Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen!
Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de
stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande
välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade
sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina
gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens
utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en
rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga
uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik
uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena;
svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna.
Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver
ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker,
hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid
sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske
öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade
blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora
byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd
var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.
Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag
i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans
vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt
elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga,
räknade han under sitt befäl 33,000 krigare -- där fanns ännu något att
slakta -- och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket
utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af
förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.
Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde
honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta
återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt
doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än
kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar
för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung
öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i
spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han
högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och
lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko
de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet,
genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga
hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra
för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende,
värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält,
vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned,
kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande
lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som
blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring
bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne
ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år
deras namn blef en buse för ostyriga barn.
Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm
sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så
mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande
nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit
bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna.
Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark
efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara
handskrifter, och Upsala universitet fick _Codex argenteus_.
Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de
svenska vapnens segrar och byten.
Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och
rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern
med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla
samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden.
Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller
en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas
rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för
ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet
var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens
sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en
annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats
mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog
med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill
förvilda den sista återstoden af religion och seder.
Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och
brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus,
som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick
ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade
tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne
hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater
eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före
kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det
släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin
uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.
Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak
öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen,
Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade
från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade,
att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt
bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar.
Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man
mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda
länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare,
tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda
tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina
anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot
makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet
att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru
Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och
calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten.
Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg
gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse
och hundra tusen människors undergång.
Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren
efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på
svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden
i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af
excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök?
Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta
sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet,
åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren
representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten
landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock
öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från
kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra
sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett
gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker,
hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af
underhandlare!
Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer
eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland,
fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen
kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar
Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans
arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål
hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte
i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden
undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort
därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det
heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen
suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll
titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och
Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar.
Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.
Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms
lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för
makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas
tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska
freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre
synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno
ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla
Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade
inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne
framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska
maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig
om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs
icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man
slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära,
intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna
åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det
konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.
Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne
följeslagare ett ögonblicks rast.
-- Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din
hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att
mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan,
rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta
grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar
mitt verk!
Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med
några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring
Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost
eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras
befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande
sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren
åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade,
voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln,
genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske
småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett
hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde
det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af
Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes
upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på
hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila,
hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna
aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru
betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.
Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med
klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt
den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet
efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru
många fiender? Detta var frågan. En -- det var icke att tala om, det
gällde mest gränsbygden. Två -- då gällde att hålla ryggen fri. Tre
eller flera -- för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle
man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med
hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält,
att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll,
den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget!
Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit
svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga
lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen
bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer,
som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke
och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig
icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de
underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och
fredsbönen efter tacksägelsen.
Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt
åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla
kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen,
folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade
drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes
och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla
visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan
hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af
fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra
dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand,
och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.
Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man
dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs _tedeum_, folket
förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag,
processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar
och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke
slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i
snölandet, bedt för freden.
En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog
fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen
under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han
visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades
hittills endast underskrifterna.
-- Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf.
-- Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är
sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt
konto ... hm ... Jerobeam!
Förste kontoristen inträdde.
-- Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes
skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en
million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om
tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne
få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig.
-- Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en
landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda
konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.
-- Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå!
Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron.
Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt,
ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från
Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med
orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.
-- Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. -- Venedig har denna gång
lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd,
konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på
tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten
beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag
hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du
förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham
att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk;
hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats:
hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men
hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne
blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda
beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för
hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som
styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och
detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu
osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna
och Medelhafvet ... Jerobeam!
-- Mästare!
-- Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende!
Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att
skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta
från porten och upp till trappan af öfra våningen. _Här_ skall han
mottagas med kungliga ärebetygelser.
Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt
från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde
till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans
drag till ett hånande löje.
-- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!