Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen.
Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk
ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade
fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre
särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus
inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera
stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon
från en uppslagen bok och svarade:
-- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte
sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes
krig i kropp eller själ.
Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en
entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där
någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som
en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra,
oaktadt hennes skenbara lugn.
Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer.
Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens
i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting
skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de
uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart
tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig
uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens _högra_ sida. Han
hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke
heller fullt orätt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat
och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af
ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under
förbehåll att _Formula concordiæ_ infördes bland svenska kyrkans
bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga
alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens
lag öfver alla andra.
Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:
-- Ännu har denna hand inte undertecknat _Formula concordiæ_ och lärer
ej heller göra't.
-- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart
tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
-- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.
-- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark
som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas
allting, lider allting.
-- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i
denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men
väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag
tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.
-- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade
biskopen mildt.
-- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där
ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl,
lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.
Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken
tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från
slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina
spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans
breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den
tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen;
växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös
kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en
pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af
spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de
blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta
medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en
fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu?
Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal.
Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog,
att hon bjöd honom plats vid sin _vänstra_ sida. Höger och vänster ha
alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan
omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.
-- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor
Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ändteligen få min
kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af
gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit
hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet
min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan
allt fagert snack eller _compliment_.
Pfalzgrefven bugade tigande.
-- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något
hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant
ske skall.
Tystnad. Drottningen fortfor.
-- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan
i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.
Stum bugning.
-- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och
säkerhet söka _declarera_ eders kärlighet till _successor_ och arffurste
till riket.
Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många
vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes
dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare
utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket
och så litet.
Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet
sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville
säga och väntade svar.
-- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet
därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.
-- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda
om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven
i en ton af svikna förhoppningar.
-- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva
ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin _consummation_
och stadfästelse, inföll Kristina.
Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att
hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne
undersåtars hjärteliga förnöjelse.
-- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att
jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag
_insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken för eders
kärlighets eller för min person, utan af _égard_ till _publicum bonum_
och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i
Tyskland till eders kärlighets _direction_ som generalissimus, det sker
allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra
riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända
skulle.
-- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde
pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min _intention_ har
allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
-- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera
otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig.
Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som
sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall
jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min
resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock
det; är det _satisfaction_ nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
-- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders
majestät. Mitt _facit_ har intet annat varit, än den lyckan att äga
eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd,
när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den
uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.
Nu tog Kristina eld.
-- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än
mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i
rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter
hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han
aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till något högre i
världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
-- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid
min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen
_affection_ hafver till min person, så att jag därom _desperera_ måste.
Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för
att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada;
men si, jag har intet varit därtill _capable_. Fastmer har jag däraf
dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen
förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig
dens misshag, som jag mest ville behaga.
Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde
Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade
sig, tackade för så mycken _affection_ och försäkrade, att hon kände
hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
-- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall
göra sig värdig båda genom sitt _comportement_ i kriget.
-- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan
intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag
har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och
där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka
mig så länge nådigst behagas, men därefter _dimittera_ mig ur tjensten,
intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag
aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
-- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta
barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta
för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt
mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens
har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet
_obligerad_ af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans
furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att
vänta, men han _refuserar_! Hvad är detta för fräcka _discourser_?
Ändock han skulle dö i en sådan _espérance_ att varda utsedd till min
gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela
världen?
Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.
-- Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun
såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en
korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.
-- Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag
_tracterade_ Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod
upp, men satte sig åter. -- Den, som ej bättre vet åtskilja personer och
anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor
han fått af Gud att densamma bruka.
Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.
-- Eders majestät -- sade han -- talar om sitt dödliga frånfälle och min
succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med
herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att
söla mina händer i deras blod.
-- Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag
förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall
förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt
tillstöter.
-- Jag förstår det intet. Är ers majestät så _indifferent_ för min
person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af
en _particular affection_ för någon annan _moveras_ från den mig nu
gifna förtröstan framdeles.
Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.
-- Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill
utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen
fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min _position_
ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa;
ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill
intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag
strax i början förelagt? Märk: _primo_: intet ja och intet nej för min
person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; _secundo_: att jag ingen
annan tager än eders kärlighet, _om_ jag gifter mig; _tertio_: _om_ jag
intet gifter mig, _declareras_ eders kärlighet till min efterträdare ...
Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger.
Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.
Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna
ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på
ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var
ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i
Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes
och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju
måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända
icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke
besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta.
Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för
drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas
som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven
skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl
Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga
mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och
tillgifvenhet.
Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan
bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var
trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda
vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
-- Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?
-- Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet
under en gäspning.
-- Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet
annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har
försökt det, jag.
-- Och du har tamt odjuret?
-- Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där
måste vara ett stadigt galler.
-- Du förstår rida, du.
-- En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid
Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger
har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon
har ju lämnat staden?
-- Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i
Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.
-- Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt
i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns
ögonblick, när jag velat vara hon.
-- Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
-- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka
kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om
igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle
uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle
ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom
världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena,
mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig
rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt
endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart
... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag
håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver
någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.
-- Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.
-- Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det,
som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt
att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ...
den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig
Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en
jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit
en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben.
Jag kastar honom på elden.
-- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min
drottning.
-- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas
för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig
din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att
sofva.
Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder
fortforo att hamra på städet.
-- Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej
hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en
konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans
band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ...
hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag
vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... _afsäga mig
kronan_?