Hon föraktade sina gunstlingar.
De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända.
Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så
frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning!
Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar,
men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta,
blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade
krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets
tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har
hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och
hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad
med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för
den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett
långt regemente!
Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans
borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller
såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken
blifvit förhäxad». -- »Af hvem?» -- »Ja, det vet ingen, men några gissa
på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen,
frökens fader.»
I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild
anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan
hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var
icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck
öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så
fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs
spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som
skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt
fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja
med drakslingor i knäppet.»
Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och
byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad
höres från Stockholm?» -- Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet,
höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera
vant sig att antaga: »Fröken är galen.» -- »Hvad? Hon, som förökat våra
privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!»
-- »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad
skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän,
alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med
förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma
gods?» -- »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att
bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»
Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon
var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled,
att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva
allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har
hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt
rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket?
Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de
ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när
har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga
kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara
drottning ändå -- så länge det behagar mig att vara en drottning!
Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara
allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon
rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids
och världens medelpunkt.
Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat
tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida
_en_ förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig
själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under
kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la
Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om
drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge
friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina
kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades
några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.
-- De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga
nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba.
-- Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men
bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.
-- Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld
drottning.
-- Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de
tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock
vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få
sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din
förlofning i slottet.
Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt
i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000
riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och
herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans
solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies
tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.
Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver
den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen,
öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper,
friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper,
trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande
jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram
till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte
prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier
och fållar, en kvinnas tycken.
Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof.
De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes
med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan
lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde
Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i
träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra
af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och
förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid
och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i
lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor
af andra och tredje ordningen lyste många.
-- Tungel -- sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats
så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i
hemliga ärenden -- huru mår min doktor i dag?
-- Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha
kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts
välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta.
-- Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel
betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?
-- Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke
jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med
presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor
Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex
kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka
höga herrar voro därinne på uppvaktning?
-- Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och
silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna
honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen
församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.
Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i
Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier
hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en
läcker stek.
-- Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.
-- Grefve Tott.
-- Jag skyndar ...
-- Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids
nog att göra en kullerbytta[7].
På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före
de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om
fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej
någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda,
förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.
-- Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina
patienter, att han blir sin egen patient?
-- Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung,
när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda
drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så
nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att
ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta
köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen
åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?
[Fotnot 7: Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig
i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina ämbeten
1661 och dog lika maktlös som glömd.]
-- Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr.
Vill ni göra mig till en idiot?
-- Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket
snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för
vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva
och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.
-- Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!
-- Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers
majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som
skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin
katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar
åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta
lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom,
skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder,
hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten
eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist!
Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att
kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!
-- Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda
essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii,
läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom
sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde
anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag
stund, vore böjd att ... förakta er!
Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han
borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann
sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans
höga patient:
-- Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta,
som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man
har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt
mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät,
inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert
... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...
-- Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...
-- Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa
flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om
deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin
skicklighet.
Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer
och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till
sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen
uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de
öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren.
Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande
grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och
beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd.
Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig
kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista
orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott,
som just nu hade nåden samtala med drottningen.
Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och
hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre,
riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve
Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en
högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror
kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans
ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste
skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade
icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att
Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.
En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don
Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och
de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin
uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl
anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.
Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda
eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som
lät guldmynt rulla. -- Hvem har uppfunnit _perpetuum mobile_? Forsen och
pratsjukan. -- Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. --
Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med
spelkorten. -- Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. -- Hvem
har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris
till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna
passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren
belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter
af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den
märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren
Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte
Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den
senare en omgång hästskor af silfver.
Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans -- deras
»orkestik» -- hvilket professor Naudé strax var beredvillig att
framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa
rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra
musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så
erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt
skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja
munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde
herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den
vördnadsvärda klassiciteten.
Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa
sig indignerad.
-- Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till
Bochart.
Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde
och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de
beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en
eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens
vrede mot Meibom.
-- Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.
Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens
makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på
västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos
drottningen.
-- Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?
-- Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från
mig och andre svenske herrar.
Kristina skrattade.
-- Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt
rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt
vetenskapsman som doktor Bourdelot.
Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den
uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i
halsen och förgöra honom.
Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske
doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom
som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som
gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste
omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru
litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var _hennes_
gäst, _hennes_ läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att
försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för
sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför
skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att
vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman,
hvilken det var en ära att fästa vid Sverige.
Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke _hon_ förakta och
genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare!
Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina
gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon
aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon,
som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle
hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting,
som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att
vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon
vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan
ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben,
desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas
beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner,
misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig
försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva.
Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så
länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en
främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista
utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med
förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de
höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.
Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott
gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina
själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde
gunstlingen.
-- Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till
Pimentelli.
Om Pimentelli svarat: »_Vi främlingar_ hafva intet annat skydd mot den
svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill
jag ock försvara eder mot alla. -- Men Pimentelli, som uppstigit på
Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:
-- Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.
Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika
uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men
sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren
lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick
förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets
närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som
förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen
sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref
hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och
mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats
uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot
undertecknat sitt eget afsked.