En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus.
Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna.
Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver
skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af
ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den
utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt.
Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof,
innan han aftvått ett nederlag med en seger.
De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig
ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och
af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en
vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i
djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända
sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra
fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina
lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle
på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några
småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat
hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och
försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus
i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna
af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en
döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller
tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar,
rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var
marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De
vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna,
trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i
månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt
sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med
sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor,
afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och
afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne
plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett
silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han
låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst
dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han
själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste
röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor
tömdes af andra händer.
Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på
mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar
ännu på de slagfält man kallar ärans!
Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets
inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner
och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur
Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal,
kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland
hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det
var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets
krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring
Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida
mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte
mot döden med Herrens och Gideons svärd.
Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid
skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af
dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande
ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke
förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung
fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och
anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det
var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och
finska lofsången gemensamt prisade Gud.
Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde,
två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare,
skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars
högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu
liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade
vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock
höra bredvid sig en lefvande varelse.
-- Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska.
-- Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt
lärt sig samma språk.
-- Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol?
... Jag har ingen, jag.
-- Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker,
att du fått nog.
-- Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!
Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke
var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i
marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol
ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under
trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och
allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg
därifrån.
-- Kamrat -- började åter stallmästaren -- har du en fältflaska? Jag
försmäktar af törst.
-- Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men
bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.
Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han
kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han
åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt
med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt.
-- Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig
själf. -- Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu
på Morskers rygg!
Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst
var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i
stormhatten.
-- Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade
ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars
färger den sårade bar.
Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af
lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:
-- Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett _pater noster_ för
dig.
-- Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt _pater
noster_! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen
skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit
ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga
drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken
hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din
påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
-- Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din
själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så
stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans
kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han.
Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på
samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var
intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
-- Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft
att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad
gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog
han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda
blybiten sitter mig som en mara i ryggen.
-- En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt
kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men
nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke
rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt,
Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne
mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla
drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem
hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och
tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för
röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess
att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var
icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark,
hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat
hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, där hon
reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på
oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en
madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton
år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne:
»Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon,
som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där
gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna
mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke
jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen,
som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån
henne bort i vinternatten ...
Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
-- Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson
trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått
dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt
kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig
själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck
med östgötatöserna här i denna syndiga världen!
Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex
soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit
psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid
det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste
så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta
de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.
Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den
fallne med lyktan.
-- En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!
Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af
smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:
-- Med förlof, är icke ers vördighet präst?
-- Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade
fältpredikanten.
-- Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och
håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ.
Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som
lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk
kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen.
Götz' svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när
han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för
en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han
sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.
-- _Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!_ började han.
-- Min vän -- sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de
svaga, afbrutna orden -- har du något på ditt samvete, så fördölj det
icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver!
Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig
tankegång.
-- Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ...
sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist
med min broder om en yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till
grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då
_mot_ kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var
där ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter
... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i
skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan
med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk präst, en judinna ... hvad
skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till
juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många
skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg ... Reste
till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ...
släden ... drifvan ... _Pater noster, qui es in cælis_ ...
_sanctificetur nomen tuum_ ...
En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid
dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin
sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.
Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet
öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar
bortburo den ännu lefvande sårade:
-- Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare.
En gärning i mörkret har aldrig kommit till människors kunskap, och si,
där ligga många år och ett helt lif emellan, men den gärningen måste
engång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende
läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud.
Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!
I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna sig på skogshöjdens
krön mot den månljusa horisonten i öster. Var det Götz' blodiga vålnad,
eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt
verk i dalarna?
Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många
sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu
uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig
själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad.
De lefvande och helbrägda hade annat att göra. Det var icke nog att
vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så
långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga, mycket byte att
eröfra. Hvad skulle man företaga med de flera tusende kvinnor och barn,
som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror
på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke af de tagna
förråden och drefvos därefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger
i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som
herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af
lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de
förbittrade trupperna.
Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett
mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga
dem som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela
i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras
antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta
sätt fyllde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlämnat.
Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den
högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att vinna sold och byte.
Det stora flertalet af dem som utsögo det olyckliga Tyskland voro
själfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes
tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.
Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande pligter, var hans
första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i
kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret,
upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En
fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade
på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig
vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven
många bekymmer. Hennes lägerplats var på engång ett lasarett, en
bespisningsanstalt och ett litet hof, där hon regerade som en drottning,
omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande
kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster
Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med ett band af hvita
pärlor, kvarlämnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam
husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.
-- Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i
gunstig åtanke, yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter
det första återseendets frågor. -- Det var han som, i spetsen för
trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp
hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han? fortfor hon,
skådande kring sig i den stora, folkfyllda stugan.
-- Han har gått ut att se om sin häst, svarade en blesserad trosskusk,
som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.
-- Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!
Den kallade kom. Det var en smärt yngling om aderton år, i hast
förbunden och blek af blodförlust. Hans vänstra öga och högra hand voro
betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett
stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.
-- Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta
ärr engång förut.
-- Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna ögon.
-- Att döma efter din dräkt, en jude?
-- Ja.
-- Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan dräkt.
Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar, rusade upp till hans
kinder.
-- Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens
till sergeant vid nylänningarne efter andra slaget vid Breitenfeld.
-- Hvad? Och nu jude?
-- Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på
en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och
nödgades söka skydd hos svenska trossen.
-- Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid
Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en
ynnest af mig!
Ynglingen störtade till hans fötter.
-- O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!
-- Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig jungfru, som steg fram
ur folkhopen och vördnadsfullt hälsade fältmarskalken.
Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka
från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit
hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig
följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade
utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurcks
gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka
ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade
kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill
förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men
hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd
son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och
fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön
utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred
icke i Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka
honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjärta.
Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi,
stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke
återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem
hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt
situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att
aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter
ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars
tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvant
till familjen Kurck.
-- Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld
och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning
Kristina, utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den
okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.
-- Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din
högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer! yttrade fru
Beata De la Gardie medlidsamt.
-- Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret.
Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.
-- Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till
fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta;
jag skall hafva dig i åtanke.
Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick
dröjde ännu vid Hagar.
-- Är det hon? sade han tyst vid sig själf.
Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han
upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej
kunde försaka sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt
sig att gråta invärtes.
Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt
åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.
-- Hvad är det? Var kort!
-- Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han
är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han
skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett
skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i
Regensburg.
Torstenson eftersinnade.
-- Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om
ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här!
Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet
plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands
vid en skyndsam skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han bort
till en annan del af det vidsträckta slagfältet.