Den gyllene tiden skall återkomma.
I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning
Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes
kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle
dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande,
ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och
bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya
redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring
hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta
Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade
lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas
skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett
rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns
landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina
sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla
talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och
rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade
drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i
ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig
och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad
begärde en dödlig mera af lyckan?
Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter
enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare
Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm.
Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin
tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl
kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det
bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna
skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på
vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens
väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de
hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel,
alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat
oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som
tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel,
allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två
filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen
mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige
fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej
mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta
krafter till nästa morgonséance.
I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma
holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet.
I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten;
den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som
varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor
otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så
väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett
myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm.
Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf
Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med
sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.
Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse
stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som
utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig.
Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år
därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess
skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar
striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en
kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns
växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon,
är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och
bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes
egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det
hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda
kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken
folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan.
Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans
höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan
begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.
Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf
arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde
bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden
efterlämnade åt sitt rike!
Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som
varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet,
hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den
17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram
under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på
strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop
Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt
och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med
förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade
till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så
kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten
episod, som hör till denna berättelse.
Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo
lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt
gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade
drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed
IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa
complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka,
sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock
en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och
kock tillika.»
Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan
och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät
räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars
hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt
den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:
-- Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa
kråkfötterna.
Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska
adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste,
till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk
handskrift tecknade rader på svenska språket:
»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af
Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många
och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda
dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och
hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap
välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra
det tusen och sextionde.
_Hagar._»
En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det
mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända
trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark
silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon
afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla
orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af
drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde
uttyda turkiska.
Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan
dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna
villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska
adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.
-- Är ni säker därpå, att skriften inte är ett _falsarium_ af någre
illfundige judar?
-- Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga
böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren
Kuprilis, hvars handstil jag sett.
Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade
sidenrullen.
-- Hvad säger doktor Johannes om detta?
Terserus läste, smålog och svarade:
-- Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år
sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.
-- Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon
en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och
nedlåta sig till en barbars harem!
-- Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.
-- Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig
en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall
förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min
nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.
Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande
följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar
öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:
»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den
fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din
skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne.
Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från
Pera till Galata» ...
-- Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?
-- Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.
-- Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör
vidare:
»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från
din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska
riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre
till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms
slott den 23 Oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.
_Christina Regina._»
-- Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i
seraljen fått ett passande svar?
-- Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt
att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke
Terserus betänkligt.
-- Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ...
Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?
-- Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga
sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en
mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande
fall kan tilltro denna person allt ...
-- Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag
åsyftar.
-- Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre
än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss
gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång.
Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som
ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny
ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.
Kristina brusade upp.
-- Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss
väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner
för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få
inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det
skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er
för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast
är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!
Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i
lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och
en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det
enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.
Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.
-- Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?
-- Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en
hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.
-- Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare
kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och
dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom.
Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det
oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta
henne allt för detta snilledrag ...
-- I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.
-- Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver
inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.
-- En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!
-- Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.
Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och
fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af
Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar,
vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter,
framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade
med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta
oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de
kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare
divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken
förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången
uppfördes den 9 Januari 1651.
Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes
trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer,
och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde,
hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för
Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms
hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis
med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare,
boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte
det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den
oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater
under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om
termometern då varit uppfunnen.
Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom
och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre
krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med
dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat,
rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som
där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln
och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna
öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var
sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och
betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens
drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet
på skådebanan till en ohörbar pantomim.
I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han
var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som
arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät
hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven,
tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än
nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver
hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna
sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.
-- Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till
ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför
att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa
hedniska upptåg. -- Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig
att säga?
Den frommast är
hundhufvud bär
och är utaf det slaget,
som måst betala laget ...
-- Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt,
genmälde ärkebiskopen.
Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som
föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin
uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår,
om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät
undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa
svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af
sina diplomatiska löjen.
-- En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna
drottning är kvinna.
-- Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.
-- Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga
drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har
numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!
Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första
gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år
omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska
huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan
Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit
från landet, med dagens löpande hofskvaller.
-- Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt
fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna.
-- Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga.
-- Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det
varit uppror mot hennes majestäts helgade person?
-- Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma
turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes
majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid
namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår
sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så
upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga
turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo
behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.
-- Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade
hänga sig fast vid ett kärt namn. -- Hvem kan den Hagar vara, som förut
varit kammarpiga?
-- Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller
Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins
bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda
drottningen och allt hvad kristeligt är.
-- Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med
drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i
alla leder.
I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon
riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens
nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla
ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så
tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera
ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon
gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes
innersta!
Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade
sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten
Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro
sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära
och så smärtsamt berört honom själf.
-- Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå
en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till
en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen,
men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess
vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit
sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn;
förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var
hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve
Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!
Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna,
dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor.
Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och
hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu
var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon.
Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den
följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af
tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande
skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.
Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning
Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra
hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen
till ära, hette Kristina.
Dygden vörde alle världens änder,
kungar, riken, folk och alle ständer.
Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras
högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var
för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt
och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och
muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga
Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela
Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»
En purpur-liflig, fin Aurora
dig stiger upp, o, Svea kär!
Lycksalighetens horn hon bär
i följe med den blomstrand' Flora.
Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra
genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af
allt som önskeligt är.
Den regn och solsken har i händer
och råder öfver Jupiter,
den Phoebi klarhets mästar' är,
vår brist i ymnighet han vänder.
Den samme Gud, han låte skina
sin' blida ögons nådesol
på Svea drottnings rikes stol
och fröjd' oss länge med _Kristina_.