Eder

välbenägen

_Christina_.

Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde,

energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes

Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han,

hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars

skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala

akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste

politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig

vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe

var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför

utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer;

hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för

ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat

de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor

sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som

öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock

blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.

Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad

med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan,

fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten,

undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa

majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit

ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med

ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett

ljudeligt amen.

-- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla

sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde

på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den

själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig

stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare,

som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom!

Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger

för Guds folk och till efterdöme för hans församling.

-- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på

latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har

jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad

och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken

allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare,

där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.

-- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog

biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och

öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot

för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en

blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så

kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner

jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud

förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät

bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade

fröken Kristina, så länge de lefva.

Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.

-- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem

till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år,

eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och

han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå

år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år,

student. Nå, hvad skall du blifva, min son?

-- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]

-- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet

vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i

Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig

konungen har värdigats bära pilten till dopet ... _Heus puer!_ Förstår

du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?

Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig

bugning.

-- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och

kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor

honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han

är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes,

skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro

döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må

beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga

vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i

kristeliga dygder, fröken Kristina!

[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.]

[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]

[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]

I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och

långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för

fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt

byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt

upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror,

igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att

beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå

samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i

bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita

helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket

var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade

fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt.

Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat,

måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i

domkapitlet eller vid läsförhöret.

Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt

åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas

och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte

beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till

rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda,

hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med

biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.

[Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan

den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars

_Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.]

-- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den

nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets

angelägenheter, yttrade drottningen.

-- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock

krankheten, genmälde biskopen.

Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans

krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.

-- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek

eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo

igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att

vilja bese din mjölkkammare ...

-- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak,

genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. --

Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört

i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter

I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.

-- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt

besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill

den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om

fem minuter! ...

Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men

till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga

underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme

förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.

-- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro

i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i

statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering?

-- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade

till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike:

vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med

hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen

af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem

fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är

att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala,

skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de

andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de

lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke

allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt

land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid

står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan

uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock

tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre

än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af

min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och

Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds

och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där

det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska,

vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att

så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.

-- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid

mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till

lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja

knota.

-- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård?

Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket

får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på

torget.

-- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore

för alla en lisa.

-- _Det_ är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka

vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är

allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona,

prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i

ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne

fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt

regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i

himmelen och en på jorden.

-- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers

högvördighet.

-- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds

utkorade, slut fred!

-- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor

där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig

synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga

mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra

moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare

att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en

mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både

bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att

behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för

nästa Wallenstein?

-- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften.

Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!

-- Men rikskanslern vill inte.

-- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?

Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.

-- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och

Skotland?

-- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört,

att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter

och villomeningar. Där måste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars

få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.

-- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna.

Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut

till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att

vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad

tror ers högvördighet om Sveriges rike?

Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.

-- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet,

skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.

-- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som

hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt

stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns

Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men --

tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det

var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske

biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall

följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson

_Oxenstjerna_.

Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade

misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af

sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med

hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en

rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i

kyrkorna för fredens _snara_ afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon

visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes

eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för

egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att

cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla

stift.

Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med

ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu

ett ord osagdt.

-- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder

kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden

att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en

dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens

lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia

utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...

-- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.

-- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under

förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en

tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de

omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt

lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var,

och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och

hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...

-- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men

strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.

-- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och

jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i

tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.

-- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers

högvördighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

-- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet

längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag

såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart

stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge.

Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann

i mörker.

-- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda

drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder

eders högvördighet denna drömmen på mig?

-- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det

märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare

stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en

så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är

fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande

kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet

tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran.

Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju

örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring

de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall.

Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till

förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga

fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I

skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den

hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen

frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se

eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i

evighet.

* * * * *

Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för

Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på

trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade

velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern

höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång

rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om

Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd,

men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga

ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas

stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.