Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?
Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst,
återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan
att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens
själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande
krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana,
med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve,
fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af
hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det
mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i
rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet
för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.
Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike
hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara
Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta
hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som
vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med
drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet
Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit
drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar.
På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas
fred och folkens öde.
En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve
Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför
öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver
härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om
utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas
omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon,
underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred.
Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men
en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra
Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende?
Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige
begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade
tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för
penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill.
Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?
Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden,
syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke
ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt
tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva
kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje
förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad,
men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med
efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast
vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej
glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det
att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och -- slösa allt.
Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt
eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om
fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan
Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler
Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från
Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde
åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som
genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte,
som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan
förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan
upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad
åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon
trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern
ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han
fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska
folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns
öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln
betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England,
där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en
republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige
följa så frestande föredömen?
-- Har ni glömt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid
tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid
rådets sammanträde -- har ni glömt, att våra svenske lorder nu också
börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?
-- Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.
-- Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern
företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans _Idea boni ordinis in
ecclesia Christi_?
-- Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna
_idean_. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om
tron.
-- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu
vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes
Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna
som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När
jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig
rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i
riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk,
att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och
inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det
sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs
därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina
skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.
-- Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes' _Idea_,
svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde
samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga
mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat
invända däremot.
-- Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges
rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes
själf inte säker vid styret.
-- Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det
högvördiga ståndet. _Idea_ försvarades af en annan, som intet är rädder.
Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.
-- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon
bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon
skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag
visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon
uppmärksamhet.
-- Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne
till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös,
aldrig försagd.
-- Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som
jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud,
åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag
vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag
gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna?
Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de
nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
-- Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka
släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat
förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till
Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i
ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga
ätten Götz.
-- Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu.
Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve
Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro
mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill
öfverlägga _när_ det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike
och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
* * * * *
Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i
drottningens studerkammare.
Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men
engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med
hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera
ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande.
Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan
sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i
vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. _Hon_
måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att
vara _något_, endast hennes drottning förblef _allt_. Kristina älskade
och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i
skuggan.
Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som
underdånig.
-- Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen,
utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det
närvarande. -- Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot
Calvins läror?
-- Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu
vara glömdt.
-- Å, du glömmer ingenting, du. -- Och en flyktig solblink af den forna
vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. -- Det är sant, du
bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans
villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla
fundamenter öfverensstämmer med Luther?
-- Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst _Idea boni ordinis
in ecclesia Christi_, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.
-- Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken
_Idea_, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du
sätta mig detta på papper?
-- Om nådig fröken befaller, vill jag försöka't. Men mot en tolkning
ställes en annan.
-- Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
-- Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa
allting ur bibeln.
-- Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?
-- Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det
ordet _doxa_!
Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit
isen.
-- Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa
hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i
jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får
absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken
_Idea_. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta
... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt
till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.
Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde
önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande
med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen.
Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta
skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att
tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde
begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet,
hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den
och huru klar _Idéernas_ oskuld!
-- Hagar Ryning -- inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie
-- jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus.
-- Jag tackar underdånigst för en så stor ära -- svarade Hagar med en
djup nigning -- men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min
kjol under kåpan.
-- Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en
biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla
fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare.
Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än
krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste
jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad
brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i
slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag
stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk.
Vill du göra mig heder?
I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än
första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju
ej för andra gången bortskänka sig själf.
-- Godt -- fortfor Kristina åter med höghetsblicken -- svara mig inte!
Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan
umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag
hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven,
om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du
vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva
din herre mycket mer än jag är din drottning?
-- Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs,
att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det
skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor
godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min
försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och --
tillade hon sakta -- hvem jag är.
Kristina betraktade henne forskande.
-- Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. -- Vill du inte
säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det
ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge.
Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya
anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt
dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön
för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.
-- Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma
gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma
glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en
döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor
hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz,
som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var
i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi,
hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt
före giftermålet. Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i
Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har
efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz
och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra
rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes
egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt
äktenskap.
-- Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några
hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som
med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar!
Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske.
Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?
-- Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare
förespråkare: min morfader Ruben Zevi.
-- Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att
beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har
förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar?
Men det går inte, min grefvinna _in spe_, det går inte. Är penningen
stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar
tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina
rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad
gör den narren din bror?
-- Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand,
när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid
är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.
Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.
-- Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten -- frågade
hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben,
hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå -- hvad
är bättre, att tro _allt_ eller att tro _intet_?
Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig
öfverlägsen, när hon svarade:
-- Att tro _intet_.
Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den
skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma
tankfulla ton:
-- Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig
koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för
steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron.
Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung
och därmed födda till makten. De _tro_ således på stjärnornas
inflytande.
-- De _tro_ ej därpå, nådig fröken, de _veta_ det. Hela deras lif
vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon
aning därom.
-- Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till
makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa
lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från
sina inbillade höjder, som de uppstigit dit -- om en senare del af deras
lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit
omhuldad af lyckans gunst -- hvad då? Detta kunna de icke _veta_, och
därför veta de _realiter_ intet; de _tro_, och deras tro kan svika. Man
skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.
-- Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka _veta_ och
_tro_. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag
har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en
stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och
hvar jag slutar. Jag vet endast, _att jag är till_, emedan jag är en
tänkande varelse.
-- _Cogito, ergo sum._ Du har läst Cartesii nyss utgifna _Principia
philosophiæ_.
-- Ja, nådig fröken.
-- Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår
tids störste tänkare. Du _vet ingenting annat, än att du är till_. Du
_vet_ ingenting om den värld, som omgifver dig; du _vet_ ingenting om
dina stjärnor och deras inflytande; du _vet_ ingenting om
världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre
eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en _tro_ och
kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla
intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och
när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande
sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka _tro_ och _veta_.
Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du _tro_
allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas
inflytande. Jag _vet_ lika mycket som du, men jag _tror_ mindre än du,
jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För
hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har
jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot,
och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens
fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.
-- Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare,
och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min
nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från
makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre
skickelse.
-- Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse.
Mig skall du inte undervisa. Men -- tillade hon blidare -- du är nu
engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen.
Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i
dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som
ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om
den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin
rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om _Idea boni ordinis_! Jag
förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och
att jag stundom får skratta åt dig.
Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes
förbittring och förödmjukelse.
-- Hade jag sagt: _tro allt_, skulle hon hafva svarat: _tro intet_!
Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon
som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att
frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt,
Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt
beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande
klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru
kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock
funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i
stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte
stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag
skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla.
Det är nu tredje året ... _Nonsens_, inbillningars gyckel! Lysa inte
stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla?
Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på
allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke
som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf.
Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas
intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi,
det är regeringskonst ...
Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde.
-- Hvad vill du?
-- Nådig fröken ringde.
-- Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och
människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning.
Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda
reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning,
Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta.
Ebba skall blifva förtjust ...