
tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och
betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott
längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm
med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens
åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket
och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men
mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra
världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så
genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme
under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid
klippan, när skall du bryta din fjätter?
Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste
icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära
half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med
kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur
vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle
medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä
för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan,
beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en
ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl
Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat
störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det
förrädiska brefvet till drottningen.
Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens
föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.
Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade
byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler
silfvermynt.
-- Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade
sitt godkännande.
-- Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar,
dristade fogden invända.
-- Så vänta!
Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen
hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz,
adlad Hirschenstjerna.
-- Skaffa mig pengar, Gambrotz!
Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata
vänstra och höjde på axlarna.
-- Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen?
Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama
guld ur gråstenar?
-- Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes
majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.
-- Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af
rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!
-- Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira
visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den
som har råd till allt.
-- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i
Finland! Där är godt om land.
-- Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.
-- Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne.
Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på
sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm
duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.
-- Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.
-- Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår
mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!
Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra
landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och
Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte
stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor
och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af
luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår,
rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade
ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och
tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula
baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till
häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.
Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till
Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far
i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens
husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär
för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl
smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste
fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den
ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och
tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och
krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna
Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band
ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till
häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver
hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens
järnskor.
Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad
där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på
Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta
ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han
öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul
Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven
och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter
återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade
sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens
hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades;
läsningen fortsattes i enrum med Würtz.
Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann
sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.
-- Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är
fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på,
hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för
allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva
adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra
bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min
bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att
skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med
all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för
mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt,
skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må
kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius
tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer
mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske
doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges
om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på
stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.
[Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.]
-- En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär
med doktor Bourdelots efterträdare.
-- Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot
sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med
piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt,
nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9]
skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don
Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat
konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk
grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom
halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut.
Würtz, vi måste _à tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han
disponerar allt Perus guld.
-- Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro
pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
-- Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?
-- I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu
röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?
[Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.]
-- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen!
Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din
drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett
omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig
hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:
»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på
rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro
beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet
heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i
sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att
tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög
person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter
riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är,
lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten.
Tagen eder i akt, nådig herre; önskar
en onämnder, som i denna tidsens farlighet
eder och Sveriges rike trogen är.»
Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den
sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.
-- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.
Prinsen skrattade.
-- Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne
hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln?
Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i
riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
-- Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg
kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa
höga ögon.
-- Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina
grisar, sa' mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög
persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig
respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt
eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit
grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför
blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig?
Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför
att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka
bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan _vänta_.
-- Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar
marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en
örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet _kan_ icke vänta
...
-- Jo, jag kan. Men jag måste _lofvera_ ...