Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!
I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller
förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting
af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas,
men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse
utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig
efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir
ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess
ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr.
Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra,
hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det
finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.
Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i
historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som
endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och
sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst
liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt
medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så
spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf,
ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan
fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt
för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos
fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos
dottern gentemot allt som icke var hon.
Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt
barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in
i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes
af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej
såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade,
blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, _hans_ dotter, som
skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en
relik. Kristina blef _själf_ från den stund hennes moder behandlade
henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick
medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod
tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma
själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af
skört sefirgarn, den andras af segt silke.
År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade
Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne
för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat
vid tårar -- man ledsnar fort vid en ohörd klagan -- återvände hon till
Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden
af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och
bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att
lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa
sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor
konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man
skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes
svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms
Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning
Kristina.
Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall.
Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans
långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som
hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett
återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste,
för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och
Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med
pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika,
dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon
kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka,
än af ömhet för rikets välfärd.
Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina
bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till
sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga
bekymmer.
-- Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna
ett vilsefördt barn?
Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt.
Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en
kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för _hans_ barn, reliken.
Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes
majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät
änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande
drottningen.
Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke
mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora
diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver;
icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af
äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler,
såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och
ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande
bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna,
tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel
lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men
sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för
sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en
dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af
guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid
funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en
svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket
förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga,
regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå
ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de
fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den
hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.
En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i
drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som
uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för
att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man
kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan
alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de
drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i
mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik,
om otålighet vittnande kastning af nacken.
Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja
dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att
hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare
se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det
var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta
styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.
-- Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa
uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få
sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.
-- Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig
så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af
musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot
eders majestäts våning.
-- Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin
dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all
försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga
band på en känsla.
Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad
häftighet möderne.
-- Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos
ordspråk utan uttolkningar.
-- Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med
bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en
mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande
lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din
ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några
steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar,
ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror.
Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och
hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender.
Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du
upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara
hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke
befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina
ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du
är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva
lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det
ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu
är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din
moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif
för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif
för din moder! ...
Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta
ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en
hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans
storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla
dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände
förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första
gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:
-- Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad
däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara
rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak.
Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord
kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat
vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och
hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt
utbrott, som blef ödedigert.
Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:
-- Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda
nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till
dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt
eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska
läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot
påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat
din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan
emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och
din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans
mördare!
Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka.
-- Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af
skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras
ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de
äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem
att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster
råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig
ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och
har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät
all högönskelig välmåga och säger härmed _valet_.
Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena.
Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under
konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej
ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta
berättades för Kristina, blef hennes svar:
-- Hon har sig själf att tacka för allt!
Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma
förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande
ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett
barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och
dotter oöfverstiglig.
Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart
med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin
dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns
tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett
svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.