Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals
präster ifrån dig ...
Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår
1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari,
Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och
blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och
afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya
komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna.
Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af
hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara
motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet
glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt
och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick,
än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen
ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf,
beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka
förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga
allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet,
undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett
af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan
ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: _jag måste ju
lefva!_ ... Hon _måste_ lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast
begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade
sig att uppfylla lifvet!
Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men
förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve
Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om
den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra
gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett
tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera
ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon
reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.
-- Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. -- Den 1
Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till
tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens
mening om detta?
-- Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig
därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus,
synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var
ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.
-- Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt
bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag
mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga
sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens
bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner
...
Grefve Magnus rodnade.
-- Det torde ej tillkomma _oss_ att nagelfara med hennes majestäts
belöningar för tjenster åt riket.
-- Ja visst, det faller sig något olägligt för _oss_, som blifvit
belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera
räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla
emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss
_allt_.
-- De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.
-- I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en
man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga
nåde där vi mera gagn haft att först uppställa _conditiones_. Som det nu
är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya
hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar
bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice
riksmarskalk, hvad vill det säga?
-- Det är hennes majestäts _bon plaisir_, det rör intet mig, genmälde
grefve Magnus.
-- Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika
mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar
och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet
hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder,
är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms
tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att
köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa
ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000
daler?
Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på
axlarna.
-- Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes
majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar
dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...
Rikskanslerns blick mörknade.
-- Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början.
Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände.
Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att
_hon fruktar sin efterträdare_.
-- Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!
-- Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett
skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall
blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är
dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af
fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit
sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller
... Så mycket folk!
De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande
larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande
folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På
båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike
nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen.
Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod,
hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och
sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast
han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med
knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände
sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som
bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre
folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! -- adeln, som ägde allt,
styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.
Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare.
Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade
mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke
heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns
någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det
grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års
öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i
spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu
innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde
ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett
föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.
Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd,
som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten
vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika
allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin
vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de
förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på
gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes
icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta
för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad
man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som
fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande
och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar
förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets
fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att
ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens
uppmärksamhet.
Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med
trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla
protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många
hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige
och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en
kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde
äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig,
förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag,
spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända
hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af
de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett
ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa
fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en
afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala.
Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna
profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne;
hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo
i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon
började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare,
slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.
-- Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor.
Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett
litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!
Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast
förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse,
klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna
person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer,
som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade
utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var
man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det
pekande fingret väckte endast förvåning.
-- Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. -- Där är
fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i
lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de
rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting --
innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen
ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i
högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända
hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens
mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud,
det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går
och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa
gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en
människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de
andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De
äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger
han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de
första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen
vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han
engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig
hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_
tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna:
välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva
äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria,
utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du
hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och
hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men
jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus
spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt
kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det,
vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af
din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt
som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en
drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen,
icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...
Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den
vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många
stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt
högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än
mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.
-- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig
bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig
icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt
samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel:
om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån
dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver,
skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända.
Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i
himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som
uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade
bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på
bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är
du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han
kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla
lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar
är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig
detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är
rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig
och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld,
luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...
Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt
med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg
hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet
till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd
än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och
återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på
angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt
hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har
ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika
omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade
Ragnarök.
Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade
utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.