Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!
Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många
tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad
eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista
hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös
trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka.
Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera
hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld.
Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande
af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga
händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här
och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket
elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin
mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda
sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var
icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat
och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla
mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt
fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt.
Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han
arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han
spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek
till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de
slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla
för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de
någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem -- och sådana funnos till
många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa
Skottland -- sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett
nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.
Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att
ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar
beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra
kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de
vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla
motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke
undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga
och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik
trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens
beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som
Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många
som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor,
ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren
sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten
att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under
fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa
familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras
kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare
tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad
man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för
sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade
hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät,
men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast
af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det
var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun
inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte
skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens
häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett
kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten,
uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på
andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty
hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta
dem öfvergå floden.
Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan
byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på
tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och
Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de
räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett
vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg
åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade
Danmark, tillintetgjort Gallas' här, som skulle instänga honom i
Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga
örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig
in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån
infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s
öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats
hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i
spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas'
härar, smälta bort i hunger och elände.
Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den
svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några
skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke,
16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en
tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det
kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige
böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats
få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt
land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt
hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass
trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska
trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett
djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i
månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning
och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden
Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.
Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i
en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn
Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en
enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga
månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig
slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde
knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod,
redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde
forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
-- Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas
från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det
han missnöjd instack kikaren i fodralet.
Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga,
flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin
trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala
mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt
krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget
öfver läpparna läto ana fältherren.
-- Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår
flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor
Mortaigne.
-- Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men
försiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen öfversikt.
Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och
pekade på en mörk kulle i sydost.
-- Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss
besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke
öfverbefälhafvaren.
-- Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig
lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre
generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade
mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i
Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni,
Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp,
Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin
post!
Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för
kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu
svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot
honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson
annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort
sin plan.
Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för
att rekognoscera svenskarnes ställning.
-- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina
generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. --
De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken
fram eller tillbaka.
-- För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den
erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. -- Vår ställning är
den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad
flykt.
-- Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade
häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth,
som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot
fransmännen.
-- Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. --
Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz,
vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria
skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i
drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den
rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder
flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri
och det bästa regemente ni kan umbära.
Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett
eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela
Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta
namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans
svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af
aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt
hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att
rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel,
hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade,
växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade
stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men
när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig
till fältherre: han förstod endast att döda.
Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens
mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af
alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och
svarade:
-- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka
den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver
oss segern.
Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is
den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret
kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt
spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
-- Hund -- röt han till tjenaren -- du har gifvit mig smält bly.
-- Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske
generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska
färgerna, svart och rödt.
Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström
i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på
tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren
sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade,
som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta
sorten.
Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter
en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång
uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan
hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken
och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med
högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig,
strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens
skuggor.
-- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i
alla leder, när han åter befann sig i mörkret.
Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare
vid strupen.
-- Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!
-- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians
pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af
barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått
sig att insläppa en främmande kvinna.
Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet.
Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för
kölden och väntade aflösning.
Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste,
men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade
lugnare, men ännu i upprörd ton:
-- Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller
ditt?
Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som
påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
-- Ers nåd -- sade han, ännu hviskande -- var det hon? Var det icke
snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en
stor seger i morgon?
Grefve Götz försjönk i tankar.
-- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det är
länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan
helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som
icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort
af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
-- Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande
tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt,
att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för
hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
-- Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag
visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt
munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att
prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt
himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han
behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå _den andre_ emot. Det
förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan
jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden,
Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med
ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?
-- Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela
natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers
nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen
öfverskyla den andra.
-- Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man
affyrat en kanon tätt vid hans öra. -- Klockan är half fyra! Usling, det
blir din död!
Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de
mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda
himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte
krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under
befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till
tältet.
-- Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente
besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare
följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!
-- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vågade
adjutanten anmärka.
Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den
unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf
leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade
manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch,
rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot
samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.