"Bära sig åt som Götz vid Jankowitz."
Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt
beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han
en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri.
Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder
nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och
Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut.
Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med
denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än
engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig
dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och
utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen,
likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i
dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.
Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin
fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till
öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än
tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för
att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan
hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg
till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne
hunno förut; deras kulor begynte vid Götz' anryckande bortsopa hästar
och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och
sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans
folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste
sig flyende öfver dalgången.
Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig
sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng,
nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans
svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender.
Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans
häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade
utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som
mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige
bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en
svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den
svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från
Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att
minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid
Jankowitz».
Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor,
till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda
truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större
manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade
ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade,
om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång
var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel
seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann,
mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta
kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela
linien.
Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra
bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest
skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste
Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första
treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya
krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld,
drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne
vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så
beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst
frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom,
där var _furie_, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet
han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan.
Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att
sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade
hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats
tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom
linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena
kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska
fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet
andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern,
ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han
gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde
honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt
rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.
Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig
Götz' slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds
reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af
svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef
hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och
alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de
hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf
hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade
folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin
från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse
segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt
undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar
till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse,
att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och
oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om
icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete,
som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska
härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor,
kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas
jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje
stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars
föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest
behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades
värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i
nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem
att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade
segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig
en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons
maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för
öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras
flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken
ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin
brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära.
Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske
katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag
skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre
hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande
trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan
skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen
skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.
Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på
Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center,
inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan
kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång
anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en
halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes,
omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken
Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga
jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom
de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången
och kom att bevittna sin motståndares seger.
Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar
den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och
den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här
var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo
de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man
antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en
fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte
man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under
trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker?
Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som
de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande
18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne
blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren
själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay.
Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en
stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.
Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid
Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar
darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly
till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla
vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande
nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre
söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter
kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början
illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern
ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade
penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske,
vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.