De hade varit intet; de ville blifva allt.
Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och
strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande
vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många
öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men
snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än
klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva
stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den
öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau
bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen
måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en
pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid
mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty
vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur
och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för
nära dessa ogästvänliga kuster.
Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta
små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och
ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på
sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt
försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla
otrefliga nattspöken.
Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau,
Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog
sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan
öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne.
Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af
finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på
Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens
intriger?
Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid
stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten,
de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig
ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade
Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno
sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O,
dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor,
sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas
drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och
herdarnes anrop!
De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i
förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från
Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade
haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste,
hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att
underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och
som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna
och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin
vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde
ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt
stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna
kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville
blifva allt.
-- Men Rachel får mig till hvad _hon_ vill, invände Benjamin oskyldigt.
-- Rachel är en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: föröken eder och
uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej
nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig!
Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som
plantan och djuret. Vi tre -- du känner den tredje -- ha fått en annan
lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det
öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.
Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss' inflöde blifvit
betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant
passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på
turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda
stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar.
Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer.
Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå
var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt
igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i
mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin
Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen
tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i
floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets
vida hafsspegel genom Sulinamynningen.
-- Hagar -- sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig
på öppna hafvet -- läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag
engång lärde af konstberidarne.
Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland
lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade
italienska ord: _I natt klockan 2_. Den, för hvilka dessa ord voro
ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men
bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar
och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post,
natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det
utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter
ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig
varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en
röklukt från lastrummet.
Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid
båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt
inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att
binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de
sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma
väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så
vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke
ens aktades värdt en krigsrätt.
En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till
detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i
hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den
genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna
fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var
ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt,
dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och
destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot
Ruben Zevi.
Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till
Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag
i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene
hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå
sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb
resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar
användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig
underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.
Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul,
var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där
sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller
det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor,
reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin
förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter
af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s
tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta
folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla
ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara
pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt
marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare
af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders
köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och
sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid
lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.
Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och
eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana
sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af
tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när
budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre.
Kuprili var en man om mer än sextio år med långt silfverhvitt skägg och
bar den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af
en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till börd och
seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en
till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne
man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde
efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika
smidig, som han en annan gång var brutal -- än listig och grym, än öppen
och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort
sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.
Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig
storvesiren att genomläsa brefvet och därpå afgifva turkiskt besked.
-- Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så
oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för
närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och
hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre
för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder
min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna
öron.
-- Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet Ruben Zevi
tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i
tusen år, ön Kandia, med alla dess skatter, uppläste Benjamin
oförskräckt sin inlärda läxa genom tolken.
Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.
-- Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla människor spotta!
Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes
beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod?
Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och
behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof därtill? Bort med
dig! Hälsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga
valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut
helskinnad!
Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.
-- Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till
svar. Hade jag detta turkiska nöt engång på Levants däck och en ärlig
dagg i min lytta hand!
Hagar eftersinnade.
-- Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storvesiren
vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med
ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.
-- Och återvända med afskurna öron! utbrast den förolämpade brodern.
-- Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg; jag har gjort mig
underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.
Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter
banat en väg till den förtörnade storvesirens gemak. Besöket tycktes ej
vara oväntadt och utföll mindre onådigt.
Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens
förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en
gång vågade besvära de trognes beherskare.
Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:
-- Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och
besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett
bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i
österlandet.
Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:
-- Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlämna åt
eders excellens' vishet att själf bestämma de villkor, som kunna göra
förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.
-- Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i sitt råtthål?
-- Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin fordran hos framlidne
sultan Ibrahim.
Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.
-- Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?
-- Han bjuder -- fortfor tolken -- därutöfver femhundratusen genuesiska
dukater i fullviktigt mynt.
-- Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant
anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.
-- Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan
vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande
turkiskan mot fransyskan.
Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige
tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå
böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.
-- Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.
-- Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan
hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis
fullmakt _in blanco_. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner
bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt
anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan
hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt
dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman
II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå.
Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin
halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han
älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter,
gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes,
dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé
Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och
styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och
spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts,
afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders
excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och
schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda:
tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till
500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka
än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att
fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens'
oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge
sultanen på kalifernas tron.[5]
-- Unge man -- inföll storvesiren med rynkade ögonbryn -- huru många lif
har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?
-- Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders
excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda
min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren
af profetens arf, om icke eders excellens' företrädare Achmed pascha
blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda
för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller
återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens
är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som
förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en
droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar,
mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna
anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja
de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa
ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af
halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat
tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet
kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset
Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och
Alexandria.
[Fotnot 5: Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel
under åtta år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvesir.]
Kuprili pascha var den störste statsman som de barbariske osmanerne
dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket
hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.
När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade storvesiren sin hand
på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:
-- Du är icke en man, du är en kvinna!
-- Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande lösskägget. --
Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.
Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför
smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldräkten. Hennes
österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom
en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren betraktade
henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes
klokhet.
-- När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa dig för min son
Achmed.[6]
Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen
håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.
[Fotnot 6: Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader. Desse två
store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande
makt.]