Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.
Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens
kabinett. Maj 1648.
-- Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på
mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan;
endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag
behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i
detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver.
När ämnar grefven öfverresa till Finland?
-- Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna
i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.
-- Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt
undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen
i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska
folk.
-- Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort
af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu
regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde
vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten.
Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta
landet, när vi få fred och ordning.
-- Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt
regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!
Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie
Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på
företräde.
-- Marie -- sade drottningen på tyska med en skämtsam nick -- är du nu
nöjd?
-- Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade
furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.
-- Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre
och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af
Nassau?
-- Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt
tillsamman.
-- Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för
makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag
dig: är du nöjd _med mig_?
-- Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?
-- Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig
mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes.
Mötte du inte grefve Brahe i dörren?
-- Jo. Hvarför så?
-- Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?
-- Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.
-- Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar
ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs
kyrktorn gör blott om söndagen.
-- Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...
-- Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i
öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre
kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.
-- Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?
-- Ett giftermålskontrakt.
-- O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt
Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten
af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så
upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.
Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.
-- Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som
förr, vid hvarandras sida. -- Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna
gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord
tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i
ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en
värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt,
däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt
Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.
-- Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot
hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.
-- Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men
det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare
gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne
och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen
åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.
Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för
väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina
offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig
att skratta.
-- Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen
föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.
-- Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. -- Du tror då, att
... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana
dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet,
att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver
af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka
på tronföljden.
Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som
släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna
sig sårad.
-- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstående med högröda kinder --
skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla
hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt
för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för
att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!
Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande
afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i
sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med
prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på
den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men
ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska
huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina
själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta
ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet
vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han
icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru
detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett
äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke
i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt
förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om
hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle
ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en _avis_. Var
han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet
sade: _emot_, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell
räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala
_för_ förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga
med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot
förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam
om sin drottnings ynnest.
Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat
glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös
framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i
sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm
fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning
Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk
kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse
för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig
själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i
luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder.
Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten
landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon
binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett
äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade
ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd
öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest
bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var
_svartsjuk_.
Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet -- utan
tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara
underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig
själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt
nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd
stil i blyerts tecknade ord på tyska:
»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin
halskrage!»
-- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartärnan -- hvem har
understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru
detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke
angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en
fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var
misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att
undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång,
hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken
tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något
värre.
-- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt
kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
-- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade
drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i
Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke
förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon
ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka
förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes
äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga
förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som
lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare,
teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten
fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att
föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre
bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne
författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på
allt, utom på sin egen tillvaro.
Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda
rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya,
af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken
Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom
empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart
förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en
tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i
allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på
ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och
tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf
hvad han sade.
-- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att
föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort
kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på
det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja
sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga
dem utan att följa och utspionera dem.
-- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en
italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Näst konsten att
finna _allt_, är intet beundransvärdare än konsten att finna _intet_.
-- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var
konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med
dess tillhjälp mätte man luftens tryck.
-- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris.
Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och
stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta.
Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill
ihågkomma denna term.
-- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i
seglet, anmärkte Hagar.
Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade
icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:
-- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har
redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare,
skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu
en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru
kom du till jesuiterkollegium?
-- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som
lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde
mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.
-- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!
-- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en
vilde!
-- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin.
Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är
jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det
allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad
är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens
skägg?
-- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens
skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
-- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk,
att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender
och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska
inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta
idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
-- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när,
hvarken lutherskt eller katolskt.
-- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får
jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt
Britas oxeltand.
-- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den
äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.
-- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande,
fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon
genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög
rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades
purpurröda.
-- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att
finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.
-- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå
faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz.
En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår,
och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper
man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.
Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken
till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina
och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det
var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra,
och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.
-- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna
ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig
icke, eländiga ... jag föraktar dig!
Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den
gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:
-- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
-- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter
ringklockan.
Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin
slutna hand.
-- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt,
såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.
Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men
beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller
blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig,
mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och
tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan
återställdes till hennes disposition.
Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om
drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till
förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet
mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens
svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta
obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna
dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra
ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu
talade sanning.
-- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att
svalna.
-- Allt, nådig fröken.
-- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde
Sveriges krona?
-- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som
icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder
sig.
-- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt
mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din
usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
Hagar upptog hårlocken.
-- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till
min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.
Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp
och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.
-- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.
-- För hvad, nådig fröken?
-- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till
sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.
-- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon
kallats en sköka?
Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett
lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges
Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men
det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.
-- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo
uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla
lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon
intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med
_mig_? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall
jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne
gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen
skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita
en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med
alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig
bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
-- Får jag svara nådig fröken?
-- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon
ej mera i Stockholm.
-- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i
morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts
undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af
kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär
upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar
jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot
oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter
jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och
därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat,
få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så
oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet,
sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min
nådiga drottnings ynnest och tillit.
Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han
ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade,
glimmade ännu en half sekund och försvann.
Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin
tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men
antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig
omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna
förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje
tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde
gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och
dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i
själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka
voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant,
ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna
fördraga hvarandra.
Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens
snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta,
om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan
riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en
obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.
-- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall
han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.