Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.
Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan
förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i
norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade
gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i
Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än
åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda
hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var
öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade
gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd
och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om.
Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo
ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu
går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:
Kong Kristian stod ved höjen mast
i rög og damp;
hans værge hamrede saa fast,
at götens hjelm og hjærne brast ...
Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp,
hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade
slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter.
Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer;
natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått
på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina
underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått
några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken,
splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och
träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den
döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De
kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka
flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är
endast _en_ man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros
sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige
gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej
kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre
större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två
tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.
-- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt
folk!
Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra
befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora
förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika
fröjdebetygelser af danskar och svenskar.
Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas
Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en
obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.
-- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman
Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se,
att du dör som jag har dött!
Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter
freden, bar sin lille sonson till dopet:
-- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina
gamla armar!
Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender
såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare
eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var
Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock
hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till
en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas
öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den
låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de
stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.
Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda
de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska
vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största
delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och
Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på
lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian
stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan
penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom,
men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande
skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645
sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade
riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält
uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro,
Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska
änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte,
hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en
lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade
danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga
förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något
hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de
öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen.
Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne
fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade
tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera
därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg
för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var
gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet
röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå,
att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves;
kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk
hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies
öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår
flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de
overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och
taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?
Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det
yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt.
Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras
som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af
den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:
Högt ärade Herr Riks-Canceller!
Därtil med at jag dageligen finner så stora _difficulteter_ i
fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et
så stort väsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga
de _conditiones_, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock
besinnas, huru svårt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som
Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos
främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle _imputera_
skulden til allas vår outsläckeliga _ambition_, den der sig på sjelfva
orättvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, än en begärlighet,
at _dominera_. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om
Holländarens _cooperation_, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne
_conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de söka at blifva
_arbitri belli & pacis_, så at deras _jalousie_, något oförmodeligt hos
dem _causera_ kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken _practiseras_
kan. Sedan det sista och förnämsta är, at _contentera_ sin egen
_conscientie_, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man
sig til alla skäliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver.
Upsala d. 24 Juni 1645.