Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.
Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm
mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare,
nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg,
sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i
strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så
sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en
lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens
långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga
åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och
Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens
dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda
fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde
utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns
utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som
dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande.
Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom
han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu
höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och
världen.
Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät,
som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta
centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt,
denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta
massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och
konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga
gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en
liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en
vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena
var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan
fyra ögon.
Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till
det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag
af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre
kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf
massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga
väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul,
som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo
post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin
första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens
dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud,
emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med
dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari
chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog
rapporter.
Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss
anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De
gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn
föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog
sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken
Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka
Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben
Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre
världsdelar.
-- Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.
Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett
denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman,
enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett
hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om
icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i
det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om
de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i
världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg,
att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej
kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader,
beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom.
Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes
tränga in till bottnen af en människosjäl.
-- Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade
ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du
nu man?
-- Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så
oväntad fråga.
-- Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första
hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla
väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som
styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för
de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter
ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på
dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss.
Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till
Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla
sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i
ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall
blifva min kompanjon och Rachels herre.
-- Befall; jag lyder.
-- Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det.
Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har
låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras
styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande
herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara.
Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas
mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag
samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång
få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i
Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i
Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra
nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista
mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken
Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga
summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars
frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina
egna portar ...
-- Se här kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens
grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med
rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att
utföra chefens order. -- Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min
armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är
för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel.
Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger,
seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där
mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans
böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och
öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller
allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af
min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är
beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och
partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och
dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man
söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna
farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om
förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som
storvesir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk
renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig
uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot
villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa
Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö.
Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets
pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för
att diktera freden i Tyskland.
Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken
att han förstått.
-- Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du
fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så
viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste
kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill
säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den
höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall
intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig
lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina
skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat,
Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka
din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män
under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke
med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till
intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om
natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när
du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes
snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths
son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut
till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än
detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land
...
Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne
hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och
yttersta mål.
-- Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag
anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel
skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla
jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande
andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du
skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.
-- Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga
min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.
-- Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna
kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn
i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.
-- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall
lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå
väl!
-- Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är
ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes
usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka
mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!
-- Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta
själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. -- Och af en
sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter
icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen
sända Jerobeam?
Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som
skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af
budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit
upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon
redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp.
Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste
hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den
mäktigaste magnat kan umbära.
-- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade
tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal -- här är en resande,
som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa
fållen af din kaftan.
Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann
Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga
österländska vördnadsbetygelsen.
-- Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin
post bland hedningarne?
-- Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen
af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag
afvaktar dina befallningar.
Juden höjde föraktligt på axlarna.
-- Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon
vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig
den skymf, som icke _vi_ underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och
vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är
klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen
Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes
genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon
vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är
icke du en man?
-- Därför -- svarade Hagar småleende -- därför att en kvinna stundom kan
uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till
Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag
kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja
Benjamin!
Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
-- Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till
sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min
ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt
folks stora framtid!
-- Du har Rachel.
Juden log sorgset.
-- Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida
brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och
med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej
blott i orden?
De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar
för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska
arfvet. De kände, att de _kunde_ vara fiender och i kampen om ett
omäteligt inflytande _borde_ måhända vara det. Men Rachel var
eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också _kunde_ vara
vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra
utan skrymtan, om också utan varmare känslor.
-- Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi
har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden
tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden
mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks
sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet.
Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock
värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar,
jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.
-- Min fader, tillåt mig välja, _om_ jag väljer!
-- Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt
mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i
Hamburg, sin faders son.
-- Jag beder dig, fader, låt mig välja!
-- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?
-- Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver
alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna,
torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan,
en onämnd, har gjort så före mig ...
-- Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt
i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt
hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. -- Låt oss icke mera
tala därom. Du vill resa till österlandet?
-- Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor.
-- Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall
åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans
hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång
utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret
och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att
medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.
-- Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du
älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot
mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig
gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa
har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger
öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till
mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... _Hon_ kan
bedja, _hon_ kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till
gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ...
Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!
-- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden
skyndar; red dig till afresan!