Vet du hvad kärlek är?
Om man får tro almanackan -- och almanackor hade man i Sverige sedan
Sigfrid Aronus -- bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på
gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i
stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han
ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör
ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda
vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen
ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal,
luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och
genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är
ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig
jublande fast vid låset och svänger med dörren.
En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden,
åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig
regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga
omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda
myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse
utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina
fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets
höjder.
Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt
sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina
vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig
försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar,
hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade
öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie
Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo
fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten
för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer,
hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga
sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus
nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen
och furstinnan inom täckslädens väggar.
Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan.
Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och
bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att
tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af
marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga
personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro
säkra för lyssnare.
-- Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min
barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var
troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn,
men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve
Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på
rännarebanan?
-- Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.
-- Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag
gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda
för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade
Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas
ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår,
att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.
-- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?
-- Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på
katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en
kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
-- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.
-- Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är
ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas,
kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en
ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
-- Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna
hederstitel af drottningen.
-- Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger
du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett
synålsöga?
Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när
hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver
Brunnsviken. Kristina skrattade.
-- Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt
artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda
ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar;
han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej
explodera på isen! _Enfin_ ... grefve Magnus begär din hand.
-- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska
huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen
paus. -- Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.
Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.
-- Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en
stjälpa.
Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken
hennes kusiner voro de närmaste offren.
-- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud,
hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung
Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du
flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig
med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad
... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner.
Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?
-- Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!
-- Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af
kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på
pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger
örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så
blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde
förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente
män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska
ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i
hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt
detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat
skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom
... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför
nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om
denna sedelärande fabel?
-- Enfaldigt skvaller!
-- Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? _Vox
populi vox Dei._ Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ...
så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin
hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt
Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som
öfver mitt hjärta?
-- Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den
tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom
förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare,
hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.
-- _Oratio panegyrica pro domo!_ Ett loftal för husets bästa. Skada, att
du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la
Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att
förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve
Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!
Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen
till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför
backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes
rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i
släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin
kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för
skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt
icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta
honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om
en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela
pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter
kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en
förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter
sin nådiga kusins önskan och vilja.
-- Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min
skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor
uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag
afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag
öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du
underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar.
Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst,
som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall
inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la
Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att
hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad
kärlek är?
-- Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade
furstinnan oskyldigt.
Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt
blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga
fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.
-- Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften
öfvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig _helt_ bort, man skall
behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda
öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än
pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga
stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma,
såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag
har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring.
Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka
ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så
mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet.
Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa
fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda
egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är
mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!
-- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår
jag ju icke.
-- Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru
skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild,
bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva
lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager
ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.
-- Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...
-- De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.
-- Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en
drottning känner sitt hjärta klappa.
-- Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för
äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti
att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig
själf ...
-- Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...
-- Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie,
jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen.
Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon.
Skall han underkasta sig detta?
-- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära,
som du kan binda hans kärlek.
-- Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din
lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han
ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver
mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas
styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!
-- O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan
kvinna! Låt mig kyssa din hand!
-- Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa,
hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för
ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då
beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en
afskyvärd tillbedjares hyllning?
-- Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det
grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt
välfriserade hufvud däröfver.
-- Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- Öfverste
De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand --
jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att
bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag
väntar er klockan sex för en tidning af vikt.
Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg,
utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var
upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.
-- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot
Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner
ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ...
Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också
detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en
drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan förgapa mig i en vacker
karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr.
Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig?
Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste
åderlåtningen. Fiken ... mina skor!
-- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren
och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall
doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan.
Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för
regementet.
-- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde
drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma
gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag
råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig
klockan sex.
-- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en
kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ är herre i
detta huset.
-- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina,
som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.
Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad.
Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år
senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt.
Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan
Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade,
hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes
syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde
Kristinas och Kristina själf.