Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.
Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till
Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare,
hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. -- Se
till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?
-- Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg
jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten
Kurck.
-- Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?
-- Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer:
konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i
fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än
kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det
hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig
att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han
ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.
-- Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten,
det vore att lägga världen i guldkedjor!
-- Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara
den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott
icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre
nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid
Winsen i Lüneburg?
-- Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären.
-- Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin
sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya
segrar.
-- Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke
är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta
segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett
folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och
mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och
nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.
Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i
stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin
ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat
tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig
efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra
pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet
glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han
berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från
gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet.
Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het,
att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste
officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott
genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande
om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit
konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy
hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde
lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke
det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den
fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en
blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa. Hans
munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor
fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras
egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken
och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som
tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens
man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med
den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men --
tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna
förhoppningar -- hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas
löften?
Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att
kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta
faran och döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till
växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som
senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn
mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna;
kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor
mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala
mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan
finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget
vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af
fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade
hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos
damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga.
Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade
varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet,
som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju
tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken
och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos
drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det
beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag.
Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom
och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af
drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen
ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del
diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning
hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed
hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i
hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En för detta
hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den
unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men
det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne
friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än
med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål.
Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga
kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar
Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares
fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes
stolthet varit fullt jämförlig med hans.
-- Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. -- Den lille
pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans
rodocka.
-- Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i
kammaren. -- Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att
jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är
farligare än en kula.
Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne,
där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa
hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst
till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:
-- Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat
i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar
denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.
-- Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?
-- Jag är född finska, ers nåd.
-- Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad
lofvar ni då i utbyte åt mig?
-- Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.
-- Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den
första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra
hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af
kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med
eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar.
Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig,
fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon
tyckte icke om dessa blinkningar.
En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och
blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans
barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa
rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna,
blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af
femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem
till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig
öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att
han ville gå ut att se efter sin häst.
-- De stjäla min Jehu, klagade han.
-- Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu.
Känner du mig?
Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.
-- Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel!
Du kan icke vara Hagar, du.
-- Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida
världen har du ingen trognare vän.
-- Jo, jag har.
-- Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett
öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men --
och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen -- jag
skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du
skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill
stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält.
Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under
jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg
krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till
Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva
ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du
öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind,
och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit,
men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter
finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer
skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå
hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga.
Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag
säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga
ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den
skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer,
behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall
du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns
andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en
mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!
-- Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall
jag tro dig! suckade ynglingen bittert.
-- Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig
eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att
stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke
gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt
goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du
har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och
slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig
och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne
bland dina undersåtar.
-- Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel,
men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare
än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.
-- Hvem är Rachel?
-- Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke
det?
-- Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill
minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han
kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du
vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än
tre fingrar, blott hufvudet vill.
-- Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?
-- Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås
med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader
förstår det första, vi det andra.
-- Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.
-- Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att
bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon!
När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.
-- Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde
ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.
-- Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike,
hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i
drömmen.
Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en
ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon
fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett
flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett
minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.
-- Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.
När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå
utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde
ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett
öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu
frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar
måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han
vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde
henne ur tältet.
-- Magister Luth! sade hon och vände sig om.
Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka
berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren
öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande
jungfruns tilltal med en djup bugning.
-- Hvem är jag? sade Hagar gladt.
-- Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och
lefvande.
-- Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i
Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal
slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin
lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde
räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.
-- Hvad? -- sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar --
aldrig kan det vara lilla Hagar?
-- Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera
för er: nominativus _mensa_, genitivus _mensæ_, dativus _mensæ_ ... Ni
ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för
_början_. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».
-- Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag
är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af
Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i
andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?
-- Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med
jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig
något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid
var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall
besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi
lära uppbryta härifrån redan i morgon.
-- Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog
af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha
lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni
lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta
intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller
katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han
hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna
ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle
missgärningsmän.
-- Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland?
Väl icke för många år sedan?
-- Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod
honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi
skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.
-- Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta
mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?
-- Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt
under biktens insegel.
-- Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en
ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem
med den dödes bekännelse?
-- Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga
ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?
-- Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med
hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni
torde få höra mera därom.
-- Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll
får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära!
Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet.
En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört
honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.
-- Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud
beskydde eder.
-- Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland
ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.
Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd
af en tjenare, till byn Wotitz.