Hvad skulle drottning Kristina säga?
Två dagar därefter visade sig en trupp af femtio spahis, medförande två
rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd.
Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till
storvesiren Kuprilis palats.
En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena
sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De
infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens
gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu
bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes för
storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade; skulle hon
instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa pärlsmyckade gamla
och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo
nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne?
Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra,
ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så
olik alla andra i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem,
trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan?
När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa,
instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra,
älska, hata, förtala -- allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade,
om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod
turkiska.
Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De pärlsmyckade kastade
sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att
utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.
Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden
af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskön
gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med
ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma
vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej
förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför
denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre,
skulle se allt.
Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i
pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men
denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes
han redan förutbestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande
blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade
underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt.
Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult
siden och guldvirkad turban, där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara
någon annan än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen
Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stannat utanför
detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.
Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att hälsa.
Blott när han stannade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler,
Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga
en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna
korsade öfver bröstet. En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla
i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men där fanns intet
val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stannat och nu midt framför
henne.
Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck,
förunnade främlingen från västerlandet en kort, likgiltig blick, vände
sig frågande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och räckte
narcissen åt Hagar. Det var _selam_, blomsterspråk. Därpå vände han
henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann
samma väg, där han inträdt, åtföljd af storvesiren.
När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap, får man bevittna
mångahanda ljud, då alla tungors band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis
harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget
fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka
ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i
säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst;
där uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och
frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför
profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?
Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon som
åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnläxan. Hon
framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och
lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en
nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid,
när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska
sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första
gemål.
Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning, inträdde två
svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak
i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.
Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon
betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om
det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor,
indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till
höger: ett toilettrum; förhänget till vänster: ett badrum. Hon såg ut
genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsikt öfver
staden, ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande
fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt
därunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet
nog, bar detta fönster ett förgylldt galler af järn.
En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter
frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar
ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.
-- Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?
Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar
var alltför begripligt.
-- Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida
tillbaka till min galer vid hamnbryggan.
Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker,
som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill
allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och
tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!
Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In
trädde storvesiren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga
sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och ton
voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge
och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en
gudabild, hvilken han själf mejslat ut och ställt där han finner den
bäst göra verkan.
-- Dotter af en otrogen -- sade storvesiren högtidligt på turkiska --
tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas
förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka
på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om
dina höga egenskaper. Världens visaste stjärntydare, den helige
dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och
stjärnorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den
västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet
åt de trognes kalif. Jag har däraf förstått, att du är den utkorade och
att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store
profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda
dag för att förvissa sig om stjärnornas profetia genom att framställa
dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som
befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma
världen att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar
dig min underdåniga hyllning.
Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storvesiren framför divanen
och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid
att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första
intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var oemotståndligt.
Osmans sjunkande stjärna beherskade ännu det östra Europa, det västra
Asien. Dessa världsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för
henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke betydt för desse
barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande
varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och
var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes
fötter i den hemliga afsikten att begagna henne som ett verktyg för sin
makt. Genom henne ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon
oduglig därtill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt
i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!
-- Stå upp! sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång
som inlärd uti Kristinas skola. -- Om det är så, som du säger mig, skall
rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min
förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad
ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud
förläne Sulejmans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn.
-- Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt
upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en
gemål förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes
förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har
förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem
före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats,
såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna
henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande
validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina
läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en
början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans
första gemål.
-- När denna tid kommer -- anmärkte den nya sultaninnan -- skall
padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jämnårig
eller yngre gemål.
Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.
-- Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina
behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett
obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett
harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att
utvälja åt din herre yngre gemåler.
-- Du lugnar mina farhågor, mäktige vesir! För rikets styrelse hyser jag
inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min
ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag
upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna
profetens lära?
-- Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och ulemas' tjenster. För
öfrigt är det endast män som vi tvinga med svärdet att omfatta vår
heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot kvinnor. I vårt
harem trifvas alla bekännelser.
Åter kokade något inom Hagar -- icke hennes tro, men en kvinnas
själfkänsla. Desse vildar föraktade kvinnans tro, emedan de ej
tillerkände henne en själ.
-- Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du
vet nu, mäktige vesir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres
dyrbara person. Fordrar du något mer?
Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva
svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos
sultanen.» Men han svarade:
-- Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara
innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af
guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische,
Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer.
Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?
-- Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till
min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har
dufvor från Regensburg.
Kuprilis panna rynkades under turbanen.
-- Kalifen _begär_ ej sina gemåler; han _väljer_ dem.
-- Ditt ord är vishet, svarade Hagar lugnt. Jag begär ej min morfaders
samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt
budskap och hans.
-- Befall! genmälde storvesiren.
-- Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin.
-- Befall!
-- Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor
från Regensburg.
Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna
vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en
fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande
minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem:
-- Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar.
Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig
fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall
finnas silkessnören ... och säckar.
Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt
hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon
hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga,
ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det
förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad.
Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål,
hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde
oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga
trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än
okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett
harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker,
roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas
i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och
detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom,
uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät
af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest
kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt
under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar
Ring ...
Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat
gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde
ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst
öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt
allt på sig själf och förlorat sig själf.
Med ens sprang hon upp.
-- Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna
förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde
skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig
är du intet!
Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
-- Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem
_jag_ är och hvem _du_ är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett
rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har
förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag
öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder
enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en
storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du
oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och
kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en
makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett
barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke
_kan_ vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna.
Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna.
Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf.
-- Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara
Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min
stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall
engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall
engång vara allt.
En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade
hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen
förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.
-- De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!
-- Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första
hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
-- Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min
fina gulddufva?
-- Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om
Herrens smordas förmälningssång!
Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde
för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på
psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro
eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa
svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig,
min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ...
-- Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
-- Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder
icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens
tron» ...
-- Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som
återstår af mitt förra lif ...